Élisabeth Louise Vigée Le Brun

 

Ovan: Vigée Le Brun på ett självporträtt från 1790

Élisabeth Louise Vigée Le Brun (1755 – 1842) nådde en hög ålder, både för en person som levde i skiftet 1700-/1800-tal och för en person som genomlevde de omvälvningar som inträffade under hennes liv. Hon var därtill något så ovanligt som en äldre kvinnlig artist osm var både känd och uppburen under sin levnad. En klok person i min omgivning, med ett specialintresse för ofta bortglömda kvinnliga konstnärer, har påpekat att de kvinnliga konstnärer som kom fram kunde göra det för att de fick uppmuntran och tillåtelse från männen omkring sig. Om så inte var fallet så spelade det tyvärr ingen roll hur duktig konstnären än var.

Élisabeth Vigée (som senare bara lade till makens namn, Le Brun) var dotter till en målare och gifte sig med en målare och gallerist som båda uppmuntrade henne. Troligen såg de förvisso att hon var en målare av enastående skicklighet. Med sitt brådmogna kunnande var Élisabeth Vigée profesionell målare redan i tidiga tonåren och blev medlem av den första av måna akademier 1774. Hon gifte sig 1776 med Jean-Baptiste-Pierre Le Brun, målare och konsthandlare och fick 1780 parets enda barn, dottern Julie. Maken ställde ut hennes verk och bidrog ytterligare till hennes berömmelse i Frankrike.

År 1781 gjorde paret en resa till Flandern och Nederländerna och förkovrandet i de gamla flamlänska mästarna och deras tekniker påverkade starkt Élisabeth Vigée Le Brun och hennes teknik utvecklades enormt under 1780-talet. Det kan dock konstateras att hennes stil, en elegant blandning av rokoko och den då spirande nyklassicismen, var ganska färdigutvecklad kring 1790 och därefter skulle hon i huvudsak raffinera sina maner. Att hon var uppskattad bevisades dock genom en rad aldrig sinande uppdrag under följande decennier.

Att det officiella Frankrike under ”l'Ancien Regime” var ganska tillsnörpt visades dock av ett par skandaler kring hennes verk. Dels då hon på ett självporträtt från 1787 log och visade tänderna vilket ansågs oerhört då idealet var att hålla munnen stängd. Såvida Madame Vigée Le Brun nu inte förskönat sina tänder kan man snarare konstatera att hon vara stolt över att som 1700-talsmänniska ha ett så vackert garnityr under en tid då många gärna undvek att flina upp sig för att inte exponera sina dåliga gaddar. En kort tid efter, då hon börjat få uppdrag av drottning Marie Antoinette blev det åter skandal eftersom hon avbildat drottningen i enkla kläder. Dock skulle den gamla regimen snart få lite annat att tänka på en etikettsbrott på tavlor.

Ovan: Marie Antoinette avbildad 1783.

De sista åren före 1789 målade Madame Le Brun några av de mest kända porträtten av den franska drottningen och hennes barn. Madame Le Brun undvek kaoset under revolutionen genom att gå i exil med dottern i oktober 1789. Maken, som måste ha varit ett under av förståelse, stannade i Paris och överlevde alla stormar som följde. Madame Le Brun hade 1783 blivit invald i Kungliga akademin för måleri och skulptur som blott en av 15 kvinnor mellan år 1648 och 1793. Ironiskt nog förbjöds kvinnliga akademiledamöter av den ”progressiva” revolutionen. Sedan hon lämnat Frankrike kom hon under 12 år att leva ett kringflackande liv och vistades i tur och ordning i Italien, Österrike, Ryssland och Tyskland.

Under dessa år blev hon invald i akademier var hon än kom och målade av de rika och mäktiga (hennes produktion kom till sist att omfatta allt som allt 660 kända porträtt och omkring 200 landskap). I Italien målade hon av Marie Antoinettes syster och noterade senare att ett av dennas barn var så fult och bråkigt så hon var tveksam till att ta sig an uppdraget. I Ryssland målade hon av medlemmar av tsarfamiljen men lagom då tsarinnan Katharina hade gått med på att låta sig avbildas så dog hon dagen efter, lagom då första sittningen skulle äga rum. Madame Le Brun målade dock av efterträdaren Paul och dennes hustru. Det var för henne en stor sorg att dottern gifte sig och blev kvar i S:t Petersburg där hon också avled 1819.

I januari 1802 kunde hon, efter att maken vädjat till regeringen, återvända till Frankrike och hennes liv kom in i lugnare banor. Det blev ett par resor till London och Schweiz (där hon målade av den kända Madame de Staël) men i övrigt stannade hon mest i Frankrike. Den sista utställningen under hennes livstid ägde rum 1824. Madame Le Brun publicerade sina memoarer 1835 – 37. På hennes gravsten står skrivet ”Ici, enfin, je repose” (”här vilar jag äntligen”). Efter sin död glömdes hon dock bort och efter utställningen 1824 skulle det dröja till 1982 innan en ny utställning av hennes konst gjordes vilket kuriäst nog skedde i Fort Worth, Texas. Hon hyllades dock med en stor utställning i Frankrike 2015 – 16.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Prins Philippe (1838 – 94), greve av Paris och fransk tronpretendent som den fiktive Swann umgås med i romanen

På sidan 98 – 112 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras samspelet i umgänget mellan olika samhällsklasser och hur umgänget och smaken för vem man umgås med skiftar över tid. Swanns varierade ställning i societeten skildras ingående liksom personer han umgås med och hans små experiment där han sammanför disparata personer. På slutet beskrivs även lite om hur hans känslor för Odette har ändrats över tiden.

"Wilhelm III"

 

Ovan: En ung Wilhelm von Preussen, före detta arvprins, 1920. 

Wilhelm von Preussen (som han kom att kallas) var tysk arvprins, son till kronprins Wilhelm, och kom under tre gånger under sitt liv nära en tron. Första gången var då den tyska monarkin kollapsade i november 1918. Hans släkting, rikskansler Max von Baden, försökte febrilt rädda monarkin genom att få både Wilhelms farfar och far, den allmänt impopuläre kronprinsen, att abdikera varvid Wilhelm skulle bli ny kejsare med Max von Baden som riksföreståndare. Detta föll dock dels på kejsarens utdragna motstånd och på att utvecklingen sedan fick regeringen ur händerna. 

Under loppet av tjugotalet blev den unge prinsen en populär figur i vissa tyska kretsar och han umgicks i paramilitära organisationer, såsom Jungstahlhelm, till farfar ex-kejsarens förtrytelse. Medan hans farfar och hans föräldrar dock tvingades leva i Nederländerna så studerade prinsen och hans bror, Louis Ferdinand, i Tyskland och höll hög profil. Prinsen levde ett typiskt adligt studentliv och utkämpade flera mensurer, duelle med värja. Monarkistpartierna såg honom som sin tronpretendent då ex-kejsaren och ex-kronprinsen, som ansågs ha "övergett skutan" i november 1918, inte var möjliga.

Redan som 18-årig, 1926, orsakade prinsen oavsiktligt en skandal då det kom fram att riksvärnets ÖB, Hans von Seeckt, bjudit in honom att delta i en militärövning. Kontroversen blev så enorm så att von Seeckt tvingades avgå. I sina memoarer påstod förre rikskanslern Heinrich Brüning, som regerade 1930 - 32, att han under sin tid vid makten planerade att försöka återinföra monarkin genom att låta president Hindenburg anta titeln "riksföreståndare" och därefter efterträdas av prinsen. Detta rann dock ut i sanden. Brüning är dock enda källan till detta påstående. Prinsens kärleksäktenskap med Dorothea von Salviati, systerdotter till en av ex-kejsarens hovmarskalkar, väckte familjens vrede. Paret hade gift sig hemligt 1933 och från familjen närvarade endast prinsens bror Hubertus som best man. Hans farfar och far krävde att han på grund av sin mesallians skulle uteslutas från tronföljden och att hans bror Louis Ferdinand skulle stå näst på tur efter kronprinsen. 

Ovan: Erwin von Witzleben (1881 - 1944), generalfältmarskalken som 1938 ville kuppa bort Hitler. 

Käbblet inom ex-kejsarfamiljen kunde betraktas som akademiskt men så var det inte i alla kretsar. I miljön kring generalfältmarskalken Erwin von Witzleben spelade prinsens äktenskap ingen roll. Han och hans aristokratiska och monarkistiska likar önskade en restauration av monarkin och närde långtgående planer på att kuppa bort och rentav mörda Hitler i samband med den uppseglande krisen i Sudetenland i september 1938 ("Septemberverschwörung") och att därefter göra prinsen till kejsar Wilhelm III i en konstitutionell monarki. Turerna är dunkla men även några politiker i det annars förbjudna socialdemokratiska partiet tycks ha varit införstådda med planerna och kuppmakarna ville även försäkra sig om brittiskt stöd genom garantier om att den gamla wilhelminska staten inte skulle återuppstå till punkt och pricka. 

Det hela slutade snöpligt, och senare blodigt, för många av de inblandade. Till kuppmakarnas förvåning kapitulerade England och Frankrike inför de tyska kraven i den så kallade Münchenöverenskommelsen och Hitler kunde fira en diplomatisk triumf. Prins Wilhelm sårades svårt såsom medlem i Wehrmacht under anfallet mot Frankrike 23 maj 1940 och dog tre dagar senare på sjukhus. Vid prinsens begravning i Friedenskirche i Potsdam 29 maj 1940 infann sig spontant 50 000 svartklädda personer för att hylla prinsen och Hitler, illa till mods, såg senare till att avlägsna alla medlemmar av kejserliga familjen ur försvarsmakten. Erwin von Witzleben deltog i 20 juli-attentatet 1944 och avrättades under bestialiska former 4 augusti 1944. 

"Septemberkuppen" 1938 förblir därmed en historisk kuriositet som kan roa den som pysslar med kontrafaktisk historia. Ponera att kuppmakarna mördat Hitler och att övriga nazister enligt führerprincipen böjt sig för en ny stark ledare. Hade vi sluppit ett världskrig? Förintelsen? En nygammal wilhelminsk regim hade hur som helst varit ett billigt pris i så fall. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "5 O'Clock Tea", målning av David Comba Adamson från sent 1800-tal. 

På sidan 77 – 97 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras åter en del promenader som berättaren gör på Champs Élysées och sedan hur han drabbas av särskilt kvävningsanfall varvid han ordineras olika former av alkohol. Dr Cottard undersöker honom och ordinerar bland annat lavemang och mjölk och trots familjens tveksamhet så visar sig detta fungera. Berättaren får en inbjudan från Gilberte om att dricka te hos familjen. Han intas av familjen Swann och dricker alldeles för mycket te med Gilberte och hennes väninnor. Han pratar politik och annat med Swann som visar honom vänlighet.  

Skisser och berättelser

Den tionde boken som jag har läst ut i år är "Skisser och berättelser 1905 - 12" (1950) av Hjalmar Bergman. Verket är en sammanställning av alla de noveller som Bergman spred åt olika håll och kanter (ibland under pseudonym eller utan angivet författarnamn) under den aktuella perioden och gavs ut som en del av hans samlade verk under femtiotalet. Boken är ungefär vad titeln säger och ingen novell är längre än cirka 20 sidor, en del är nere på fyra sidor. Det är lite smått och gott men mycket är dystert eller galghumoristiskt angående synen på människor, deras relationer och självbedrägerier. Det finns en kort berättelse om när Napoleon (förste konsuln") lät avrätta hertigen av Enghien, fransk prins, 1804 som jag tyckte bra samt en del som fick mig att ändå dra lite snett på munnen. Jag spanade även efter valfria karaktärer från Wadköping men ingen av dem hade ännu gjort entré förutom i romanen "Hans nåds testamente" (1910). 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Teckning av ett antal brittiska barn på besök vid karusellen vid Champs Élysées, där berättaren brottades med Gilberte. 

a efter att Norpois gått. Fadern säger att sonen lika gärna kan bli författare då han ändå inte kommer att ändra sig och berättaren har blandade känslor inför denna kommentar. Francoise intervjuas om sin kokkonst och jämför restauranger. Man gör nyårsvisiter efter ett strikt schema. Berättaren träffar Gilberte som nämner att hennes föräldrar inte är så förtjusta i honom då det tror han har oärliga avsikter. Han skriver ett brev på 16 sidor till Swann som ändå avfärdar det hela. Han brottas lekfullt med Gilberte och det går för honom. Det brottas dock lite till innan han går hem.

Borobudur

 

I början av 1800-talet, 1811 – 16, styrdes ön Java av britterna som dock senare skulle komma att lämna över ön till Nederländerna. Generalguvernör under denna period var Thomas Stamford Raffles, mannen som senare mest kom att förknippas med Singapore. Detta var den charmerande tid då ämbetsmän och politiker kunde fuska lite inom olika discipliner och som det nu var så var Raffles intresserad av lokalhistoria, var han än råkade befinna sig. Han dokumenterade sålunda vad han såg på Java med en europeisk publik i tankarna.

Vid ett tillfälle hade infödda informerat Raffles om en stor kulle med gamla byggnader i närheten av orten Yogyakarta på centrala delen av ön. Raffles skickade dit en expedition holländare under ledning av en viss Hermann Cornelius och dessa frilade delar av kullen och gjorde onekligen spännande upptäckter. Det visade sig att kullen bestod av en rad byggda platåer, totalt nio etage, med en form av vandringsstig mot toppen. Raffles gjorde dock samma missbedömning som arkeologer gjort långt in i modern tid angående sydöstra Asien: han trodde att lokalinnevånarnas förfäder omöjligen kunde ha byggt något så avancerat utan att det hela måste ha varit utfört av invandrade eller inlånade indier. Det var under lång tid en allmän uppfattning att all högkultur i regionen måste komma från Indien eller Kina, de två högkulturer som européerna kände till och beundrade.

Raffles lämnade sedan Java och blev som sagt senare berömd för vad han gjorde i Singapore. Han blev emellertid adlad för sin historiska forskning. Holländarna, som tog över Java, fortsatte dock röjningsarbetet och hela anläggningen var frigjord kring 1835. vandringsleden som gick uppåt var omgärdad av reliefer. Längst ner fanns en mur men 1885 upptäckte man att denna mur byggts för att stötta upp byggnaden och att det innanför den fanns ytterligare reliefer, totalt 2 672 på hela konstruktionen. Scener från Buddhas liv alternerade med vad som troligen var scener från de kungliga hov som låg bakom konstruktionen. Antalet statyer av Buddha var totalt 504 från början även om några försvann senare, bland annat skänktes några som gåvor till kungen av Siam. Allra högst upp stod totalt 72 Buddha-statyer.

Byggnadsverket hade även ett lokalt namn, Candi Borobudur (där ”candi” syftar på gamla tempel eller gamla konstruktioner överlag), och var byggt av javanesiska härskare under perioden 750 – 850 e Kr. Tyvärr är källmaterialet magert men i ett par inskriptioner från 824 och 842 e Kr nämns en stor byggnad som kan anspela på Borobudur. Namnet nämns i en lokal text från år 1365. Detta enorma byggnadsverk, det största på södra halvklotet, kunde ändå uppföras på relativt kort tid då den sten som användes fanns alldeles i närheten. Redan under 900-talet började dock anläggningen användas i allt mindre omfattning och det har spekulerats i om det berodde på några enorma vulkanutbrott alldeles bredvid kring år 900. Efter detta flyttade hovet på Java österut och byggnaden användes förmodligen inte alls av pilgrimer efter cirka 930.

Vid tiden för bygget fanns kungadömet Mdan i denna del av Java och den så kallade Sailendradynastin tog troligen initiativ till bygget. Flera av kungarna var hinduer men var vänligt sinnade mot buddhister och kan eventuellt ha skänkt marken till buddhister enligt ett dokument från år 778. Troligen försåg kungarna även buddhisterna med arbetskraft. Konstruktionen har vid omfattande studier visat sig vara väldigt genomtänkt och exempelvis vattenavrinningen är bra planerad. Uppifrån har byggnaden formen av en så kallad mandala, en buddhistisk symbol. Det har även spekuleratsi  om det fanns vatten kring byggnaden vid tiden för dess konstruktion så att den skulle symbolisera en lotus flytande på vattenytan men detta är något oklart.

Under de följande århundradena var området helt öde och enligt lokal tradition trodde man att kullen var förbannad och att det var tabu att beträda den. Då en lokal upprorsledare år 1709 sökte skydd där och sedan besegrades sågs det av många som ett tydligt tecken på att förbannelsen var sann. Nu levande buddhistmunkar har bidragit med intressanta spekulationer kring byggnadens användning. Exempelvis kunde vanliga människor troligen gå lite som de ville uppför vägen men seriösa munkar måste lära sig relieferna utantill för att få komma upp till nästa nivå, som en del av en andlig utveckling. Efter 1973 och en grundlig renovering tilläts buddhistiska pilgrimer åter besöka platsen i det numera nästan helt muslimska Indonesien. Från 1991 finns Borobudur med på UNESCO:s världsarvslista.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Författaren Anatole France (1844 - 1924), huvudsaklig inspiration till Bergotte. 

På sidan 48 – 62 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur Odette tala med Swann om äktenskap och lite om omgivningens reaktioner på deras äktenskap. Berättaren frågar om Bergotte besökt Swann och Norpois sågar dennes författarskap. Berättaren frågar om Gilberte och Norpois erbjuder sig att nämna berättarens beundran för familjen för dem. Berättaren blir så överväldigad att Norpois förefaller något tveksam.

Goldbergvariationerna

 

Ovan: Dr Hannibal Lecter, hängiven lyssnare. 

På frågan om du har hört ”Goldbergvariationerna” så svarar du kanske ”nej”. Om du då får frågan om huruvida du har sett ”När lammen tystnar” (1991) och svarar ”ja” så innebär det att du även hört något av detta verk. Även om det är i scen där tittaren lätt blir distraherad. Det är nämligen ”Goldbergvariationerna”, av Johann Sebastian Bach, som spelas i den scen där Dr Lecter på ett brutalt och listigt vis dödar sina två fångvaktare. Därefter står han rakt upp och ner en stund, blodig och dan, och verkar till synes njuta av den stillsamma pianomusiken. Och den som spelade själva verket var Glenn Gould, i en legendarisk inspelning från 1955.

Verket blev inte särskilt känt hos den klassiska publiken förrän långt in i modern tid. Det hade för övrigt en lite märklig tillkomsthistoria. Bach vistades under de 27 sista åren av sitt liv (1723 – 50) i Leipzig där han undervisade och komponerade kyrkomusik. 1741 anlände den balttyske greven Hermann Karl von Kayserling, till staden. Han var tsarens ambassadör vid det polska hovet och i sin tjänst hade han ett musikaliskt underbarn, Johann Gottlieb Goldberg, som att allt av döma fick lektioner av både Bach och av dennes äldste son. Greven plågades av sömnlöshet och bad Bach om hjälp med detta. Han behövde någon form av musik som var både mjuk och ändå en smula livlig och som kunde muntra upp honom under sömnlösa nätter.

Sålunda komponerade Bach det verk som i hans nutida ”verksförteckning” (förkortad BWV) fått nummer 988. Stycket, komponerat för cembalo, bestod av en aria och därefter trettio stycken ”variationer” som var baserade på baslinjen från arian. Tanken var även att dessa variationer, enligt Bachs instruktioner, skulle avslutas med ett da capo där arian spelades en gång till. Verket publicerades även offentligt samma år vilket hör till ovanligheterna angående Bachs verk varav merparten inte publicerades under dennes livstid. På försättsbladet vid publikationen anger Bach verket som ”klavierübung”. Som belöning för sitt jobb fick Bach en guldskål fylld med 100 luisdorer, en betydande summa. Därefter kunde alltså den arme Goldberg göra sin herre sällskap i sömnlösheten eftersom han tillbringade nätterna med att spela ”mina variationer” (som ambassadören sa) för denne. Verken har också fått Goldbergs namn eftersom han rimligen bör ha varit den förste att spela dem.

Åren gick. Goldberg lämnade ambassadörens tjänst av okänd anledning och dog 1756 i Dresden i sviterna av tuberkulos. Med förändrad smak så glömdes verket, som ändå framförts i ett väldigt ”privat” sammanhang bort. Själva historien om verkets tillkomst beskrevs första gången 1802 av Bach-biografisten Forkel. Anekdoten har ifrågasatts men är å andra sidan heller inte helt otrolig.

Ovan: Glenn Gould demonstrerar sin egenartade spelstil. 

I mitten av 1900-talet var ”Goldbergvariationerna” mest känt för finsmakarna men en som tog sig an det var den unge pianovirtuosen Glenn Gould som 1950, 17 år gammal, började lära sig det tekniskt krävande verket på egen hand. Att verket ursprungligen skrivits för cembalo gjorde att det var svårt att spela på piano då det krävde en obekväm korsad ställning av händerna. Trots detta lärde sig Gould de kommande åren att spela verket, därtill ganska snabbt och väldigt skickligt. Han framförde det på scen första gången 1954.

När Gould skrev kontakt med Columbia något därefter hade han i sitt kontakt fått med ett villkor om artistisk frihet, det vill säga att han kunde spela in vad han faktiskt ville. Och han informerade Columbia om att hans debutalbum på bolaget skulle bli en tolkning av Bachs ”Goldbergvariationerna”. Ledningen hos Columbia kom med invändningar men (enligt Gould) ganska milda och vänligt formulerade sådana. Verket ansågs dock lite för okänt och även lite för tekniskt avancerat. Men med klausulen i kontraktet så blev det som Gould ville.

10 juni 1955 inleddes inspelningarna i Columbias 30^th Street Studio i New York. Dit fraktades ett nyinköpt Steinway-piano som tidigare under året gjort Gould sällskap på turnéer i USA eftersom han var väldigt noga med pianon och gärna spelade på ett och samma. Gould hade även med sig en speciell pianostol, extra vinterkläder och en massa pillerburkar. I studion tog han för vana att badda händer och armar med mycket varmt vatten innan han spelade. Totalt blev det fyra sittningar i studion fram till 16 juni. Gould insåg för övrigt även glädjen med omtagningar och arian spelade han exempelvis in 21 gånger innan han var nöjd.

I januari 1956 kom Glenn Goulds debutalbum ut. Då han hade spelat snabbt var skivan kort, cirka 38 minuter. Med tanke på genren och valet av verk så blev albumet något av en storsäljare och hade fram till 1960 sålt omkring 40 000 exemplar. Vid Goulds död 1982 var den totala siffran mer än 100 000 exemplar. Med tiden blev Gould alltmer kritisk till sitt förstlingsverk och framför allt tempot. Han uttryckte särskilt ogillande över 25:e variationen som i hans öron några år senare nästan lät som Chopin, en dödssynd enligt den antiromantiske pianisten Gould.

Gould spelade in verket på nytt 1981 i samma studio där han spelat in sitt debutalbum. Som genom en ödets ironi blev det inte bara en av Goulds sista inspelningar utan även den absolut sista inspelning som gjordes i Columbia-studion innan den stängdes. Gould spelade nu långsammare och lyckades tänja ut verket till hela 51 minuter. Andra versioner kan dock vara avsevärt längre då många uttolkare väljer ett än lägre tempo än Gould gjorde 1981. Hans andra inspelning av ”Goldbergvariationerna” hade fram till år 2000 sålt i mer än två miljoner exemplar.

Och det var alltså Goulds inspelning från 1955 som den blodtörstige men inom andra områden mycket kultiverade Dr Hannibal Lecter valde i ”När lammen tystnar”. Och på så vis har ytterligare några miljoner utöver den ”vanliga” klassiska publiken fått ta del av både Bach och Gould, om än i ett lite udda sammanhang.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Precis som kung Theodosius anländer kung Alexander av Jugoslavien till Frankrike 1934. Just detta besök slutar dock med kungens död, en stund efter att bilden togs. 

På sidan 29 – 47 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur berättaren presenteras för Norpois som vänligt men lite nedlåtande bedömer hans litterära försök. Man diskuterar därefter Berma och berättaren säger att han var lite besviken. Norpois prisar Francoises enorma ansträngningar med menyn. Man diskuterar utrikespolitik och kung Theodosius och dennes person samt politik skildras. Norpois kommer sedan in på ett besök han har gjort vid Odette Swann och han talar även om hur svann har förändrats. Vi får veta något om hur Odette mer eller mindre tjatade sig till ett äktenskap med Swann men därefter blev mer tillfreds och trevligare. 

Cato den äldre

 

Ätten Cato kom att bli långlivad i den romerska politiken under republikens tid. Den Cato som här diskuteras hette, liksom flera andra i släkten, Marcus Porcius Cato men kallas ibland Cato Major eller Cato Censorius för att skilja honom från sonsonssonen Cato minor eller Cato Uticensis (95-46 f. Kr.) vilken valde att hellre ta sitt liv än be Caesar om nåd. Den yngre Cato hade likaså en son som stupade i krigen mellan Antonius och Octavianus och i romanen Jag, Claudius låter författaren Robert Graves (korrekt eller inte) den arme Claudius undervisas av en Marcus Porcius Cato vilken naturligtvis är ättling till de övriga och lika kärv som dessa. 

Cato den äldre, som vi här ska tala om, levde mellan 234 och 149 f. Kr. och kan sägas vara den som inledde ättens politiska framgångar. Han var av gammal bondestam från Tusculum i Albanobergen och både hans far och farfar, som båda hette Marcus Porcius, hade utmärkt sig i krig. Hans farfar ska ha fått en utmärkelse av staten för att han vid strid hade fått fem hästar dödade under sig. Att ätten bara hade två namn tydde alltså på att den var av enklare härkomst men den Marcus Porcius vi här diskuterar fick med tiden namnet Cato som Cognomen, ett tecken på att ätten hade kommit upp sig och även ett slags erkännande av Catos allmänna duglighet. 

Cato, som livet igenom var mycket intresserad av jordbruk, tillbringade sina tidigare år på familjens egendomar och lärde sig inte bara om de mer praktiska göromålen utan även hur man driver en gård ur en strikt vinstdrivande synvinkel. Precis som sina förfäder kom han dock att gå ut i något av den romerska statens många krig, i hans fall det andra puniska kriget. En man som ville göra sig gällande i fält saknade sällan tillfälle vid denna tid. 214 f. Kr. var Cato i Capua där han måhända var militärtribun. Även om Cato tycks ha varit en duglig och uppåtsträvande person så hade han ändå hjälp av två personer från de högre skikten som med tiden fick upp ögonen för honom. Den ene av dessa var fältherren Quintus Fabius Maximus Verrucosus, vilken underlättade Catos militära karriär på olika vis. Cato var med vid hävandet av Tarentums belägring 209 f. Kr. och gjorde även en avgörande insats då Romarna besegrade karthagern Hasdrubal Barcas i Hispanien. 

Efter detta uppstod, åtminstone för Catos del, pauser i kriget och han återvände till sin kära gård och hemtrakt där han var något av en ”stark man” och betraktades som tillförlitlig bl.a. vid avgörandet av lokala tvistemål. Kanske är anekdoterna om den ärlige och av bondförnuft präglade Cato något överdrivna men en rejäl kärna av sanning bör ändå finnas i samband med dessa historier. Under denna period blev Cato på allvar uppmärksammad av den andre av de högättade män som kom att påverka hans liv i positiv riktning, nämligen Lucius Valerius Flaccus vilken helt enkelt råkade vara hans granne. Men medan ätten Cato kanske hade en stor eller åtminstone hyfsat stor gård så hade den rike Flaccus enorma ägor, vilka gränsade till Catos mindre dito. Flaccus var dock en av de ädlingar som var mycket medveten om risken för att romarna blev alltmer förvekligade i samband med att ökade rikedomar strömmade in från krigen och i Cato tycks han ha sett urbilden för något mer ursprungligt, äktromerskt. Således var det Flaccus som på olika vis uppmuntrade Cato att åka till Rom och där försöka ta sig fram på det politiska området. 

Med två mäktiga patricier i ryggen och meriterna i kriget gick det också ganska fort för Cato att bli känd och erkänd. Han började med att göra sig gällande som talare på Forum. Att Catos tal ansågs vara av hög kvalitet bevisas av att han var den förste romare som senare fick sina tal utgivna. Cicero kände till omkring 150 sådana tal. Catos strävanden lönades slutligen med att han 204 f. Kr. utnämndes till quaestor, en av de ämbetsmän som ansvarade för olika aspekter av statsfinanserna. Som sådan behövde man inte nödvändigtvis vistas i Rom utan kunde även följa med i en generalstab, vilket var exakt vad Cato kom att göra. Han hamnade således tillsammans med Scipio Africanus d y på Sicilien. Dessa båda män, ganska olika till sinnet, kom snart på kant med varandra. Troligen ansåg Cato att han utövade sitt ämbete väl då han skarpt kritiserade Scipio för dennes slöseri med militära resurser och dennes allmänna våghalsighet. Det gick ända därhän att en kommission granskade Scipios agerande men denne kom till sist ändå att frikännas. 

Catos rykte tycks dock inte ha drabbats alltför hårt av denna säkerligen omtalade tvist eftersom han år 199 f. Kr. utnämndes till edil, vilken var den ämbetsman som ansvarade för offentliga byggnader och vissa offentliga festligheter, med mera. Redan året därpå är Cato i egenskap av praetor på Sardinien och det är troligen här han träffar författaren Ennius. Som praetor ansvarade man för en rad juridiska frågor och Cato tycks ha gjort sitt bästa medan han vistades på Sardinien. Han sades leva enkelt, bekämpa slöseri, korruption och procentare samt vara omutligt objektiv i sina domslut. Slutligen kröntes Catos bana med konsulsämbetet, det högsta i staten, år 195. Cato var även den första Homo Novus (ny man, d.v.s. av enklare härkomst) som lyckades nå statschefsposten. Vi kan bara spekulera i om han här tillät sig en ren och oförfalskad glädje eller om han buttert gick till verket i enlighet med vad som tycks ha varit en stark pliktkänsla. 

Under sitt år som konsul skulle Cato få utkämpa nya blodiga krig men först fick han utkämpa ett sådant på hemmaplan, nämligen mot Roms kvinnor. Cato var en av dem som kämpade för upprätthållandet av en lag vid namn Lex Oppia som begränsade kvinnors rörlighet samt deras rätt till lyxigare klädsel och utsmyckning. Till sist var det nästan enbart den benhårde Cato (kompromisser synes inte ha varit hans starka sida) som ville behålla lagen men den man som vunnit så många segrar på de politiska och militära områdena fick se sig besegrade av kvinnorna. 

Här kunde Cato ha framstått som en löjlig figur (inget skadar allvarliga personer så mycket som löje) men måhända var det även så att han räddades genom att de spanska keltibererna vid denna tid reste sig mot Rom. Cato gick raskt till verket med både skoningslöshet, beslutsamhet och grymhet. Han uppges senare ha sagt att han förintade fler städer i Hispanien än vad han tillbringade dagar i detta land. Cato var alltså inte den som dolde sina grymmare sidor, vilket för senare generationer får honom att framstå som väldigt kärv men samtidigt även mycket uppriktig. Och i hans ögon var dessa uppror naturligtvis bara fräckhet och inget annat. Efter att ha krossat allt motstånd försökte dock Cato genomföra vissa reformer i Hispanien (kanske ändå i medvetande om att det fanns orsaker till upproret) och året därpå beviljades han en triumf vid hemkomsten. 

Cato, vilken ofta betraktas som (och rimligen även var) en snålvarg, visade sig vara oväntat generös då han delade ut bytet till sina veteraner, något som också tydde på en känsla för att den som gjort sin plikt ibland skulle belönas ordentligt. Ännu en militär episod skulle det bli för Catos del, nämligen då han 191 f. Kr. grep in mot den seleukidiske kungen Antiochus III som invaderat Grekland. Cato mötte denne vid den historiskt laddade platsen Thermopyle (där Spartanerna nedgjorts i Perserkrigen på 400-talet f. Kr.) och besegrade Antiochus genom en kringgående rörelse. Efter denna seger besökte Cato Athen och tog på olika vis starka intryck av denna vistelse. Detta förmedlade han i ett brev till sin son, vilket senare citerats av Plinius d ä:

Med tiden, min son, ska jag beskriva vad jag vid mitt besök i Athen lärde mig om dessa greker, och förklara vad nytta man kan ha av deras skrifter (även om man inte bör ta dem på alltför stort allvar). De är en värdelös och oregerlig hop. Minns mina ord: när detta folk ger oss sina skrifter kommer de att förstöra allt. Än mer då de sänder oss sina läkare. De har svurit att döda alla barbarer med sin medicinkonst – och de tar dessutom betalt för det, för att framstå som mer pålitliga och kunna arbeta lättare. De kallar även oss för barbarer, förstås, och Opici, ett mer nedsättande namn än övriga. Jag har förbjudit dig att ha något med läkare att göra.

Citatet, om det nu är korrekt återgivet, visar inte bara på Catos avsky för grekisk kultur och filosofi utan även på misstänksamhet mot den grekiska läkekonst som annars var eftersökt bland romarna i de högre samhällsskikten. Cato, som tydligen var extremt misstrogen här, verkar enbart ha sett denna läkekonst som ett sätt att med lömska medel bringa patienterna om livet. Trots detta försökte Cato med tiden lära sig något om grekisk litteratur från Ennius, även om de båda med tiden tycks ha kommit i konflikt. 184 f. Kr. kandiderade så Cato till posten som Censor, det sista ämbete han skulle komma att inneha. Vid det här laget var Catos rykte troligen enormt och många försökte säkert förhindra denne omutlige bitvarg från att tillträda posten, men förgäves. Vad gäller Catos tid som censor så kan man ju sammanfatta det med att han senare fick just tillnamnet ”Censorn”, vilket väl säger tillräckligt. 

Han såg till att flera män blev utstötta ur senaten, bl.a. för meningslös grymhet (något som Cato tydligen ogillade trots att han sällan var främmande för grymhet som nyttomedel), försökte begränsa allmän lyx inte minst hos kvinnorna, reparerade en del akvedukter, rensade avlopp samt byggde ett och annat. Överlag hade Cato en kärv syn på kvinnor och Gellius citerar bland annat ett tal där Cato menade att man på stället borde döda kvinnor som begått äktenskapsbrott samt även straffa dem ganska strängt om de druckit vin. Efter detta var Cato att betrakta som ”äldre statsman” och hade ett stort informellt inflytande även om han inte beklädde något offentligt ämbete utöver senatorns. Troligen var Cato en av dem som låg bakom de processer som fick hans gamle trätobroder Scipio att dra sig tillbaka från politiken, något som en senare författare som Machiavelli betecknade som höjden av otacksamhet mot denne store fältherre och statsman. 

Cato fortsatte att bekämpa grekiskt inflytande, inklusive kulten av Bacchus vilken tycks ha äcklat honom särskilt. Utöver detta skrev han en del och kan måhända få äran av att vara den förste författaren som skrev latin på prosa. Vi ska snart återkomma till Catos böcker, det som återstår av dem, men vi ska först nämna något om hans sista gärning. Under 150-talet f. Kr. ingick Cato i en kommission som besökte Nordafrika och han kunde då se hur Roms gamla ärkefiende Karthago återhämtat sig ganska väl efter det nederlag man tillfogat staden 40-50 år tidigare. Detta bekymrade Cato, som därefter ursinnigt började verka för stadens förstörelse och därmed även gav världen sitt mest kända citat. Vid varje tal i senaten, oavsett ämne, lär Cato så ha avslutat det hela med Ceterum censeo Carthaginem esse delendam vilket mer ordagrant översatt blir ”För övrigt anser jag Karthago vara börandes förstört”. För njutbarhetens skull är dock ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” att föredra. 

Cato avled 149 f. Kr. och måhända hann han se hur Rom inledde det tredje puniska kriget, vilket slutade med Karthagos förintade 146 f. Kr., samma år som Rom även förintade den grekiska staden Korinth såsom ett varnande exempel. Män som Cato bidrog så till att göra Rom till ett imperium, ett tillstånd som man ännu inte riktigt hade ord för. Men Cato hann alltså inte bara med politiken utan även en hel del författande och skrev bl.a. en historia över Rom samt en bok om lantbruket vilken jag ska diskutera något om nedan, då den är bevarad i sin helhet. Det har visserligen diskuterats mycket om huruvida Cato verkligen är författare till detta verk men innehållet röjer mycket av en person som stämmer så väl överens med det vi vet om Cato så att det därmed förefaller helt rimligt att han är verkets upphovsman. Verket går rakt på sak och inleds på följande vis:

Det är förvisso sant att det stundtals är mer lönade att få en inkomst av handel om detta ej varit så våghalsigt, liksom man kan få det av utlåning, om detta bara varit ärbart.

Mycket av hans hållning röjs redan i denna mening. Handel är nog bra, om det bara inte vore så riskfyllt. Att låna ut pengar mot ränta är rentav skurkaktigt och föga lämpat för en sann romare. Bättre då att få sin utkomst av det säkra och fasta, själva jorden. Cato fastslår vidare att de tappraste och mest uthålliga bland soldaterna mycket riktigt kommer från bondestammen. Han ställer upp en rad punkter för hur och var man bör bedriva jordbruk: trakten bör ha ett bra klimat, det bör vara ett bra läge för själva gården, bra jordmån, möjlighet att odla varierande grödor samt att utöka marken i lagom tempo utan att bli dumdristig. Man bör alltså ej vara girig utan tvärtom även sträva efter att vara en god granne. Är man populär i ett område så blir det lättare sälja sina produkter (så även här har Cato en öppen baktanke som han inte hymlar med). Cato anmärker torrt att man bör sälja slavar som är för gamla för att arbeta (med andra ord, lura dem på någon), dito boskap samt verktyg som är utslitna. Vad gäller materiel bör den gode bonden göra det till en vana att sälja snarare än köpa och antagligen gäller det omvända för hans produkter. 

Trots detta kärva råd så skriver Cato samtidigt att slavarna måste bli väl tillsedda och ej sakna nödvändig mängd föda och lämplig logi. De ska samtidigt inte heller sakna sysselsättning utan ständigt hållas i arbete. Man ska även tydligt straffa den översyningsman som begår övergrepp av olika slag. Men jobba ska man och tid är pengar. Alltså ska man rengöra stallarna om vädret är för dåligt för utomhusarbete. Det är allt som allt en slags bondekapitalism Cato förespråkar och vad gäller synen på arbete och effektivitet får vi nästan gå ända fram till Calvin eller Benjamin Franklin innan vi finner något liknande. Vidare får man i Catos bok en rad konkreta råd kring hur man framställer olja, vin, säd och en rad andra produkter. Cato har för övrigt inte bara saker att säga om föreståndare och översyningsmän på sin ideala gård utan även om deras hustrur. 

En god hustru ska sålunda vara dygdig, renlig, flitig och tillbakadragen. Föreståndaren ska å andra sidan bara hålla sig till henne samt hålla henne i ära, ett råd som antyder att romerska män ofta hoppade över skaklarna. Husbonden, däremot, åligger det att genomföra samtliga de rätta religiösa riterna tillägnade de olika gudarna och omständliga reningsceremonier om sådana någon gång skulle behövas. Kort och gott är det faktiskt sällan en fackbok (varav många kan vara torra och opersonliga) ger en så god bild av en romare. Inte för inte har Cato kommit att utgöra urbilden av ”gammelromaren”, en smula omodern redan under hans egen livstid: kärv, strävsam, pliktuppfyllande, grym, from, god men hård familjefader, enkel, hederlig och förflyttande sig mellan åkerfält och slagfält. Den kärve gamle Cato avled, lyckligtvis för honom själv, just i det ögonblick då Rom stod i begrepp att gå in i en ny period som präglades av helt andra värderingar än de som han så hårt höll fast vid livet igenom.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Affisch med Sarah Bernhardt, en av förebilderna för Berma. 

På sidan 16 - 29 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", diskuterar berättaren sin längtan efter att gå till teatern och den framtida yrkesbana som hans far stakar ut år honom. Monsieur Norpois förklarar för hans far att författare inte är sämre än diplomat och fadern är därmed beredd att skrinlägga tidigare planer på att sonen ska bli just diplomat. Berättaren ser därefter sin stora idol Berma i "Fedra" men blir ganska besviken över skådespelerskan som ändå inte är helt vad han hoppades. Han är dock ändå glad över besöket och förbereder sig sedan att bli presenterad för Norpois. 

Ett akademiskt skämt?

 

Ovan: Morton Smith, briljant men fruktad religionshistoriker. 

Detta är Morton Smiths berättelse: År 1958 anlände han, docent i antikens historia, till Mar Saba i Israel, ett av de äldsta klostren i mellanöstern som grundats omkring 483 e Kr. Han hade bjudits in för att katalogisera klostrets försummade men dock omfattande bibliotek. Han kände till platsen ganska väl då han besökt kloster såväl som bibliotek redan 1941. Då han gick igenom böckerna, sakta men säkert, gjorde han en märklig upptäckt i en av volymerna. På de annars blanka sidorna i slutet av den aktuella boken hade någon skrivit ner en längre text på grekiska. Själva sättet att skriva antydde, vid senare studium, att det var en avskrift gjord någon gång på 1700-talet. Boken i sig själv var tryckt 1646.

Smith var en stor språkbegåvning och hade inga stora problem med att förstå vad som stod skrivet även om innehållet förbryllade honom. Texten inleddes med en hälsning från kyrkofadern Klemens av Alexandria (cirka 150 – 215 e Kr), en av de mer betydande kristna profilerna i skiftet mellan 100- och 200-tal. Han riktade sig till en okänd person vid namn Theodorus och diskuterade i brevet förekomsten av olika versioner av Markusevangeliet, en ”enklare” version avsedd för den breda massan och en mer esoterisk version avsedd för de mer andligt utvecklade. Problemet som togs upp i brevet var att en (enligt Klemens) kättersk sekt vid namn karpokraterna (efter ledaren Karpokrates) hade kommit över den längre versionen av evangeliet och därefter lagt till egna textstycken.

Klemens citerar därmed även ett stycke ur den mer avancerade versionen av Markusevangeliet där det beskrivs hur Jesus återuppväcker en ung man från de döda och denne, ”som kommit att älska Jesus”, därefter kommer till Jesus iförd endast ett linnekläde och undervisas av honom hela natten. I karpokraternas text hade dessa, kända för sin sexuella liberalism, lagt till raden ”naken man med naken man” för att ge berättelsen en homoerotisk överton men Klemens förnekar att en sådan formulering förekommit hos Markus. Ännu ett kort citat från evangeliet följer innan texten tvärt avbryts.

Smith kunde knappast ta med sig en bok som tillhörde klostret därifrån men han fotograferade av sidorna i flera omgångar och återvände senare till USA. Efter att ha testat bilderna på flera experter och gjort ytterligare analyser vågade han offentliggöra sin upptäckt i december 1960. Han jobbade därefter på ett arbete om brevet som var i stort sett klart först 1966 men som av olika skäl inte kom att publiceras förrän 1973, 15 år efter upptäckten. År 1974 kom även en populärt hållen bok om upptäckten, avsedd för en bredare publik.

Så långt Morton Smith. Men vem var han? Jag stötte själv på honom för ganska exakt 20 år sedan då jag läste religionshistorikern Bart D Ehrmans då pinfärska verk ”Lost Christianities” (2003) som handlar just om alternativa evangelier och mycket annat. Hans beskrivning av Morton Smith (sidan 70) tål att återges:

”This was one of the truly brilliant scholars of ancient Christianity in the late twentieth century: massively erudite, enormously well-read, and, to put it bluntly, an intellectual cut above most of the academics he had to contend with. And he knew it. Known for his rapier wit, his general unwillingness to suffer fools gladly, and an occasional mean streak, Morton Smith was not someone to cross swords with.”

Smith (1915 – 91) var en lysande akademisk begåvning som tog varje examen med extra beröm (Magna cum Laude) och fick en kandidatexamen från Harvard redan 1936. Han åkte till Mellanöstern för att studera hebreiska 1940 men blev på grund av andra världskriget kvar där till 1944. Under den tiden besökte han 1941 klostret Mar Saba och passade även på att skriva en doktorsavhandling på hebreiska och blev därmed även den förste icke-juden att göra något sådant. Väl tillbaka i USA blev han 1945 teologie kandidat och 1948 doktor i klassisk filologi i och med den avhandling han skrev 1944. Han skulle doktorera ännu en gång, åter på Harvard, 1957. Efter en tid på olika skolor hamnade han på Columbia university 1960. Året därpå försökte han få anställning på just Harvard men denna ansökan torpederades av skolans religiöse rektor Nathan Pusey, som inte uppskattade Smiths ofta okonventionella syn på aspekter av tidig kristendom. Smith var själv från en religiös bakgrund och rentav prästvigd men synes ha tappat tron under efterkrigstiden. Smith var djupt sårad och förbittrad över att Harvard stötte bort honom och förblev på Columbia till sin död då han ännu undervisade även efter sin formella pension.

Som läsaren förstått av denna genomgång och av citatet från Ehrman så var Smith något alldeles extra i fråga om intellektuell briljans. Han ansågs vara en de yppersta inom sitt område men hans ofta vassa tunga och ibland brutala rättframhet gjorde honom både fruktad och hatad bland andra akademiker inom området. När han väl berömde någon så var det givetvis uppskattat i och med Smiths rykte. Han ansågs dock välvillig mot sina studenter.

En stor del av Smiths akademiska rykte vilade, utöver hans övriga enastående prestationer, på upptäckten av Klemens brev. Dock förekom det redan under Smiths livstid spekulationer om att brevet inte var äkta och att någon, kanske rentav Smith själv, förfalskat det. Dylika anklagelser möttes med stor hätskhet av Smith som flera gånger hotade dessa kritiska röster (inklusive svenske religionshistorikern Per Beskow som vid sin död bodde här i Visby) med stämning eller andra former av repressalier. Många tvivlade på att volymen med brevet överhuvudtaget existerade. En än idag (2023) levande akademiker, Guy Stroumsa, kunde dock berätta för Ehrman i början av 2000-talet att han sett boken med egna ögon 1976. Den hade därefter förts till Jerusalem för vidare undersökning. Ännu en akademiker vid namn Quentin Quesnell (död 2012) hade så sent som 1983 tagit nya fotografier av brevet vilket dock försvann kring 1990 efter att ha skurits ut ur boken 1977. Brevets vidare öden har förblivit oklara.

Ehrman tar i sin bok upp en del lustigheter kring själva fyndet. Exempelvis nämner han att boken där brevet var nedskrivet var en volym med arbeten av en annan kyrkofader, Ignatios av Antiochia (cirka 35 – 107 e Kr), i vars namn många falska brev hade cirkulerat. Bokens tryckare, Isaac Voss, diskuterade därför förekomsten av falska brev och menade att man måste ha ett kritiskt öga för detta. Ett brev som en akademisk minoritet (trots allt) ansåg som en förfalskning var alltså nedskrivet i en bok som bland annat tog upp förfalskade brev. Andra har menat att volymen inte ens fanns i klosterbiblioteket från början utan att Smith själv skulle ha smugglat in volymen, med den färdigskrivna texten, bland de tusentals osorterade böckerna. Som den begåvning han nu var så kunde han givetvis efter lite övning skriva ner den grekiska texten med passande 1700-talsstil. Olika handskriftsexperter med grekiska som modersmål har också analyserat brevet och kommit fram till helt olika slutsatser, det vill säga att de är lika splittrade som den akademiska världen.

Under senare år kom även en annan märklig omständighet fram. Nämligen att det 1940 publicerades en spänningsroman av en viss J H Hunter som hette ”The Mysteries of Mar Saba”. I denna roman tvingar nazisterna några antika experter att förfalska en text om att Jesu döda kropp hade flyttats till en annan grav och att någon återuppståndelse därmed aldrig ägt rum. Allt detta för att misskreditera kristendomen och ta stridsmoralen från västmakterna. Många har påpekat att denna roman sålde i miljonupplagor och inte minst i Mellanöstern. Smith skulle ha haft gott om tid att läsa den under krigsåren och ha fått en idé.

Ehrman kommer inte fram till någon slutsats av det enkla skälet att det inte går att dra någon. Han påpekar dock att om det var någon som var tillräckligt skicklig för att göra en dylik förfalskning och rentav komma undan med det så var det Morton Smith. Kanske handlade det om ett långt drivet skämt där Smith ville se hur långt han kunde komma samtidigt som han, inför sig själv, kunde njuta av att få sina kollegor att framstå som löjliga. Å andra sidan hade han riskerat sin karriär om det hela på något vis hade avslöjats. Smith själv är död sedan mer än 30 år och hans personliga korrespondens förstördes av hans testamentsexekutor. Så vida inga nya fakta på slumpartade vis kommer fram så kommer diskussionen att fortgå om huruvida ”det hemliga Markusevangeliet” är en av 1900-talets viktigaste upptäcker inom religionshistoria eller en av 1900-talets bästa akademiska svindlerier.

Brevet på grekiska och engelska (https://archive.org/details/SecretMark/page/n17/mode/2up).

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Gabriel Hanotaux (1853 – 1944) var Frankrikes utrikesminister 1894 – 98 och en av flera tänkbara förebilder för Markis de Norpois.

På sidorna 7 – 16 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom” skildras hur personligheterna från första boken har förändrats över tid. Den färglöse och smått vulgäre Dr Cottard har blivit en av sin tids mest uppburna läkare medan den sofistikerade Swann, under intryck av sin hustru, blivit en odräglig person som skryter med sin bekanta inom medelklassen. Här introduceras även Monsieur de Norpois, markis och före detta ambassadör, som är familjens gäst den kväll som skildras. Dennes karaktär beskrivs något liksom de samtalsämnen som berättarens far sätter så stort värde på.