Der Baader Meinhof Komplex

 

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Der Baader Meinhof Komplex" (1985, ny utgåva 1997 vilken är den jag här läst) av Stefan Aust. Originalutgåvan läste jag på svenska någon gång på nittiotalet men jag tog mig nu an nyutgåvan på tyska, inte minst för att lära mig en del jargong på originalspråket. Aust, som mycket väl kände Ulrike Meinhof och umgicks med hennes familj, skildrar här Röda Arméfraktions historia med huvudfokus på de sju åren 1970 - 77 som började med att Baader fritas ur sin fångenskap och som slutar med en flygplanskapning och "dödsnatten" i fängelset Stuttgart-Stammheim. Givetvis skildras även perioden både före och efter lite översiktligt. Fredliga protester mot Vietnamkriget och konservatism i det tyska samhället under sent sextiotal övergår i förbittrade våldsaktioner och en liten grupp människor tar därefter till terror. Intressant nog hade dock "Baader-Meinhof", som organisationen kallades, även visst stöd från allmänheten (främst vänsterintellektuella) men detta falnade rimligen efterhand då även våldet och aktionerna eskalerade. Den så kallade första generationen var egentligen föga framgångsrika terrorister och efter en serie bombdåd i maj 1972 blev Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe med flera gripna redan månaden därpå och tillbringade resten av sina liv i fängelse. "Andra generationen" av RAF gjorde fåfänga försök att få de fångna släppta via olika former av utpressningsaktioner. De mest kända är ambassaddramat i Stockholm i april 1975 samt kidnappningen av arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer i september 1977 och kapningen av ett Lufthansa-plan i oktober 1977. Inga av dessa aktioner fick någon framgång så till vida att den tyska regeringen, under den hårde ex-militären Helmut Schmidt, gav med sig. Överlevande RAF-medlemmar har även berättat hur luften i mycket gick ur rörelsen efter hösten 1977 även om sporadiska dåd följde in på 90-talet innan RAF i ett pressmeddelande 20 april 1998 tillkännagav sin upplösning. I den nya utgåvan har dock Aust kunnat lägga till en del saker som senare tillkommit, inte minst efter murens fall då Östtyskland hade gett före detta RAF-medlemmar en fristad. Somliga medlemmar har även kunnat skildra vissa förlopp i senare intervjuer. Utöver en rad döda och skadade uppnådde RAF ingenting utöver att det tyska samhället skärpte åtgärder för terrorbekämpning och Aust beskriver även hur man satte in avlyssning med metoder som rimligen var tveksamma i juridisk mening. En dyster men ändå fascinerande skildring av det idealistiska sextiotalets övergång till ett fanatiskt och förbittrat sjuttiotal. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kalkon

På sidan 532 - 45 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren fortsatt Baron Charlus lidanden angående Morel. Han beskriver sedan en pinsam episod på tåget till Verdurins där en nykomling tar en bordell för ett hotell och stämningen blir generad. Därefter beskriver han hur furst de Guermantes hade träffat Morel och velat ha med honom på bordellen ifråga. Charlus hade på något vis luskat ut detta och kom tillsammans med Jupien till bordellen för att spionera på Morel. Hans släkting hade dock redan lämnat etablissemanget. Då Morel senare inser att fursten har någon form av förbindelse till Charlus så undviker han honom. Därefter kommer en utläggning om en viss Pierre de Verjus, greve Crécy. Berättare beskriver även scenen där hotelldirektören i hans frånvaro trancherar en kalkon och uttrycker sorg över att berättaren missade detta (nästa gång, får läsaren veta, det skedde var inte förrän 1918). 

You Never Give Me Your Money

 Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "You Never Give Me Your Money" (2009) av Peter Doggett. Denna bok skildrar Beatles-medlemmarnas relationer (personliga men kanske främst ekonomiska) efter gruppen officiella upplösning 1970. Början av boken är välkänd för de som kan Beatles och skildrar det gradvisa sönderfallet under 1968 och hur gruppen de facto hade upphört redan hösten 1969, efter inspelningen av "Abbey Road". Här finns dock en ganska äcklig men av experter avfärdad historia som Doggett tycks ha svalt med hull och hår. Sommaren 1968 bodde Lennon och Ono hos McCartney efter Lennons skilsmässa (med andra ord kan McCartney inte ha tyckt så illa om Ono). En dag stod ett brev utan adressat på spiselhällen och då Lennon öppnade brevet fanns där en text som löd "You and your jap tart think you're hot shit". Senare ska McCartney obekymrat ha sagt "Ja, det var jag men bara på skoj". Historien kommer tydligen från McCartneys kortlivade romans Francie Schwartz, en av de mer opålitliga källorna i historien om Beatles. Lennon och Ono har aldrig lyft fram denna historia. Dock i övrigt många intressanta saker jag inte kände till men framför allt då efter upplösning. För även om Beatles efter mycket om och men lyckades upplösa gruppen även på ett mer formellt plan i början av 1975 så kom medlemmarna egentligen aldrig riktigt ifrån varandra, bundna som de ändå var via bolaget Apple. Det blev även senare, när relationerna dem emellan var goda, återkommande möten som de deltog i med varierande entusiasm. Efter Lennons död fick Ono ta hans plats och efter Harrisons död ersattes han av dennes änka Oliva. Och så rullade Beatles-maskinen vidare långt in på 2000-talet. Vi får även veta saker som hur de olika nyckelpersonerna nåddes av Lennons död, om Harrisons utsvävande leverne 1973 - 74 och om Starkeys (som han genomgående kallas i boken) grava alkoholism. Allt som allt en mycket gedigen och spännande bok om de fyra före detta Beatlarna. Rekommenderas för den som hyser det minsta intresse för gruppen. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Frankrike sista duell 1967, mellan socialisten Gaston Defferre och gaullisten René Ribière. 

På sidorna 516 - 532 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras relationen mellan Charlus och Morel, som med tiden blir mycket vänligt inställd till berättaren. Stormiga och sårande scener skildras och vid ett tillfälle får berättaren trösta den ledsne baronen. Denne ger honom ett brev som han ber honom överlämna till Morel. Innehållet går ut på att Charlus för Morels skulle ska utkämpa en duell med en officerare som baktalat denne. Morel, som precis innan fällt nedlåtande kommentarer om baronen, blir förfärad och vill hindra det hela. Han och berättaren söker upp Charlus och Morel vädjar till denne att inte utkämpa duellen. Baronen överdriver istället det hela och vill att Elstir kommer och målar av duellen. Cottard kommer, tänkt som vittne, men baronen tar med honom in i ett rum och förklarar att det inte blir någon duell. Då baronen smeker doktorns hand tror denne att det är en invit och blir i sitt stilla inre förskräckt. Männen dricker därefter ett glas och Madame Cottard kommer också förbi. Charlus är allt som allt nöjd med händelseförloppet. 

Krautrocksampler

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är ”Krautrocksampler” (1995) av Julian Cope. Normalt är Cope för oss specialintresserad känd som en något excentrisk brittisk kultartist från 1980- och 1990-talet (idag har jag faktiskt ingen koll på hans göranden och låtanden). Dock har han även skriva några böcker om musik och i just denna volym, sedan länge utgången, skildrar han den tyska rock från tidigt sjuttiotal som fick öknamnet ”Krautrock” i brittisk press. Precis som med många andra öknamn så blev termen med tiden något av en hedersbetygelse. Cope hyser en stark passion för dessa grupper och nämner i förbifarten att de inte var alla som direkt delade hans passion i sjuttiotalets England. Dock kom det uppenbarligen ändå en del folk när Cope och andra såg Faust live i Birmingham 1973, en av hans ungdoms höjdpunkter att döma. Läsaren får en historik över krautrockens framväxt och den speciella situationen i Tyskand och därefter blir det även en genomgång av dels enskilda grupper (Can, Neu!, Amon Düül II, Kraftwerk, Tangerine Dream med flera) och avslutningsvis även en genomgång av de mer intressanta skivsläppen i en slags ”top 50”. Boken är ganska kort men ändå sprängfylld med information om denna onekligen spännande musik som idag är alldeles för okänd.

Och så... dagens Proust! 

Ovan Honoré de Balzac (1799 - 1850)

På sidan 500 – 516 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättare hur han på något vis lyckats förolämpa furstinnan Sherbatoff utan att veta hur. Hon är därefter mycket kylig mot honom. Han återger att det skvallras lite om Charlus och Morel och skildrar hur den lilla klicken talar om Charlus då han inte är med. Under en tågresa till Verdurins diskuterar Charlus, Brichot och Cottard Balzac samt en del filosofi. Man kommer in på homosexuella tendenser i Balzac men Charlus försöker undvika samtalsämnet då Morel kliver på. Han säger dock att man behöver roa Albertine, som också är med. Berättaren gör en utvikning om hur namn och orter blandas ihop sedan Brichot åter rört ihop det kring vilken badort berättaren vistas i. Charlus berömmer Albertine för hennes toilette, vald av berättaren. Det talas lite om Norpois umgänge och man kommer in på berättarens grandonkel Adolphe varvid Morel blir lite pratglad då hans far var dennes betjänt. Det talas om onkel Adolphes hus i Paris, kallat ”40 bis”. Charlus pratar vemodigt om egna släktingar och berättaren nämner att denne ordnat en vindsvåning åt Morel i Paris.

Dylan

 

Den trettioförsta boken som jag läst ut i år är ”Dylan” (2001) av Howard Sounes. Som namnet antyder är det en grundlig biografi över Bob Dylans liv och leverne under hans cirka första 60 år. Läste den första gången då den var ganska nyutgiven och märker att jag minns mycket men får ändå en del nya impulser 20 år senare. Sounes är allt som allt ändå ganska neutral i sin framställning av Dylan och har intervjuat ett stort antal personer omkring honom (varav vissa av förklarliga skäl vill vara anonyma). Till saken hör även att Dylan är en av rockmusikens mest hemliga personer, bränd som han blev av sextiotalets förgudning. Det finns givetvis stora delar som Sounes måste förbigå av den enkla anledningen att han inte vet mer än någon annan men han gör även spännande avslöjanden, såsom Dylans äktenskap med sångerskan Cathy Dennis 1986 – 90. Detta hade för allmänheten varit helt hemligt för så hemlighetsfull var Dylan. Vi följer annars Dylan via olika skivor och turnéer och får vissa detaljer utredda för oss, såsom hans famösa motorcykelolycka 1966. Allt som allt en mycket läsvärd, genomarbetad och seriös biografi.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fransk-judiska släkten Rothchilds vapen.

På sidan 482 – 500 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur chauffören med olika ränker lyckas få Verdurins kusk avskedad och tar över dennes plats. Morel är honom behjälplig. Berättaren analyserar Morels natur och menar att han kan variera på en skala från grym till snäll. Därefter talas om middagarna på La Raspelière, den egendom som Verdurins hyr av Cambremers. Charlus är nu en av de trogna även om Dr Cottard kallar honom ”fikus” bakom hans rygg. Madame Cottard tror att makens tisslande beror på att Charlus är jude varvid en del komiska missförstånd uppstår. Madame Verdurin kallar Charlus och Morel för ”fröknarna” och ger dem rum bredvid varandra så de kan ”musicera”. Däremot förstår Madame Verdurin inte att furst de Guermantes är bror till baron Charlus trots att baronen sagt detta. Hon ber i övrigt Charlus om tjänster i samband med olika arrangemang kring ”de trogna”.

Fjärde republiken

 

Ovan: General de Gaulle vid tiden för krisen 1958. 

I sitt "tredje brev till Frankrike" varnade president Macron för inbördeskrig i Frankrike. Detta var troligen överdrivna ord men i fransk press dagarna innan valen 30 juni och 7 juli 2024 skildras ändå innevarande period som något av en ödesstund för dagens franska stat, den femte republiken. Nu är denna stat i sig själv inte särskilt gammal och går bara tillbaka till 1958 så det finns ännu ett betydande antal människor i vår samtid som gott och väl minns dess tillkomst. 

Frankrikes första två republiker existerade 1792 - 1804 samt 1848 - 51. När landet blev republik för gott 1870 så föddes tredje republiken (1870 - 1940) som alltså uppstod ur nederlaget i fransk-tyska kriget och sedan gick under i samband med nederlaget i andra världskriget. I denna republik hade presidenten mest rollen som representativt statsöverhuvud som utsåg regeringsbildare medan parlamentet istället hade betydande makt. Detta innebar också ideliga regeringskriser och kortlivade ministärer med snabbt skiftande allianser. 

Efter befrielsen 1944 ville man inte bara återuppliva tredje republiken som om ingenting hade hänt utan istället utropades hösten 1946 fjärde republiken. Författningsmässigt var skillnaden mellan tredje och fjärde republiken dock små och det rörde sig fortfarande om en stat med starkt parlament och svag presidentmakt. Fjärde republiken tvingades under sin korta existens ideligen hantera befrielsekrig i kolonierna. Lagom då Frankrike gick mot sitt nederlag i Indokina (första Vietnamkriget, 1946 - 55) utbröt en fullskalig revolt 1 november 1954 i Algeriet. 

Algeriet var nu inte vilken koloni som helst utan hade sedan 1848 varit en integrerad del i Frankrike och dess invånare hade representation i parlamentet i Paris. Med andra ord var Algeriet lite av "juvelen i kronan" i det franska imperiet. Fransmännen hade dock sköt Algeriet illa under tiden efter kriget och på själva fredsdagen 1945 hade franska trupper beskjutit algerier som demonstrerade för självstyre. Vidare dialog var efter det utesluten och nio år senare exploderade landet. 

Länge satte Frankrike in alla medel för att tvinga Algeriet till underkastelse och befrielsekriget blev en synnerligen grym historia med allt värre övergrepp från båda sidor. Kampen mot Frankrike leddes av Nationella befrielsefronten (FLN) och som motvikt bildade franska högerextremister organisationen OAS, vars mål var att Algeriet skulle kvarstå som del av Frankrike. Situationen blev allt värre med ideliga bombdåd även i Frankrike och även där utförda av båda sidor. 

Krisen blev akut 13 maj 1958 då etniska fransmän tog makten i Algeriet i en kupp och senare även landsatte fallskärmstrupper på Korsika som föll utan motstånd. I den vevan förklarade sig den nu lätt åldrade de Gaulle, hjälten från andra världskriget och tillfällig regeringschef 1944 - 46, att han var beredd att "rädda" Frankrike. Kuppmakarna hade heller inget emot detta då de såg De Gaulle som en patriot (helt riktigt) och som en garanti för att Algeriet skulle förbli franskt (där högg de i sten). Parlamentet i Paris var handlingsförlamat och föll undan för de Gaulls krav på "extraordinära befogenheter" i slutet av maj 1958. 

Saker gick dock inte som någon hade tänkt sig. Det som skedde i själva Frankrike i maj 1958 var ju i realiteten en snyggare statskupp där en stark man, under hot om våld från en annan grupp, kom till makten i ett krisläge. De Gaulle var nu en man som, för att använda ett modernt uttryck, "körde sitt eget race", och han gick inte i någons ledband. Han insåg att fjärde republiken hade gjort bankrutt men hade heller inga planer på att tvinga kvar ett folk som inte ville tillhöra Frankrike. Fjärde republikens siste president, Coty, avgick i september 1958 och 4 oktober 1958 utropades femte republiken som nu istället skulle ha en stark presidentmakt i amerikansk stil. Vid en folkomröstning i början av 1959 kunde De Gaulle på helt legitim väg tillträda som femte republikens förste president. 

Därefter följde många turer som faller utanför ramen i denna framställning men som slutade med att Algeriet blev självständigt fullt ut 3 juli 1962 efter ytterligare kriser, bland annat en ny statskupp i Algeriet 1961 och en på den tiden hemlig massaker på algerier i centrala Paris. OAS, som hoppats på De Gaulle, blev ytterst förbittrade och utsatte honom för flera mordförsök. Bland de mer spektakulära var att beskjuta presidentens bil med kulspruta i augusti 1962. De Gaulle klarade sig oskadd och konstaterade efteråt torrt att "de skjuter som grisar". 

Många etniska fransmän lämnade Algeriet efter 1962 och flertalet av dem slog sig ner i södra Frankrike, just de delar av landet där Front National fick sina första framgångar i lokalpolitiken. Och så lever tidigare generationers gärningar kvar in i vår egen tid. Och jag tror trots allt att Macrons problem är mindre än de som de Gaulle fick hantera. Och om det skulle bli en sjätte republik återstår att se. Men märkligare saker har hänt i historien. 

Germany's Aims in the First World War

 

Den trettionde boken som jag har läst ur i år är "Germany's Aims in the First World War" (1961) av Fritz Fischer. Denna moderna historiska klassiker, med den slående originaltiteln "Der Griff Nach Weltmach" slog ner som en bomb i Västtyskland då den kom ut. Många tyska historiker hade efter andra världskriget hävdat att tredje riket var en abnormitet, en urspårning, som utgjorde en extremt undantag i tysk historia. Fischer går nu tillbaka till "andra riket" eller tyska kejsardömet (1871 - 1918) och studerar landets politik under första världskriget utifrån tillgänglig dokumentation. Intressant nog hade en stor del av dessa dokument även beslagtagits av de allierade i slutet av andra världskriget och hamnat främst i USA. Det förefaller dock som om Fischer till sist hade tillräckligt med material för omfattande forskning kring tyska kejsardömets politiska mål under första världskriget. Det är visserligen sant att tyska kejsardömet framstår som mer sympatiskt än tredje riket även efter läsningen av denna bok, men inte enormt mycket. Det blir lite som att ställa tsarens Ryssland mot Sovjetunionen - hur kärvt tsardömet ändå var så kommer det alltid att te sig mer humant än Sovjetunionen med sin regelrätta masslakt av främst den egna befolkningen. Utifrån promemorior, utkast och protokoll från den tyska ledningens diskussioner får vi här en detaljerad bild av hur man tänkt sig Europa vid tysk seger. Inblandade var inte bara politiker och militärer utan i hög grad även representanter för det tyska näringslivet och det är värt att notera att flera av de industriella överhuvudena hade de mest "maktgalna" eller radikala förslagen. Även om förslagen modifierades allt eftersom kriget lycka växlade så förändrades de grundläggande dragen inte mycket. De långtgående förlagen fick i korthet ut på att Belgien skulle upphöra som stat, eller nästintill. Frankrike skulle bli av territorier och reduceras till en jordbrukarnation. Polen skulle bli tysk lydstat. Baltikum och Ukraina skulle bli tyskt eller lydstat. Ett nytt Europa, kallat "Mitteleuropa", skulle skapas med Tyskland som nav. Järnvägen till Bagdad skulle givetvis också färdigställas och det fanns även planer för utökade tyska kolonier. På sätt och vis ville Tyskland skapa ett EU men med kraftig tysk dominans. De som kritiserade Fischer menade att man inte kunde veta exakt hur utfallet blivit samt, i någon form av kålsuparteori, att Storbritanniens och Frankrikes dolda agendor inte var mycket bättre (Fischer förnekar å andra sidan inte detta helt och hållet men menar att det faller utanför ramen för hans bok). Dock har vi ju en viss hum om tysk politik efter krigsslutet i och med att Tyskland i mars 1918 faktiskt hade besegrat det då sönderfallande Ryssland och tvingade på landet en brutal fred ganska mycket i linje med vad man hade skissat fram i sina olika utkast. Som en ödets ironi var det dock det konservativa tyska kejsardömet som blev den första stat utanför det gamla tsardömet att erkänna Lenins Ryssland rent diplomatiskt och man menade rentav att man efter fredsslutet skulle kunna få en långt bättre relation till sin östliga granne (det fick man ironiskt nog också under tjugotalet, men inte exakt som man tänkt sig). En mycket tänkvärd bok där författaren ingående kan redovisa de dokument han hanterat vilket ändå gör att man är böjd att acceptera hans grundläggande tes i stort sett. Och givetvis undrar man hur Europa hade sett ut om Tyskland vunnit första världskriget och vem som i sådana fall hade startat ett eventuellt andra världskrig? Men det är, som det heter, en akademisk diskussion. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Aeroplanet Vin Fiz Flyer lyfter, 1911. 

På sidan 471 – 82 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", gör berättaren ytterligare bilturer med Albertine där de hånglar och dricker champagne. Berättaren kommer in på hur han har dåligt samvete för att han inte bjuder Saniette till att besöka honom trots att han känner att han borde det. Denne är dock för blyg för att fråga om detta rätt ut. Han återvänder sedan till sina bilturer och hur han återvänder till hotellet och betalar chauffören Han kommer in på en utvikning om vilka klasser han helst umgås med (arbetare och aristokrater) och reflekterar över sin mors starka klassmedvetenhet. Chauffören kallas åter till Paris då bolaget misstänker att han myglar med ersättningen och berättaren får sedan beställa häst och vagn, till sin förtret. Under en utflykt blir berättaren tårögd då han för första gången ser ett aeroplan flyga över hans huvud. 

John Lennon

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är ”John Lennon” (1988) av Albert Goldman. Jag läste denna bok för säkert mer än tjugo år sedan och inser att jag mindes saker helt annorlunda efter all denna tid. Dock mindes jag att det var en extremt osmickrande biografi men sedan min första läsning har jag även lärt mig mer om John Lennon och kunde läsa Goldmans ”kritiska biografi” mer kritiskt för egen del. Det är i mångt och mycket den traditionella biografin där vi följer Lennons liv från födelse till död. Viss bakgrund ges givetvis angående hans röriga barndom med föräldrar som mer eller mindre kom att överge honom varefter han uppfostrades av sin moster, Mimi Smith. Goldman placerar Lennon i något slags limbo mellan arbetarklass och medelklass vilket kanske är på sin plats. Om Paul McCartney säger han helt kort att det anmärkningsvärda med honom är att han är en så pass normal person som därtill förblivit normal. Han konstaterar även att Ringo Starr troligen hade en ännu värre barndom än Lennon utan att för den skull bli en disharmonisk person. För Lennon är givetvis en komplicerad människa även när man kapar bort spekulationer och överdrifter. Yoko Ono får givetvis stort utrymme i boken och framställs genomgående i negativ dager. Dock har författaren onekligen gjort grundlig research inom vissa områden men det finns andra där man sitter och tänker ”Men HUR kan han veta DETTA?” eller passager att han bara sitter och kommer med spekulationer som dock låter som sanning. Ett exempel är då Lennon i slutet av sjuttiotalet skickas iväg på resa av Ono (som ville vara ensam en period) och åker till Bangkok. Då skriver Goldman att Lennon ”troligen” gick på bordeller. Men med tanke på att han inte verkar veta vad Lennon egentligen gjorde under sin vistelse i staden så blir detta en helt onödig passage och det känns mest som om han på alla möjliga vis försöker ”sätta dit” Lennon. Han är även fallen för att acceptera skrönor som cirkulerat. Ett exempel på dessa är skildringen av hur Lennon efter en jobbig dam i domstolen 1970 åker förbi McCartney och skickar ett par tegelstenar genom dennes fönster medan Harrison och Starr sitter i Lennons bil och skrattar. Berättelsen lät totalt osannolik (bara tanken på att den vid denna tid närmast moraliserande Harrison skulle ha suttit och skrattat åt en sådan sak föll nästan på sin orimlighet) och då jag googlade så framkom det att det är en skröna som cirkulerat. Allt som allt kan säga att Lennon (och Ono) är osympatiska nog även angående saker vi vet utan att man för den skull behöver göra dem ännu värre. Allt som allt ändå en rejäl genomgång av Lennons liv men läs men kritisk blick och googla vid behov.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransk cider

På sidan 456 – 71 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, gör berättaren en utvikning om hur chauffören tjuvlyssnar på honom och Albertine och berättar saker för Baron Charlus utan att berättaren vet om detta de närmaste två åren. Han gör därefter en utvikning om de utflykter som Charlus och Morel gör i samma bil och deras dialoger på restauranger där personalen tror att Morel är adelsman och Charlus betjänst. Han återvänder sedan till berättelsens nu och hämtar Albertine då hon sitter och målar vid en kyrka där han förut ställt av henne. De diskuterar kyrkan och dricker cider. De besöker Rivebelle där berättaren tycker att en kypare är lite för intresserad av Albertine. Berättarens mor tycker att berättaren tar för många bilturer med Albertine men försöker dock inte hejda det hela även om Francoise konstaterar att ”pengarna rullar”.