Goldbergvariationerna

 

Ovan: Dr Hannibal Lecter, hängiven lyssnare. 

På frågan om du har hört ”Goldbergvariationerna” så svarar du kanske ”nej”. Om du då får frågan om huruvida du har sett ”När lammen tystnar” (1991) och svarar ”ja” så innebär det att du även hört något av detta verk. Även om det är i scen där tittaren lätt blir distraherad. Det är nämligen ”Goldbergvariationerna”, av Johann Sebastian Bach, som spelas i den scen där Dr Lecter på ett brutalt och listigt vis dödar sina två fångvaktare. Därefter står han rakt upp och ner en stund, blodig och dan, och verkar till synes njuta av den stillsamma pianomusiken. Och den som spelade själva verket var Glenn Gould, i en legendarisk inspelning från 1955.

Verket blev inte särskilt känt hos den klassiska publiken förrän långt in i modern tid. Det hade för övrigt en lite märklig tillkomsthistoria. Bach vistades under de 27 sista åren av sitt liv (1723 – 50) i Leipzig där han undervisade och komponerade kyrkomusik. 1741 anlände den balttyske greven Hermann Karl von Kayserling, till staden. Han var tsarens ambassadör vid det polska hovet och i sin tjänst hade han ett musikaliskt underbarn, Johann Gottlieb Goldberg, som att allt av döma fick lektioner av både Bach och av dennes äldste son. Greven plågades av sömnlöshet och bad Bach om hjälp med detta. Han behövde någon form av musik som var både mjuk och ändå en smula livlig och som kunde muntra upp honom under sömnlösa nätter.

Sålunda komponerade Bach det verk som i hans nutida ”verksförteckning” (förkortad BWV) fått nummer 988. Stycket, komponerat för cembalo, bestod av en aria och därefter trettio stycken ”variationer” som var baserade på baslinjen från arian. Tanken var även att dessa variationer, enligt Bachs instruktioner, skulle avslutas med ett da capo där arian spelades en gång till. Verket publicerades även offentligt samma år vilket hör till ovanligheterna angående Bachs verk varav merparten inte publicerades under dennes livstid. På försättsbladet vid publikationen anger Bach verket som ”klavierübung”. Som belöning för sitt jobb fick Bach en guldskål fylld med 100 luisdorer, en betydande summa. Därefter kunde alltså den arme Goldberg göra sin herre sällskap i sömnlösheten eftersom han tillbringade nätterna med att spela ”mina variationer” (som ambassadören sa) för denne. Verken har också fått Goldbergs namn eftersom han rimligen bör ha varit den förste att spela dem.

Åren gick. Goldberg lämnade ambassadörens tjänst av okänd anledning och dog 1756 i Dresden i sviterna av tuberkulos. Med förändrad smak så glömdes verket, som ändå framförts i ett väldigt ”privat” sammanhang bort. Själva historien om verkets tillkomst beskrevs första gången 1802 av Bach-biografisten Forkel. Anekdoten har ifrågasatts men är å andra sidan heller inte helt otrolig.

Ovan: Glenn Gould demonstrerar sin egenartade spelstil. 

I mitten av 1900-talet var ”Goldbergvariationerna” mest känt för finsmakarna men en som tog sig an det var den unge pianovirtuosen Glenn Gould som 1950, 17 år gammal, började lära sig det tekniskt krävande verket på egen hand. Att verket ursprungligen skrivits för cembalo gjorde att det var svårt att spela på piano då det krävde en obekväm korsad ställning av händerna. Trots detta lärde sig Gould de kommande åren att spela verket, därtill ganska snabbt och väldigt skickligt. Han framförde det på scen första gången 1954.

När Gould skrev kontakt med Columbia något därefter hade han i sitt kontakt fått med ett villkor om artistisk frihet, det vill säga att han kunde spela in vad han faktiskt ville. Och han informerade Columbia om att hans debutalbum på bolaget skulle bli en tolkning av Bachs ”Goldbergvariationerna”. Ledningen hos Columbia kom med invändningar men (enligt Gould) ganska milda och vänligt formulerade sådana. Verket ansågs dock lite för okänt och även lite för tekniskt avancerat. Men med klausulen i kontraktet så blev det som Gould ville.

10 juni 1955 inleddes inspelningarna i Columbias 30^th Street Studio i New York. Dit fraktades ett nyinköpt Steinway-piano som tidigare under året gjort Gould sällskap på turnéer i USA eftersom han var väldigt noga med pianon och gärna spelade på ett och samma. Gould hade även med sig en speciell pianostol, extra vinterkläder och en massa pillerburkar. I studion tog han för vana att badda händer och armar med mycket varmt vatten innan han spelade. Totalt blev det fyra sittningar i studion fram till 16 juni. Gould insåg för övrigt även glädjen med omtagningar och arian spelade han exempelvis in 21 gånger innan han var nöjd.

I januari 1956 kom Glenn Goulds debutalbum ut. Då han hade spelat snabbt var skivan kort, cirka 38 minuter. Med tanke på genren och valet av verk så blev albumet något av en storsäljare och hade fram till 1960 sålt omkring 40 000 exemplar. Vid Goulds död 1982 var den totala siffran mer än 100 000 exemplar. Med tiden blev Gould alltmer kritisk till sitt förstlingsverk och framför allt tempot. Han uttryckte särskilt ogillande över 25:e variationen som i hans öron några år senare nästan lät som Chopin, en dödssynd enligt den antiromantiske pianisten Gould.

Gould spelade in verket på nytt 1981 i samma studio där han spelat in sitt debutalbum. Som genom en ödets ironi blev det inte bara en av Goulds sista inspelningar utan även den absolut sista inspelning som gjordes i Columbia-studion innan den stängdes. Gould spelade nu långsammare och lyckades tänja ut verket till hela 51 minuter. Andra versioner kan dock vara avsevärt längre då många uttolkare väljer ett än lägre tempo än Gould gjorde 1981. Hans andra inspelning av ”Goldbergvariationerna” hade fram till år 2000 sålt i mer än två miljoner exemplar.

Och det var alltså Goulds inspelning från 1955 som den blodtörstige men inom andra områden mycket kultiverade Dr Hannibal Lecter valde i ”När lammen tystnar”. Och på så vis har ytterligare några miljoner utöver den ”vanliga” klassiska publiken fått ta del av både Bach och Gould, om än i ett lite udda sammanhang.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Precis som kung Theodosius anländer kung Alexander av Jugoslavien till Frankrike 1934. Just detta besök slutar dock med kungens död, en stund efter att bilden togs. 

På sidan 29 – 47 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur berättaren presenteras för Norpois som vänligt men lite nedlåtande bedömer hans litterära försök. Man diskuterar därefter Berma och berättaren säger att han var lite besviken. Norpois prisar Francoises enorma ansträngningar med menyn. Man diskuterar utrikespolitik och kung Theodosius och dennes person samt politik skildras. Norpois kommer sedan in på ett besök han har gjort vid Odette Swann och han talar även om hur svann har förändrats. Vi får veta något om hur Odette mer eller mindre tjatade sig till ett äktenskap med Swann men därefter blev mer tillfreds och trevligare.