Historikern Polybios var en romersk författare enbart på så vis att han vistades en stor del av sitt liv i Rom, där han skrev sitt omfattande historiska verk, samt genom det faktum att han även kom att vistas i den absolut innersta kärnan av den romerska ledningen. I övrigt var han dock i själ och hjärta grek, han skrev delvis för en grekisk publik och han följde det ganska moderna sätt att skriva historia som hade inletts av historikern Thukydides på 400-talet f. Kr. Just därför att han befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt har jag ändå valt att ta med denne man här. Polybios härstammade från Megalopolis i Arkadien där han var född omkring 205 f. Kr. Han var av hög börd och en av de verksamma inom Achaiska förbundet (bildat 280 f. Kr.), en union av grekiska småstater som nominellt stod under makedonsk överhöghet. Achaiska förbundet försökte hålla sig neutralt under krigen mellan Rom och Makedonien men efter den romerska segern över detta kungadöme begärde det övermodiga Rom 166 f. Kr. av Achaiska förbundet att 1000 ädlingar skulle sändas som gisslan till Rom, varav Polybios blev en. Dessa personer gick skilda öden till mötes men för den högt bildade och säkerligen mycket intagande Polybios blev det en behaglig fångenskap. Polybios charmerande och världsvana natur bidrog säkerligen till att han blev god vän med Aemilius Paulus, en framgångsrik general från krigen med Makedonien. Denne anförtrodde Polybios sina söner Fabius och Scipio såsom elever. Såsom gisslan (om än i gyllene bur) är det troligt att Polybios bör ha sett möjligheterna till undervisning som en tacksam förströelse. Scipio Aemilianus (även känd som Scipio d y) var alltså den man som med tiden skulle gå till historien som Karthagos förintare och han och Polybios kom varandra mycket nära med tiden, som vi ska se. Polybios tillbringade omkring 16 år i Rom men tack vare Scipios inflytande fick han lov att kring 150 f. Kr. återvända hem. Frivilligt återvände han dock året därpå till Rom och följde med Scipio i det tredje puniska kriget. Kanske kunde han helt enkelt inte hålla sig borta från dessa världsomvälvande händelser, vilka Polybios med mycket klar blick också insåg att de var. Mycket tyder alltså på att han var personligen närvarande vid Karthagos förstörelse 146 f. Kr. Samtidigt som man förintade Karthago förstördes också Korint i den grekiska världen och efter puniska kriget reste Polybios åter till Grekland där han med stor diplomatisk skicklighet såg till att ge det besegrade Grekland så goda villkor som möjligt och omorganisera det politiska styret i poliserna, stadsstaterna. Efter detta arbetade han i omkring 10 år, fram till cirka 134 f. Kr., med sitt väldiga historiska verk som totalt skulle omfatta cirka 5000 sidor i modern bokform. Tyvärr har det dock inte bevarats i sin helhet. Tanken var att han skulle skildra de puniska krigen och Roms väg till herravälde. Polybios tycks under sitt arbete ha gjort ett stort antal resor, intervjuat nyckelpersoner och besökt viktiga platser i sin framställning. Redan i inledningen till sitt verk börjar Polybios med att prisa själva historieskrivandet:
Om de som före mig upptecknat historiska händelser hade uraktlåtit att prisa själva historien, vore det otvivelaktigt nödvändigt att uppmana alla att studera och tillägna sig dylika anteckningar, emedan det icke finnes någon tjänligare vägledning för en människa än kännedomen om förgångna händelser.
Det anmärkningsvärda är att Polybios har en så klar blick för vad som skett under hans egen levnad. Han inser fullt ut att Rom just lagt grunden till ett världsherravälde, åtminstone över den värld som man kände till vid den tiden. Han jämför även Rom med andra, äldre, riken men tvingas konstatera att ingen av dessa kommer i närheten av det Rom åstadkommit. Han beskriver även kortfattat romarnas äldre krig. Därefter kommer han så in på första puniska kriget och kan därmed inte låta bli att kritisera de historiker som tidigare skrivet om detta för deras partiskhet:
Men icke mindre än av de förut nämnda omständigheterna eggades jag av att ägna uppmärksamhet åt detta krig även därav, att de som tyckas med största sakkännedom ha skrivit om det, Filinos och Fabius, icke på behörigt sätt meddelat oss sanningen. Att de med avsikt ljugit, antager jag icke. Därtill sluter jag mig av deras liv och tänkesätt. Men det förefaller mig, att det gått med dem såsom med älskande. På grund av sitt tänkesätt och sin fullkomliga välvilja anser Filinos, att karthagerna i allt ha handlat klokt, ädelt och manligt, romarna tvärtom. Fabius har en motsatt åsikt. Annars torde man i livet säkerligen icke fördöma mildhet. Ty en god man bör vara en vän till sina vänner och sitt fädernesland, han bör med sina vänner hata deras fiende och älska deras vänner. Men om någon övertager en historieskrivares roll, bör han glömma allt sådant.
Detta tal om att till varje pris förhålla sig objektiv då man skriver historia kan också verka oerhört modernt, och sant är att knappast alla antika historiker nådde upp till Polybios ideal. Som vi ska se visar han på flera ställen i sitt verk upp denna förbluffande opartiskhet med tanke på att han själv ändå var intimt förknippad med den ena sidan i de krig han skildrar. Han uttrycker dock en stark beundran för romarnas envishet, till exempel då de beslutar att skapa sig en flotta för att kunna ta sig an den karthagiska sjömakten trots att de själva har ringa erfarenhet av sjön. Polybios gör dock inga försök att försköna krigen utan synes ha en oerhört dyster syn på människan och vad hon är i stånd till:
I själen uppstå på liknande sätt mången gång liknande svarta fläckar och rötsår, så att det icke finns ett djur, som är gudlösare och grymmare än människan.
Ett exempel på Polybios mer objektiva syn är då han beskriver de underhandlingar om fred som förekom mellan romare och karthager under första puniska kriget. Den romerske ledaren ansåg sig som en riktigt hygglig karl men karthagerna var av annan åsikt:
Men då dessa sammanträffade med Marcus, var det så långt ifrån att de voro benägna för hans förslag och att göra något av vad han framställde, att de icke en gång voro i stånd att höra hans tunga fordringar. Ty Marcus ansåg, liksom hade han redan allt i sin hand, att de borde med tacksamhet och som en gåva mottaga alla hans möjliga eftergifter. Men karthagerna ansågo, att även om de blevo kuvade, därpå icke kunde följa något hårdare än det som då påbjöds. De återvände, icke blott missbelåtna med det som föreslogs, utan även stötta över Marcus’ hårdhet. Då karthagernas senat hörde vad den romerska härföraren föreslagit, och ehuru den nästan uppgivit allt hopp om räddning, höll den sig så manligt och ädelt, att den valde att uthärda allt och pröva på alla åtgärder och tillfällen, för att ej underkasta sig något som var vanärande och deras tidigare handlingar ovärdigt.
Även följande lilla mening kan visa på att Polybios såg romarna i ett ganska klart ljus. Det är onekligen sant att romarna i sin politik mer ofta än sällan använde krig som medel:
Romarna bruka över huvud våld i allt och anse sig nödvändigt böra genomföra vad de föresatt sig och tro att intet som de beslutit är omöjligt.
Han är heller inte av avsikten att romarna agerade i blindo eller improviserade vid denna tid:
Härav framgår, såsom jag i början av mitt arbete framhöll, att romarna icke genom lycka eller av en händelse, såsom några hellener tro, utan fullkomligt med skäl, efter att i sådana och så stora företag ha övat sig, icke blott djärvt lade an på ledningen och herraväldet över hela världen, utan även nådde sitt mål.
Man får i övrigt veta en hel del om den romerska krigföringen och även sådana intressanta saker som att en romersk legion bestod av 5200 fotsoldater och 300 ryttare. Polybios gör i sin framställning en mängd utvikningar och diskuterar även romarnas olika krig med gallerna, vilka han beundrar en smula för deras mod men i övrigt föraktar för deras brist på taktik:
Men i fråga om planläggningarna och omdömeslösheten i de enskilda åtgärderna är det förtjänt av fullständig ringaktning, därför att, jag vill icke säga större delen, utan helt enkelt allt av gallerna bestämdes mera av lidelse än av beräkning. (…) Jag ansåg det tillhöra historien att erinra om dylika ödets mellanspel och berätta därom för eftervärlden, för att de som följa efter oss icke må, fullständigt okunniga därom, uppskrämmas av plötsliga och oförmodade anfall av barbarer, utan något besinna, huru kortvarig och lätt att förinta en barbarhop är för dem som strida med förstånd, och för att de må utstå deras anfall och omintetgöra deras förhoppningar hellre än att uppgiva något nödvändigt.
Barbarer var med andra ord inget att frukta, enligt Polybios. Man kan här onekligen jämföra hur t.ex. brittiska och franska imperialister såg på spjutbeväpnade afrikanska stammar under 1800-talet: impulsiva och orädda men i grunden lätta att meja ned. I en rad av sina böcker (III.6 – III.12) diskuterar Polybios den djupare liggande orsaken till att andra puniska kriget utbröt. Han menar att det orsakades av karthagernas hat mot Rom. Enligt hans åsikt är det dock inte fråga om att Rom var den oskyldiga aktören som drabbades av ett ondskefullt och hatiskt Karthago, vilket till varje pris ville börja krig. Polybios verkar snarare mena att Rom vid det laget hade förödmjukat Karthago så pass mycket så att fiendskapen vid det laget var oförsonlig. Det gick knappt att undvika att krig förr eller senare bröt ut då båda sidor manövrerade på olika håll i västra medelhavet. Slutligen bröt också en konflikt ut i Iberien. Polybios fortsätter under framställningens gång att avfärda sådant som han finner osannolikt och gör det på ett underbart sätt i denna passage, där två mindre betydande historiker elegant avrättas:
Huru och på vad sätt framföra dessa författare på scenen senatens underbart dystra stämning, men säga tillika, att fäderna införde sina söner, som vore tolv år eller däröver, i senaten, och att de deltogo i rådplägningarna, men icke ens för någon av sina anhöriga förrådde något som icke fick omtalas. Härav är intet sannolikt eller ens sant, om icke ödet till allt annat tilldelat romarna även den förmånen, att de ha förstånd genast från födelsen. Om sådana skrifter, som Khaireas och Sosylos avfattat, behöver man icke säga något vidare. De synas mig icke ha någon ställning eller betydelse i historien, utan i rakstugu- och pöbelsladder.
Polybios synes överlag vara väldigt stolt över sitt verk och betonar vid ett senare tillfälle att hans universalistiska historia där han, så att säga, knyter ihop alla trådar är bättre än vilket specialarbete som helst. Länge fram påpekar han t.ex. att man kan skriva ett aldrig så detaljerat verk om Siracusas belägring men att man aldrig kan få förstå exakt varför denna belägring kom till stånd om man inte ser det hela i större sammanhang. Bland de många händelser i det lilla som dock skildras finns bland annat slaget vid Canae i augusti 216 f. Kr., ett slag som via Hannibals bländande taktik kommit att studeras av både historiker och militärer under kommande århundraden:
Då romarna följde efter detta och rusade samman mot mitten och den plats där fienderna veko, störtade de långt framåt, så att de med tung beväpning utrustade libyerna från vardera sidan kommo i deras flanker, ty de av dem, som från högra flygeln svängt åt vänster och de angrepo från höger, stodo vid fiendernas flank, de åter från vänster svängde åt höger och angrepo från vänstra sidan, i det själva saken anvisade vad man borde göra. Härav blev följden att, enligt Hannibals plan, romarna vid sitt angrepp på gallerna blevo avskurna av libyerna. Romarna stridde icke vidare i slagordning, utan man för man, och manipelvis vände de sig mot de från sidorna anfallande och kämpade.
Hannibals taktik gick alltså ut på att få det att se ut som om centern i hans styrkor sviktade och drog sig tillbaka inför romarnas anfall men därefter slöt sig vänster- och högerflankerna likt en gripklo kring de romerska styrkorna som därefter var helt omringade och mer eller mindre nedgjordes. Efter många turer lyckas romarna fördriva Hannibal från Italien men innan framställningen når fram till slutet av andra puniska kriget hinner Polybios göra en rad utvikningar som dock ofta kommit att citeras av senare statsvetare, inte minst Machiavelli vilken i början av 1500-talet nästan ordagrant citerade Polybios i sina många skrifter om det perfekta statsskicket. Polybios ställer upp styreskicken monarki, aristokrati och demokrati vilka alla har sina sämre motsvarigheter (tyranni, oligarki och anarki). Rom har dock den fördelen att man inkorporerat inslag från alla tre styreskicken vilket gör deras stat dynamisk och överlägsen alla andra. Polybios jämför även Rom med Karthago och hur konjunkturerna växlar:
Kartagernas stat synes mig i äldre tider ha varit väl inrättad i dess viktigaste enskilda drag. Det fanns konungar hos dem, de gamles råd hade en aristokratisk makt och folket avgjorde det som tillkom folket. Över huvud var allas anpassning efter varandra lik romarnas och lakedaimonernas. Men vid den tid, då Kartago inlät sig på Hannibalkriget, var Kartagos statsförfattning sämre, romarnas bättre. Ty då vid varje kropp och varje statsförfattning och företag förekommer en naturlig tillväxt, en höjdpunkt och sedan ett avtagande, och allt är bäst under höjdpunkten, så skilde sig författningarna i enlighet därmed från varandra.
Vad gäller Roms äldre historia, vilken Polybios då och då hänvisar till, så kommer han ibland ändå in på halvmytiska berättelser som t.ex. den om Horatius Cocles vilken höll en bro mot fienden medan han uppmanade sina stridskamrater riva den varvid även han själv omkom i vågorna. Å andra sidan kan Polybios förstås ha menat att en sådan historia åtminstone inte är osannolik. Romarna är allt som allt överlägsna karthagerna tack vare deras sunda förhållande till exempelvis penningen:
Vidare äro seder och bruk i fråga om penningförvärv bättre hos romarna än hos karthagerna. Hos karthagerna är ingenting skamligt som bringar vinst. Hos romarna är ingenting skamligare än att låta sig bestickas och skaffa sig vinning på otillbörligt sätt, ty lika mycket som romarna uppskatta vinning med ärliga medel, lika mycket betrakta de å andra sidan som något skamligt vinningslystnad med otillåtna medel. Därpå utgör följande ett bevis. I Kartago får man ämbeten genom att öppet giva skänker. Hos romarna är döden straffet härför. Då sålunda motsatta belöningar för dygd äro uppställda, är det naturligt att förberedelserna för dessa är hos vardera olika.
Även romarnas fromhet och respekt gentemot gudarna betonas i följande stycke. Polybios är emellertid medveten om att allting har en ände. Rom kommer troligen inte att förbli lika starkt som det är i skrivande stund:
Att allt som existerar är underkastat fördärv och förändring behöver knappast någon utläggning. Ty själva naturnödvändigheten är tillräcklig att bibringa denna övertygelse. Det finns två omständigheter, på grund av vilka varje statsbyggnad fördärvas, den ena en yttre, den andra uppstår inom själva staten. Den förra tillåter icke någon säker undersökning; men den andra är bestämd av förhållandena inom staten.
De första böckerna i Polybios framställning är bevarade i sin helhet, men för den senare delen återfinns enbart större fragment. Emellertid finns även här en hel del minnesvärda scener bevarade såsom mötet mellan Hannibal och Scipio Africanus alldeles innan slaget vid Zama, utanför Karthago:
Följande dag redo båda, Hannibal och Publius, med några få ryttare ut från sina läger, och sedan de skilts från dessa, sammanträffade de. De hade en tolk med sig. Efter att ha hälsat började Hannibal tala och sade, att han önskade, att romarna aldrig hade eftersträvat något utom Italien eller karthagerna något utom Libyen. Ty för vardera vore dessa välden de bästa och kort sagt liksom av naturen avgränsade. ”Men sedan vi först råkat i tvist om Sicilien, bekrigade vi varandra, och därefter åter för Iberiens skull. Slutligen, icke tillräckligt varnade av ödet, ha vi gått så långt, att den ena parten svävat i fara för fädernejorden och den andra allt ännu svävar i fara. Det återstår att, om vi kunna, själva blidka gudarna och göra slut på den nu pågående tävlan. Jag för min del är därtill beredd, emedan jag genom händelserna fått pröva på, huru föränderlig lyckan är och inom kort åstadkommer stora förändringar i vardera riktningen, såsom om den hade att göra med omyndiga barn.”
I det följande varnar Hannibal Scipio för lyckans växlingar och tar sig själv som exempel. Vem hade kunnat tro att han, efter slaget vid Canae, nu var så tillbakapressad att han måste strida med fienden alldeles utanför sin stad? Han menar därför att man bör söka en politisk lösning och undvika kommande krig. Hannibal framstår här som en måttfullhetens man. Den mer arrogante Scipio svarar honom att Karthago i sådana fall borde ha tänkt på detta innan de inledde kriget och därför nu får så vad de skördat. Det blir alltså batalj. Inför skildringen av slaget vid Zama är det även för den objektive historikern Polybios svårt att inte bli berörd av situationen, vilket han öppet medger i sin framställning:
Vem kunde väl, då man tager hänsyn härtill, vara oberörd i sin framställning! Ty härar mera krigiska eller härförare lyckligare än dessa och mera övade tävlare i krigiska värv kan man icke finna, ej heller att lyckan utsatt större tävlingspris för de kämpande än de som då voro uppställda. De som segrade i striden skulle bli herrar icke blott över Libyen och Europa, utan även i alla de andra delar av världen, som falla under en historisk framställning. Och detta skedde ganska snart.
Slaget slutar också med en stor seger för Scipio och i Karthagos senat diskuterar man efteråt fredsvillkoren varvid Polybios presenterar en episod som i sin tumultartade skildring verkar ganska trovärdig. En man talar emot fredsvillkoren varvid själve Hannibal sliter ned honom ur talarstolen för att istället tala för dem. Man protesterar mot att Hannibal brutit mot uppförandekoden i senaten och Hannibal ber om ursäkt men förklarar att han inte kände till detta då han inte satt sin fot i sitt fädernesland sedan han var 9 år. Resultatet av det hela blir i alla fall att man godkänner de ganska hårda, men inte förkrossande, fredsvillkoren. Från det tredje puniska kriget finns inte mycket bevarat vilket är synd, då det ju verkar som om Polybios personligen var närvarande vid Karthagos undergång. Följande citat är dock lite dunkelt:
Då Scipio såg, att staden gick en fullständig undergång till mötes, säges han ha brustit i gråt och öppet fällt tårar över sina fiender. Då han en lång stund varit försänkt i tankar och insåg, att en gudamakt omstörtar städer och folkslag och alla riken, liksom enskilda människor, och detta öde drabbat Ilion, som en gång var en lycklig stad, och att det drabbat assyriernas och medernas och persernas på sin tid stora välden och makedoniernas alldeles nyss lysande välde, hade han, frivilligt eller emedan dessa verser undföllo honom, yttrat: ”En gång kommer den dag då det heliga Ilion faller, Priamos själv och hans folk, den lansbeväpnade drottens.” Då Polybios frimodigt frågade honom – han var nämligen Scipios lärare – vad hans ord åsyftade, hade Scipio icke skytt att tydligt nämna sitt fädernesland, ty för detta fruktade han, då han tänkte på allt mänskligt.
I denna kända episod ”säges att” Scipio ska ha gråtit över Karthagos undergång, vilket antyder att Polybios inte var vid hans sida då just detta hände. Emellertid är det mycket möjligt att de möttes en kort stund efteråt och att Scipio var tagen och tankfull varvid Polybios frågat honom vad som stod på eller vad han då menade med det citat som kom över hans läppar. I vilket fall har vi här ett enastående vittnesbörd från en av antikens mest centrala händelser, det ögonblick då Rom anträder vägen mot världsherravälde efter att skoningslöst ha förintat en rival. Polybios är inte utan sympati för Karthago och är enastående objektiv trots sin stora beundran för Rom och sin bindning till dess ledande kretsar. Polybios kom för övrigt att överleva sin yngre vän Scipio, som dog 129 f. Kr. Därefter återvände Polybios för gott hem till Grekland och ska ha dött vid 82 års ålder (d.v.s. kring 123 f. Kr.) efter fall från en häst.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Nejlikor
På sidan 135 – 155 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur Odette trycker visitkort med ”Mr” på och berättaren skickar blommor till henne samt vill apa efter detta med visitkorten. Han bjuds in till ”en intim middag” med 16 personr varav en är författaren Bergotte. Berättaren skildrar sin besvikelse då hans presenteras för en alldaglig gammal man. Han noterar nejlikor vid allas tallrikar sam svart kaviar, som han inte vet vad det där. Han irriterar sig på Bergottes sätt att prata som är så olikt hur han skriver men finner till sist någon likhet. Olika författares stilar diskuteras. Bergottes familjs sätt att prata diskuteras liksom hans inflytande på yngre författare. Därefter återger berättaren detaljerat vissa egenarter i Bergottes sätt att prata. Han diskuterar vidare Berma och Fedra med Bergotte och både denne och Odette gör sig lustiga över Monsieur de Norpois.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar