Eros begravning

 

Den tjugoandra boken som jag läst ut i år är en volym från 1954 md fyra av Hjalmar Bergmans dramer, "Sagan", "Spelhuset", "Vävaren i Bagdad" och "Porten". Verken är okej även om jag aldrig riktigt varit övertygad av Bergman som just dramatiker. "Sagan" skildrar en kärlekshistoria med mörkt slut, "Spelhuset" den hektiska livet på just ett casino, "Vävaren i Bagdad" skildrar en stolt men blind mattvävare i Bagdad under Harun al-Raschids tid och "Porten" skildrar poetiskt en mans sista tid i livet efter att han släppts ur fängelset. 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är "Eros begravning" (1922) som slagits ihop med novellsamlingen "Kärlek genom ett fönster" (verk skrivna 1917 - 29) i denna volym från 1954. "Eros begravning" utspelar sig, likt "Mor i Sutre" och "Markurells i Wadköping" under en enda dag. Vi möter den unga änka Olga "Olle" Janselius (född Willman). Olga varit gift med en medlem av ryglingesläkten från "Komedier i Bergslagen" men maken har dött tidigt och har som villkor i sitt testamente att hustrun får behålla egendomen endast så länge hon inte gifter om sig. I det närmast idylliska hushållet finner vi även hennes systrar, den karska men fula släktingen Lotten Brenner, gamla barnflickan tante Sara samt den ärlige men mindre skarpsinnige Ludwig von Battwyhl. Olga bestämmer sig för att skriva ett vetenskapligt arbete om erotikens och kärlekens kostnader i samhället och vill även skapa samfundet "Bort med erotiken". Under dagen lyckas hon även slå sönder den stora vasen med motiv av Eros som hon ärvt av sin make. Insprängt i handlingen är små historier som de inblandade berättar i en slags Decamerone-stil. Berättelsen får ett överraskande men ingalunda mörkt slut. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Eduard Manets "Olympia" från 1863. 

På sidan 467 - 85 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättarens fortsatta besök i Elstirs atelje. Han försöker förmå denne att ta en promenad i hopp om att hinna i kapp Albertine men distraheras av ett äldre porträtt av en ung kvinna som Elstir gömmer då hans hustru kommer till ateljén. Senare inser berättaren att det är ett porträtt av Odette de Crecy (Madame Swann) som ung vilket Elstir också bekräftar.  

Bränn alla mina brev - filmen

 

Den senaste tiden har Alex Schulmans roman "Bränn alla mina brev" (2018) diskuterats intensivt i medierna och den springande punkten är hur han har porträtterat sin morfar Sven Stolpe i berättelsen. Flera bedömare har pekat på att Schulman har stuvat om händelser för högre dramatisk effekt. Den bilolycka där hustrun fick brännskador ägde inte rum vid exakt samma tillfälle som i boken och även om Stolpes hustru Karin faktiskt hade brännskador så fick hon dessa vid en brand i parets hem först 1940. Schulman har kontrat med att berättelsen är en roman och inte en biografi. 

Den senaste åren har också olika författare i sann postmodern anda haft närmast mani på att ha sig själva som huvudrollsinnehavare i sina böcker vilket även gör att verklighet och dikt flyter ihop. När Bret Easton Ellis 2009 publicerade "Lunar Park" så hann jag med egna ögon se hur det på nätet figurerade uppgifter om att han hade varit gift och hade en son vilket var något som enbart existerade i boken och angående figuren "Bret Easton Ellis". Verklighetens Ellis hade däremot inga barn och är homosexuell. 

På samma vis får man se "Bränn alla mina brev" som en berättelse som är baserad på verkliga händelser och där huvudpersonen är "Alex Schulman" snarare än Alex Schulman. Och denne "Alex" gräver i sitt förflutna. Väl belagt är dock berättelsens triangeldrama, kärlekshistorien mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe sommaren 1932 samtidigt som Karin var gift med Sven Stolpe. Denna episod ledde också till en livslång fiendskap mellan de båda männen som handlade om långt mer personliga saker än olika syn på exempelvis litteratur, konventionell moral, samhällsfrågor eller religion. 

Filmen kom alltså 2022, i regi av Björn Runge, och gick 27 maj 2023 på SvT (samt givetvis SvT Play). Runges film rör sig ännu ett stycke från verkligheten så huvudrollen kan säga vara ännu en "Alex" i förhållande till den "Alex" som finns i romanen. Schulman kommenterade vid ett tillfälle att Runge fått hans rollfigur att verka ännu värre än i boken (bland annat antyddes mycket drickande) men han menade väl att han knappast kunde ha några egentliga synpunkter på detta. 

Det är överlag en vackert utförd film där tittaren dock behöver vara uppmärksam i och med snabba hopp mellan filmens "nutid", mellan 1980-tal och mellan 1930-tal. Utöver själva kärlekshistorien från 1932 förekommer även en episod från ett besök "Alex" gör hos sina morföräldrar (det åldrande paret stolpe spelas med bravur av Sten Ljunggren och Marika Lindström). Mest ser vi dock av de yngre Sven Stolpe (Bill Skarsgård) och Karin Stolpe (Asta Kamma August) samt den unge Olof Lagercranz (Gustav Lind). Runge utnyttjar skickligt tystnad och blickar och antydningar. Berättelsens nutid något förenklad jämfört med boken men det fungerar ändå. Generellt en välgjord och sevärd film. 

Och så.. dagens Proust! 

Ovan: Georges Seurat: En söndagseftermiddag på ön la Grande Jatte (1884 - 86) 

På sidan 450 - 67 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättaren fortsatta tankar om kvinnor under badortsvistelsen och hans påföljande besök i Elstirs atelje. Han beskriver denna samt ett samtal med Elstir om medeltida konst. Medan de båda talar kommer Albertine gående utanför och hälsar på dem. Berättarens grämer sig över att han inte tidigare besökt Elstir då Albertine tydligen ofta promenerar förbi. 

Kärlek och fadershus farväl

 Den tjugoförsta boken som jag ha läst ut i år är "Kärlek och fadershus farväl" (1973) av Erik Hjalmar Linder. Boken är den andra i Linders massiva trilogi om Hjalmar Bergman men skildrar en förhållandevis kort period. Boken börjar mer exakt vid slutet av första världskriget sent 1918 och slutar också sent 1921. Under denna period sammanställer Bergman dock tre av sina mest omtalade och betydelsefulla romaner (enligt Linders egen åsikt stod Bergman på sin litterära topp under perioden 1917 - 21), "Markurells i Wadköping" (1919), "Herr von Hancken" (1920) samt "Farmor och vår herre" (1921). I ett brev till vännens hans Larsson 1922 beskriver Bergman böckerna som "avskedstaganden" från kärlek, från utopier och drömmar och från sin egen borgerliga bakgrund. Parallellt med dessa litterära triumfer beskrivs även hur Bergman försöker bryta sig ur sitt äktenskap genom en intensivt uteliv på Stockholms krogar och via nya bekantskaper, bland andra den för eftervärlden okände "only" vars identitet Bergman tog med sig i graven. De tre böckerna dissekteras grundligt i vad som mer eller mindre är insprängda essäer i boken men samtidigt följer Linder även Bergman i spåren under dessa år. En grundlig skildring av Bergman på höjden av sin bana, innan hans verkliga nedgång hade börjat. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 440 - 450 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras författarens fortsatta tankar om flickorna på stranden, ensamma eller i grupp. Då han äter lunch med Saint-Loup i hotellets matsal ser de den beundrade konstnären Elstir vid ett annat bord och förmår hovmästaren att lämna ett brev till denne. Han slår sig ner vid de båda och samtalet slutar med att han bjuder in berättaren till sin atelje. 

Farmor och vår herre

 

Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Farmor och vår herre" (1921) av Hjalmar Bergman. Författaren beskrev själv romanen som "ett avsked till den borgerliga miljö ur vilken jag utgått". Vi möter här den maktfullkomliga matriarken Agnes Borck, kommen ur släkten Storm (som figurerar i "Komedier i Bergslagen" där medlemmarna rent allmänt kallas "tattare"), som via slumpen kommer att gifta in sig i en rik köpmannafamilj i Wadköping. Ätten Borck är en myllrande och mångförgrenad släkt men de olika grenarna visar sig vara svaga, liksom även Agnes egen make, Jonathan. Med hård hand styr hon sedan sin gren av släkten mot rikedom och välstånd medan de övriga grenarna går mot sin undergång. 

I början av berättelsen är Agnes Borck, allmänt kallad "farmor", en tjock gammal dam som till sist enbart har gud fader själv att prata med. Hennes credo lyder att man likt Jakob i bibeln måste fånga gud i flykten, "ruska om honom... visa honom ur landet ligger... vad bryr han sig om ett kräk som inte vet vad det vill?" Den mäktiga farmor skugga vilar över hennes man, hennes barn inklusive älsklingssonen Gabriel och slutligen också över det oäkta barnbarnet Nathan, han som en gång i tiden ska bli känd som "Clownen Jac" inför hela världen. 

I slutet av romanen ställs dock farmor i en laddad scen, i samband med den förrymde Nathans återkomst efter många år frånvaro, mot väggen av sina barn och övriga överlevande släktingar. Hon, som talar om sitt "goda minne och klara förstånd" får fråga sig om hon alltid minns rätt? Eller om hennes förstånd är klart? Även om "Farmor och vår herre" inte är en modernistisk roman så får läsaren här prov på olika synvinklar och hur olika olika människor upplever eller minns ett skeende och en situation. Agnes Borck är ett storslaget porträtt av en maktmänniska av samma sort som Markurell eller den senare skapelsen Swedenhielm. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Dreyfus-affärens upptakt då den judiske officeren Alfred Dreyfus under förödmjukande former offentligt degraderas i januari 1895. 

På sidan 420 - 441 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur vädret ändrar sig på badorten och färgerna om kvällarna ändras, särskilt vid solnedgången. Berättaren talar med hovmästaren Aimé om Dreyfus-affären. Han reflekterar över flickan vars efternamn han fått höra är "Simonet". Han går på restaurang där zigenare spelar och intar en alkoholindränkt kvällsvard med Saint-Loup. Kvinnorna i lokalen skvallrar om denne. Berättaren iakttar hur rätter bärs in och middagen till sist avslutas. Han sover därefter tungt långt in på eftermiddagen dagen därpå. 

Herr von Hancken

 

I ett brev till vännen Hans Larsson 21 februari 1922 skriver Hjalmar Bergman: "Mina tre sista böcker ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek och familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått". Många bedömare menar för övrigt att dessa tre romaner är några av Bergmans yppersta. "Herr von Hancken" är på ytan en dråplig eskapad från sommaren 1806, berättad av den nu åldrade Bror Benjamin Carlander som även har någon koppling till kända Wadköping-släkter såson Rygelius. 

I berättelsens dåtid är han en helt ung man som drar sig fram som underbetald informator åt den enormt tjocke och enfaldige "Adolphen", son till romanens titelfigur. Herr von Hancken är i hela trakten ökänd för sin kverulantiska personlighet. Han har aldrig blivit befordrad, hans karriär har generellt saboterats, ingen har tagit honom på allvar, och så vidare. Sommaren 1806 ska han för sin hälsas skull åka till brunnsorten Iglinge och det är på vägen dit och efter ankomsten som en rad märkliga händelser sker. Med på resan är von Hanckens bedagade hustru, dottern Nora, sonen Adolphen samt informatorn. I hemlighet är Carlander även förälskad i Nora. 

På vägen möter man en enorm men vältalig mamsell från Karlstad liksom den somnambule köpmannen Tomson och en märklig äventyrare i sällskap en vicomtesse med namnet di Rocca di Antiqua. Eller är hon bara en vanlig Karlsson från Göteborg? Alla dessa personer, som också hamnar på brunnsorten, kommer att påverka familjens öden. 

Familjen är till en början utfrusna av ortens övriga societet men hamnar senare i händelsernas centrum då von Hancken först förbereder att välkomna kungen och en tid efter istället utropar en "fri republik" på den lilla orten. Allt kulminerar sedan i den scen där von Hancken avsäger sig den grevekrona som borde tillkommit honom. Berättelsen kan läsas som dråplig skröna centrerad kring en originell man men kan också ses som en djupt tragisk framställning där i en i grunden misslyckas människa till sist ser sig själv som han verkligen är. Läsaren får själv döma. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fransk badstrand i slutet av 1800-talet. 

På sidan 400 - 420 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur Saint-Loups älskarinna skådespelerskan gör fiasko inför ett antal förnäma gäster vilket endast skärper hans förakt inför societeten. Saint-Loups ständiga telegraferande och hans oro kring denna relation skildras. En episod där berättaren gör sig rolig över att hans mormor vill fotografera sig följer. Hans längtan efter flickor generellt beskrivs. Därefter en lång utvikningen där han ser Albertine och hennes märkligt utstyrda vänner på stranden och önskar bli en av dem. Han återvänder till hotellet och reflekterat över personalens förändrade attityd till honom och hans familj under vistelsen liksom över "Liftens" önskan om att inte framhäva att han är en tjänare. Till sist noterar berättaren att dagarna blir kortare och att säsongen går mot sitt slut. 

Markurells i Wadköping

 

Den artonde boken som jag läst ut i år blev "Markurells i Wadköping" (1919) av Hjalmar Bergman. Boken börjar intressant nog bara tre månader efter slutet i föregångaren "En döds memoarer", 6 juni 1913, men har ett betydligt ljusare anslag. Romanen är generellt en komisk småstadsidyll som också blev en välförtjänst framgång för Bergman. Berättelsen utspelar sig bara under denna enda ödesdigra 6 juni 1913, en dag som kunde ha största många i den lilla staden i olycka. Under de ofta komiska skildringarna finns naturligtvis också tragik. I centrum står värdshusvärden och affärsmannen Harald Hilding Markurell vars stora glädje här i livet, utöver pengar, är sonen Johan. Just denna dag ska Johan med visst besvär försöka ta examen och hans far gör allt han kan för att hjälpa sonen på vägen. Det blir dock många utvikningar och tillbakablickar under berättelsens gång. Den grovhuggne och i staden illa sedde herr Markurell ställs i bjärt kontrast till sin motståndare, den aristokratiske häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche. Båda männen har vackra hustrur men det är i övrigt nästan det ena som förenar den imposanta fru Markurell och den svalt eleganta fru de Lorche. Berättelsen når sin kulmen i början av kvällen innan lugnet till sist kan lägga sig. I denna volym ingår även en teaterversion av berättelsen, något omstuvad men med i stort sett samma handling, samt den lilla novellen "Herr Markurells död" som väl skildrar vad den heter. Kontrasten mot den tunga "En döds memoarer" är slående och Bergman visar att han kan skriva lätt men samtidigt elegant och läsvärt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Baron Guy de Rothschild (1909 - 2007), en av de mer intressanta representanterna för den franska judenheten. 

På sidan 381 - 400 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras ingående familjen Blochs hushåll och dess ganska vulgära men även vältaliga jargong med Bloch Senior i spetsen. Därefter sägs något om Francoises chock då hon inser att Saint-Loup är republikan. Slutligen sägs något om Saint-Loups älskarinna, en skådespelerska som allmänheten betraktar som vulgär.

En döds memoarer

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "En döds memoarer" (1918) av Hjalmar Bergman. Denna roman, en av författarens mest svartsynta, skildrar två grenar av samma släkt och deras bittra kam. Berättelsen rör sig från tiden precis efter mordet på Gustav III i mars 1792, då greve Arnfelt vid norska gränsen mördas på order av sin oäkta son Fält vilken senare tar namnet Arnberg, fram till mars 1913 då medlemmar i de båda ätterna iscensätter en grotesk gestaltning av den ödesdigra maskeradbalen. 

Den äkta sonen till den mördade greve Arnfelt är för övrigt den utfattige och demoniske "frönsagreven" som dyker upp i "Mor i Sutre". Efterhand går det dock åter bättre för den grevliga ätten vilken istället orsakar sina släktingar Arnberg vissa olyckor. Berättaren Jan Arnberg skildrar hur hans far, den optimistiske men naive uppfinnaren Johan Arnberg, kämpar hela sitt liv för att kunna köpa tillbaka familjens gods. Själv ser han med viss distans hur hans släkt ofta förgäves försöker uppnå sina mål. 

Det blir även märkliga turer i USA där den hederlige Johan Arnberg finner att hans namn används i samband med medicinska bedrägerier och vi möter här åter Bergmans misstro mot det "amerikanska", den krassa kommersialismen i kombination med hycklande religiositet. I bakgrunden till skildringarna från såväl USA som Hamburg finns även lugnare scener i hemstaden W, senare Wadköping. Genomgående tema är arvsynd, förtidig själslig död och även vissa övernaturliga inslag då det ofta kan tolkas som att döda personer åter dyker upp i handlingen, lätt maskerade. 

Överlag en mycket stark och intressant bok men kanske inte helt lättsmält. Efter denna djupdykning ner i mörkret skulle Bergman därefter slå om tonläget i något ljusare riktning i och med den stora genombrottsromanen "Markurells i Wadköping", vilken inledes bara tre månader efter kulmen på händelserna i "En döds memoarer". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Drottningens by" (1783), en skapelse av Marie Antoinette som Baron Charlus omtalar med visst löje. 

På sidan 268 – 81 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras hur mormodern blir intagen av Baron Charlus och dennes personlighet skildras i detalj, exempelvis hans finkänsliga åsikter om konst som mormodern och berättaren anser som ”kvinnliga”. Han bjuder in berättaren och dennes mormor på te och är mycket vänlig mot berättaren på hotellet då denne har gått och lagt sig och baronen kommer förbi för att prata samt lånar berättaren en bok av Bergotte. På tebjudningen låtsas baronen dock inte om att han bjudit in gästerna och är dagen efter ganska brysk, rentav en smula handgriplig, mot berättaren innan han sedan lämnar hotellet.