Catullus

 

Den unge Catullus (84-54 f. Kr.) skilde sig ganska avsevärt från gestalter som Cato eller Lucretius, oavsett litterär genre. Gaius Valerius Catullus kom från Verona men hamnade som så många andra i den eviga staden där han kom att tillbringa det mesta av sitt relativt korta liv. Vad han dock hade gemensamt med Lucretius (där de i litterärt avseende kan jämföras för sina starka känslor men inte så mycket annat) var vänskapen med Gaius Memmius, den man som tillägnades De Rerum Natura. Så vitt man vet var denne Memmius även på god fot med Catullus och han ska ha följt med Memmius till Bithynien 57 f. Kr., där Catullus även kom att inneha någon post i kretsen kring guvernören. I övrigt vet man inte så värst mycket om hans liv och det man trots allt vet får man gissa sig till utifrån hans dikter som är desto mer utlämnande. Här förekommer även en hel del viktiga händelser som vi snart ska återkomma till. Hans diktning fick varierande omdömen redan under hans livstid och efter Romarrikets fall förblev de länge bortglömda ända till 116 stycken återupptäcktes kring 1300. Bland dessa finns omkring 60 polymetra (kortare dikter), åtta längre och 48 epigram. Med ledning av det som skildras i Catullus verk kan man alltså grovt spekulera lite kring hans livsstil i den romerska metropolen där han och likasinnade tycks ha levt ett glatt och uppsluppet liv, som dock inte uteslöt djupa och allvarliga känslor kring exempelvis kärlek eller död. Både tematiskt och stilistiskt skilde sig Catullus och hans likar från föregående generationer. Dels för att det här var fråga om en ungdomlig rörelse i en stad som ofta styrdes av äldre män, något som även återspeglades i litteraturen. Dels för att man här eftersträvade det lilla och personliga formatet till skillnad från föregående generationers långa, högtravande och opersonliga (d.v.s. de röjer inte mycket om författaren) epos med sina skildringar av gudomligheter och gamla myter som tuggades om för femtioelfte gången. Kanske man kan förstå den frustration som Catullus krets kände om man gör en roande jämförelse: ponera att man i Sverige, på teater och i film, enbart skulle skildra de gamla nordiska myterna där moderna författare varierade och nyskapade dessa utifrån personlig smak. Kent Andersson skulle ha regisserat dramer med Oden, Susanne Osten skulle göra filmer om Freja och hennes problem som gudinna. Thorsten Flinck skulle gestalta en vildsint Tor eller varför inte en extra mörk Loke. Det var i vilket fall detta ungdomarna möttes av då de gick på teater, på diktuppläsningar, då de tog med sig bokrullar hem. Catullus bekände sig till den neoteriska (den nya) skolan där man (som så ofta) hade grekiska skalder som förebilder, främst Kallimachos. Dikterna skulle vara korta men ytterligt finslipade och eleganta och de skulle behandla vardagslivet och dess händelser samt författarens egna subjektiva känslor. Kort och gott väldigt mycket av det som utmärker modern diktning. Catullus jobbade mest med eget material men kom även att göra någon enstaka tolkning, bl.a. då av Kallimachos och av Sapfo, som ju också kunde ses som en föregångare, om än väldigt avlägsen i tid. Sapfo kom även att spela en roll då Catullus namngav den kvinna som vi, på gott och ont, kan kalla hans musa, särskilt med tanke på hur pass frekvent hon förekommer i hans dikter. Hon fick namnet Lesbia (efter ön Lesbos, där Sapfo ska ha vistats) men var måhända Clodia, syster till den ökände äventyraren Marcus Clodius Pulcher som vi kommer att höra mer om i kapitlet om Cicero. Man kan naturligtvis inte utesluta att det här handlar om flera kvinnor som Catullus för stunden är intresserad av men använder samma namn på. Dock är det naturligtvis mer romantiskt att tänka sig att det är en och samma kvinna som kommer att betyda så mycket för honom i hans verk. Det är härmed lika bra att klara av en återgivning av en av Catullus mest kända (nästan sönderdiskuterade) dikter som hyllar livet, ungdomen och kärleken till Lesbia, dikt nummer 5:

Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska,

Och de knarriga gubbars sura skvaller,

Låt oss det till en vitten jämnt värdera!

Solar kunna gå ned och åter uppstå –

Oss, när en gång det korta ljuset falnar,

Oss finns endast en enda natt att drömma.

Giv mig tusende kyssar och sedan hundra,

Tusen sedan på nytt och åter hundra,

Sedan tusen igen och sedan hundra…

Och när vi så har kysst ett otal tusen,

Låt oss blanda ihop dem, så vi vet ej,

Och så avundsjuk ondska ej kan nå oss

För man hör att vi kysst så många kyssar.

Det är även värt att här notera att ”knarriga gubbar” får sig en känga i diktens början. Dikten, som här återges ganska troget i Ebbe Lindes översättning återger en allmängiltig känsla av ungdomens berusning och känslan av att allt är möjligt. Känslorna för Lesbia varierar i ett antal dikter mellan vild kärlek, vämjelse, hat, förtvivlan, besvikelse, bitterljuv återblick. En dikt som uttrycker förtvivlan men även tar en plump vändning mot slutet är nr. 58, som är återges i två olika översättningar av Ebbe Linde, där den första är mer trogen:

Himlar, hon, vår Lesbia, denna Lesbia,

Hon, den Lesbia, som Catullus en gång

Älskat mer än sitt liv och mer än allting –

Nu i portgångar och mörka gathörn

Flår hon Romuli stolta ätteläggar.

Ack! Min Lesbia, ja, Celius, tänk dig,

Samma Lesbia, som Catullus mera

Än sig själv och de sina alla älskat

Nu i gränder och gathörn har sitt tillhåll

Gör den hugstore Remus söner kåta.

Det ord som på slutet används är i original glubit, vilket betyder flå, skinna och kan här ha betydelsen av att Lesbia klår dom på pengar för sexuella tjänster alternativt onanerar åt dom. I den andra översättningen har dock Linde valt att på ett friare sätt återskapa den chockverkan som Catullus troligen var ute efter. Om nu Lesbia verkligen var den välbeställda Clodia är det dock knappast troligt att hon plötsligt skulle ha gått och bjudit ut sina tjänster på gatan (utom möjligen som något enstaka kittlande ”äventyr” för en väldigt blaserad aristokratkvinna) men oavsett Lesbias identitet så är dikten kanske inte menad att tas alltför bokstavligt utan kan helt enkelt vara ett uttryck inför den förtvivlan Catullus känner då han ser Lesbia svika honom och gå från säng till säng med andra män. Alternativt kan dikten även ha tillkommit av ren elakhet, i ett försök att skada hennes rykte. Catullus har ju allt som allt skrivit ett antal smädedikter som är avsevärt mer grova än denna, något vi ska återkomma till. En av de dikter om Lesbia som däremot anses vackrast är nr. 76 som jag dock inte ska återge här då den är ganska lång. Kortare men minst lika gripande är dikt 87:

Aldrig en kvinna haft rätt att kallas till den grad älskad,

Lesbia, som du av mig älskas och älskades jämt;

Aldrig en trohet fanns i aldrig så äkta förening

Såsom den kärlek, du vann från den du svek och försköt.

Denna är betydligt mer sansad än den lätt hysteriska nr. 58 och det är här en lite luttrad och mer reflekterande Catullus som ser tillbaka på den troligen stormiga relationen med denna kvinna. Kanske är det även en dikt som är skriven mot slutet av hans liv. Utöver kärleksdikterna så är en stor del av Catullus produktion alltså vad man kan kalla smädedikter vilket berett en rad litteraturvetare obehag. Så här skriver Erik Wistrand i sin annars mycket eleganta essä om Catullus, från 1961:

Men låt oss lämna detta olustiga kapitel i den romerska litteraturens historia. Jag avstår från att anföra något exempel på Catullus invektivdiktning, fastän den är en betydande del av hans produktion, av det enkla skälet, att en typisk smädedikt av Catullus helt enkelt icke kan översättas till svenska utan förmildrande omskrivningar och ej kan begripas utan ingående sakkommentarer med redogörelser för extravaganta former av sexuallivet i antiken.

Det ska dock tilläggas att Ebbe Linde hade givit ut sina väldigt rättframma översättningar av Catullus redan 1958 så alla delade inte Wistrands inställning för ca. 45 år sedan. Dock är det påfallande ofta så att man talar tyst och lite generat om romarnas tämligen fria och ogenerade syn på sexualiteten, något som vi inte ska göra här. Så till skillnad från Wistrand tänker jag alltså visa Catullus i hela hans bredd och återge några av de värsta invektivdikterna med lite förklarande kommentarer. Vi börjar med en dikt riktad till Catullus bekante Aurelius, vilken fått ett antal dikter tillägnade sig. I flera av dem hånar Catullus Aurelius för dennes knappa matvanor och i denna dikt kombineras denna kritik med hån kring Aurelius försök att charmera en yngre pojke:

Ack Aurelius, svältregimers fader,

Ej nuvarandes blott, men de som varit

Och som komma i andra år att stunda –

Tror du inte jag ser, du åtrår lillen?

– gör ej hemlighet just, men far och flamsar,

hänger jämt i hans närhet och försöker.

Nix bekommer du! – förrän sveket lyckas

Skall jag knulla dig själv i lystna gapet -

Gick väl an om du drevs av bordets mättnad,

Men det grämer mig värst, att stackars gossen

Därtill lär sig hos dig så törst, som hunger.

Upphör böga och ät! Det råd jag giver!

Tärd och halsad du annars flinkt försvinner.

I originalutgåvan står det att den asketiske Aurelius önskar pedicare med den unge mannen vilket är detsamma som analt samlag. Catullus, som måhända heller inte var främmande för sexuella övningar med det egna könet skriver hånfullt att han i sådana fall ska irrumatione Aurelius vilket ungefär betyder att (troligen våldsamt) föra in sin penis i en annan mans mun. Romarna hade sålunda två olika ord ( irrumo och fello ) för den aktiva och passiva parten vid sådana övningar. Denna dikt är dock inte det värsta utan kan dock även tolkas som ett vänskapligt råd om än av lite grövre och mer frispråkigt slag. Catullus blir mer hätsk då han skriver om en far och son vid namn Vibennius:

Hör, Vibennius senior, bäste badtjuv,

Och Vibennius junior, bög bland bögar

(ty så flink som hans fula far med fingern,

lika glupsk är den unge till sitt arsle)

– vadan flyger ni ej åt Hades hastigt,

när envar känner till hur stabben knycker

och när du, unge man, ej mer kan sälja

dina håriga skinkor ens för skitmynt?

Romarna hade egentligen inte något ord för en homosexuell man i modern mening men i original används om Vibennius junior ordet cinaede, vilket syftar på en manlig prostituerad eller på en otuktig person i största allmänhet. Såsom en missriktad hedersbetygelse utnämner Catullus även mannen till optime cinaede (ungefär: främste bland bögar). Ibland blir Catullus dock lite mer humoristisk i sina förolämpningar såsom i denna dikt om en viss Aemilius, som tydligen hade problem med munhygienen:

Nej – så sant gudarna hålle mig kär! – jag har aldrig begripit

Hur man Aemilii mun skiljer i lukt från hans röv.

Ingen är snyggare just än den andra, men måste jag välja,

Toge jag ändan bestämt, betarna sluppe man där.

(…)

Dikten tar ej slut där utan en ingående beskrivning på Aemilius dåliga munhygien följer, men detta ska dock läsaren besparas. Inte heller de mäktiga skonades från Catullus förolämpningar. I dikt 57 ger han sig på både Caesar och dennes bankir och förtrogne Mamurra vilka benämns som ”bög och spetsbov”. I original utnämns både Caesar och Mamurra till cinaedis (homosexuella eller allmänt liderliga), vilket var en synnerligen nedsättande term avsedd att svärta ned offrets rykte. Caesar hade redan som det var rykte om sig om att ha haft en sexuell relation med en av österns kungar och kanske var det just sådana rykten som gjorde att Catullus spann vidare på detta tema. Då Catullus för övrigt var son till en av Caesars vänner så var måhända detta en ganska besvärande historia för Caesar (och troligen även för Catullus far, om han levde vid den tidpunkten) och eventuellt gjorde Caesar något försök att närma sig den trotsige unge poeten som arrogant men något mindre plumpt besvarade detta:

Rör mig just inte så värst ifall jag behagar dig, Caesar,

Och vad slags folk du är, om du är vit eller svart.

Dock uppger Suetonius i sin biografi över Caesar att de båda med tiden skulle ha kommit på bättre fot med varandra:

När Valerius Catullus genom sina verser om Mamurra, såsom Caesar själv erkänner, hade brännmärkt honom för resten av livet och sedan bad om ursäkt, bjöd Caesar samma dag hem honom på middag, samt fortsatte sitt vänskapliga umgänge med Catullus far precis som tidigare.

Med en annan av tidens superkändisar, Cicero, tycks Catullus dock ha haft mer höviska relationer att döma av följande:

Du, vältaligast bland Romulussöner,

De som hittills ha varit, Marcus Tullius,

Säkert också av dem som nånsin kommer,

Tag det varmaste tack ifrån Catullus,

Minst och sämst ibland alla Romas skalder;

Lika säkert den sämste ibland skalder

Som att du är den främste ibland försvarare.

Catullus skrev troligen denna dikt då Cicero hade försvarat någon av hans vänner. Det har dock diskuterats mycket om huruvida Catullus här är ironisk eller inte och jag skulle gärna vilja överlåta detta till läsarens eget omdöme men då Catullus ibland framstår som en arrogant och självmedveten natur i övriga verk är det ändå svårt tänka sig att han skulle referera till sig själv så överdrivet blygsamt. Det var sålunda troligen en hyllning med ett snett och ironiskt leende, riktat till en man som för övrigt hade ringa intresse och tid för poesi, upptagen som han var med så många andra typer av litteratur. I övrigt ska jag här kommentera två dikter till (och läsaren må ursäkta om den ena åter är lite plump) vilka behandlar viktiga händelser i Catullus liv som tilldrog sig utanför de mondäna miljöerna i Rom. Catullus var ju som tidigare nämnt vän med Memmius, en vänskap som troligen dämpades rejält efter att Catullus deltagit i ett fälttåg som gav honom ringa belöning. I en längre dikt, där jag återger en liten del, berättar Catullus lite för sina vänner om kriget. Dessa frågar honom om han inte tjänat mycket på det och han svarar som så:

(…)

Men jag sa som det var, att det blev magert,

Skitkrig var vad det var för mig och gardet.

Ingen smörjs i armén precis i vår tid,

Helst om praetorn är bög och ger kohorten

Allt som flyger och far. (…)

”Bögen” som här åsyftas är Memmius och ordet som används i original är ”irrumator”, åter en syftning på någon som är ute efter att få oralsex. Det är en förolämpning som ges nästan vårdslöst, lite i förbifarten, och kanske är det menat på samma sätt som då unga pojkar på svenska skolgårdar skriker ”jävla bögjävel” till varandra eftersom det är ungefär den värsta förolämpning de kan komma på för stunden. Memmius anklagas ju i övrigt även för snålhet, vilket han gör i flera dikter. Det är för övrigt påfallande ofta som Catullus skriver plumpheter om sina vänner för att sedan i andra dikter vara betydligt mer vänlig mot dem (även om vi ju inte vet exakt i vilken ordning dikterna skrevs). I en annan dikt (nr. 65) kommenterar Catullus så en händelse som bör ha påverkat honom minst lika smärtsamt som Lesbias eventuella tillkortakommanden, nämligen hans brors död under ett fälttåg österut:

Vänlige, pratsamme bror, ej någonsin mer får jag se dig

komma och anförtro mig, vad du nu hört eller gjort!

Men jag skall älska dig städs, det är säkert och visst,

Och besjunga

Minnet av dig i min sång, så som i Dauliens land

Ithys moder i grenarnas skygd begråter sin ödda

Lycka och barnens blod, som blev så grymt förspillt.

Tonen är här något högtravande och Catullus drar mot den mer traditionella och mytologityngda stil som han annars verkar ha ogillat (han skrev trots allt ett antal sådana dikter) men synes samtidigt vara djupt seriös men bryter ändå av mot gängse stil genom att väva in en djupt personlig erfarenhet i det hela. Det är min förhoppning att läsaren ändå fått en ganska bred bild av den hetsige, kärlekskranke, kåte, vänfaste, snarstuckne, illvillige, känslige och kort och gott mänsklige poet som Catullus var. Just genom sin subjektiva och djupt personliga diktning framstår han i högre grad som en samtida som troligen stått sig bättre än de mer svulstiga och daterade eposen av Vergilius och liknande författare. Catullus fick givetvis efterföljare i någon mån och påverkade både Tibullus, Propertius och Ovidius.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Avenue de Bois i början av 1900-talet. Här promenerade berättaren och Odette. 

På sidan 220 - 240 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren säljer en vas han fått i arv av tante Leonie och får 10 000 francs för den vilka ska gå till presenter åt Gilberte. Han ska, efter Odettes arrangemang, hälsa på Gilberte men ser henne på gatan med en ung man. Hon är heller inte hemma då han kommer. Berättaren bränner av pengarna på bordellbesök med mera och känner sig allmänt miserabel (som vanligt). Han berättar hur han till sist slutar besöka Odette men skildrar ett av sina sista besök där samt promenader han gör med henne på Avenue de Bois.

Ludendorff och Kapp i Sverige

 

Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Ludendorff och Kapp i Sverige" (1993) av James Cavallie. Denna bok skildrar de två förmodligen mest prominenta politiska flyktingar som kommit till Sverige i modern tid - Eric Ludendorff och Wolfgang Kapp - och detta ungefär samtidigt (1918 och 1920). Det är en ganska smal bok skriven av en uppenbart bildad författare som vänder sig till specialintresserade och jag tyckte överlag det var trevlig läsning då jag väl tillhör just dessa. 

Undertiteln på boken är för övrigt "två förlorare levnadsöde" och så får man väl beteckna både Ludendorff och Kapp, två till en början uppburna män som föll tungt. Eric Ludendorff (1865 - 1937) var mot slutet av första världskriget Tysklands mäktigaste man som en del av duon Hindenburg - Ludendorff som ledde armén och styrde landet mer eller mindre som en militärdiktatur. Inte bara Ludendorff själv menade att det var han som var den genialiske i duon men att det var den vördnadsvärde gamle Hindenburg som knep applåderna medan den icke-adlige, nervige och mindre tillgänglige Ludendorff förblev tämligen oälskad av tyska folket. 

Under ett hetsigt uppträdde sparkades Ludendorff av kejsaren 26 oktober 1918. Då hade han sedan en månad tillbaka uppmanat statsledningen att söka fred. När revolutionen bröt ut i november 1918 hukade han på olika ställen i Berlin tills han sedan kunde lämnade inte bara staden utan även landet med ett falskt pass utställt av Finland såsom tack för Ludendorffs hjälp då landet blev självständigt. Efter en kort vistelse i Danmark kom Ludendorff så till Skåne och togs via förmedling emot av godsägaren och tävlingsryttaren Ragnar Olsson utanför Hässleholm. 

Att Ludendorff uppehöll sig i Sverige nådde till sist svenska regeringen som nu fick ett känsligt ärende att hantera. Man måste balansera mellan krav från Ententen och asylrätten och ville inte ha Tysklands en gång mäktigaste militär i landet längre en nödvändigt. Ludendorff fick stanna en tid i Skåne med regeringens goda minne i och med att han arbetade på sina memoarer men motades sedan mer eller mindre ut ur landet i februari 1919. Han förblev dock tacksam mot värdparet och andra personer i Sverige som hade hjälpt honom. 

Betydligt mer långdragen blev för Sverige del affären med Wolfgang Kapp. Denne både bildligt och bokstavligt tunge ämbetsman, med tull- och jordbruksfrågor som specialområde, ställde sig i mars 1920 i spetsen för ett kuppförsök mot den unga Weimarrepubliken (den så kallade "Kappkuppen") men trots stöd från frikårer (främst Erhardtbrigaden vilken jag skildrat i samband med boken om mordet på Walther Rathenau) kollapsade kuppen inom några dagar på grund av obeslutsamhet från högerpartierna, ovilja från ämbetsmännen samt en generalstrejk. Därtill satt den lagliga regeringen i Dresden och kunde mana till kamp mot kuppmakarna. Efter en tid på olika gömställen flög Kapp till Sverige i mitten av april och landade i Malmö. 

Även Kapp hade ett falsk pass och på väg norrut greps han i Södertälje. Efter många turer tilläts han stanna i Sverige såsom politisk flykting. Den jovialiske Kapp hade en god relation med de poliser som skulle bevaka honom (nästan samtliga med högre utbildning talade därtill tyska vid denna tid) och kunde efterhand få röra sig mer och mer fritt. Efter en rad ytterligare förvecklingar beslöt sig Kapp, nu sjuk i cancer, i april 1922 för att återvända till Tyskland efter två år i Sverige. Han kom dock endast att leva två månader efter återkomsten innan han dukade under för sin sjukdom. Översiktligt berörs även Kapps relation till Ludendorff, som han kände ganska väl, och dennes inblandning i kuppen 1920. 

Cavallie är en synnerligen beläst och bildad författare som för övrigt verkar förvänta sig att läsaren ska förstå både tyska och danska då långa partier lämnas oöversatta (dock inte längre partier). Boken ger som sagt en fyllig beskrivning av Sveriges hållning till båda mindre önskvärda politiska flyktingarna, deras egna tankar om sitt liv och om sin situation, samt politiska reaktioner och pressens reaktioner. Hyggligt utrymme lämnas även åt Finlands roll i turerna kring Ludendorff och hur detta även påverkade finsk inrikespolitik. Överlag en mycket läsvärd och intressant historia om något som jag inte alls kände till innan jag för kanske 20 år sedan läste boken. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fyra unga kvinnor under "La Belle Epoque" avnjuter en picknick. 

2023-02-16: På sidan 204 - 220 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom” skildras berättarens självömkande lidande något efter nyår till följd av den olyckliga kärleken till Gilberte. Det redogörs utförligt för förändringen av inredning hos Odette samt även hur hon själv förändrats varvid vi får veta något om smakens förändringar under "La Belle Epoque". Odette försöker medla mellan berättaren och Gilberte och vill sammanföra dem på middag. 

Kalle Anka i Östberlin

 Apropå den här nya blodiga (och för min del helt onödiga) filmen med Nalle Puh som kunnat göras för att upphovsrätten gått ut så kom jag att tänka på ett annat tillfälle då så definitivt inte var fallet. I åttiotalets Sverige var det inte helt lätt för nya tecknade serier jämte gamla inkörda favoriter såsom Kronblom, 91:an, Åsa-Nisse med flera. Omkring 1982 hade tidningen Svenska serier, som ville lyfta fram just nya svenska originalserier, gått i graven men tre år senare kom istället "Elitserien" som, på grund av anledning, endast kom ut i ett enda nummer 1985. 

Man marknadsförde tidningen med rubriken "Osnutna svenska serier" och huvudakt i första numret var en parodi på Kalle Anka. Jag tror att jag någon gång 1985 stod och tjuvläste tidningen både länge och väl i en butik (det var så lätt på den tiden) då jag är ganska säker på att jag inte hade den. De frejdiga tecknarna Mikael Grahn och Johan Andreasson skapade bland annat serien "Kalle Anka i Östberlin" (och jag har inför denna artikel letat på Internet men har bara hittat omslaget så kanske har detta dammsugits bort av skäl som framgår nedan) där Kalle och knattarna besöker östra sidan av muren varvid Kalle börjar montera upp en stor sprayburk. Då en av knattarna undrar vad han ska med den så får denne bara det föga Disney-aktiga svaret "ge du fan i det". 

Kalle åker därefter raskt längs Berlinmuren och lyckas på något vis spraya ett gigantiskt "Hoenecker är ett svin" varefter han prompt blir grundligt genomskjuten av rasande östtyska gränsvakter. Medan vakterna fortsätter peppra den redan flerfaldigt döde Kalle så syns ironiskt nog i bakgrunden ett officiellt porträtt av Hoenecker på en vägg och i denna serie är han då i form av en gris. 

Om detta tyckte Disney, som det skulle visa sig, inte. 

Det blev dock värre eftersom tecknarna i en annan episod försökte reda ut det här med de eviga syskonbarnen i Disneys värld. Följaktligen avslöjades hur det egentligen låg till, enligt deras version. Vi får därmed se farbror Joakim "vänslas" med Kajsa Anka och de båda diskuterar om att det egentligen är lite elakt av dem att hemlighålla för Kalle att knattarna egentligen är barn till Joakim och Kajsa. 

Behöver jag tillägga att Disney was not in the slightest amused? 

Jag minns nu inte alla detaljer. Man skulle kunna tro att Disney inte hade koll på vad en pyttetidning i ett pytteland skrev om men kanske höll de lokala redaktörerna koll eftersom Disney alltså drog igång en process och hotade med hela maskineriet. Luften tycks ha gått ur gänget bakom tidningen, som kanske hade tänkt köra ett gäng ankparodier, och den lades ner. Jag misstänker att detta enda nummer idag är åtråvärt samlarobjekt för den som är road av sådant. Trots att Disneykoncernen inte var road. 

Uppdatering 28 februari 2023: 

Jag hade kanske trott att tidningen, såsom enda numret av sitt slag, skulle betinga en förmögenhet i begagnat skick men jag är troligen inte den som borde vara med i sådana där gissningsprogram om gamla föremål. Köpte tidningen på Tradera för fem kronor utan att någon bjöd emot. Nedan så lite bilder vilka faktiskt är som jag mindes dem fast jag läste tidningen 1985...

Ovan: Kalle svär

Ovan: Kalle klottrar

Ovan: Kalle blir dödad

Ovan: Farbror Joakim och Kajsa... hm...

Ovan: Kajsa klagar över livet i småstaden

Och så... dagens Proust!

Ovan: Verklighetens Proust i samma situation som berättaren i scenen nedan, ensam med ett helt koppel av damer. Berättare roade sig dock inte med att spela luftgitarr på racket. 

På sidan 188 - 204 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras inledningsvis Odettes omfattande blomsterarrangemang och den allmänna smakriktning som lett till dessa. Därefter diskuteras kokottens roll och i vilka miljöer hon trivs bäst och gör sig vackrast. Umgänget hos Odette skildras och ett besök där självaste Madame Verdurin, tillsammans med Madame Cottard och Madame Bontemps, infunnit sig beskrivs. Vi får en bild av den slagfärdiga men ganska elaka Madame Bontemps, moster till den Albertine som senare ska spela en så framträdande roll i boken. Det beskrivs hur det blivit i relationen mellan Madame Verdurin och Odette efter den senares giftermål. Lite om relationerna mellan olika salonger och sällskap beskrivs också innan berättaren sedan går hem, mer än någonsin fast besluten om att bryta med Gilberte. 

Schillers kranium

 

Ovan: Beethovens kranium, fotograferat 1863, ej att förväxla med Schillers

Jag har flera gånger hört historien om då författaren Goethe visades kraniet av sin gamle vän Friedrich Schiller och även om den historien är bisarr nog så är den än märkligare i verkligheten. Schiller, tio år yngre än sin vän Goethe, dog ändå många år innan denne, 9 maj 1805. Bara tre dagar senare begraves författaren i en billig kista på en Weimar-kyrkogård för prominenta medborgare som saknade egen familjegrav. Åren efter begravningen föll uppenbarligen den billiga kistan sönder och Schillers skelett spreds ut och blandades med intilliggande skelett. År 1826 beslutade borgmästaren Karl Leberecht Schwabe, en beundrare av Schillers författarskap, att gräva upp kistan för ombegravning på en bättre plats. Tre daglönare lejdes till arbetet tillsammans med den lokale dödgrävaren. Arbetet var inte värst trevlig och någonstans mellan 23 och 27 kranier hittades jämte övriga ben. Borgmästaren tog med sig dessa hem och undersökte dem. Han bestämde att det största av dem givetvis måste ha tillhört Schiller. Något senare fick alltså Goethe se Schillers påstådda kranium och han tilläts i all hemlighet ta hem kraniet till sig en tid där han förvarade det och rentav skrev en hyllningsdikt till det. 1827 flyttades det kompletta skelettet till Fürstengruff och då även Goethe fördes dit 1832 invigdes en helgedom över den tyska klassicismen och en stiftelse bildades för att hantera denna. En anatom ifrågasatte dock kraniets äkthet 1883 och menade att dödsmasken inte missade kraniets form. Detta ledde så småningom till nya grävningar 1911 på den plats där kraniet hittades 1826. Ytterligare 63 skallar grävdes upp och projektets ledare, August von Froriep, valde ut en skalle som han bättre trodde var Schillers vilket ledde till att ännu ett skelett hamnade i helgedomen 1914. Efter andra världskriget slog östtyska forskare fast att den första skallen var Schillers. Stiftelsen lät 2006 utförda DNA-tester för att en gång för alla utröna om skallen och övriga ben tillhörde Schiller, som ännu hade levande ättlingar. När resultaten presenterades 2008 konstaterades att de två skeletten bestod av totalt sex personer och inga ben överhuvudtaget tillhörde Schiller. Stiftelsen nöjde sig dock med att så var fallen och förklarade att man inte heller tänkte jaga Schillers kranium. Det har därmed spekulerats om Schillers kranium tidigt försvann, antingen via en slump eller via en ren stöld. I samband med Beethovens död förekom rykten om att samlare ville komma över hans kranium och hans vänner höll periodvis vakt på kyrkogården. Beethoven kom också att grävas upp både 1863 och 1888 men så vitt man kunnat bedöma är det i alla fall Beethovens kranium som forskare kunnat studera. Men var Schillers skalle tagit vägen förblir ett olöst mysterium.

Och så... dagens Proust!

Ovan: ”Au Salon de la rue des Moulins” (1894), interiör från bordell målad av Henri de Toulouse-Lautrec

På sidan 165 – 187 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur berättarens föräldrar gör sig lite lustiga över hans bekantskap med Bergotte men de ändrar genast ton då han förklarar att Bergotte fann honom mycket intelligent. Han går därefter över till hur Bloch introducerar honom för bordeller där han bland andra träffar den judiska kvinnan som han skämtsamt döper till ”Rachel då herrens nåd”, efter en figur ur en opera. Därefter beskrivs hur Gilberte efterhand tröttnar på berättarens frekventa besök och relationen mellan dem svalnar. Berättaren ställer därefter in en rad möten med Gilberte men börjar istället besöka Odette för att dricka te med henne.

Frank Gusenbergs sista ord

 

Ovan: Frank Gusenberg (1893 - 1929)

Chicago-bon Frank Gusenberg dog en tråkig död men å andra sidan var han själv ingen särskilt trevlig person, yrkesmördare som han nu var. Gusenberg var nämligen en av de sju personer som blev dödade i den så kallade "Valentinmassakern" på alla hjärtans dag i Chicago 14 februari 1929. Morden, troligen utförda på order av Al Capone, handlade om kampen om svartspriten. Gusenbergs gäng befanns sig i ett garage då två män i polisuniform kom in och beordrade samtliga närvarande, varav ett par inte ens var gangsters utan bara råkade vara på plats, att ställa sig med händerna mot väggen. Därefter kom, enligt vittnen utanför, två andra män med k-pistar in och sköt ner de sju som stod vid väggen. När polisen kom så var Gusenberg den ende som ännu levde, trots att han träffats av 14 kulor. En polis som vuxit upp i Gusenbergs grannlag kände igen honom och frågade den svårt skadade mannen "Who shot you" varvid Gusenberg sluddrade fram "No one.. nobody shot me". Han fördes till sjukhus och medan han låg döende frågade polismannen honom åter vem som skjutit honom varvid han fick fram "I ain't no copper" varefter han något därefter dog. Gusenberg satte därmed ett exempel utifrån mottot "en sann gangster avslöjar inget". 

Och så ... dagens Proust!

Ovan: Interiör från teatern Comedie-Francaise. 

På sidan 155 - 165 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildrar berättare Gilberte och hennes likheter med modern respektive fadern samt hennes relation till dem. Han diskuterar åter teater med Swann som trivs med samtalet. Han funderar över vad Bergotte tycker med honom. Han får sedan skjuts hem i dennes vagn och får beröm för sina intellektuella intressen. Bergotte tycker dock att Cottard, "en idiot"; inte borde vårda honom och rekommenderar en annan läkare. Han talar även om alla lidanden Swann måste utstå på grund av äktenskapet med Odette vilket förvånar berättaren. 

Polybios – Vittne till imperiets födelse

 

Historikern Polybios var en romersk författare enbart på så vis att han vistades en stor del av sitt liv i Rom, där han skrev sitt omfattande historiska verk, samt genom det faktum att han även kom att vistas i den absolut innersta kärnan av den romerska ledningen. I övrigt var han dock i själ och hjärta grek, han skrev delvis för en grekisk publik och han följde det ganska moderna sätt att skriva historia som hade inletts av historikern Thukydides på 400-talet f. Kr. Just därför att han befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt har jag ändå valt att ta med denne man här. Polybios härstammade från Megalopolis i Arkadien där han var född omkring 205 f. Kr. Han var av hög börd och en av de verksamma inom Achaiska förbundet (bildat 280 f. Kr.), en union av grekiska småstater som nominellt stod under makedonsk överhöghet. Achaiska förbundet försökte hålla sig neutralt under krigen mellan Rom och Makedonien men efter den romerska segern över detta kungadöme begärde det övermodiga Rom 166 f. Kr. av Achaiska förbundet att 1000 ädlingar skulle sändas som gisslan till Rom, varav Polybios blev en. Dessa personer gick skilda öden till mötes men för den högt bildade och säkerligen mycket intagande Polybios blev det en behaglig fångenskap. Polybios charmerande och världsvana natur bidrog säkerligen till att han blev god vän med Aemilius Paulus, en framgångsrik general från krigen med Makedonien. Denne anförtrodde Polybios sina söner Fabius och Scipio såsom elever. Såsom gisslan (om än i gyllene bur) är det troligt att Polybios bör ha sett möjligheterna till undervisning som en tacksam förströelse. Scipio Aemilianus (även känd som Scipio d y) var alltså den man som med tiden skulle gå till historien som Karthagos förintare och han och Polybios kom varandra mycket nära med tiden, som vi ska se. Polybios tillbringade omkring 16 år i Rom men tack vare Scipios inflytande fick han lov att kring 150 f. Kr. återvända hem. Frivilligt återvände han dock året därpå till Rom och följde med Scipio i det tredje puniska kriget. Kanske kunde han helt enkelt inte hålla sig borta från dessa världsomvälvande händelser, vilka Polybios med mycket klar blick också insåg att de var. Mycket tyder alltså på att han var personligen närvarande vid Karthagos förstörelse 146 f. Kr. Samtidigt som man förintade Karthago förstördes också Korint i den grekiska världen och efter puniska kriget reste Polybios åter till Grekland där han med stor diplomatisk skicklighet såg till att ge det besegrade Grekland så goda villkor som möjligt och omorganisera det politiska styret i poliserna, stadsstaterna. Efter detta arbetade han i omkring 10 år, fram till cirka 134 f. Kr., med sitt väldiga historiska verk som totalt skulle omfatta cirka 5000 sidor i modern bokform. Tyvärr har det dock inte bevarats i sin helhet. Tanken var att han skulle skildra de puniska krigen och Roms väg till herravälde. Polybios tycks under sitt arbete ha gjort ett stort antal resor, intervjuat nyckelpersoner och besökt viktiga platser i sin framställning. Redan i inledningen till sitt verk börjar Polybios med att prisa själva historieskrivandet:

Om de som före mig upptecknat historiska händelser hade uraktlåtit att prisa själva historien, vore det otvivelaktigt nödvändigt att uppmana alla att studera och tillägna sig dylika anteckningar, emedan det icke finnes någon tjänligare vägledning för en människa än kännedomen om förgångna händelser.

Det anmärkningsvärda är att Polybios har en så klar blick för vad som skett under hans egen levnad. Han inser fullt ut att Rom just lagt grunden till ett världsherravälde, åtminstone över den värld som man kände till vid den tiden. Han jämför även Rom med andra, äldre, riken men tvingas konstatera att ingen av dessa kommer i närheten av det Rom åstadkommit. Han beskriver även kortfattat romarnas äldre krig. Därefter kommer han så in på första puniska kriget och kan därmed inte låta bli att kritisera de historiker som tidigare skrivet om detta för deras partiskhet:

Men icke mindre än av de förut nämnda omständigheterna eggades jag av att ägna uppmärksamhet åt detta krig även därav, att de som tyckas med största sakkännedom ha skrivit om det, Filinos och Fabius, icke på behörigt sätt meddelat oss sanningen. Att de med avsikt ljugit, antager jag icke. Därtill sluter jag mig av deras liv och tänkesätt. Men det förefaller mig, att det gått med dem såsom med älskande. På grund av sitt tänkesätt och sin fullkomliga välvilja anser Filinos, att karthagerna i allt ha handlat klokt, ädelt och manligt, romarna tvärtom. Fabius har en motsatt åsikt. Annars torde man i livet säkerligen icke fördöma mildhet. Ty en god man bör vara en vän till sina vänner och sitt fädernesland, han bör med sina vänner hata deras fiende och älska deras vänner. Men om någon övertager en historieskrivares roll, bör han glömma allt sådant.

Detta tal om att till varje pris förhålla sig objektiv då man skriver historia kan också verka oerhört modernt, och sant är att knappast alla antika historiker nådde upp till Polybios ideal. Som vi ska se visar han på flera ställen i sitt verk upp denna förbluffande opartiskhet med tanke på att han själv ändå var intimt förknippad med den ena sidan i de krig han skildrar. Han uttrycker dock en stark beundran för romarnas envishet, till exempel då de beslutar att skapa sig en flotta för att kunna ta sig an den karthagiska sjömakten trots att de själva har ringa erfarenhet av sjön. Polybios gör dock inga försök att försköna krigen utan synes ha en oerhört dyster syn på människan och vad hon är i stånd till:

I själen uppstå på liknande sätt mången gång liknande svarta fläckar och rötsår, så att det icke finns ett djur, som är gudlösare och grymmare än människan.

Ett exempel på Polybios mer objektiva syn är då han beskriver de underhandlingar om fred som förekom mellan romare och karthager under första puniska kriget. Den romerske ledaren ansåg sig som en riktigt hygglig karl men karthagerna var av annan åsikt:

Men då dessa sammanträffade med Marcus, var det så långt ifrån att de voro benägna för hans förslag och att göra något av vad han framställde, att de icke en gång voro i stånd att höra hans tunga fordringar. Ty Marcus ansåg, liksom hade han redan allt i sin hand, att de borde med tacksamhet och som en gåva mottaga alla hans möjliga eftergifter. Men karthagerna ansågo, att även om de blevo kuvade, därpå icke kunde följa något hårdare än det som då påbjöds. De återvände, icke blott missbelåtna med det som föreslogs, utan även stötta över Marcus’ hårdhet. Då karthagernas senat hörde vad den romerska härföraren föreslagit, och ehuru den nästan uppgivit allt hopp om räddning, höll den sig så manligt och ädelt, att den valde att uthärda allt och pröva på alla åtgärder och tillfällen, för att ej underkasta sig något som var vanärande och deras tidigare handlingar ovärdigt.

Även följande lilla mening kan visa på att Polybios såg romarna i ett ganska klart ljus. Det är onekligen sant att romarna i sin politik mer ofta än sällan använde krig som medel:

Romarna bruka över huvud våld i allt och anse sig nödvändigt böra genomföra vad de föresatt sig och tro att intet som de beslutit är omöjligt.

Han är heller inte av avsikten att romarna agerade i blindo eller improviserade vid denna tid:

Härav framgår, såsom jag i början av mitt arbete framhöll, att romarna icke genom lycka eller av en händelse, såsom några hellener tro, utan fullkomligt med skäl, efter att i sådana och så stora företag ha övat sig, icke blott djärvt lade an på ledningen och herraväldet över hela världen, utan även nådde sitt mål.

Man får i övrigt veta en hel del om den romerska krigföringen och även sådana intressanta saker som att en romersk legion bestod av 5200 fotsoldater och 300 ryttare. Polybios gör i sin framställning en mängd utvikningar och diskuterar även romarnas olika krig med gallerna, vilka han beundrar en smula för deras mod men i övrigt föraktar för deras brist på taktik:

Men i fråga om planläggningarna och omdömeslösheten i de enskilda åtgärderna är det förtjänt av fullständig ringaktning, därför att, jag vill icke säga större delen, utan helt enkelt allt av gallerna bestämdes mera av lidelse än av beräkning. (…) Jag ansåg det tillhöra historien att erinra om dylika ödets mellanspel och berätta därom för eftervärlden, för att de som följa efter oss icke må, fullständigt okunniga därom, uppskrämmas av plötsliga och oförmodade anfall av barbarer, utan något besinna, huru kortvarig och lätt att förinta en barbarhop är för dem som strida med förstånd, och för att de må utstå deras anfall och omintetgöra deras förhoppningar hellre än att uppgiva något nödvändigt.

Barbarer var med andra ord inget att frukta, enligt Polybios. Man kan här onekligen jämföra hur t.ex. brittiska och franska imperialister såg på spjutbeväpnade afrikanska stammar under 1800-talet: impulsiva och orädda men i grunden lätta att meja ned. I en rad av sina böcker (III.6 – III.12) diskuterar Polybios den djupare liggande orsaken till att andra puniska kriget utbröt. Han menar att det orsakades av karthagernas hat mot Rom. Enligt hans åsikt är det dock inte fråga om att Rom var den oskyldiga aktören som drabbades av ett ondskefullt och hatiskt Karthago, vilket till varje pris ville börja krig. Polybios verkar snarare mena att Rom vid det laget hade förödmjukat Karthago så pass mycket så att fiendskapen vid det laget var oförsonlig. Det gick knappt att undvika att krig förr eller senare bröt ut då båda sidor manövrerade på olika håll i västra medelhavet. Slutligen bröt också en konflikt ut i Iberien. Polybios fortsätter under framställningens gång att avfärda sådant som han finner osannolikt och gör det på ett underbart sätt i denna passage, där två mindre betydande historiker elegant avrättas:

Huru och på vad sätt framföra dessa författare på scenen senatens underbart dystra stämning, men säga tillika, att fäderna införde sina söner, som vore tolv år eller däröver, i senaten, och att de deltogo i rådplägningarna, men icke ens för någon av sina anhöriga förrådde något som icke fick omtalas. Härav är intet sannolikt eller ens sant, om icke ödet till allt annat tilldelat romarna även den förmånen, att de ha förstånd genast från födelsen. Om sådana skrifter, som Khaireas och Sosylos avfattat, behöver man icke säga något vidare. De synas mig icke ha någon ställning eller betydelse i historien, utan i rakstugu- och pöbelsladder.

Polybios synes överlag vara väldigt stolt över sitt verk och betonar vid ett senare tillfälle att hans universalistiska historia där han, så att säga, knyter ihop alla trådar är bättre än vilket specialarbete som helst. Länge fram påpekar han t.ex. att man kan skriva ett aldrig så detaljerat verk om Siracusas belägring men att man aldrig kan få förstå exakt varför denna belägring kom till stånd om man inte ser det hela i större sammanhang. Bland de många händelser i det lilla som dock skildras finns bland annat slaget vid Canae i augusti 216 f. Kr., ett slag som via Hannibals bländande taktik kommit att studeras av både historiker och militärer under kommande århundraden:

Då romarna följde efter detta och rusade samman mot mitten och den plats där fienderna veko, störtade de långt framåt, så att de med tung beväpning utrustade libyerna från vardera sidan kommo i deras flanker, ty de av dem, som från högra flygeln svängt åt vänster och de angrepo från höger, stodo vid fiendernas flank, de åter från vänster svängde åt höger och angrepo från vänstra sidan, i det själva saken anvisade vad man borde göra. Härav blev följden att, enligt Hannibals plan, romarna vid sitt angrepp på gallerna blevo avskurna av libyerna. Romarna stridde icke vidare i slagordning, utan man för man, och manipelvis vände de sig mot de från sidorna anfallande och kämpade.

Hannibals taktik gick alltså ut på att få det att se ut som om centern i hans styrkor sviktade och drog sig tillbaka inför romarnas anfall men därefter slöt sig vänster- och högerflankerna likt en gripklo kring de romerska styrkorna som därefter var helt omringade och mer eller mindre nedgjordes. Efter många turer lyckas romarna fördriva Hannibal från Italien men innan framställningen når fram till slutet av andra puniska kriget hinner Polybios göra en rad utvikningar som dock ofta kommit att citeras av senare statsvetare, inte minst Machiavelli vilken i början av 1500-talet nästan ordagrant citerade Polybios i sina många skrifter om det perfekta statsskicket. Polybios ställer upp styreskicken monarki, aristokrati och demokrati vilka alla har sina sämre motsvarigheter (tyranni, oligarki och anarki). Rom har dock den fördelen att man inkorporerat inslag från alla tre styreskicken vilket gör deras stat dynamisk och överlägsen alla andra. Polybios jämför även Rom med Karthago och hur konjunkturerna växlar:

Kartagernas stat synes mig i äldre tider ha varit väl inrättad i dess viktigaste enskilda drag. Det fanns konungar hos dem, de gamles råd hade en aristokratisk makt och folket avgjorde det som tillkom folket. Över huvud var allas anpassning efter varandra lik romarnas och lakedaimonernas. Men vid den tid, då Kartago inlät sig på Hannibalkriget, var Kartagos statsförfattning sämre, romarnas bättre. Ty då vid varje kropp och varje statsförfattning och företag förekommer en naturlig tillväxt, en höjdpunkt och sedan ett avtagande, och allt är bäst under höjdpunkten, så skilde sig författningarna i enlighet därmed från varandra.

Vad gäller Roms äldre historia, vilken Polybios då och då hänvisar till, så kommer han ibland ändå in på halvmytiska berättelser som t.ex. den om Horatius Cocles vilken höll en bro mot fienden medan han uppmanade sina stridskamrater riva den varvid även han själv omkom i vågorna. Å andra sidan kan Polybios förstås ha menat att en sådan historia åtminstone inte är osannolik. Romarna är allt som allt överlägsna karthagerna tack vare deras sunda förhållande till exempelvis penningen:

Vidare äro seder och bruk i fråga om penningförvärv bättre hos romarna än hos karthagerna. Hos karthagerna är ingenting skamligt som bringar vinst. Hos romarna är ingenting skamligare än att låta sig bestickas och skaffa sig vinning på otillbörligt sätt, ty lika mycket som romarna uppskatta vinning med ärliga medel, lika mycket betrakta de å andra sidan som något skamligt vinningslystnad med otillåtna medel. Därpå utgör följande ett bevis. I Kartago får man ämbeten genom att öppet giva skänker. Hos romarna är döden straffet härför. Då sålunda motsatta belöningar för dygd äro uppställda, är det naturligt att förberedelserna för dessa är hos vardera olika.

Även romarnas fromhet och respekt gentemot gudarna betonas i följande stycke. Polybios är emellertid medveten om att allting har en ände. Rom kommer troligen inte att förbli lika starkt som det är i skrivande stund:

Att allt som existerar är underkastat fördärv och förändring behöver knappast någon utläggning. Ty själva naturnödvändigheten är tillräcklig att bibringa denna övertygelse. Det finns två omständigheter, på grund av vilka varje statsbyggnad fördärvas, den ena en yttre, den andra uppstår inom själva staten. Den förra tillåter icke någon säker undersökning; men den andra är bestämd av förhållandena inom staten.

De första böckerna i Polybios framställning är bevarade i sin helhet, men för den senare delen återfinns enbart större fragment. Emellertid finns även här en hel del minnesvärda scener bevarade såsom mötet mellan Hannibal och Scipio Africanus alldeles innan slaget vid Zama, utanför Karthago:

Följande dag redo båda, Hannibal och Publius, med några få ryttare ut från sina läger, och sedan de skilts från dessa, sammanträffade de. De hade en tolk med sig. Efter att ha hälsat började Hannibal tala och sade, att han önskade, att romarna aldrig hade eftersträvat något utom Italien eller karthagerna något utom Libyen. Ty för vardera vore dessa välden de bästa och kort sagt liksom av naturen avgränsade. ”Men sedan vi först råkat i tvist om Sicilien, bekrigade vi varandra, och därefter åter för Iberiens skull. Slutligen, icke tillräckligt varnade av ödet, ha vi gått så långt, att den ena parten svävat i fara för fädernejorden och den andra allt ännu svävar i fara. Det återstår att, om vi kunna, själva blidka gudarna och göra slut på den nu pågående tävlan. Jag för min del är därtill beredd, emedan jag genom händelserna fått pröva på, huru föränderlig lyckan är och inom kort åstadkommer stora förändringar i vardera riktningen, såsom om den hade att göra med omyndiga barn.”

I det följande varnar Hannibal Scipio för lyckans växlingar och tar sig själv som exempel. Vem hade kunnat tro att han, efter slaget vid Canae, nu var så tillbakapressad att han måste strida med fienden alldeles utanför sin stad? Han menar därför att man bör söka en politisk lösning och undvika kommande krig. Hannibal framstår här som en måttfullhetens man. Den mer arrogante Scipio svarar honom att Karthago i sådana fall borde ha tänkt på detta innan de inledde kriget och därför nu får så vad de skördat. Det blir alltså batalj. Inför skildringen av slaget vid Zama är det även för den objektive historikern Polybios svårt att inte bli berörd av situationen, vilket han öppet medger i sin framställning:

Vem kunde väl, då man tager hänsyn härtill, vara oberörd i sin framställning! Ty härar mera krigiska eller härförare lyckligare än dessa och mera övade tävlare i krigiska värv kan man icke finna, ej heller att lyckan utsatt större tävlingspris för de kämpande än de som då voro uppställda. De som segrade i striden skulle bli herrar icke blott över Libyen och Europa, utan även i alla de andra delar av världen, som falla under en historisk framställning. Och detta skedde ganska snart.

Slaget slutar också med en stor seger för Scipio och i Karthagos senat diskuterar man efteråt fredsvillkoren varvid Polybios presenterar en episod som i sin tumultartade skildring verkar ganska trovärdig. En man talar emot fredsvillkoren varvid själve Hannibal sliter ned honom ur talarstolen för att istället tala för dem. Man protesterar mot att Hannibal brutit mot uppförandekoden i senaten och Hannibal ber om ursäkt men förklarar att han inte kände till detta då han inte satt sin fot i sitt fädernesland sedan han var 9 år. Resultatet av det hela blir i alla fall att man godkänner de ganska hårda, men inte förkrossande, fredsvillkoren. Från det tredje puniska kriget finns inte mycket bevarat vilket är synd, då det ju verkar som om Polybios personligen var närvarande vid Karthagos undergång. Följande citat är dock lite dunkelt:

Då Scipio såg, att staden gick en fullständig undergång till mötes, säges han ha brustit i gråt och öppet fällt tårar över sina fiender. Då han en lång stund varit försänkt i tankar och insåg, att en gudamakt omstörtar städer och folkslag och alla riken, liksom enskilda människor, och detta öde drabbat Ilion, som en gång var en lycklig stad, och att det drabbat assyriernas och medernas och persernas på sin tid stora välden och makedoniernas alldeles nyss lysande välde, hade han, frivilligt eller emedan dessa verser undföllo honom, yttrat: ”En gång kommer den dag då det heliga Ilion faller, Priamos själv och hans folk, den lansbeväpnade drottens.” Då Polybios frimodigt frågade honom – han var nämligen Scipios lärare – vad hans ord åsyftade, hade Scipio icke skytt att tydligt nämna sitt fädernesland, ty för detta fruktade han, då han tänkte på allt mänskligt.

I denna kända episod ”säges att” Scipio ska ha gråtit över Karthagos undergång, vilket antyder att Polybios inte var vid hans sida då just detta hände. Emellertid är det mycket möjligt att de möttes en kort stund efteråt och att Scipio var tagen och tankfull varvid Polybios frågat honom vad som stod på eller vad han då menade med det citat som kom över hans läppar. I vilket fall har vi här ett enastående vittnesbörd från en av antikens mest centrala händelser, det ögonblick då Rom anträder vägen mot världsherravälde efter att skoningslöst ha förintat en rival. Polybios är inte utan sympati för Karthago och är enastående objektiv trots sin stora beundran för Rom och sin bindning till dess ledande kretsar. Polybios kom för övrigt att överleva sin yngre vän Scipio, som dog 129 f. Kr. Därefter återvände Polybios för gott hem till Grekland och ska ha dött vid 82 års ålder (d.v.s. kring 123 f. Kr.) efter fall från en häst.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Nejlikor

På sidan 135 – 155 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur Odette trycker visitkort med ”Mr” på och berättaren skickar blommor till henne samt vill apa efter detta med visitkorten. Han bjuds in till ”en intim middag” med 16 personr varav en är författaren Bergotte. Berättaren skildrar sin besvikelse då hans presenteras för en alldaglig gammal man. Han noterar nejlikor vid allas tallrikar sam svart kaviar, som han inte vet vad det där. Han irriterar sig på Bergottes sätt att prata som är så olikt hur han skriver men finner till sist någon likhet. Olika författares stilar diskuteras. Bergottes familjs sätt att prata diskuteras liksom hans inflytande på yngre författare. Därefter återger berättaren detaljerat vissa egenarter i Bergottes sätt att prata. Han diskuterar vidare Berma och Fedra med Bergotte och både denne och Odette gör sig lustiga över Monsieur de Norpois.

Loewenhistorier

 

Den elfte boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergman från 1950 vilken omfattar romanen "Loewenhistorier" (1913), fyra stycken "Loewennoveller" (publicerade 1915 - 26) samt "Falska papper" (ursprungligen publicerad som följetong 1915 - 16). I huvudboken möter vi adelsmannen och konstnären Leonard Loewen, kusin till Henrik Bourmaister från "Komedier i Bergslagen". Loewen har under långa tider vistats utomlands, mest i Paris, men återvänder till vad som förmodligen är Wadköping tillsammans med angorakatten William Penn. Vi får sedan följa hans något växlingsrika karriär som ibland tar halsbrytande vändningar då hans ställning varierar från gravt alkoholiserad inhysing till informator på gods.

De fyra "Loewennovellerna" utspelar sig både före och efter novellen och innehåller även ett par inkonsekvenser (exempelvis en kärlekshistoria mellan Loewen och en medlem av släkten Arnberg, Nora, som börjar om i den andra novellen). "Falska papper" är en något snårig och otydligt berättad spänningsroman som utspelar sig under första världskriget och har en lös spionintrig. Bergman skrev den under pseudonymen Holger Brate och samme Holger Brate är även romanens berättare. Allt som allt inte några av Bergmans bättre verk och han skulle genast lyfta med efterföljande "Komedier i Bergslagen" som verkligen blir början på hans guldålder som författare. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Prinsessan Mathilde (1820 - 1904), brorsdotter till Napoleon I och kusin till Napoleon III.

På sidan 112 – 135 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras rutinerna under alla besöken hos familjen Swann inklusive åkturer. Odette spelar den lilla frasen för berättaren och han återger sin reaktion på den. Swanns och dottern Gilbertes relation diskuteras. Därefter följer en mer ingående skildring av åkturerna med vagn och mötet med prinsessan Mathilde av huset Bonaparte. Gräl mellan Swann och Gilberte då den senare vill gå på en konsert på Swann Seniors dödsdag och även gör detta.