Pestens tid

 Den första boken som jag har läst ut i år är "Pestens tid" (1978) av Stephen King. Trots att King är mycket populär i Sverige tog det tio år för detta verk att ges ut på svenska men det var kanske ungefär vid denna tid som King-hysterin i Sverige verkligen tog fart, antar jag. "Pestens tid" är lite annorlunda än merparten av Kings berättelser då den skildrar effekterna av en pandemi som får alla andra, verkliga eller fiktiva, att förblekna. En man flyr från en militärbas med sin familj men för med sig en smitta som har en dödlighet (och smittograd) på 99.4 %. Hans bil kraschar in i en bensinmack i östra Texas och bland vittnena finns Stu Redman, känd som "den tystaste mannen i staden". Inom någon vecka är Stu den ende som ännu lever av de som bevittnade olyckan medan förbryllade läkare tar prover på honom. Inom ytterligare några dagar är den hemliga bas dit Stu förts formligen öde eftersom alla som jobbar där har dött. Andra personer upplever samma hemska händelseutveckling och vi får följa en rad personer som på olika vis får hantera att de plötsligt är så gott som ensamma med bara högvis med döda som sällskap. De överlevande börjar drömma och en vänlig gammal kvinna, mor Abigail, tycks kalla på dem i dessa drömmar. Andra drömmer dock om "den svarte mannen", Randall Flagg (en figur som skymtat förbi i andra tidiga King-romaner). Efterhand samlas två grupper av människor: dels de som underordnar sig Flagg i Las Vegas samt de som skapar en stat kallad "Frizonen" i staden Boulder. En rad dramatiska händelser pekar dock mot en kommande kraftmätning mellan de båda nya staterna. Som vanligt en oerhört spännande King-roman med en ganska tydlig uppdelning mellan "gott" och "ont" (även om King alltid gör det intressant i och med realistiska människor som rör sig i gråzonen). Samtidigt läser jag, med Corona-pandemin i färskt minne, om en sjukdom av så förfärande slag att man bara kan hoppas att något liknande aldrig sprider sig bland mänskligheten. 

Och så... dagens Proust!

Porträtt av Aspasia (cirka 470 - 428)

På sidan 350 - 60 i femte delen, "Den fångna", färdas berättaren och Brichot hemåt medan den senare pratar om Charlus och inte minst då om alla litterära diskussioner de haft men även diskussioner om annat. Brichot berättar hur han en gång jämförde Charlus med Perikles gemål Aspasia vilket smickrade denne oerhört. Berättaren stiger av och ber kusken köra Brichot hem för att därefter genast råka in i ett uppträde med Albertine, som blir arg då han berättar att han varit hos Verdurins och även frågar om "fröken Vinteuil" inte skulle dit vilket genast väcker berättarens svartsjuka. 

Jag tar inte farväl

 

Den sextionde och sista boken jag har läst 2024 är "Jag tar inte farväl" (2021) av Han Kang, årets Nobelpristagare i litteratur (julklapp från syster). Författaren Gyeongha, som nyligen skildrat blodiga detaljer i Koreas moderna historia, får av vännen Inseon ett uppdrag. Denna ligger på sjukhus efter en olycka och skickar Gyeongha för att mata hennes svältande fågel. Det är dock en kraftig snöstorm i annalkande och resan till den ö där Inseon bor blir ganska krävande för hennes väninna. Trots diverse strapatser tar sig Gyeongha till Inseons hus där hon sedan har märkliga upplevelser som kan tolkas som en dröm eller nära död eller som något annat. Detaljerna i den historia som de båda tidigare har undersökt rullas även upp. En ganska originell berättelse med lite drag av spökhistoria men även en skildring av Koreas moderna och plågsamma historia vilken jag personligen hade liten kunskap om, så gammal historiker jag själv nu är. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Louis XIV:s bror Philippe Orleans (1640 - 1701), även känd som "Monsieur". 

På sidan 311 – 50 i femte delen, ”Den fångna”, beskrivs hur Ski börjar spela med Morel som dock inte är så road. Berättaren och Charlus talar om Brichot, på vars föreläsningar Charlus ofta går. De talar om Madame de Villeparisis, som nu är död och Charlus drar historier om henne. Brichot återkommer och Charlus talar om ”fröknarna Vinteuls” dåliga rykte. Brichot påpekar att rykten kan ändras till det bättre när nya fakta framkommer. Tar Michelangelo som exempel. Charlus påstår att tre av tio är homosexuell och Brichot häpnar. De talar om Swann (som Brichot inte visste att Charlus kände) och om Odette. Charlus räknar upp hennes älskare. De talar om homosexuell inom franska adeln och kungahuset, såsom Louis XIV:s bror ”Monsieur”. Charlus påstår att hans kusin fursten är homosexuell. Verdurins talar samtidigt med Morel och Monsieur Verdurin slår i denne att Charlus förstör hans rykte och han får uppbackning av sin fru. De påstår att Morel är ”en visa på konservatoriet” och att Charlus övervakas av polisen samt är näranog rutinerad. Madame Verdurin slår därefter verkligen klorna i Morel och menar att han inte bör spela hos andra än henne. De ljuger även om att Charlus i sin tur ljugit när han lovade ordna hederslegionen åt Morel trots att han verkligen är på väg att göra detta. När Charlus återkommer triumferande till sällskapet och nämner just hederslegionen gör Morel ett verbalt utfall mot honom och denne, tagen med överraskning, blir förkrossad och mycket defensiv. Verdurins gör ingenting. Just då kommer drottningen av Neapel för att hämta sin solfjäder. Hon pratar med Charlus och då hon ser hans tillstånd leder hon honom ur salongen och bemöter de övriga med iskyla. Därefter blir Charlus svårt sjuk och förändras mycket till det bättre under åtminstone sin sjukdomstid.

Denkwürdigkeiten, Band 4

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigheiten, Band 4: Jugend- und Diplomatenjahren" (1931) av Bernhard von Bülow. Denne man (1849 - 1929) styrde som rikskansler tyska kejsardömet 1900 - 1909 och var även senare något aktiv, exempelvis försökte han förgäves hindra Italien från att ansluta sig till ententen under första världskriget. Omedelbart efter kriget påbörjade han sina memoarer som var klara omkring 1926 och där villkoret för förlaget var att de skulle utges först efter hans död vilket även innebar astt han skrev fritt ur hjärtat om människor och händelser. Den bok jag läst är fjärde bandet men den tar alltså upp den tidigare delen av hans liv och därför valde jag att läsa den först. Vi följer von Bülow från barndomen och ungdomen via tiden som soldat i fransk-tyska kriget och sedan vidare på hans väg in i diplomaternas värld. Familjen von Bülow var på intim fot med släkten von Bismarck och vi får därmed porträtt av "riksenaren" Otto von Bismarck och dennes familj samt av flera andra av samtidens prominenta politiker och statsöverhuvuden vilka von Bülow till och från träffade. Vi möter personer som tsar Alexander II och hans premiärminister Gontsjarov, gamle kejsar Wilhelm I, brittiske premiärministrarna Gladstone och Disraeli, Gambetta och flera andra i samtiden bemärkta. Det är en gammal historiker mycket fascinerande läsning. Sista delen av boken skildras det ödesdigra 1888 då Tyskland hade tre kejsare. Gamle Wilhelm I dog i mars 1888 och hans redan dödssjuke son Friedrich satt i 99 dagar innan den unge Wilhelm II tog över. Därefter följer det krisartade 1890 då Bismarck avgår och "återförsäkringsfördraget" med Ryssland inte förnyas varvid Ryssland snart gått i allians med det republikanska Frankrike. I sista kapitlet har von Bülow funnit sig väl tillrätta som ambassadör i Rom men kallas hem till Berlin för att ganska motvilligt bli statssekreterare enligt kejsarens önskan. Det tog tid att läsa 700 sidor på ålderdomlig tyska men det var mödan värt och inte alltför svårläst ändå. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Immanuel Kant

På sidan 299 - 311 i femte delen, "Den fångna", beskrivs hur Madame Verdurin nu börjar planera för Charlus fall i den lilla kretsen. Medan denne pratar med en general och berättaren diskuterar Kant med en professor så ber Madame Verdurin Brichot att distrahera Charlus. Hon ska under tiden ta Morel åt sidan och varna honom för baronens fördärvliga inflytande. Charlus och Brichot går ut och röker en cigarr medan de pratar om silver och berättaren reflekterar över förändringar i rum över tid. 

Norwegian Wood

 

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Norwegian Wood" (1987) av Haruki Murakami. Den medelålders Toru Watanabe hör på ett flyg en orkesterversion av Beatles "Norwegian Wood" och flyttas tillbaka i tiden, till det sena sextiotalets Tokyo. Efter att han förlorat en barndomsvän möter han i Tokyo dennes före detta flickvän, Naoko, och de får en mycket nära relation efterhand. Det hela kompliceras dock av att Naoko efterhand hamnar på ett ganska egenartat mentalsjukhus där den besökande Watanabe också möter en annan patient, den originella Reiko Ishida. Det är även hon som framför "Norwegian Wood" och andra stycken på gitarr. Samtidigt blir även en skolkamrat, Midori Kobayashi, mer och mer intresserad av Watanabe. Även flera andra personer kring Watanabe, såsom överklassaren Nagasawa, påverkar dennes liv. Det är en skir och vacker historia om kärlek, vänskap och bräcklig ömhet (exempelvis i sexscenerna, som kan vara de gulligaste jag läst i någon roman, någonsin) berättat av den nu äldre Watanabe. Dock är vissa stämningar rätt svåra att beskriva så jag rekommenderar snarare den som är extra intresserad att läsa boken. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Maria Sophie av Bayern (1841 - 1925), i verkligheten den sista drottningen av Kungadömet De båda Sicilierna. 

På sidan 285 – 99 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur Monsieur Verdurin en sista gång snäser av Saniette precis efter konsertens slut. Denne går därifrån men faller ihop gården, drabbad av slag. Verdurin bagatelliserar detta men Saniette dör två veckor senare. Gästerna börjar troppa av och alla tackar Charlus utan att ta hänsyn till Madame Verdurin. Charlus har ett långt samtal med sin släkten, Madame Montemart, och denne ger henne lektioner i estetik och skryter om festen samtidigt som de kommer överens om att Morel ska spela hos henne vad det lider. Efteråt talar Charlus med Madame Verdurin och betonar hur bra det var att de inte bjöd Madame de Molé. Man noterar att drottningen av Neapel har glömt sin solfjäder. Dock är Madame Verdurin rasande över Charlus attityd och hela hans sätt att behandla henne i samband med festen.

I was a robot

 

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "I Was a Robot" (1999) av Wolfgang Flür. Någon vecka innan jag köpte den hade jag aldrig hört talas om verket ifråga trots att det varit utgivet i 25 år. Med andra ord kastade jag mig över boken som gav en del intressant information om denna så hemliga och utåt sett opersonliga grupp. Vi får följa Flür från det han föds i trakten av Düsseldorf (där han ännu bor) 1947, via livet som trummis i olika band på sextiotalet, och fram till att han 1973 blir medlem i Kraftwerk som vid den tiden bara består av Ralf Hütter och Florian Schneider. Därefter skildras Kraftwerks klassiska era som egentligen inleds då även Karl Bartos blir medlem. Så värst många (läs: inga) skandaler att beskriva finns inte men vi får veta lite om relationerna mellan medlemmarna och hur Hütter/Schneider ändå höll i taktpinnen och nog inte alltid behandlade Flür/Bartos rättvist i ekonomisk mening. Senare blev även den förstnämnda duon mer och mer intresserade av cykling och Flür tappade intresset och ramlade ut ur gruppen. Vi får sedan även följa hans senare karriär och, då det jag läste var andra utgåvan med nya stycken, Hütters och Schneiders ilskna reaktioner på boken vilken de försökte stoppa. Känns dock en smula udda att i boken läsa om själva boken. Men intressant. Överlag framstår Flür som en älskvärd person som bjuder på sig själv och med en sund hållning till livet. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 269 – 85 i femte delen, ”Den fångna” iakttar berättaren Madame Verdurin, med händerna framför ansiktet, medan framförandet pågår. Han tittar även på andra besökare samt musikerna medan han reflekterar över Vinteuils liv och musik. Han tänker givetvis även på Albertine. Det blir paus. Under andra halvan tänker han åter på Vinteuils liv och på dennes dotter och på hur far och dotter har påverkst varandra innan framförandet är över.

Kejsarens arvtagare

 Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare, en bok Weimarrepublikens Tyskland" (1982) av Ragnar Svanström. Jag har läst den minst två gånger förut men behövde friska upp minnet lite och eftersom författaren skriver medryckande var det ingen större ansträngning. Svanström har även tidigare skrivit "Kejsaren, en bok om Wilhelm II". Boken börjar med att greve Harry Kessler betraktar det sönderskjutna och tomma slottet i Berlin på själva julafton 1918 och därefter får vi oss till livs en kavalkad av Weimarrepublikens ledande personlighet: författare, konstnärer, politiker, militärer, tidningsmän, och många andra. Vi rör oss över det krisartade 1923, via de lugnare åren under Stresemann och sedan fram till krisåren 1930 - 33 vilka slutar med Hitlers maktövertagande. Svanström understryker att han endast gör nedslag i olika delar av Weimarrepublikens historia och de olika kapitlen kan närmast läsas som enskilda essäer men han är en lärd berättare som med lätt hand tecknar porträtt av de olika personer vi möter. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 255 – 69 i femte delen, ”Den fångna”, får vi höra mer om Madame Verdurins irritation på Charlus då hon önskade bygga upp en ny salong med aristokrater samtidigt som han lägger in sitt veto mot än den ena, än den andra. Berättaren gör entré och det talas om en furstinnas död men Madame Verdurin säger att hon inte ställde in sin fest då hon ändå aldrig tyckt särskilt mycket om henne. Berättare kännar att hon luktar starkt av näsdroppar. Man talar om Dr Cottards död ganska nyligen. Vinteuls dotter och hennes väninna uteblir och berättaren tar emot detta budskap med blandade känslor. Charlus talar om sina försök att uppfostra Morel. De inbjudna gästerna, rekommenderade av Charlus, kommer och beter sig ganska ohyfsat då de pratar över Madame Verdurins huvud och beter sig som om de vore på ett zoo. Samtidigt behandlar de Charlus som vore han värd. Morel och övriga musiker börjar spela efter att Charlus med sitt kroppspråk fått gästerna att tystna. Madame Verdurin sätter sig lite avsides. Uppträdandet börjar och berättaren njuter av sonaten med den kända ”lilla frasen” men tappar ouppmärksamheten något under ett outgivet verk.

Electronic Body Music

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är ”Electronic Body Music” (2024) av Yuma Hampejs och Marcel Schulze. Boken utkom på tyska 2023 och jag var på väg att köpa denna utgåva men sedan kom en engelsk utgåva med mer intervjuer och innehåll så jag slog till på den. I förordet nämner författarna rentav att de inspirerats mycket av den föregående boken jag läste, Bengt Rahms ”Den svenska synthen”. Överlag är Sverige mycket väl representerat i denna bok även om utgångspunkten är Tyskland. Vi får följa EBM från inledningne i Düsseldorf (Die Krupps och DAF) och vidare till Belgien och norra England. Författarna påpekar mycket riktigt att EBM uppstod i starkt industrialiserade områden. Efter intervjuer med pionjärer så får läsaren även följa hur musiken sprids och det är även här Sverige framåt 1990 kommer in i bilen. Det talas rentav om ”den tysk-svenska vänskapen”. Givetvis följer EBM samma utvecklingskurva som den svenska synthen, d.v.s. att EBM har en kortvarig topp med smärre kommersiella framgångar under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal och därefter brakar scenen mer eller mindre ihop under trycket från techno. Vi får även oss till livs något om technoscenen i Frankfurt. En ny EBM-scen väcks småningom till liv med helt nya band och här är det östra Tyskland som leder utvecklingen. Det är även här jag själv är mer borta eftersom jag tillhörde scenen kring år 1990 men tack vare denna bok hoppas jag ju att komma ikapp något. Underbar läsning om kärlek till musik och särskilt för oss som älskar hård elektronisk musik.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Bild från tidig uppsättning av Stravinskijs "Våroffer". 

På sidan 341 – 55 i femte delen, ”Den fångna”, diskuterar Charlus och berättaren vidare, bland annat om porslin. Charlus beter sig egendomligt i ögonen på en ny betjänt men hovmästaren försäkrar att denne i grunden är vänlig och godhjärtad. Monsieur Verdurin är ohövlig mot Saniette redan då denne köar för att lämna in sina ytterkläder. Det blir en utvikning om makarnas elakhet och deras ständiga intrigerande bland ”de trogna”. Det framkommer att Madame Verdurin irriterar sig mer och mer på Charlus veto mot vissa gäster och vill störta denne från sin position. Charlus förmåga att ständigt finna fel hos människor tas upp. Därefter talas det om hur Dreyfusaffären förändrade sammansättningen i salongerna och om den ryska balettens intåg i Paris.