Min fantastiska väninna

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Min fantastiska väninna" (2011) av Elena Ferrante. Romanen är den första i hennes tetralogi "Neapelkvartetten". Vi möter här de båda vännerna Elena och Lila i 1950-talets Neapel. Lila är en mycket intelligent flicka men hennes far vill inte att hon ska studera vidare och hon tas ur skolan. Hon är dock en mycket företagsam person och satsar på en rad andra områden, exempelvis den skotillverkning för hand som hennes far lagt ner då fabrikstillverkade skor blivit på modet. Samtidigt hjälper hon sin väninna Elena som efter många turer ändå får möjlighet att studera vidare. Romanen rundas av med att Lila gifter sig i en ålder av endast 16. Det är en målande och ibland gräll skildring, nästan lite á la Fellini, av färgstarka karaktärer och ett myller av människor möter oss också i bara de kvarter där flickornas liv utspelar sig. Först mot slutet av boken får de något vidare horisonter och får åtminstone tillfälle att röra sig lite i övriga staden eller rentav övriga södra Italien. Själva berättelsen är alltså Elenas egen skildring av barndomen, nedskriven efter att Lila plötsligt försvunnit en dag under till synes frivilliga former. Överlag mycket kraftfull och episk litteratur och det ska bli intressant följa de båda kvinnorna i de tre senare böckerna. 

Ovan: Automobil, tidigt 1900-tal. 

På sidan 442 - 56 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras huvudsakligen en utflykt som berättaren gör tillsammans med Albertine. För ändamålet har han rentav hyrt en automobil och köpt en passande hatt åt Albertine. De båda gör först ett kort stopp hos Verdurins men berättaren, som vill vara ensam med Albertine, blir förfärad då Verdurins helt fräckt föreslår att de ska följa med på bilturen. Berättare har allt sjå i världen att avstyra detta och Madame Verdurin är irriterad men bjuder ändå in de båda till sammankomsten nästa onsdag. De åker sedan vidare. 

Stäppvargen

 Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Stäppvargen" (1927) av Hermann Hesse. Den lättlästa men ändå mycket djupsinniga romanen är tänkt som en slags memoarbok av enslingen Harry Haller, utgiven av en brorson till Hallers hyresvärdinna efter att Haller försvunnit från hennes lägenhet. Harry är en avsigkommen existens även om det mesta tyder på att han har så pass god ekonomi så han egentligen inte behöver jobba utan mest ägnar sig åt långa dagar i sängen, läsande och smärre krogrundor. Han bekänner för hyresvärdinnans brorson att han lever "lite vid sidan av" den borgerliga tillvaro som han ändå hyser en viss tillgivenhet för. Under sina irrande promenader stöter Harry på annonser för "Magiska teater - endast för förryckta" och han får även en liten bok med titeln "Traktat om stäppvargen". Just "stäppvargen" är det smeknamn han använder om sig själv och när han läser den lilla broschyren är det sig själv han möter. Han försöker sedan förgäves få reda på mer om den magiska teatern men hänvisas bara till en bar där man spelar den då nya jazzmusiken. På detta ställe träffar han den unga Hermine, lika främmande i tillvaron som Harry men med en mask av livsglädje. Hermine drar in Harry i en våg av nöjen och skaffar honom en älskarinna samt introducerar honom till just jazzen, olika droger och annan form av skörlevnad. I slutet av romanen, i en mycket symbolisk form, får Harry till sist även möta den magiska teatern. "Stäppvargen" är en mycket stark roman och inte minst via Harrys diskussioner med Hermine och de kommentarer som tyvärr stämmer alltför väl in på vår egen tid. Även om det är mycket annorlunda och originell roman (eller kanske just därför) så rekommenderar jag den starkt. Läste den en gång på nittiotalet men hade i princip glömt hur kraftfull den var. 

Ovan :Fransk hovmästare av lite modernare snitt än Aimé. 

På sidan 427 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", berättar liften för huvudpersonen om sin syster som lämnar visitkort i form av avföring både här och där. Berättaren analyserar sömnens natur och gränsen mellan dröm och vakenhet i en ganska lång utläggning. Därefter skildrar hur han sett Baron Charlus äta middag med en lakej som tydligen snart tråkar ut honom. Komiskt nog erbjuder sig denne att presentera honom för furst Guermantes. Berättaren sitter därefter på restaurangen på hotellet och pratar med Aimé om Charlus men denne minns honom inte. Någon dag senare får Aimé dock ett bisarrt brev från baronen där denne förklarar att han aldrig mer vill ha med honom att göra trots att Aimé fortfarande inte förstår vad saken gäller. 

Fire and Rain: The Untold Story of 1970

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Fire and Rain: The Untold Story of 1970" (2011) av David Browne. Denna lätt vemodiga men ändå sakliga bok är författarens genomgång av några favoritartister från barndomen och hur deras historia sammanföll omkring 1970. Artisterna i fokus är Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash and Young samt James Taylor. Det blir givetvis lite förklarande tillbakablickar. Browne går igenom året 1970 med vissa tillbakablickar och börjar med Beatles sista studioinspelningar (3 - 4 januari 1970) varefter Paul McCartney dagarna efter ser CSNY på Royal Albert Hall, där kvartetten spelar "Blackbird" (och en scenarbetare hade kladdat fast "övningskörning" på ryggen på den något pårökte David Crosby). Vi möter sedan Simon & Garfunkel i New York och den disharmoniske och kringflackande James Taylor (som 1968 hade skrivit kontrakt med Beatles skivbolag Apple och släppt en skiva där). Som läsare får vi sedan följa Beatles sammanbrott och efterdyningarna av detta liksom även Simon & Garfunkels betydligt mer stillsamma, nästan meditativa, dito. Parallellt med detta blir James Taylor stjärna medan CSNY också lyckas braka ihop temporärt efter många interna strider som slutar med att Stephen Stills långa perioder vistas i det lugnare England och umgås med delar av Bealtes. Utöver de musikaliska händelserna får vi även övriga händelser från USA och England under året: Weathermens terrorbombningar under våren, debaclet med Apollo 13, miljörörelsens framväxt, med mera. På djupet får vi även se hur sextiotalet och hippierörelsen når sitt slut. Överlag en mycket intressant och filosofisk bok om grundläggande historiska skiften men även om kärlek till musik. Mycket läsvärd. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Giacomo Meyerbeer (1791 - 1864). 

På sidan 398 - 426 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras slutet av middagen hos Verdurins. Man ber Morel spela Debussy men han kan inte stycket och spelar Meyerbeer utan att någon inledningsvis märker skillnaden. Baron Charlus fäller en del spydiga kommentarer. Man börjar spela whist. Saniette hånas då han säger att han inte kan spela whist men piano. Hälsofrågor diskuteras. Madame Verdurin avråder berättaren från middag hos Cambremers på grund av risken för tristess. Det spelas whist väldigt livligt. Man diskuterar hälsofrågor. Middagen upplöses. Makarna Verdurin vädjar till Saniette att återkomma. Berättaren kommenterar Monsieur Cambremers dolda elakhet. 

Death of a Rolling Stone

 

Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "Death of a Rolling Stone" (1982) av Mandy Aftel. Boken är i huvudsak intressant därför att den faktiskt är den första biografin över Brian Jones och Aftel, som egentligen är konstnär, lade ner åtta år på boken. Hon konstaterar i förordet att det inte var helt lätt då många, av olika anledningar, inte ville tala med henne. Mick Jagger svarade inte på ett enda brev medan Keith Richards däremot gick med på en längre intervju i mitten av 70-talet. Efterhand mjuknade även fler av objekten upp. Boken (förvisso ett förstlingsverk) är inte helt perfekt då den är lite rörigt disponerad och fakta ibland staplas lite osorterat på varandra. Det blir dock mer och mer ordning ju längre fram i handlingen läsaren kommer. Titeln är också en smula missvisande för även om Brian Jones onekligen dör i slutet av boken så handlar ju boken inte bara om hans död (som klaras av på några sidor) utan desto mer om hans liv och komplicerade väsen. Även om boken, som förefaller vara utgången idag, dock har vissa brister så ska Aftel ändå hyllas för ett arbete som sedan kunde föra studierna över Rolling Stones grundare vidare. Och intervjun med Keith Richards (som ofta förefaller svara rätt ärligt och troligen även mer minnesgott än i sin självbiografi) är förstås en godbit. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 369 - 99 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" fortsätter Verdurins middag. Berättaren svävar i tanken iväg och tänker på ett samtal han hade med sin mor om eventuellt äktenskap med Albertine. Det talas om att Saint-Loup kanske ska gifta sig med en släkting. Musik diskuteras innan Brichot kommer in på en lång utläggning om etymologi kopplade till träd och skog. En norsk filosof som sitter med vid bordet, samt dennes egenartade franska, presenteras. Makarna Verdurin driver grymt med den arme arkivarien Saniette och ingen opponerar sig. Det talas om Elstir och varför denne brutit med kotteriet. Charlus snäser av Verdurin angående titlar, som han är dåligt insatt i. De tittas något på möbler och berättaren beskriver Madame de Cambremers sätt att berömma i brev, med tre positiva adjektiv. Charlus och Cambremer talar om Wilhelm II och Charlus lägger åter ut texten om titlar med anspelning på sin egen familj. Berättaren gör en utvikning om smak och dess variation. Det visar sig att Brichot tråkat ut sällskapet med sin långa etymologiska utläggning. Överlag har han något av rollen som tråkmåns i den lilla truppen. Berättaren säger till Madame Verdurin att makarna är grymma mot Saniette men får inte mycket gensvar. Charlus pratar om rangordning mellan kungligheter och högheter. Man diskuterar Maeceneas och Brichot jämför denne med Verdurins. Morel spelar på sin violin ett stycke av Fauré medan Charlus mycket känslig kompar honom på piano. Berättaren reflekterar över att baronen kunde ha blivit en stor konstnär av något slag. 

Sympathy for the Devil

 Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Sympathy for the Devil" (2014) av Paul Trynka. Det är (ännu en) skildring av Rolling Stones-grundaren Brian Jones korta liv och död men det är uppenbart att författaren försöker sig på lite nya grepp. Bland dessa nya vinklar är att verkligen presentera Jones som motorn i de tidiga The Rolling Stones och såsom visionären som ville sprida den svarta och marginaliserades bluesen till en bredare publiken. I bokens början får han inte Jones att framstå som värst sympatisk men senare framträder bitvis en ganska romantiserad bild av hans objekt och berättelsen förefaller trots allt vara en smula vinklad till Jones fördel i Rolling Stones-lägret. Samtidigt framställs Mick Jagger och Keith Richards samt managern Andrew Loog Oldham som veritabla skitstövlar på en skala där väl Jagger är värst. Bill Wyman och Charlie Watts beskrivs mer som statister som, bitvis själva hunsade (i alla fall Wyman) tysta åser hur trion Jagger/Richards/Oldham mer och mer skåpar ut Jones ur hans eget band. 

Helt snedvriden är dock inte framställningen då andra intima vittnen. såsom bandets osynlige medlem och pianist Ian Stewart och flera andra, får komma till tals. Bland dessa finns vissa som har väldigt lite sympati för Brian Jones och menar han i huvudsak drog olycka över sig på egen hand. Oavsett vem som skrev vilka låtar och inte, vem som låg med vems tjej och inte eller vem som överhuvudtaget gjorde något eller inte i Rolling Stones så framstår Jones ändå som en ganska störd narcissist med bräckligt känsloliv. Mycket är för mig gammal skåpmat men jag lär mig ändå en del detaljer under Jones resa genom 60-talet, från debuten med Rolling Stones i juli 1962 fram till döden i en swimmingpool ganska exakt sju år senare. Oavsett vad man tycker om vinklarna i boken så står det nog ändå klart att det senare Rolling Stones haft en viss förmåga att bagatellisera Jones betydelse (som å andra sidan framstår som mindre och mindre viktig ju längre tid som gått). Källhänvisningarna är omfattande för den som vill jämföra med andra versioner. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fiskrätt

På sidan 351 - 69 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras Cambremers ankomst. Monsieur Cambremers utseende och vanor beskrivs, inklusive hur han hälsar varje fisk- eller kötträtt med frasen "Men se, ett sådant vackert djur!" Charlus talar åter med berättaren om Morel. Charlus ovilja att presenteras för Madame Cambremer beskrivs (detta då hon sårat Odette genom att ha haft ihop det med Swann). Lite om hur Madame Verdurin sköter slottet, inklusive avlägsnande av brackiga möbler, beskrivs. Cambremers trädgårdsmästare och dennes relation till hyresgästen återges. Man får till bords även Monsieur Verdurin våndas lite kring rangordningen vid bordet då han nu har både en baron och en markis att hantera. Charlus tror först att Cottard är homosexuell och flirtar med honom men inser sitt misstag. En utvikning om homosexuellas relationer i det offentliga rummet följer. Man man konverserar om ords betydelse och åter om prästen bok om ortsnamn. Fisken kommer in och Monsieur Cambremer yttrar sin vanliga fras. 

Verse, Chorus, Monster!

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Vers, Chorus, Monster!” (2022) av Graham Coxon (och spökskrivaren Rob Young). Vi möter här Blur-gitarristen och hans ”monster” från hans födelse 1969 till och med världen strax efter pandemin. Det är naturligtvis mycket som upprepas från min tidigare läsning av historien om Britpop samt av Alex James memoarer men eftersom boken i grunden ska skildra människan Graham Coxon blir det även mycket nytt. Vi följer honom från hans tämligen mobila barndom då familjen ideligen flyttade i och med faderns jobb som armémusiker tills den dag då man mer permanent slog sig ner i Colchester. På den lokala skolan blev han så småningom vän med den lite stöddige men intressante Damon Albarn, inflyttad från London. De båda satte så småningom upp ett band med en viss Dave Rowntree som en av flera trummisar. Till sist kom den konstintresserde Coxon att börja studera på Goldsmith i London. Väl där träffade han den från Bournemouth inflyttade Alex James och eftersom Damon Albarn nu också var i London föll det sig så att de två gamla vännerna bildade en ny grupp med James. Snart anslöt sig även deras gamle medmusikant Rowntree. Följande förlopp är ganska ingående skildrat. Efter en kort period som Seymour skriver de skrivkontakt med tvingas av skivbolaget byta namn och från en lista på förslag väljer de Blur. Framgångarna är inte omedelbara men de tar fart sakta men säkert och omkring 1995 är Blur ett av de största brittiska banden. Det är lagom i den vevan som Coxon, som den förste i bandet, verkligen börjar vantrivas med berömmelsen. Han ironiserar visserligen över sitt missnöje med något som många andra musiker skulle döda för men menar ändå att Blur hade blivit något han inte helt och hållet kunde stå för. Från och med 1996 börjar de lägga om kursen och återvänder till mer ”arty” musik utan att de egentligen tappar mycket popularitet. När 90-talets fest dock är över börjar medlemmarna göra egna projekt. Coxon släpper själv en soloskiva 1998 och Albarn sysselsätter sig hela år 2000 med Gorillaz. Coxon sticker inte under stol med bandets kopiösa drickande och att han troligen var värst av dem alla. Hans drickande berodde dock på monstre inom honom: blyghet, osäkerhet och brisande självkänsla. 1996 – 97 slutade han dricka helt men återtog därefter drickandet och nådde alkoholistnivåer. I samband med inspelningen av gruppens sjunde skiva var han på avgiftning och deltog i princip i en inspelningssession innan han mer eller mindre ramlade ut ur gruppen. Han skildrar detta utan mycket dramatik. Ett bitvis idylliskt 00-tal följer där Coxon ägnar sig åt folkmusik och rör sig i helt andra kretsar. Han turnerar med ett eget band och upplever lite av de tidiga årens närhet till publiken (men utan sprit). Från 2009 och flera gånger framåt återbildas Blur och lyckas rentav få till en ny skiva 2015. Coxon får två döttrar (2000 och 2012) men båda relationerna med mödrarna slutar i skilsmässa. En flytt till Los Angeles rundas av med vad han beskriver som en ”flykt” hem till England inom ett år. Det är överlag en ganska sympatisk människa som möter oss i boken och även om Coxon ställt till det för sig över åren så har han mest skadat sig själv. Det är en lättläst och tänkvärd bok om uppväxt, vänskap, kärleken till konst och musik, känslan i musik och om att utvecklas som människa. Den sticker dessutom av jämte Alex James något mer ytliga framställning av Blur-åren.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Solnedgång i Normandie

På sidan 333 – 51 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras kusken som hämtar sällskapet. Det blir åter en utvikning om de döda som inte ska omnämnas i kretsen. Monsieur Verdurin tar emot sällskapet och påpekar mycket riktigt att inte tala om Dechambre så att hans maka hör det. Morel och Charlus ska komma dit denna kväll. Berättaren gör en utläggning om en annan Charlus med vilken baron Charlus ofta blandas ihop. Han filosoferar även hur allmänheten inte alls bli intagen av adelstitlar, som de inte förstås, medan adeln själv, med sin kunskap, blir det. En berömd bokförläggare motas mer eller mindre ut av Madame Verdurin då sällskapet anländer. Hon tar emot. Berättaren diskuterar den vackra solnedgången med henne. Morel och Charlus anländer. Genast ber Morel berättaren att ljuga för hans räkning och säga att hans far var förvaltare åt familjen. Berättaren tycker det är obehagligt men gör det. Morel beter sig dock på ett lågsint vis mot berättaren och är inställsam när så krävs men inte annars. Dock tycks han mjukna i och med berättarens vänlighet mot honom.

Bad Vibes

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är ”Bad Vibes: Britpop and my part in its downfall” (2009) av Luke Haines. Titeln är kanske mer dramatisk än innehållet ger vid handen men det är ändå en mycket underhållande skildring av 90-talet av en person som i pressen kallades ”the forgotten man of Britpop”. Inte för att Luke Hains då älskade Britpop. Snarare tvärtom. Men han spelade en undanskymd roll i nittiotalets största brittiska musikrörelse vare sig han nu ville eller inte. Haines var nämligen med bland andra Brett Andersson med i en brittisk musikartikel med titeln ”Yanks go home” 1992 i vilken man hyllade brittisk musik på bekostnad av amerikansk. Just detta kom ju för många att för evigt förknippa honom med den senare britpopen. Att hans band The Auteurs även turnerade flitigt med Suede gjorde väl inte saken bättre. I övrigt hade dock Haines inte så mycket med Britpop att göra utan råkade mest vara en engelsman som gjorde rockmusik under 90-talet. The Auteurs musik kunde variera från rockigt och rå till betydligt mer lyrisk och avvek från flera av de senare så kände banden vid samma tid. Detta var han också fullt medveten om. Efter två mer konventionella rockalbum gjorde han ett tredje som mest handlade om mord och annat dystert och därefter skapade han ett projekt med namnet Bader-Meinhof... han ironiserar också över hur han nog skadade sin karriär en del på det viset. I förordet påpekar Haines att han skriver utan efterklokhet och utgår från hur han tänkte på 90-talet. Detta gör boken oerhört underhållande och får även Haines att framstå som den mest arrogante av en hel drös arroganta brittiska musiker vid samma tid punkt. Han verkar på riktigt tycka att hans band är det bästa i hela Storbritannien och gör sig mest lustig över sina kollegor. Han är halvtrevlig när han talar om exempelvis Suede eller sin gamla bekante Jarvis Cocker men mycket mer är det inte. Hultsfredsfestivalen 1994, där Oasis gjorde en av sina första utlandsspelningar, får ett helt kapitel i boken. Haines åkte dit för droginnehav i tullen och höll på att aldrig komma till festivalen. Senare detta år bröt han benen efter fall från en mur i Spanien och blev helt borta från turnélivet ett tag. Vi får även läsa om hur han blev oerhört populär i Frankrike samtidigt som han gjorde alltmer bisarra och allt mindre framgångsrika turnéer i USA. För den som gillar det slagfärdiga och roligt elaka är detta ett måste. Men hur han fällde britpopen framgår aldrig riktigt. Genom att vara avvikande?

Och så... dagens Proust!

Ovan: Debussy vid pianot

På sidan 319 – 33 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättaren hur han blir betagen i en ung flicka som åker en station på resan och tänder en cigarett. Sällskapet noterar att violinisten för kvällen tydligen är på vift. Madame Verdurin är därtill orolig inför ett besök av Cambremers då hon tror att det ska bli en tråkig kväll. Berättaren diskuterar med Brichot kyrkoherden i Combray och dennes bok om ortsnamn. Brichot är dock kritisk och rättar en rad fel som han anser att prästen har gjort. Man inser att man åkt förbi en station där furstinnan skulle kliva på men då man letar på tåget så finner sällskapet henne ensam i en kupé och de ansluter sig till henne. Hon meddelar att violinisten är återfunnen och ska spela hos Verdurins ikväll. Samtidigt nämns även att Dechambre, Madame Verdurins favoritpianist, avlidit. Det är dock kutym att inte prata om döda för att det, enligt Monsieur Verdurin, kan göra hans maka ledsen. Cottard och Brichot diskuterar när Dechambre brukade spela Vinteuils sonat och om det var under eller efter Swanns tid i kretsen. De kliver av tåget och Cottard släpps av trots att han tappat sin biljett, vilket han också hade förutsagt.