Ovan: Vigée Le Brun på ett självporträtt från 1790
Élisabeth Louise Vigée Le Brun (1755 – 1842) nådde en hög ålder, både för en person som levde i skiftet 1700-/1800-tal och för en person som genomlevde de omvälvningar som inträffade under hennes liv. Hon var därtill något så ovanligt som en äldre kvinnlig artist osm var både känd och uppburen under sin levnad. En klok person i min omgivning, med ett specialintresse för ofta bortglömda kvinnliga konstnärer, har påpekat att de kvinnliga konstnärer som kom fram kunde göra det för att de fick uppmuntran och tillåtelse från männen omkring sig. Om så inte var fallet så spelade det tyvärr ingen roll hur duktig konstnären än var.
Élisabeth Vigée (som senare bara lade till makens namn, Le Brun) var dotter till en målare och gifte sig med en målare och gallerist som båda uppmuntrade henne. Troligen såg de förvisso att hon var en målare av enastående skicklighet. Med sitt brådmogna kunnande var Élisabeth Vigée profesionell målare redan i tidiga tonåren och blev medlem av den första av måna akademier 1774. Hon gifte sig 1776 med Jean-Baptiste-Pierre Le Brun, målare och konsthandlare och fick 1780 parets enda barn, dottern Julie. Maken ställde ut hennes verk och bidrog ytterligare till hennes berömmelse i Frankrike.
År 1781 gjorde paret en resa till Flandern och Nederländerna och förkovrandet i de gamla flamlänska mästarna och deras tekniker påverkade starkt Élisabeth Vigée Le Brun och hennes teknik utvecklades enormt under 1780-talet. Det kan dock konstateras att hennes stil, en elegant blandning av rokoko och den då spirande nyklassicismen, var ganska färdigutvecklad kring 1790 och därefter skulle hon i huvudsak raffinera sina maner. Att hon var uppskattad bevisades dock genom en rad aldrig sinande uppdrag under följande decennier.
Att det officiella Frankrike under ”l'Ancien Regime” var ganska tillsnörpt visades dock av ett par skandaler kring hennes verk. Dels då hon på ett självporträtt från 1787 log och visade tänderna vilket ansågs oerhört då idealet var att hålla munnen stängd. Såvida Madame Vigée Le Brun nu inte förskönat sina tänder kan man snarare konstatera att hon vara stolt över att som 1700-talsmänniska ha ett så vackert garnityr under en tid då många gärna undvek att flina upp sig för att inte exponera sina dåliga gaddar. En kort tid efter, då hon börjat få uppdrag av drottning Marie Antoinette blev det åter skandal eftersom hon avbildat drottningen i enkla kläder. Dock skulle den gamla regimen snart få lite annat att tänka på en etikettsbrott på tavlor.
Ovan: Marie Antoinette avbildad 1783.
De sista åren före 1789 målade Madame Le Brun några av de mest kända porträtten av den franska drottningen och hennes barn. Madame Le Brun undvek kaoset under revolutionen genom att gå i exil med dottern i oktober 1789. Maken, som måste ha varit ett under av förståelse, stannade i Paris och överlevde alla stormar som följde. Madame Le Brun hade 1783 blivit invald i Kungliga akademin för måleri och skulptur som blott en av 15 kvinnor mellan år 1648 och 1793. Ironiskt nog förbjöds kvinnliga akademiledamöter av den ”progressiva” revolutionen. Sedan hon lämnat Frankrike kom hon under 12 år att leva ett kringflackande liv och vistades i tur och ordning i Italien, Österrike, Ryssland och Tyskland.
Under dessa år blev hon invald i akademier var hon än kom och målade av de rika och mäktiga (hennes produktion kom till sist att omfatta allt som allt 660 kända porträtt och omkring 200 landskap). I Italien målade hon av Marie Antoinettes syster och noterade senare att ett av dennas barn var så fult och bråkigt så hon var tveksam till att ta sig an uppdraget. I Ryssland målade hon av medlemmar av tsarfamiljen men lagom då tsarinnan Katharina hade gått med på att låta sig avbildas så dog hon dagen efter, lagom då första sittningen skulle äga rum. Madame Le Brun målade dock av efterträdaren Paul och dennes hustru. Det var för henne en stor sorg att dottern gifte sig och blev kvar i S:t Petersburg där hon också avled 1819.
I januari 1802 kunde hon, efter att maken vädjat till regeringen, återvända till Frankrike och hennes liv kom in i lugnare banor. Det blev ett par resor till London och Schweiz (där hon målade av den kända Madame de Staël) men i övrigt stannade hon mest i Frankrike. Den sista utställningen under hennes livstid ägde rum 1824. Madame Le Brun publicerade sina memoarer 1835 – 37. På hennes gravsten står skrivet ”Ici, enfin, je repose” (”här vilar jag äntligen”). Efter sin död glömdes hon dock bort och efter utställningen 1824 skulle det dröja till 1982 innan en ny utställning av hennes konst gjordes vilket kuriäst nog skedde i Fort Worth, Texas. Hon hyllades dock med en stor utställning i Frankrike 2015 – 16.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Prins Philippe (1838 – 94), greve av Paris och fransk tronpretendent som den fiktive Swann umgås med i romanen
På sidan 98 – 112 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras samspelet i umgänget mellan olika samhällsklasser och hur umgänget och smaken för vem man umgås med skiftar över tid. Swanns varierade ställning i societeten skildras ingående liksom personer han umgås med och hans små experiment där han sammanför disparata personer. På slutet beskrivs även lite om hur hans känslor för Odette har ändrats över tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar