Detta är Morton Smiths berättelse: År 1958 anlände han, docent i antikens historia, till Mar Saba i Israel, ett av de äldsta klostren i mellanöstern som grundats omkring 483 e Kr. Han hade bjudits in för att katalogisera klostrets försummade men dock omfattande bibliotek. Han kände till platsen ganska väl då han besökt kloster såväl som bibliotek redan 1941. Då han gick igenom böckerna, sakta men säkert, gjorde han en märklig upptäckt i en av volymerna. På de annars blanka sidorna i slutet av den aktuella boken hade någon skrivit ner en längre text på grekiska. Själva sättet att skriva antydde, vid senare studium, att det var en avskrift gjord någon gång på 1700-talet. Boken i sig själv var tryckt 1646.
Smith var en stor språkbegåvning och hade inga stora problem med att förstå vad som stod skrivet även om innehållet förbryllade honom. Texten inleddes med en hälsning från kyrkofadern Klemens av Alexandria (cirka 150 – 215 e Kr), en av de mer betydande kristna profilerna i skiftet mellan 100- och 200-tal. Han riktade sig till en okänd person vid namn Theodorus och diskuterade i brevet förekomsten av olika versioner av Markusevangeliet, en ”enklare” version avsedd för den breda massan och en mer esoterisk version avsedd för de mer andligt utvecklade. Problemet som togs upp i brevet var att en (enligt Klemens) kättersk sekt vid namn karpokraterna (efter ledaren Karpokrates) hade kommit över den längre versionen av evangeliet och därefter lagt till egna textstycken.
Klemens citerar därmed även ett stycke ur den mer avancerade versionen av Markusevangeliet där det beskrivs hur Jesus återuppväcker en ung man från de döda och denne, ”som kommit att älska Jesus”, därefter kommer till Jesus iförd endast ett linnekläde och undervisas av honom hela natten. I karpokraternas text hade dessa, kända för sin sexuella liberalism, lagt till raden ”naken man med naken man” för att ge berättelsen en homoerotisk överton men Klemens förnekar att en sådan formulering förekommit hos Markus. Ännu ett kort citat från evangeliet följer innan texten tvärt avbryts.
Smith kunde knappast ta med sig en bok som tillhörde klostret därifrån men han fotograferade av sidorna i flera omgångar och återvände senare till USA. Efter att ha testat bilderna på flera experter och gjort ytterligare analyser vågade han offentliggöra sin upptäckt i december 1960. Han jobbade därefter på ett arbete om brevet som var i stort sett klart först 1966 men som av olika skäl inte kom att publiceras förrän 1973, 15 år efter upptäckten. År 1974 kom även en populärt hållen bok om upptäckten, avsedd för en bredare publik.
Så långt Morton Smith. Men vem var han? Jag stötte själv på honom för ganska exakt 20 år sedan då jag läste religionshistorikern Bart D Ehrmans då pinfärska verk ”Lost Christianities” (2003) som handlar just om alternativa evangelier och mycket annat. Hans beskrivning av Morton Smith (sidan 70) tål att återges:
”This was one of the truly brilliant scholars of ancient Christianity in the late twentieth century: massively erudite, enormously well-read, and, to put it bluntly, an intellectual cut above most of the academics he had to contend with. And he knew it. Known for his rapier wit, his general unwillingness to suffer fools gladly, and an occasional mean streak, Morton Smith was not someone to cross swords with.”
Smith (1915 – 91) var en lysande akademisk begåvning som tog varje examen med extra beröm (Magna cum Laude) och fick en kandidatexamen från Harvard redan 1936. Han åkte till Mellanöstern för att studera hebreiska 1940 men blev på grund av andra världskriget kvar där till 1944. Under den tiden besökte han 1941 klostret Mar Saba och passade även på att skriva en doktorsavhandling på hebreiska och blev därmed även den förste icke-juden att göra något sådant. Väl tillbaka i USA blev han 1945 teologie kandidat och 1948 doktor i klassisk filologi i och med den avhandling han skrev 1944. Han skulle doktorera ännu en gång, åter på Harvard, 1957. Efter en tid på olika skolor hamnade han på Columbia university 1960. Året därpå försökte han få anställning på just Harvard men denna ansökan torpederades av skolans religiöse rektor Nathan Pusey, som inte uppskattade Smiths ofta okonventionella syn på aspekter av tidig kristendom. Smith var själv från en religiös bakgrund och rentav prästvigd men synes ha tappat tron under efterkrigstiden. Smith var djupt sårad och förbittrad över att Harvard stötte bort honom och förblev på Columbia till sin död då han ännu undervisade även efter sin formella pension.
Som läsaren förstått av denna genomgång och av citatet från Ehrman så var Smith något alldeles extra i fråga om intellektuell briljans. Han ansågs vara en de yppersta inom sitt område men hans ofta vassa tunga och ibland brutala rättframhet gjorde honom både fruktad och hatad bland andra akademiker inom området. När han väl berömde någon så var det givetvis uppskattat i och med Smiths rykte. Han ansågs dock välvillig mot sina studenter.
En stor del av Smiths akademiska rykte vilade, utöver hans övriga enastående prestationer, på upptäckten av Klemens brev. Dock förekom det redan under Smiths livstid spekulationer om att brevet inte var äkta och att någon, kanske rentav Smith själv, förfalskat det. Dylika anklagelser möttes med stor hätskhet av Smith som flera gånger hotade dessa kritiska röster (inklusive svenske religionshistorikern Per Beskow som vid sin död bodde här i Visby) med stämning eller andra former av repressalier. Många tvivlade på att volymen med brevet överhuvudtaget existerade. En än idag (2023) levande akademiker, Guy Stroumsa, kunde dock berätta för Ehrman i början av 2000-talet att han sett boken med egna ögon 1976. Den hade därefter förts till Jerusalem för vidare undersökning. Ännu en akademiker vid namn Quentin Quesnell (död 2012) hade så sent som 1983 tagit nya fotografier av brevet vilket dock försvann kring 1990 efter att ha skurits ut ur boken 1977. Brevets vidare öden har förblivit oklara.
Ehrman tar i sin bok upp en del lustigheter kring själva fyndet. Exempelvis nämner han att boken där brevet var nedskrivet var en volym med arbeten av en annan kyrkofader, Ignatios av Antiochia (cirka 35 – 107 e Kr), i vars namn många falska brev hade cirkulerat. Bokens tryckare, Isaac Voss, diskuterade därför förekomsten av falska brev och menade att man måste ha ett kritiskt öga för detta. Ett brev som en akademisk minoritet (trots allt) ansåg som en förfalskning var alltså nedskrivet i en bok som bland annat tog upp förfalskade brev. Andra har menat att volymen inte ens fanns i klosterbiblioteket från början utan att Smith själv skulle ha smugglat in volymen, med den färdigskrivna texten, bland de tusentals osorterade böckerna. Som den begåvning han nu var så kunde han givetvis efter lite övning skriva ner den grekiska texten med passande 1700-talsstil. Olika handskriftsexperter med grekiska som modersmål har också analyserat brevet och kommit fram till helt olika slutsatser, det vill säga att de är lika splittrade som den akademiska världen.
Under senare år kom även en annan märklig omständighet fram. Nämligen att det 1940 publicerades en spänningsroman av en viss J H Hunter som hette ”The Mysteries of Mar Saba”. I denna roman tvingar nazisterna några antika experter att förfalska en text om att Jesu döda kropp hade flyttats till en annan grav och att någon återuppståndelse därmed aldrig ägt rum. Allt detta för att misskreditera kristendomen och ta stridsmoralen från västmakterna. Många har påpekat att denna roman sålde i miljonupplagor och inte minst i Mellanöstern. Smith skulle ha haft gott om tid att läsa den under krigsåren och ha fått en idé.
Ehrman kommer inte fram till någon slutsats av det enkla skälet att det inte går att dra någon. Han påpekar dock att om det var någon som var tillräckligt skicklig för att göra en dylik förfalskning och rentav komma undan med det så var det Morton Smith. Kanske handlade det om ett långt drivet skämt där Smith ville se hur långt han kunde komma samtidigt som han, inför sig själv, kunde njuta av att få sina kollegor att framstå som löjliga. Å andra sidan hade han riskerat sin karriär om det hela på något vis hade avslöjats. Smith själv är död sedan mer än 30 år och hans personliga korrespondens förstördes av hans testamentsexekutor. Så vida inga nya fakta på slumpartade vis kommer fram så kommer diskussionen att fortgå om huruvida ”det hemliga Markusevangeliet” är en av 1900-talets viktigaste upptäcker inom religionshistoria eller en av 1900-talets bästa akademiska svindlerier.
Brevet på grekiska och engelska (https://archive.org/details/SecretMark/page/n17/mode/2up).
Och så... dagens Proust!
Ovan: Gabriel Hanotaux (1853 – 1944) var Frankrikes utrikesminister 1894 – 98 och en av flera tänkbara förebilder för Markis de Norpois.
På sidorna 7 – 16 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom” skildras hur personligheterna från första boken har förändrats över tid. Den färglöse och smått vulgäre Dr Cottard har blivit en av sin tids mest uppburna läkare medan den sofistikerade Swann, under intryck av sin hustru, blivit en odräglig person som skryter med sin bekanta inom medelklassen. Här introduceras även Monsieur de Norpois, markis och före detta ambassadör, som är familjens gäst den kväll som skildras. Dennes karaktär beskrivs något liksom de samtalsämnen som berättarens far sätter så stort värde på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar