Ptolemaios och Columbus

 

Ovan: Världskarta från 1400-talet, innan Columbus seglade västerut. 

Eratosthenes (276 – 194 f Kr), grekisk matematiker och astronom verksam i Alexandria under senare delen av sitt liv, var en duktig man. Exempelvis lyckades han med hjälp av skuggors vinklar och avståndet mellan två punkter tämligen exakt räkna ut jordens omkrets. Han tillhörde nämligen de där gamla grekerna som hade uppfattningen att den värld vi levde på var ett klot. Detta trodde även hans senare efterföljare, Klaudius Ptolemaios (90 – 170 e Kr) men han trodde absolut inte att jorden kunde vara så stor som Eratosthenes räknat ut. Hans beräkningar gjorde därmed jorden mindre. Det var kanske en betydelselös fråga under antiken men det skulle med tiden leda till ett litet missförstånd. Eller, förresten, det var kanske inte så litet då det påverkade miljoner människor.

Det stämmer heller inte att ”alla” människor under medeltiden trodde att jorden var platt. Förmodligen varierade synen på världen, precis som under antiken, men då många av medeltidens människor inte ens lämnade sin by med omnejd så var dylika frågor rent akademiska. Bland en av dem som ansåg världen som rund fanns Christofer Columbus, tilltänkt upptäcktsresande. Eftersom Indien, med alla dess kryddor, var viktigt så var det ju synd att man måste segla runt hela Afrika för att komma dit. Krångligt. Columbus lanserade den häpnadsväckande tanken att man borde kunna segla dit från andra hållet. Enkelt men nytänkande.

Till sin hjälp angående avstånd hade han beräkningar gjorda av en läkare vid namn Pozzo Toscanelli som i sin tur använt Ptolemaios beräkningar som utgångspunkt. Det ska tilläggas att Toscanelli gjorde ytterligare räknefel och det blev väl heller inte bättre av att Columbus ytterligare kapade hans beräknade avstånd något. Kanske handlade det om att lättare få pengar från spanska kungafamiljen, sedan alla andra presumtiva sponsorer backat ur.

Sagt och gjort. Efter att allt var klart så är det som följer väl känt. Columbus seglade västerut 3 augusti 1492 men det dröjde till 12 oktober innan man såg land. ”Indien!” ansåg Columbus. Men de nya samhällena var ju ganska annorlunda. Columbus förblev övertygad om att det minsann var Indien han funnit fram till sin död. Och allt för att Ptolemaios räknat fel och att Toscanelli sedan fört vidare hans misstag. Den nya kontinenten fick till sist heta ”Amerika”, efter upptäckaren Amerigo Vespucci som verkligen konstaterade att man funnit en ny kontinent. Ättlingarna till ursprungsbefolkningen på kontinenten heter dock ännu ”indianer” och allt på grund av Columbus missförstånd. Kom sedan inte och säg att misstag inte kan leva vidare länge.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Napoleon III

På sidan 433 – 243 av första delen, ”Swanns värld”, skildras inledningsvis ett raskt scenbyte till Verdurins krets. Efter att målaren en tid har varit sjuk ger man sig ut på en kryssning som för sällskapet runt hela Medelhavet. En tid senare, efter deras ankomst, möter Swann på en omnibus unga Madame Cottard som konverserar honom. Hon förklarar att Odette i Verdurins krets nästan bara pratar om Swann eftersom hon älskar honom så djupt. Swann blir rörd men det är något oklart om Madame Cottard sagt detta endast för att muntra upp Swann. Samtidigt bleknar dock Odettes inverkan på Swann. Han har en märklig dröm där han är förvissad om att de Forcheville, i drömmen förvandlad till Napoleon III, är eller har varit Odettes älskare. Han väcks av sin betjänst och får håret ordnat inför en resa till Combray där han bland annat ska möta Madame Cambremer. Han konstaterar rått inför sig själv att han i flera år har slösat bort sitt liv på en kvinna som inte alls var hans typ!  

Påvligt vin

 

I södra Rhône-dalen, som en av flera byar mellan de större städerna Avignon och Orange, ligger byn och det kringliggande distriktet Châteauneuf-du-Pape. Det är ett bördigt vindistrikt vars jord, uppvärmd av rikligt med sten, ger ifrån sig omkring 12 miljoner flaskor vin per år. Vinet, vars huvudsakliga druva är Grenache, är tanninrikt och har hög alkoholhalt. 95 % av vinet i distriktet är rött. Själva namnet på vinet är intimt förknippat med påven, men hur kommer då det sig?

Namnet betyder ordagrant ”påvens nya palats” och många tror alltså att det anspelar på det forna påvliga palatset i Avignon där flera påvar vistades 1309 – 77 efter en form av ”kupp” från den franske kungen som ville ha direkt kontroll över påvens person. Men som vi ska se så är historien lite mer komplicerad än så.

Första delen i byns namn förekom redan i ett dokument från år 1094 där byn refererades till som Castro Novo, alltså Nya slottet. Senare förfranskades namnet givetvis och byn kallades då Châteauneuf Calcernier där den senare delen av namnet alltså anspelade på den kalk som även producerades i trakten. Det förekom redan innan påvarnas ankomst vinproduktion i trakten och det var biskoparna i Avignon som var huvudansvariga för den produktionen. År 1309 anlände sålunda påven Clemens V som då och då besökte byn Châteauneuf. Han avled dock redan 1314. Efter två år av bråk om vem som skulle bli ny påve valdes en efterträdare från trakten som tog sig namnet Johannes XXII. Denne man blev mer långlivad och var även ganska företagsam.

Ett av hans främsta projekt var exempelvis att låta anlägga ett slott i den aktuella byn, som han också besökte ganska ofta. Anledningen var att byn under denna period var påvens direkta egendom. Det påvliga slottet uppfördes 1317 – 33. Påven och hans hov var väldigt förtjusta i Bourgogne-viner men då vin i den medeltida världen inte bara var svårt att transportera utan även att bevara så ville man även uppmuntra den mer lokala marknaden, av rena bekvämlighetsskäl. Sålunda utökades vintillverkningen i området uppenbarligen under Johannes XXII och de bevarade påvliga rullorna visar på frekventa köp av vin från Châteauneuf och grannbyarna. Det vin som såldes till Avignon blev känt som ”vin du pape”.

Slottet stod klart 1333 men Johannes XXII dog redan året efter och med hans död upphörde det påvliga intresset för byn, utöver inköpet av vin. En av de många motpåvarna efter 1377 tillbringade en tid på slottet men därefter förföll det och kom med tiden mest att användas som till byggnadsmaterial. Tiden gick. Först på 1500-talet, långt efter påvarnas tid i trakten, började byn utöver namnet Châteauneuf Calcernier även kallas Châteauneuf-du-Pape i och med den gamla kopplingen till Johannes XXII. Vinet som framställdes i trakten kallade under exempelvis 1700-talet emellertid Vin d'Avignon.

Först 1893 fick byn det formella namnet Châteauneuf-du-Pape och den gamla förbindelsen med påvarnas cementerades därmed över 500 år efter att de lämnat Avignon. Det lokala vinets rykte steg då lokala krafter lyckades driva igenom ett antal tydliga regler för vinet 1923. Det figurerade rentav år 1954 ett rykte om att UFO:n (i pressen kallade ”flygande cigarrer”) hade setts cirkulera över området eftersom rymdvarelser var ute efter det lokala vinet. Eller så var det möjligen anden efter den gamle vinkännaren Johannes XXII, som kanske förnöjt konstaterat att det vin han drack till vardags gått en god framtid till mötes.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Swann, dystert vankande på gatorna, i den tecknade versionen av romansviten som kom för några år sedan.

På sidan 422 – 33 av första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann chockas då Odette precis bekänt att hon ”gjort” saker med kvinnor. Han kan inte låta bli att ansätta henne med frågor och hon svarar motvilligt. Det framkommer att detta rentav hänt i modernare tid, långt efter att de båda lärt känna varandra. Odette berättar senare även om hur kopplerskor har försökt få henne att göra saker men att hon avvisat dem. En kväll då Swann och Odette ”ordnar kattleyor” tycker sig Swann höra ett ljud varvid Odette, som tror han är svartsjuk igen, i ursinne kastar en vas efter honom. En deprimerad Swann börjar gå på bordeller där han sitter i rummen och pratar belevat med de prostituerade. Bordellmamman förklarar stolt att hennes flickor är mer förfarna i konversationens konst än societeten.

Jazzens Heliga Graal

 Ovan: John Coltrane i Juan-les-Pins, 26 juli 1965

På kvällen 26 juli 1965 klev John Coltrane upp på scen på den jazzfestival som bar namnet Festival Mondial du Jazz Antibes i Juan-les-Pins. Med sig hade han, som alltid vid denna tid, basisten Jimmy Garrison, pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones. Denna kväll hade kvartetten rentav smoking på sig och stämningen var högtidlig. Coltranes då halvåret gamla album ”A Love Supreme” skulle framföras och efter att konferencieren presenterat bandet så spelade man utan åthävor igenom sviten, kanske några minuter längre men i stort sett ganska trogen studioförlagan. Man kan sedan höra publikens missnöje då bandet går av scen efter den ändå ganska korta sviten varvid konferencieren får lugna dem och förklara att Coltrane är en konstnär och att han som sådan måste få göra det han tror på.

Det blev det enda dokumenterade framförandet av ”A Love Supreme”. Trodde man. Jag har i några sammanhang rentav sett påståendet ”Coltrane framförde bara A Love Supreme en enda gång”. Om detta kan vi inte säkert säga något (som vi snart ska se). Coltranes spelschema under 1965 är hyggligt väldokumenterat även om man i jazzmusikens värld aldrig kan utesluta spontana sista-minuten-spelningar eller spelningar på mer obskyra ställen som helt enkelt har fallit i glömska. Det dök under åren även upp en del inspelningar av olika konserter från 1965. På ingen av dessa, förutom just 26 juli 1965, framförde Coltrane ens delar av A Love Supreme.

Trodde man alltså. Det är sant att Coltrane ofta låg steget före och tröttnade lite på äldre inspelningar och därför antog även många kännare att han helt enkelt nöjde sig med konserten i Frankrike och eventuellt något mer framförande som inte blivit dokumenterat. 22 oktober 2021 släpptes dock vad som kunde beskrivas som en ”Jazzens heliga Graal”, en inspelning av A Love Supreme från hösten 1965, tidigare helt okänd!

Historien var givetvis intressant. I skiftet september – oktober 1965 kom Coltrane till Seattle för några konserter men även lite studioarbete. En viss Charlie Puzzo drev sedan 1962 en jazzklubb vid namn The Penthouse (publikkapacitet på cirka 275 personer) dit de större namnen och hade kommit de senaste åren. Han uppträdde där på kvällen 30 september 1965 och bland de som kompade honom på just denna konsert var den lokale saxofonisten Joseph Brazil (1927 – 2008), sedan många år en nära vän till Coltrane. Samme Brazil hade redan tidigare kommit att spela en viktig roll i den mer informella dokumentationen av Coltranes karriär då han i sin källare i födelsestaden Detroit den 25 september 1958 hade spelat in vad som troligen blev den första dokumenterade konserten med Coltrane solo. Det var en blandning av repetition och jam session men redan där märktes kraften.

Ovan: Joe Brazil

Brazil var överlag rätt förtjust i att dokumentera saker, som vi strax ska se. 1 oktober 1965 var han med Coltrane i en lokal studio och spelade flöjt på en inspelning som senare skulle komma ut som en LP med namet ”Om”. På kvällen 2 oktober 1965 var det åter dags för spelning på The Penthouse och denna kväll agerade Brazil och hans medmusiker som förband. Därefter framförde Coltrane en kraftigt utvidgad, 75 minuter lång, version av ”A Love Supreme” med en septett som förutom den vanliga kvartetten även bestod av den nyligen avlidne Pharaoh Sanders (tenorsax), Carlos Ward (altsax) samt Donald Garrett (bas och basklarinett). Spelningen i Juan-les-Pins framstår plötsligt som en smula tam eller rentav mesig jämfört med denna muskulösa och uttänjda ”A Love Supreme”. Ungefär framförd på det vis som man kanske väntar sig att ett dylikt stycke ska framföras liv.

Konserten spelades in av Brazil med den utrustning som fanns på klubben. Om Coltrane ens visste det är oklart. Brazil behöll hur som helst inspelningen för sig själv. Åren gick.  The Penthouse stängde 1968 varvid byggnaden revs och ersattes av ett parkeringshus. Brazil blev i Seattle känd som en populär, om än ganska informell universitetslärare. Han avled 2008.

Hans hustru Virginia lät hans efterlämnade saker stå. Fem år efter Brazils död fick hon besök av Steve Griggs, en lokal saxofonist. Han höll på med lite efterforskningar kring Joe Brazil, ett för honom mystiskt namn som han bara sett på baksidan till albumet ”Om”. Änkan hade tagit emot honom och förklarat att han gärna fick gå igenom exempelvis det ljudarkiv som Joe Brazil hade lämnat efter sig. Samlingen var enorm men Griggs gick direkt på ett antal inspelningar med Coltranes namn och hittade en som bara var märkt ”Saturday, Oct 2 – A Love”. Griggs visste inte riktigt vad detta var men när han satte igång bandet så förstod han tämligen direkt vad han hörde.

Vad som sedan hände var att Griggs uppmärksammade Virginia Brazil på inspelningen och efter en rad förhandlingar (som tog tid) kunde hon sälja rättigheterna för utgivning. Griggs har för övrigt i olika sammanhang lyft fram Brazils roll i att dokumentera jazzscenen och även hans roll som lärare i Seattle. Det finns här även en svenskoppling då Joe Brazil 1976 fick en utmärkelse av kungen för sina insatser.

Och så... dagens Proust!

Ovan: 1800-talets Egypten som det tedde sig för turister

På sidan 410 – 422 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann åter plågas av svartsjuka och misstankar gentemot Odette (som ska till Egypten med de Forcheville) och till sist även får ett brev som anklagar henne för att ha haft ett antal älskare och för att ha besökt tvivelaktiga hotell. Swann funderar om någon av hans vänner (Charlus, De Laumes, d'Orsan) ligger bakom men kommer inte på någon rimlig kandidat. Däremot grips han av misstanken om ett onaturligt förhållande mellan Odette och Madame de Verdurin. När han pressar Odette med frågan om hon någonsin gjort ”något sådant” med en kvinna erkänner hon att det kan ha hänt ”två – tre gånger för längesedan”.

Två misslyckade statskupper

 Ovan: Mishima talar till självförsvarsstyrkorna 25 november 1970. 

25 november 1970 anlände Yukio Mishima till militärbasen Ischigaya i centrala Tokyo tillsammans med fyra följeslagare. Han påstod att han av en eller annan anledning behövde träffa kommendanten på basen och då han var en synnerligen känd person såsom författare, men även på senare tid i militära sammanhang, så släpptes han in. Vid denna tid var Mishima rentav Japans mest kända författare, poet, dramatiker (med mera). Hans verk hade översatts världen över och i Sverige skulle självaste Ingmar Bergman med tiden sätta upp hans pjäs ”Markisinnan de Sade” från 1965. Den här dagen hade dock Mishima ett alldeles särskilt mål som också innebar kulmen på hans kamp för Japan och dess kultur.

Han kom från en ganska fin bakgrund och var på mödernet direkt ättling till Tokugawa Iyeasu, mannen som stiftat det shogunat som döptes efter honom själv. Han formades dels av sin bakgrund men också av 1930-talets nationalromantiska litterära strömningar i Japan och av flera litterära mentorer med nationalistiska åsikter. Hans främste mentor, Hasuda, hade tagit livet av sig vid krigsslutet. Intressant nog var döden ett ofta återkommande tema i Mishimas verk tillsammans med romantiska och dekadenta teman. Privat var Mishima dock långt ifrån dekadent och efter att ha nekats inträde i det militära på grund av dålig fysik 1945 hade han tio år senare börjat med kroppsbyggande i omfattande skala. Han poserade rentav med samurajernas tillbehör och visade upp sin muskulösa överkropp i ett bildreportage från sextiotalet.

Under den första tiden efter kriget var Mishima, som blev känd i sitt land omkring 1949, en smula mer återhållsam med sina politiska åsikter men han hade dessa färdigformulerade redan i unga år. Han ansåg att författningen av 1947 var ett dekret som tvingats på japanerna av segrarmakterna och att kejsaren aldrig borde ha abdikerat från sin roll som gudom. Han ansåg det även förnedrande att Japan enbart fick ha en minimal så kallad ”självförsvarsstyrka”. Under loppet av sextiotalet kom han dock i allt högre grad att lufta sina åsikter offentligt. Han såg Maos Kina som ett direkt hot mot Japan och han kritiserade starkt den japanska 1968-generationen som, precis som i USA eller Frankrike, protesterade och ställde till oro på landets universitet.

Mishima lyckades, efter mycket tjat och med utnyttjande av förbindelser, få militär träning i Självförsvarsstyrkorna under perioden 12 april – 27 maj 1967. Han uppmanade även sina politiska likar att göra detsamma. 5 oktober 1968 bildade Mishima ett militärt garde som dock, i enlighet med japansk lag, inte fick ha vapen. Detta garde fick namnet ”Tatenokai” (”Sköldsällskapet”) men kom aldrig att omfatta mer än cirka 100 medlemmar, i huvudsak studenter med högeråsikter.

Det var tillsammans med fyra av dessa följeslagare som Mishima 25 november 1970, samma datum som kejsare Hirohito tillträtt, anlände till militärbasen. Efter att han fått träffa en förmodligen förvånad kommendant övermannade man denne, band honom och barrikaderade sig på hans kontor. Efter detta tumult trädde Mishima ut på balkongen utanför. Soldater, som förstått att något märkligt hade hänt, hade redan samlats på gården nedanför. Mishima var iförd ett huvudband med texten ”att återfödas sju gånger för att tjäna ditt land”, ett citat från en samuraj på 1500-talet. Banderoller hängdes ut på balkongen medan Mishima läste ett färdigskrivet tal.

Bland kraven som ställdes fanns upplösande av den lilla självförsvarsstyrkan och att återge kejsaren den politiska makten. Soldaterna skulle dock hjälpa honom och hans krets att uppnå dessa mål. ”Vad har samurajernas anda tagit vägen?” frågade Mishima retoriskt i sitt tal vilket avslutades med ett trefaldigt leve för kejsaren. Effekten uteblev, milt sagt. Det ska nu även påpekas att delar av talet dränktes av en helikopter som cirkulerade ovanför gården men soldaterna var ändå inte imponerade av vad de hörde utan började på olika vis häckla Mishima, bua eller skratta.

Mishima återvände in till kommendanten och bad honom om ursäkt för alla olägenheter varefter han med hjälp av sina följeslagare begick seppuku (även känt som harakiri), det rituella japanska självmordet. Hans följeslagare Morita lyckades dock inte hugga huvudet av Mishima trots tre försök varvid hans följeslagare Koga istället gjorde detta på bara ett försök. Morita följde dock Mishima i döden, trots att han bett sina följeslagare att inte ta sina liv. Senare utredning visade att Mishima planerat det hela i minst ett år, inklusive självmordet som han kanske trodde skulle få fart på landsmännens nationalistiska känslor. Även här uteblev effekten. Den romantiska nationalismens tid i Japan var förbi. Och Japans störste författare dog i onödan i en ålder av 45 år.

Ovan: "Svarte prinsen" under andra världskriget. 

Samtidigt med att Mishima genomförde sin statskupp pågick även liknande planer för fullt i ett europeiskt land, Italien. Hela detta företag leddes av en man med något omständliga namnet Don Junio Valerio Scipione Ghesson Marcantonio Maria Borghese (ofta kallad ”prins” i uppslagsverk men egentligen var det hans äldre bror som bar titeln medan hans formella titel var ”don”). Han tillhörde en av de gamla adelsätterna och hade under kriget kämpat som ubåtskapten, först för Italien och efter 8 september 1943 för Mussolinis ”Sociala republik”. Efter kriget dömdes han till några års fängelse för samarbete med Wehrmacht men dock inte för krigsförbrytelser. Efter frigivningen 1949 gav sig Borghese direkt in i politiken och gick med i MSI (Movimento Sociale Italiano), ett av flera nyfascistiska partier. Han kom dock senare att lämna detta parti då han ansåg det för kompromissvilligt och bildade istället sitt eget parti, Fronte Nazionale.

I slutet av sextiotalet inträdde Italien i vad som senare kom att kallas ”Blyåren” (”Anni di Piombi”), en period på cirka 20 år som kännetecknades av politiskt våld och otaliga mord utförda av vänster- och högerextremister. Efter ”den heta hösten” 1969, med ett antal arbetardemonstrationer och oroligheter på universiteten, hade Borghese, precis som Mishima i Japan, börjat se kommunismen som ett allt större hot och hans krets arbetade nu på planer för en kupp. Deltagarna bestod av ett par hundra personer med militär koppling och bland planerna fanns att kidnappa presidenten, mörda rikspolischefen samt att ockupera Tv-kanalen RAI samt inrikes- och försvarsministeriet. Den (som alltid) kristdemokratiska regeringen hade dock fått reda på planerna och när Borghese på ett eller annat vis fick reda på att kuppen skulle slås ned ögonblickligen så lät han i sista stund avblåsa den under natten till den 8:e december 1970. Flera av de sammansvurna samlades för att äta spaghetti och därefter gick var och en till sitt.

Därvid kunde det ha förblivit men den så kallade Borghese-kuppen (Golpe Borghese) avslöjades 18 mars 1971 av vänstertidningen Paese Sera. Bland annat framkom att kuppmakarna själva kallade sina planer för ”Operation Tora Tora” (efter japanernas namn på attacken mot Pearl Harbor 1941) och det påstods även att CIA hade varit beredda att assistera kuppmakarna. Så fort det hela avslöjats arresterades också ett antal personer men Borghese själv flydde till Spanien där han under oklara omständigheter avled 1974. Processen mot kuppmakarna pågick i åratal och slutade efter många turer med friande domar för samtliga åtalade ”eftersom ingenting hade hänt”. Det har under åren även förblivit oklart vilka politiker från andra partier som kan ha varit inblandade, om maffian hade roll i det hela samt exakt i hur hög grad CIA verkligen hade godkänt en kupp. Vad vi kan konstatera är att det moderna Europa sällan sett ett mer stillsamt försök till statskupp. ”Eftersom ingenting hade hänt”, som domstolen sade.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chopin (1810 - 49) framför sin musik i salong i Paris. Musiken var populär ännu då Swann frekventerade samma typ av salonger. 

På sidan 375 – 410 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann går på en bal hos furstinnan Sainte-Euverte. Han studerar alla lakejer som tar emot honom och går in i vimlet. Därefter skildras ett antal personer på festen såsom markis de Forestelles, general de Froberville, markisinnan de Gallardon, furstinnan de Laumes (en medlem av ätten Guermantes), den äldre och den yngre madame de Cambremer samt värdinnan själv. Det framförs Chopin på piano. Furstinnan de Laumes diskuterar med Markisinnan de Gallardon namnet Cambremer och dess underlighet efter att unga madame de Cambremer flyttat på ett ljus som hotade att stänka ner pianot. Furstinnan de Laumes talar därefter med Swann och vill ha med honom på ännu en bal under kvällen men han tackar nej. Sedan hon gått hör han musikerna spela den lilla frasen och genomgår en känslostorm.

Slipskårestenarna

 Redan i mitten av 80-talet, i åldern 12 - 13 år, tyckte jag att det var roligt att läsa de gotländska lokaltidningarna, inte minst insändarsidorna. Jag begrep inte allt men jag märkte ju att det ibland var människor med väldigt starka åsikter. Exempelvis var en period nästan hela tiden (så upplevde jag det i alla fall i minnet) två farbröder vid namn K E Gannholm (Karl Erland Gannholm) och Ax O Larsson (Axel O Larsson) som ideligen skrev insändare riktade till varandra angående några stenar som de hade väldigt starka åsikter om. Min mor förklarade för mig att de båda var kända personer på ön och att de även var kusiner men att de inte talade med varandra förutom via dessa arga insändare. Vid en snabb googling kan jag även hitta prov på dessa insändare från 1984 - 85 plus omnämnandet av en ärekränkningsprocess där Larsson stämde sin kusin på grund av något han skrivit i en av sina böcker. 

Bråket gällde alltså de så kallade "slipskårestenarna" (en uppsjö alternativa namn finns), stenar med parallella linjer som om någon bearbetat dem på något vis. Ett betydande antal hypoteser har kastats fram. Larsson föreföll hävda att skårarna var spår av svärd som slipats (enligt min åsikt lite orimligt då skårorna inte direkt är kilformade) medan Gannholm hävdade att det fanns någon astronomisk eller kalendarisk koppling (enligt min åsikt ett något omständligt redskap för sådant). Bataljen pågick hur som helst längre mellan de båda släktingarna men upphörde vid Larssons död. 

Hur som helst så väckte dessa dunkla stenar enorma känslor i mindre kretsar på Gotland och de har fortsatt göra det. Bara för några år sedan var jag på föreläsning där en nyare amatörforskare framkastade den betydligt rimligare hypotesen att stenarna bar spår av kvarnhjul då de alla hittats där det fanns eller funnits vatten. Han hade även gjort en modell med små hjul som han prövat snurra mot stenar av samma material och trots stenens hårdhet blev det snabbt skåror. Till föreläsning infann sig dock ett par färgstarka personer varav den ene ideligen avbröt på ett irriterande vis och kom med ganska hetsiga frågor samt kallade föreläsning för "sagor". Samma person förklarade efter föreläsningen för mig att rymdvarelser regelbundet kom till jorden för att hjälpa bönderna med skörden. Det återstår väl att se om det kommer ännu några nya teser om de på Gotland så omtvistade stenarna. 

och så... dagens Proust! 

Ovan: Robert de Montesquieu (1855 - 1921), förebild för Baron de Charlus 

På sidan 363 - 374 i första delen, "Swanns värld", skildras Swanns fortsatta svartsjuka då han inte träffar Odette lika ofta. Han hör även gamla historier om henne vilket han tar illa vid sig av. Ibland får han dock sin vän, Baron de Charlus, att eskortera henne i olika sammanhang. I samband med att baronen erbjuder sig följa med Swann på en fest skickar han istället denne till Odette. 

Den tredje Jesus

 

Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den tredje Jesus" (2009) av Deepak Chopra. Författaren är en känd person inom nyandlighet och alternativmedicin och har skrivit ett femtiotal böcker varav många sålt bra. I denna bok har Chopra, som själv vuxit upp i hinduisk miljö, tagit sig an några viktiga aspekter på Jesus. 

Chopra skildrar tre sidor av Jesus med tonvikt på just den tredje sidan. Han nämner den rent historiske Jesus, vilken han (liksom jag själv) är övertygad om att ha funnits. Denna historiska person var en rabbi eller religiös ledare som verkade under några år och drog till sig ett antal anhängare från underklassen. Vi vet dock inte mycket om honom. Den andre Jesus är den som kyrkan har skapat och som skiljer sig markant från den Jesus som man finner i originalkällorna. Detta har dock accepterats trots att envar har tillgång till just dessa texter. 

I större delen av boken diskuterar Chopra dock Jesus som han möter oss i evangelierna och citerar utöver dessa även flera av de gnostiska evangelierna (texter som inte kom med i bibeln) och framför allt då det så kallade Thomasevangeliet som enbart består av ett antal citat från Jesus, nedskrivna ungefär samtidigt som evangelierna. 

Den Jesus som vi alltså möter i evangelierna är en väldigt komplex gestalt och Chopra nämner exempelvis hur bibelns Jesus inte alls överensstämmer med exempelvis den Jesus som USA:s kristna höger lyfter fram. Jesus var emot familjen och sa inte ett ord om homosexualitet och abort men betonade däremot tron och en personlig väg till frälsning. 

I en utvikning, baserad på det Jesus säger i bibeln, föreslår Chopra även flera metoder för "andlig utveckling" vilket väl är ganska likt många andra självhjälpsböcker men dock innehåller en del som säkert är synnerligen nyttigt för religiösa människor men även ganska nyttigt för oss som inte är så religiösa då det även handlar om att utvecklas och bli en, om inte god så åtminstone hygglig människa. 

Chopra framstår överlag som en vidsynt person med stor kunskap om världens olika religioner och likheter och skillnader dem emellan. En bok som med fördel bör kunna läsas även av den som inte är oerhört intresserad av religiösa eller andliga spörsmål. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Operahuset i Bayreuth, dit Odette åkte med de Forcheville

På sidan 347 - 363 i första delen, "Swanns värld" skildras de olika turerna mellan Swann och Odette. Swann plågas av svartsjuka medan Odette trots att han inte vill bli sedd med henne. Swann retar sig på att Odette åker till Bayreuth utan honom. Slutligen ber han berättarens gammelmorbror Adolphe om råd. 

President Johnson

 

Ovan: Andrew Johnson, USA:s president 1865 - 69. 

En märklig slump är att två kända amerikanska presidenter som blev mördade på sin post vid sin död hade en vicepresident vid namn Johnson. De av oss som läst mycket modern historia känner väl till Lyndon B Johnson, Kennedys vicepresident, som försökte bygga en välfärdsstat men istället blev känd som "han som drog in USA i Vietnam-kriget". Mindre känd även för några av oss är Lincolns vicepresident, Andrew Johnson, även om jag dock en smula ytligt kom ihåg honom som "Han som var full andra gången Lincoln svors in och ställdes inför riksrätt". 

Andrew Johnson (1808 - 75) var en man från Tennessee som växte upp i djupaste fattigdom och aldrig gick i skolan. Läsa lärde han sig hyggligt medan han arbetade som skräddarlärling. Han försökte dock senare bilda sig på egen hand. Trots sin blygsamma bakgrund bör Johnson ändå ha varit en rätt duglig man eftersom han slutligen satte upp sitt eget skrädderi och tjänade en hel del pengar på det. Han skaffade även ett antal slavar vilka han slutligen frigav först i augusti 1863, sju månader efter utfärdandet av emancipationsakten. Det ska dock även nämnas att Johnsons före detta slavar frivilligt stannade kvar som löneanställda och trots att hans senare politik mot svarta generellt inte kan ses som generös så var han däremot välvillig och hjälpsam mot sina före detta slavar. 

Johnson kom in i Demokratiska partiet och blev borgmästare. Därefter kom han senare till kongressen och ombads till sist bli Lincolns vicepresidentkandidat i valet 1864. Detta var ett klokt drag från Lincoln som ville visa att han avsåg ena nationen genom att välja en Demokrat till sin vicepresident. De båda vann också valet. När Lincoln svors in 4 mars 1865 kom Johnson dock ditt svårt bakfull efter en sen festnatt och tog ett par stadiga drinkar varefter han höll ett pinsamt och berusat tal till sin president som generad hörde på. Han fick dock rehabilitera sig genom ett desto värdigare uppträdande vid Lincolns begravning och som ny president efter mordet på Lincoln 14 april 1865. 

Johnson var, som sagt, på många vis en duglig man men han hade dels en mycket kärvare syn på de svarta och på slaveriet jämfört med Lincoln och han hade även en allvarlig brist i sin personlighet. Precis som efterträdaren Nixon var han obenägen att vara flexibel i vissa lägen och såg kompromisser som ett tecken på svaghet. Han försökte visserligen föra åter Sydstaterna till unionen och försökte även knäcka makten hos de plantageägare som ännu hade stort inflytande i Syd till förmån för enklare människor som han, med tanke på sin egen bakgrund, alltid hade en varm känsla för. 

Dock kolliderade han ideligen med republikanerna i kongressen angående frågan om de svartas rättigheter och privat ska den förre slavägaren inför partivänner ha skrutit med vad han i det avseendet uppnådde, det vill säga att de svartas rättigheter inte skulle utökas markant. Bråken med kongressen var långa och invecklade och präglade Johnsons hela presidentperiod. Konflikten kulminerade med att Johnson 1868 ställdes inför riksrätt för maktmissbruk, med mera, och frikändes med en rösts övervikt. Hans popularitet dalade under den tiden och vid partikonventet förlorade han stort då han försökte bli nominerad som presidentkandidat till valet 1868. Hans efterträdare kom istället att bli hans egen ÖB, den förre krigshjälten Ulysses S Grant. 

Som enda amerikansk ex-president i historien valdes Johnson därefter in i senaten 1875 men dog efter ett par slaganfall efter bara några månader i ämbetet. Han hade nekat läkarvård efter sin första stroke och förblev därmed envis in i döden. Omdömena om Johnson har varierat kraftigt. Somliga historiker har försökt att i bästa mån ärerädda honom och även pekat på de enorma uppgifter han stod inför. En majoritet av historiker har dock enats om att han var en av USA:s sämsta presidenter någonsin. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Charles Haas (1833 - 1902), Paris-dandy och en förebild till Charles Swann

På sidan 336 – 347 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann nu hindras från att umgås med Odette då hon ständigt är hos Verdurins som vanligt. De ger sig ut på resor och Swann försöker följa efter på avstånd och besöker vänner i trakten som han inte sett på länge. Hans svartsjuka och hur han rentav anlitar detektiver skildras. Dock är Odette fortfarande mycket vänligt mot honom och han blir rörd då hon på en fest där de båda råkat hamna vill att hon kör honom hem som vanligt.