Cato den äldre

 

Ätten Cato kom att bli långlivad i den romerska politiken under republikens tid. Den Cato som här diskuteras hette, liksom flera andra i släkten, Marcus Porcius Cato men kallas ibland Cato Major eller Cato Censorius för att skilja honom från sonsonssonen Cato minor eller Cato Uticensis (95-46 f. Kr.) vilken valde att hellre ta sitt liv än be Caesar om nåd. Den yngre Cato hade likaså en son som stupade i krigen mellan Antonius och Octavianus och i romanen Jag, Claudius låter författaren Robert Graves (korrekt eller inte) den arme Claudius undervisas av en Marcus Porcius Cato vilken naturligtvis är ättling till de övriga och lika kärv som dessa. 

Cato den äldre, som vi här ska tala om, levde mellan 234 och 149 f. Kr. och kan sägas vara den som inledde ättens politiska framgångar. Han var av gammal bondestam från Tusculum i Albanobergen och både hans far och farfar, som båda hette Marcus Porcius, hade utmärkt sig i krig. Hans farfar ska ha fått en utmärkelse av staten för att han vid strid hade fått fem hästar dödade under sig. Att ätten bara hade två namn tydde alltså på att den var av enklare härkomst men den Marcus Porcius vi här diskuterar fick med tiden namnet Cato som Cognomen, ett tecken på att ätten hade kommit upp sig och även ett slags erkännande av Catos allmänna duglighet. 

Cato, som livet igenom var mycket intresserad av jordbruk, tillbringade sina tidigare år på familjens egendomar och lärde sig inte bara om de mer praktiska göromålen utan även hur man driver en gård ur en strikt vinstdrivande synvinkel. Precis som sina förfäder kom han dock att gå ut i något av den romerska statens många krig, i hans fall det andra puniska kriget. En man som ville göra sig gällande i fält saknade sällan tillfälle vid denna tid. 214 f. Kr. var Cato i Capua där han måhända var militärtribun. Även om Cato tycks ha varit en duglig och uppåtsträvande person så hade han ändå hjälp av två personer från de högre skikten som med tiden fick upp ögonen för honom. Den ene av dessa var fältherren Quintus Fabius Maximus Verrucosus, vilken underlättade Catos militära karriär på olika vis. Cato var med vid hävandet av Tarentums belägring 209 f. Kr. och gjorde även en avgörande insats då Romarna besegrade karthagern Hasdrubal Barcas i Hispanien. 

Efter detta uppstod, åtminstone för Catos del, pauser i kriget och han återvände till sin kära gård och hemtrakt där han var något av en ”stark man” och betraktades som tillförlitlig bl.a. vid avgörandet av lokala tvistemål. Kanske är anekdoterna om den ärlige och av bondförnuft präglade Cato något överdrivna men en rejäl kärna av sanning bör ändå finnas i samband med dessa historier. Under denna period blev Cato på allvar uppmärksammad av den andre av de högättade män som kom att påverka hans liv i positiv riktning, nämligen Lucius Valerius Flaccus vilken helt enkelt råkade vara hans granne. Men medan ätten Cato kanske hade en stor eller åtminstone hyfsat stor gård så hade den rike Flaccus enorma ägor, vilka gränsade till Catos mindre dito. Flaccus var dock en av de ädlingar som var mycket medveten om risken för att romarna blev alltmer förvekligade i samband med att ökade rikedomar strömmade in från krigen och i Cato tycks han ha sett urbilden för något mer ursprungligt, äktromerskt. Således var det Flaccus som på olika vis uppmuntrade Cato att åka till Rom och där försöka ta sig fram på det politiska området. 

Med två mäktiga patricier i ryggen och meriterna i kriget gick det också ganska fort för Cato att bli känd och erkänd. Han började med att göra sig gällande som talare på Forum. Att Catos tal ansågs vara av hög kvalitet bevisas av att han var den förste romare som senare fick sina tal utgivna. Cicero kände till omkring 150 sådana tal. Catos strävanden lönades slutligen med att han 204 f. Kr. utnämndes till quaestor, en av de ämbetsmän som ansvarade för olika aspekter av statsfinanserna. Som sådan behövde man inte nödvändigtvis vistas i Rom utan kunde även följa med i en generalstab, vilket var exakt vad Cato kom att göra. Han hamnade således tillsammans med Scipio Africanus d y på Sicilien. Dessa båda män, ganska olika till sinnet, kom snart på kant med varandra. Troligen ansåg Cato att han utövade sitt ämbete väl då han skarpt kritiserade Scipio för dennes slöseri med militära resurser och dennes allmänna våghalsighet. Det gick ända därhän att en kommission granskade Scipios agerande men denne kom till sist ändå att frikännas. 

Catos rykte tycks dock inte ha drabbats alltför hårt av denna säkerligen omtalade tvist eftersom han år 199 f. Kr. utnämndes till edil, vilken var den ämbetsman som ansvarade för offentliga byggnader och vissa offentliga festligheter, med mera. Redan året därpå är Cato i egenskap av praetor på Sardinien och det är troligen här han träffar författaren Ennius. Som praetor ansvarade man för en rad juridiska frågor och Cato tycks ha gjort sitt bästa medan han vistades på Sardinien. Han sades leva enkelt, bekämpa slöseri, korruption och procentare samt vara omutligt objektiv i sina domslut. Slutligen kröntes Catos bana med konsulsämbetet, det högsta i staten, år 195. Cato var även den första Homo Novus (ny man, d.v.s. av enklare härkomst) som lyckades nå statschefsposten. Vi kan bara spekulera i om han här tillät sig en ren och oförfalskad glädje eller om han buttert gick till verket i enlighet med vad som tycks ha varit en stark pliktkänsla. 

Under sitt år som konsul skulle Cato få utkämpa nya blodiga krig men först fick han utkämpa ett sådant på hemmaplan, nämligen mot Roms kvinnor. Cato var en av dem som kämpade för upprätthållandet av en lag vid namn Lex Oppia som begränsade kvinnors rörlighet samt deras rätt till lyxigare klädsel och utsmyckning. Till sist var det nästan enbart den benhårde Cato (kompromisser synes inte ha varit hans starka sida) som ville behålla lagen men den man som vunnit så många segrar på de politiska och militära områdena fick se sig besegrade av kvinnorna. 

Här kunde Cato ha framstått som en löjlig figur (inget skadar allvarliga personer så mycket som löje) men måhända var det även så att han räddades genom att de spanska keltibererna vid denna tid reste sig mot Rom. Cato gick raskt till verket med både skoningslöshet, beslutsamhet och grymhet. Han uppges senare ha sagt att han förintade fler städer i Hispanien än vad han tillbringade dagar i detta land. Cato var alltså inte den som dolde sina grymmare sidor, vilket för senare generationer får honom att framstå som väldigt kärv men samtidigt även mycket uppriktig. Och i hans ögon var dessa uppror naturligtvis bara fräckhet och inget annat. Efter att ha krossat allt motstånd försökte dock Cato genomföra vissa reformer i Hispanien (kanske ändå i medvetande om att det fanns orsaker till upproret) och året därpå beviljades han en triumf vid hemkomsten. 

Cato, vilken ofta betraktas som (och rimligen även var) en snålvarg, visade sig vara oväntat generös då han delade ut bytet till sina veteraner, något som också tydde på en känsla för att den som gjort sin plikt ibland skulle belönas ordentligt. Ännu en militär episod skulle det bli för Catos del, nämligen då han 191 f. Kr. grep in mot den seleukidiske kungen Antiochus III som invaderat Grekland. Cato mötte denne vid den historiskt laddade platsen Thermopyle (där Spartanerna nedgjorts i Perserkrigen på 400-talet f. Kr.) och besegrade Antiochus genom en kringgående rörelse. Efter denna seger besökte Cato Athen och tog på olika vis starka intryck av denna vistelse. Detta förmedlade han i ett brev till sin son, vilket senare citerats av Plinius d ä:

Med tiden, min son, ska jag beskriva vad jag vid mitt besök i Athen lärde mig om dessa greker, och förklara vad nytta man kan ha av deras skrifter (även om man inte bör ta dem på alltför stort allvar). De är en värdelös och oregerlig hop. Minns mina ord: när detta folk ger oss sina skrifter kommer de att förstöra allt. Än mer då de sänder oss sina läkare. De har svurit att döda alla barbarer med sin medicinkonst – och de tar dessutom betalt för det, för att framstå som mer pålitliga och kunna arbeta lättare. De kallar även oss för barbarer, förstås, och Opici, ett mer nedsättande namn än övriga. Jag har förbjudit dig att ha något med läkare att göra.

Citatet, om det nu är korrekt återgivet, visar inte bara på Catos avsky för grekisk kultur och filosofi utan även på misstänksamhet mot den grekiska läkekonst som annars var eftersökt bland romarna i de högre samhällsskikten. Cato, som tydligen var extremt misstrogen här, verkar enbart ha sett denna läkekonst som ett sätt att med lömska medel bringa patienterna om livet. Trots detta försökte Cato med tiden lära sig något om grekisk litteratur från Ennius, även om de båda med tiden tycks ha kommit i konflikt. 184 f. Kr. kandiderade så Cato till posten som Censor, det sista ämbete han skulle komma att inneha. Vid det här laget var Catos rykte troligen enormt och många försökte säkert förhindra denne omutlige bitvarg från att tillträda posten, men förgäves. Vad gäller Catos tid som censor så kan man ju sammanfatta det med att han senare fick just tillnamnet ”Censorn”, vilket väl säger tillräckligt. 

Han såg till att flera män blev utstötta ur senaten, bl.a. för meningslös grymhet (något som Cato tydligen ogillade trots att han sällan var främmande för grymhet som nyttomedel), försökte begränsa allmän lyx inte minst hos kvinnorna, reparerade en del akvedukter, rensade avlopp samt byggde ett och annat. Överlag hade Cato en kärv syn på kvinnor och Gellius citerar bland annat ett tal där Cato menade att man på stället borde döda kvinnor som begått äktenskapsbrott samt även straffa dem ganska strängt om de druckit vin. Efter detta var Cato att betrakta som ”äldre statsman” och hade ett stort informellt inflytande även om han inte beklädde något offentligt ämbete utöver senatorns. Troligen var Cato en av dem som låg bakom de processer som fick hans gamle trätobroder Scipio att dra sig tillbaka från politiken, något som en senare författare som Machiavelli betecknade som höjden av otacksamhet mot denne store fältherre och statsman. 

Cato fortsatte att bekämpa grekiskt inflytande, inklusive kulten av Bacchus vilken tycks ha äcklat honom särskilt. Utöver detta skrev han en del och kan måhända få äran av att vara den förste författaren som skrev latin på prosa. Vi ska snart återkomma till Catos böcker, det som återstår av dem, men vi ska först nämna något om hans sista gärning. Under 150-talet f. Kr. ingick Cato i en kommission som besökte Nordafrika och han kunde då se hur Roms gamla ärkefiende Karthago återhämtat sig ganska väl efter det nederlag man tillfogat staden 40-50 år tidigare. Detta bekymrade Cato, som därefter ursinnigt började verka för stadens förstörelse och därmed även gav världen sitt mest kända citat. Vid varje tal i senaten, oavsett ämne, lär Cato så ha avslutat det hela med Ceterum censeo Carthaginem esse delendam vilket mer ordagrant översatt blir ”För övrigt anser jag Karthago vara börandes förstört”. För njutbarhetens skull är dock ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” att föredra. 

Cato avled 149 f. Kr. och måhända hann han se hur Rom inledde det tredje puniska kriget, vilket slutade med Karthagos förintade 146 f. Kr., samma år som Rom även förintade den grekiska staden Korinth såsom ett varnande exempel. Män som Cato bidrog så till att göra Rom till ett imperium, ett tillstånd som man ännu inte riktigt hade ord för. Men Cato hann alltså inte bara med politiken utan även en hel del författande och skrev bl.a. en historia över Rom samt en bok om lantbruket vilken jag ska diskutera något om nedan, då den är bevarad i sin helhet. Det har visserligen diskuterats mycket om huruvida Cato verkligen är författare till detta verk men innehållet röjer mycket av en person som stämmer så väl överens med det vi vet om Cato så att det därmed förefaller helt rimligt att han är verkets upphovsman. Verket går rakt på sak och inleds på följande vis:

Det är förvisso sant att det stundtals är mer lönade att få en inkomst av handel om detta ej varit så våghalsigt, liksom man kan få det av utlåning, om detta bara varit ärbart.

Mycket av hans hållning röjs redan i denna mening. Handel är nog bra, om det bara inte vore så riskfyllt. Att låna ut pengar mot ränta är rentav skurkaktigt och föga lämpat för en sann romare. Bättre då att få sin utkomst av det säkra och fasta, själva jorden. Cato fastslår vidare att de tappraste och mest uthålliga bland soldaterna mycket riktigt kommer från bondestammen. Han ställer upp en rad punkter för hur och var man bör bedriva jordbruk: trakten bör ha ett bra klimat, det bör vara ett bra läge för själva gården, bra jordmån, möjlighet att odla varierande grödor samt att utöka marken i lagom tempo utan att bli dumdristig. Man bör alltså ej vara girig utan tvärtom även sträva efter att vara en god granne. Är man populär i ett område så blir det lättare sälja sina produkter (så även här har Cato en öppen baktanke som han inte hymlar med). Cato anmärker torrt att man bör sälja slavar som är för gamla för att arbeta (med andra ord, lura dem på någon), dito boskap samt verktyg som är utslitna. Vad gäller materiel bör den gode bonden göra det till en vana att sälja snarare än köpa och antagligen gäller det omvända för hans produkter. 

Trots detta kärva råd så skriver Cato samtidigt att slavarna måste bli väl tillsedda och ej sakna nödvändig mängd föda och lämplig logi. De ska samtidigt inte heller sakna sysselsättning utan ständigt hållas i arbete. Man ska även tydligt straffa den översyningsman som begår övergrepp av olika slag. Men jobba ska man och tid är pengar. Alltså ska man rengöra stallarna om vädret är för dåligt för utomhusarbete. Det är allt som allt en slags bondekapitalism Cato förespråkar och vad gäller synen på arbete och effektivitet får vi nästan gå ända fram till Calvin eller Benjamin Franklin innan vi finner något liknande. Vidare får man i Catos bok en rad konkreta råd kring hur man framställer olja, vin, säd och en rad andra produkter. Cato har för övrigt inte bara saker att säga om föreståndare och översyningsmän på sin ideala gård utan även om deras hustrur. 

En god hustru ska sålunda vara dygdig, renlig, flitig och tillbakadragen. Föreståndaren ska å andra sidan bara hålla sig till henne samt hålla henne i ära, ett råd som antyder att romerska män ofta hoppade över skaklarna. Husbonden, däremot, åligger det att genomföra samtliga de rätta religiösa riterna tillägnade de olika gudarna och omständliga reningsceremonier om sådana någon gång skulle behövas. Kort och gott är det faktiskt sällan en fackbok (varav många kan vara torra och opersonliga) ger en så god bild av en romare. Inte för inte har Cato kommit att utgöra urbilden av ”gammelromaren”, en smula omodern redan under hans egen livstid: kärv, strävsam, pliktuppfyllande, grym, from, god men hård familjefader, enkel, hederlig och förflyttande sig mellan åkerfält och slagfält. Den kärve gamle Cato avled, lyckligtvis för honom själv, just i det ögonblick då Rom stod i begrepp att gå in i en ny period som präglades av helt andra värderingar än de som han så hårt höll fast vid livet igenom.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Affisch med Sarah Bernhardt, en av förebilderna för Berma. 

På sidan 16 - 29 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", diskuterar berättaren sin längtan efter att gå till teatern och den framtida yrkesbana som hans far stakar ut år honom. Monsieur Norpois förklarar för hans far att författare inte är sämre än diplomat och fadern är därmed beredd att skrinlägga tidigare planer på att sonen ska bli just diplomat. Berättaren ser därefter sin stora idol Berma i "Fedra" men blir ganska besviken över skådespelerskan som ändå inte är helt vad han hoppades. Han är dock ändå glad över besöket och förbereder sig sedan att bli presenterad för Norpois.