Schillers kranium

 

Ovan: Beethovens kranium, fotograferat 1863, ej att förväxla med Schillers

Jag har flera gånger hört historien om då författaren Goethe visades kraniet av sin gamle vän Friedrich Schiller och även om den historien är bisarr nog så är den än märkligare i verkligheten. Schiller, tio år yngre än sin vän Goethe, dog ändå många år innan denne, 9 maj 1805. Bara tre dagar senare begraves författaren i en billig kista på en Weimar-kyrkogård för prominenta medborgare som saknade egen familjegrav. Åren efter begravningen föll uppenbarligen den billiga kistan sönder och Schillers skelett spreds ut och blandades med intilliggande skelett. År 1826 beslutade borgmästaren Karl Leberecht Schwabe, en beundrare av Schillers författarskap, att gräva upp kistan för ombegravning på en bättre plats. Tre daglönare lejdes till arbetet tillsammans med den lokale dödgrävaren. Arbetet var inte värst trevlig och någonstans mellan 23 och 27 kranier hittades jämte övriga ben. Borgmästaren tog med sig dessa hem och undersökte dem. Han bestämde att det största av dem givetvis måste ha tillhört Schiller. Något senare fick alltså Goethe se Schillers påstådda kranium och han tilläts i all hemlighet ta hem kraniet till sig en tid där han förvarade det och rentav skrev en hyllningsdikt till det. 1827 flyttades det kompletta skelettet till Fürstengruff och då även Goethe fördes dit 1832 invigdes en helgedom över den tyska klassicismen och en stiftelse bildades för att hantera denna. En anatom ifrågasatte dock kraniets äkthet 1883 och menade att dödsmasken inte missade kraniets form. Detta ledde så småningom till nya grävningar 1911 på den plats där kraniet hittades 1826. Ytterligare 63 skallar grävdes upp och projektets ledare, August von Froriep, valde ut en skalle som han bättre trodde var Schillers vilket ledde till att ännu ett skelett hamnade i helgedomen 1914. Efter andra världskriget slog östtyska forskare fast att den första skallen var Schillers. Stiftelsen lät 2006 utförda DNA-tester för att en gång för alla utröna om skallen och övriga ben tillhörde Schiller, som ännu hade levande ättlingar. När resultaten presenterades 2008 konstaterades att de två skeletten bestod av totalt sex personer och inga ben överhuvudtaget tillhörde Schiller. Stiftelsen nöjde sig dock med att så var fallen och förklarade att man inte heller tänkte jaga Schillers kranium. Det har därmed spekulerats om Schillers kranium tidigt försvann, antingen via en slump eller via en ren stöld. I samband med Beethovens död förekom rykten om att samlare ville komma över hans kranium och hans vänner höll periodvis vakt på kyrkogården. Beethoven kom också att grävas upp både 1863 och 1888 men så vitt man kunnat bedöma är det i alla fall Beethovens kranium som forskare kunnat studera. Men var Schillers skalle tagit vägen förblir ett olöst mysterium.

Och så... dagens Proust!

Ovan: ”Au Salon de la rue des Moulins” (1894), interiör från bordell målad av Henri de Toulouse-Lautrec

På sidan 165 – 187 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur berättarens föräldrar gör sig lite lustiga över hans bekantskap med Bergotte men de ändrar genast ton då han förklarar att Bergotte fann honom mycket intelligent. Han går därefter över till hur Bloch introducerar honom för bordeller där han bland andra träffar den judiska kvinnan som han skämtsamt döper till ”Rachel då herrens nåd”, efter en figur ur en opera. Därefter beskrivs hur Gilberte efterhand tröttnar på berättarens frekventa besök och relationen mellan dem svalnar. Berättaren ställer därefter in en rad möten med Gilberte men börjar istället besöka Odette för att dricka te med henne.