I början av 1800-talet, 1811 – 16, styrdes ön Java av britterna som dock senare skulle komma att lämna över ön till Nederländerna. Generalguvernör under denna period var Thomas Stamford Raffles, mannen som senare mest kom att förknippas med Singapore. Detta var den charmerande tid då ämbetsmän och politiker kunde fuska lite inom olika discipliner och som det nu var så var Raffles intresserad av lokalhistoria, var han än råkade befinna sig. Han dokumenterade sålunda vad han såg på Java med en europeisk publik i tankarna.
Vid ett tillfälle hade infödda informerat Raffles om en stor kulle med gamla byggnader i närheten av orten Yogyakarta på centrala delen av ön. Raffles skickade dit en expedition holländare under ledning av en viss Hermann Cornelius och dessa frilade delar av kullen och gjorde onekligen spännande upptäckter. Det visade sig att kullen bestod av en rad byggda platåer, totalt nio etage, med en form av vandringsstig mot toppen. Raffles gjorde dock samma missbedömning som arkeologer gjort långt in i modern tid angående sydöstra Asien: han trodde att lokalinnevånarnas förfäder omöjligen kunde ha byggt något så avancerat utan att det hela måste ha varit utfört av invandrade eller inlånade indier. Det var under lång tid en allmän uppfattning att all högkultur i regionen måste komma från Indien eller Kina, de två högkulturer som européerna kände till och beundrade.
Raffles lämnade sedan Java och blev som sagt senare berömd för vad han gjorde i Singapore. Han blev emellertid adlad för sin historiska forskning. Holländarna, som tog över Java, fortsatte dock röjningsarbetet och hela anläggningen var frigjord kring 1835. vandringsleden som gick uppåt var omgärdad av reliefer. Längst ner fanns en mur men 1885 upptäckte man att denna mur byggts för att stötta upp byggnaden och att det innanför den fanns ytterligare reliefer, totalt 2 672 på hela konstruktionen. Scener från Buddhas liv alternerade med vad som troligen var scener från de kungliga hov som låg bakom konstruktionen. Antalet statyer av Buddha var totalt 504 från början även om några försvann senare, bland annat skänktes några som gåvor till kungen av Siam. Allra högst upp stod totalt 72 Buddha-statyer.
Byggnadsverket hade även ett lokalt namn, Candi Borobudur (där ”candi” syftar på gamla tempel eller gamla konstruktioner överlag), och var byggt av javanesiska härskare under perioden 750 – 850 e Kr. Tyvärr är källmaterialet magert men i ett par inskriptioner från 824 och 842 e Kr nämns en stor byggnad som kan anspela på Borobudur. Namnet nämns i en lokal text från år 1365. Detta enorma byggnadsverk, det största på södra halvklotet, kunde ändå uppföras på relativt kort tid då den sten som användes fanns alldeles i närheten. Redan under 900-talet började dock anläggningen användas i allt mindre omfattning och det har spekulerats i om det berodde på några enorma vulkanutbrott alldeles bredvid kring år 900. Efter detta flyttade hovet på Java österut och byggnaden användes förmodligen inte alls av pilgrimer efter cirka 930.
Vid tiden för bygget fanns kungadömet Mdan i denna del av Java och den så kallade Sailendradynastin tog troligen initiativ till bygget. Flera av kungarna var hinduer men var vänligt sinnade mot buddhister och kan eventuellt ha skänkt marken till buddhister enligt ett dokument från år 778. Troligen försåg kungarna även buddhisterna med arbetskraft. Konstruktionen har vid omfattande studier visat sig vara väldigt genomtänkt och exempelvis vattenavrinningen är bra planerad. Uppifrån har byggnaden formen av en så kallad mandala, en buddhistisk symbol. Det har även spekuleratsi om det fanns vatten kring byggnaden vid tiden för dess konstruktion så att den skulle symbolisera en lotus flytande på vattenytan men detta är något oklart.
Under de följande århundradena var området helt öde och enligt lokal tradition trodde man att kullen var förbannad och att det var tabu att beträda den. Då en lokal upprorsledare år 1709 sökte skydd där och sedan besegrades sågs det av många som ett tydligt tecken på att förbannelsen var sann. Nu levande buddhistmunkar har bidragit med intressanta spekulationer kring byggnadens användning. Exempelvis kunde vanliga människor troligen gå lite som de ville uppför vägen men seriösa munkar måste lära sig relieferna utantill för att få komma upp till nästa nivå, som en del av en andlig utveckling. Efter 1973 och en grundlig renovering tilläts buddhistiska pilgrimer åter besöka platsen i det numera nästan helt muslimska Indonesien. Från 1991 finns Borobudur med på UNESCO:s världsarvslista.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Författaren Anatole France (1844 - 1924), huvudsaklig inspiration till Bergotte.
På sidan 48 – 62 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur Odette tala med Swann om äktenskap och lite om omgivningens reaktioner på deras äktenskap. Berättaren frågar om Bergotte besökt Swann och Norpois sågar dennes författarskap. Berättaren frågar om Gilberte och Norpois erbjuder sig att nämna berättarens beundran för familjen för dem. Berättaren blir så överväldigad att Norpois förefaller något tveksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar