När det dagas/När det skymmer

 Den trettiosjätte och trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”När det dagas” (2018) och ”När det skymmer” (2019) av Towan Obrador. Böckerna är historiska romaner och utspelar sig på Gotland i början av 1600-talet (Towan Obrador är utöver författare även en känd gotländsk kulturpersonlighet och har skrivit ett antal romaner med historiska motiv från min hemö). De båda romanerna, som alltså hänger ihop, börjar i socknen Hogrän sydost om Visby. Där lever den unga Disa vars mor är en ”boterska” och så kallad ”klok gumma” i största allmänhet. Det är dock en evig balans mellan att försöka sköta sitt yrke utan att samtidigt bli anklagad för svartkonst eller magi. Då den redan sjuka modern omkommer i en brand är Disa ensam men hon får dock hjälp av en rik bondeson och lyckas ta över moderns yrke. Dock händer det en del saker som gör att hon måste ge sig iväg till det på den tiden allt annat än inbjudande Visby. Hon färdas därefter ytterligare norrut på Gotland innan cirkeln sluts och hon kan återvända hem mot slutet av boken. I uppföljaren sköter Disa sitt yrke som både boterska och ”jordemor” (d.v.s. barnmorska) samtidigt som hon själv har en liten dotter. Efterhand uppstår dock problem för henne, dels med barnets far men även med den mystiske man som besöker henne och som får socknen att prata. Efter en period av lycka och harmoni drabbar en svår olycka Disa och hennes liv kommer in i ett nytt skede. Utan att alltså avslöja för mycket kan jag säga att detta är bildande och extremt lättlästa romaner som med fördel kan läsas av exempelvis ungdomar. Ett par tacksamma bladvändare om en ung kvinnas väg genom livet för flera hundra år sedan.

Och så... dagens Proust!

På sidan 575 – 95 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren vill bryta med Albertine då han tror sig vara kär i Andrée. Albertine berättar att hon känner den gamle kompositören Vinteuls dotter och dennas väninna. Detta chockar berättaren, som nu tror att Albertine är lesbisk. Den förtvivlade berättaren drar för Albertine en skröna om ett uppslaget bröllop med en annan kvinna och hon lovar stanna en stund hos honom. Han oroar sig dock över hennes kommande resor till exempelvis Trieste. Berättarens vånda då han är ensam skildras vidare och då hans mor kommer in i rummet ser han ett ögonblick sin mormor. Berättaren förklarar för modern, som står i begrepp att resa till Paris, att han ska resa med henne och sedan gifta sig med Albertine.

The Collaborator

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Collaborator" (1999) av Alice Kaplan. Boken skildrar den för mig tidigare helt okände franske författaren Robert Brasillachs (1909 - 45) sista tid och död. Minns att jag läste en artikel om boken då den var helt ny i Time Magazine kring sekelskiftet och tänkte "Den måste jag läsa!" 25 år senare blev det till sist av. Vi möter här den unge och litterärt framsgångsrike Brasillach som gör sig ett namn som skribent och kritiker på högerkanten i mellankrigstidens Frankrike. Exempelvis utger Brasillach en bok om filmens tidiga historia som ännu anses läsvärd. Hans romaner framstår dock i mina (och Kaplans) ögon som något överspända och har troligen även åldrats illa. Brasillach skrev särskilt i den fascistiska tidningen "Je Suis Partout" och efter Frankrikes fall 1940, då Brasillach tillbringar en månad i fångläger men snart friges, skriver han åter för denna tidning och hyllar Vichyrepubliken samt de nära banden mellan Tyskland och Frankrike numera. Det skrivs även en del om att franska judar, inklusive barn, borde deporteras. Efter befrielsen i augusti 1944 anmäler sig Brasillach efter några veckor till polisen och häktas. Efter långa förberedelser hålls 19 januari 1945 en rättegång där den huvudsakliga åtalspunkten är "Landsförräderi". Det är dock mest via sin penna som Brasillach har begått nämnda förräderi så det är på så vis en något udda rättegång. Kaplan ger porträtt av åklagaren och advokaten (som kände varandra väl och där den ene rentav hyrde av den andre) och (så gott det går) de fyra jurymedlemmarna. Den sex timmar långa rättegången slutar med att Brasillach dömds till döden och arkebuseras 6 februari 1945 efter att De Gaulle vägrat att benåda honom. Kaplan spekulerar lite kring varför Brasillach får ett så hårt straff men ibland blir hennes hypoteser lite långsökta eller glider ut i just ingenting. Exempelvis frågar hon sig om Brasillach fick hårdare straff än andra för att han var homosexuell men detta är i grunden bara en avancerad spekulation baserad på hans texter om manlig vänskap (i en tidstypisk anda som jag även känner igen från de tyska frikåristerna) och sanningen är att vi inte vet mycket om Brasillachs privatliv. Faktum är dock att denne "man of letters" dock dömdes till döden utan att direkt ha dödat eller skadat någon förutom möjligen med sin penna. Om det rättfärdiga i detta kan diskuteras fram och tillbaka och Kaplan skildrar även i sista kapitlet hur Brasillach senare använts i historien. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Tågstation under 1800-talet. 

På sidan 545 – 74 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras Monsieur Chevregny vilken inte kan skilja på hög och låg konst. Det skär sig mellan Verdurins och Cambremers angående en middag. Utläggning följer om hur baron Charlus skryter för Morel om sin egen släkt och dess anor. Det visar sig att Brichot är kär i Madame Cambremert men Madame Verdurin talar förstånd med honom. Baron Charlus nobbar en bjudning till Cambremers vilka blir irriterade. Dr Cottard tror att Albertine är sjuk. Berättaren är i sin tur trött på henne och vill bryta med henne. På tåget till en bjudning talas det åter om ortsnamn. Berättaren hälsar inte på Blochs far, 100 meter bort, då han vill ge akt på Albertine och Saint-Loup. Charlus ställer därefter en rad frågor om Bloch och gycklar lite kring dennes judiskhet. Det diskuteras sjukdomar och berättaren reflekterar åter över alla de orter han åkt igenom. Han är nu fast besluten att inte gifta sig med Albertine.

Der Baader Meinhof Komplex

 

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Der Baader Meinhof Komplex" (1985, ny utgåva 1997 vilken är den jag här läst) av Stefan Aust. Originalutgåvan läste jag på svenska någon gång på nittiotalet men jag tog mig nu an nyutgåvan på tyska, inte minst för att lära mig en del jargong på originalspråket. Aust, som mycket väl kände Ulrike Meinhof och umgicks med hennes familj, skildrar här Röda Arméfraktions historia med huvudfokus på de sju åren 1970 - 77 som började med att Baader fritas ur sin fångenskap och som slutar med en flygplanskapning och "dödsnatten" i fängelset Stuttgart-Stammheim. Givetvis skildras även perioden både före och efter lite översiktligt. Fredliga protester mot Vietnamkriget och konservatism i det tyska samhället under sent sextiotal övergår i förbittrade våldsaktioner och en liten grupp människor tar därefter till terror. Intressant nog hade dock "Baader-Meinhof", som organisationen kallades, även visst stöd från allmänheten (främst vänsterintellektuella) men detta falnade rimligen efterhand då även våldet och aktionerna eskalerade. Den så kallade första generationen var egentligen föga framgångsrika terrorister och efter en serie bombdåd i maj 1972 blev Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe med flera gripna redan månaden därpå och tillbringade resten av sina liv i fängelse. "Andra generationen" av RAF gjorde fåfänga försök att få de fångna släppta via olika former av utpressningsaktioner. De mest kända är ambassaddramat i Stockholm i april 1975 samt kidnappningen av arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer i september 1977 och kapningen av ett Lufthansa-plan i oktober 1977. Inga av dessa aktioner fick någon framgång så till vida att den tyska regeringen, under den hårde ex-militären Helmut Schmidt, gav med sig. Överlevande RAF-medlemmar har även berättat hur luften i mycket gick ur rörelsen efter hösten 1977 även om sporadiska dåd följde in på 90-talet innan RAF i ett pressmeddelande 20 april 1998 tillkännagav sin upplösning. I den nya utgåvan har dock Aust kunnat lägga till en del saker som senare tillkommit, inte minst efter murens fall då Östtyskland hade gett före detta RAF-medlemmar en fristad. Somliga medlemmar har även kunnat skildra vissa förlopp i senare intervjuer. Utöver en rad döda och skadade uppnådde RAF ingenting utöver att det tyska samhället skärpte åtgärder för terrorbekämpning och Aust beskriver även hur man satte in avlyssning med metoder som rimligen var tveksamma i juridisk mening. En dyster men ändå fascinerande skildring av det idealistiska sextiotalets övergång till ett fanatiskt och förbittrat sjuttiotal. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kalkon

På sidan 532 - 45 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren fortsatt Baron Charlus lidanden angående Morel. Han beskriver sedan en pinsam episod på tåget till Verdurins där en nykomling tar en bordell för ett hotell och stämningen blir generad. Därefter beskriver han hur furst de Guermantes hade träffat Morel och velat ha med honom på bordellen ifråga. Charlus hade på något vis luskat ut detta och kom tillsammans med Jupien till bordellen för att spionera på Morel. Hans släkting hade dock redan lämnat etablissemanget. Då Morel senare inser att fursten har någon form av förbindelse till Charlus så undviker han honom. Därefter kommer en utläggning om en viss Pierre de Verjus, greve Crécy. Berättare beskriver även scenen där hotelldirektören i hans frånvaro trancherar en kalkon och uttrycker sorg över att berättaren missade detta (nästa gång, får läsaren veta, det skedde var inte förrän 1918). 

You Never Give Me Your Money

 Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "You Never Give Me Your Money" (2009) av Peter Doggett. Denna bok skildrar Beatles-medlemmarnas relationer (personliga men kanske främst ekonomiska) efter gruppen officiella upplösning 1970. Början av boken är välkänd för de som kan Beatles och skildrar det gradvisa sönderfallet under 1968 och hur gruppen de facto hade upphört redan hösten 1969, efter inspelningen av "Abbey Road". Här finns dock en ganska äcklig men av experter avfärdad historia som Doggett tycks ha svalt med hull och hår. Sommaren 1968 bodde Lennon och Ono hos McCartney efter Lennons skilsmässa (med andra ord kan McCartney inte ha tyckt så illa om Ono). En dag stod ett brev utan adressat på spiselhällen och då Lennon öppnade brevet fanns där en text som löd "You and your jap tart think you're hot shit". Senare ska McCartney obekymrat ha sagt "Ja, det var jag men bara på skoj". Historien kommer tydligen från McCartneys kortlivade romans Francie Schwartz, en av de mer opålitliga källorna i historien om Beatles. Lennon och Ono har aldrig lyft fram denna historia. Dock i övrigt många intressanta saker jag inte kände till men framför allt då efter upplösning. För även om Beatles efter mycket om och men lyckades upplösa gruppen även på ett mer formellt plan i början av 1975 så kom medlemmarna egentligen aldrig riktigt ifrån varandra, bundna som de ändå var via bolaget Apple. Det blev även senare, när relationerna dem emellan var goda, återkommande möten som de deltog i med varierande entusiasm. Efter Lennons död fick Ono ta hans plats och efter Harrisons död ersattes han av dennes änka Oliva. Och så rullade Beatles-maskinen vidare långt in på 2000-talet. Vi får även veta saker som hur de olika nyckelpersonerna nåddes av Lennons död, om Harrisons utsvävande leverne 1973 - 74 och om Starkeys (som han genomgående kallas i boken) grava alkoholism. Allt som allt en mycket gedigen och spännande bok om de fyra före detta Beatlarna. Rekommenderas för den som hyser det minsta intresse för gruppen. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Frankrike sista duell 1967, mellan socialisten Gaston Defferre och gaullisten René Ribière. 

På sidorna 516 - 532 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras relationen mellan Charlus och Morel, som med tiden blir mycket vänligt inställd till berättaren. Stormiga och sårande scener skildras och vid ett tillfälle får berättaren trösta den ledsne baronen. Denne ger honom ett brev som han ber honom överlämna till Morel. Innehållet går ut på att Charlus för Morels skulle ska utkämpa en duell med en officerare som baktalat denne. Morel, som precis innan fällt nedlåtande kommentarer om baronen, blir förfärad och vill hindra det hela. Han och berättaren söker upp Charlus och Morel vädjar till denne att inte utkämpa duellen. Baronen överdriver istället det hela och vill att Elstir kommer och målar av duellen. Cottard kommer, tänkt som vittne, men baronen tar med honom in i ett rum och förklarar att det inte blir någon duell. Då baronen smeker doktorns hand tror denne att det är en invit och blir i sitt stilla inre förskräckt. Männen dricker därefter ett glas och Madame Cottard kommer också förbi. Charlus är allt som allt nöjd med händelseförloppet. 

Krautrocksampler

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är ”Krautrocksampler” (1995) av Julian Cope. Normalt är Cope för oss specialintresserad känd som en något excentrisk brittisk kultartist från 1980- och 1990-talet (idag har jag faktiskt ingen koll på hans göranden och låtanden). Dock har han även skriva några böcker om musik och i just denna volym, sedan länge utgången, skildrar han den tyska rock från tidigt sjuttiotal som fick öknamnet ”Krautrock” i brittisk press. Precis som med många andra öknamn så blev termen med tiden något av en hedersbetygelse. Cope hyser en stark passion för dessa grupper och nämner i förbifarten att de inte var alla som direkt delade hans passion i sjuttiotalets England. Dock kom det uppenbarligen ändå en del folk när Cope och andra såg Faust live i Birmingham 1973, en av hans ungdoms höjdpunkter att döma. Läsaren får en historik över krautrockens framväxt och den speciella situationen i Tyskand och därefter blir det även en genomgång av dels enskilda grupper (Can, Neu!, Amon Düül II, Kraftwerk, Tangerine Dream med flera) och avslutningsvis även en genomgång av de mer intressanta skivsläppen i en slags ”top 50”. Boken är ganska kort men ändå sprängfylld med information om denna onekligen spännande musik som idag är alldeles för okänd.

Och så... dagens Proust! 

Ovan Honoré de Balzac (1799 - 1850)

På sidan 500 – 516 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättare hur han på något vis lyckats förolämpa furstinnan Sherbatoff utan att veta hur. Hon är därefter mycket kylig mot honom. Han återger att det skvallras lite om Charlus och Morel och skildrar hur den lilla klicken talar om Charlus då han inte är med. Under en tågresa till Verdurins diskuterar Charlus, Brichot och Cottard Balzac samt en del filosofi. Man kommer in på homosexuella tendenser i Balzac men Charlus försöker undvika samtalsämnet då Morel kliver på. Han säger dock att man behöver roa Albertine, som också är med. Berättaren gör en utvikning om hur namn och orter blandas ihop sedan Brichot åter rört ihop det kring vilken badort berättaren vistas i. Charlus berömmer Albertine för hennes toilette, vald av berättaren. Det talas lite om Norpois umgänge och man kommer in på berättarens grandonkel Adolphe varvid Morel blir lite pratglad då hans far var dennes betjänt. Det talas om onkel Adolphes hus i Paris, kallat ”40 bis”. Charlus pratar vemodigt om egna släktingar och berättaren nämner att denne ordnat en vindsvåning åt Morel i Paris.

Dylan

 

Den trettioförsta boken som jag läst ut i år är ”Dylan” (2001) av Howard Sounes. Som namnet antyder är det en grundlig biografi över Bob Dylans liv och leverne under hans cirka första 60 år. Läste den första gången då den var ganska nyutgiven och märker att jag minns mycket men får ändå en del nya impulser 20 år senare. Sounes är allt som allt ändå ganska neutral i sin framställning av Dylan och har intervjuat ett stort antal personer omkring honom (varav vissa av förklarliga skäl vill vara anonyma). Till saken hör även att Dylan är en av rockmusikens mest hemliga personer, bränd som han blev av sextiotalets förgudning. Det finns givetvis stora delar som Sounes måste förbigå av den enkla anledningen att han inte vet mer än någon annan men han gör även spännande avslöjanden, såsom Dylans äktenskap med sångerskan Cathy Dennis 1986 – 90. Detta hade för allmänheten varit helt hemligt för så hemlighetsfull var Dylan. Vi följer annars Dylan via olika skivor och turnéer och får vissa detaljer utredda för oss, såsom hans famösa motorcykelolycka 1966. Allt som allt en mycket läsvärd, genomarbetad och seriös biografi.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fransk-judiska släkten Rothchilds vapen.

På sidan 482 – 500 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur chauffören med olika ränker lyckas få Verdurins kusk avskedad och tar över dennes plats. Morel är honom behjälplig. Berättaren analyserar Morels natur och menar att han kan variera på en skala från grym till snäll. Därefter talas om middagarna på La Raspelière, den egendom som Verdurins hyr av Cambremers. Charlus är nu en av de trogna även om Dr Cottard kallar honom ”fikus” bakom hans rygg. Madame Cottard tror att makens tisslande beror på att Charlus är jude varvid en del komiska missförstånd uppstår. Madame Verdurin kallar Charlus och Morel för ”fröknarna” och ger dem rum bredvid varandra så de kan ”musicera”. Däremot förstår Madame Verdurin inte att furst de Guermantes är bror till baron Charlus trots att baronen sagt detta. Hon ber i övrigt Charlus om tjänster i samband med olika arrangemang kring ”de trogna”.

Fjärde republiken

 

Ovan: General de Gaulle vid tiden för krisen 1958. 

I sitt "tredje brev till Frankrike" varnade president Macron för inbördeskrig i Frankrike. Detta var troligen överdrivna ord men i fransk press dagarna innan valen 30 juni och 7 juli 2024 skildras ändå innevarande period som något av en ödesstund för dagens franska stat, den femte republiken. Nu är denna stat i sig själv inte särskilt gammal och går bara tillbaka till 1958 så det finns ännu ett betydande antal människor i vår samtid som gott och väl minns dess tillkomst. 

Frankrikes första två republiker existerade 1792 - 1804 samt 1848 - 51. När landet blev republik för gott 1870 så föddes tredje republiken (1870 - 1940) som alltså uppstod ur nederlaget i fransk-tyska kriget och sedan gick under i samband med nederlaget i andra världskriget. I denna republik hade presidenten mest rollen som representativt statsöverhuvud som utsåg regeringsbildare medan parlamentet istället hade betydande makt. Detta innebar också ideliga regeringskriser och kortlivade ministärer med snabbt skiftande allianser. 

Efter befrielsen 1944 ville man inte bara återuppliva tredje republiken som om ingenting hade hänt utan istället utropades hösten 1946 fjärde republiken. Författningsmässigt var skillnaden mellan tredje och fjärde republiken dock små och det rörde sig fortfarande om en stat med starkt parlament och svag presidentmakt. Fjärde republiken tvingades under sin korta existens ideligen hantera befrielsekrig i kolonierna. Lagom då Frankrike gick mot sitt nederlag i Indokina (första Vietnamkriget, 1946 - 55) utbröt en fullskalig revolt 1 november 1954 i Algeriet. 

Algeriet var nu inte vilken koloni som helst utan hade sedan 1848 varit en integrerad del i Frankrike och dess invånare hade representation i parlamentet i Paris. Med andra ord var Algeriet lite av "juvelen i kronan" i det franska imperiet. Fransmännen hade dock sköt Algeriet illa under tiden efter kriget och på själva fredsdagen 1945 hade franska trupper beskjutit algerier som demonstrerade för självstyre. Vidare dialog var efter det utesluten och nio år senare exploderade landet. 

Länge satte Frankrike in alla medel för att tvinga Algeriet till underkastelse och befrielsekriget blev en synnerligen grym historia med allt värre övergrepp från båda sidor. Kampen mot Frankrike leddes av Nationella befrielsefronten (FLN) och som motvikt bildade franska högerextremister organisationen OAS, vars mål var att Algeriet skulle kvarstå som del av Frankrike. Situationen blev allt värre med ideliga bombdåd även i Frankrike och även där utförda av båda sidor. 

Krisen blev akut 13 maj 1958 då etniska fransmän tog makten i Algeriet i en kupp och senare även landsatte fallskärmstrupper på Korsika som föll utan motstånd. I den vevan förklarade sig den nu lätt åldrade de Gaulle, hjälten från andra världskriget och tillfällig regeringschef 1944 - 46, att han var beredd att "rädda" Frankrike. Kuppmakarna hade heller inget emot detta då de såg De Gaulle som en patriot (helt riktigt) och som en garanti för att Algeriet skulle förbli franskt (där högg de i sten). Parlamentet i Paris var handlingsförlamat och föll undan för de Gaulls krav på "extraordinära befogenheter" i slutet av maj 1958. 

Saker gick dock inte som någon hade tänkt sig. Det som skedde i själva Frankrike i maj 1958 var ju i realiteten en snyggare statskupp där en stark man, under hot om våld från en annan grupp, kom till makten i ett krisläge. De Gaulle var nu en man som, för att använda ett modernt uttryck, "körde sitt eget race", och han gick inte i någons ledband. Han insåg att fjärde republiken hade gjort bankrutt men hade heller inga planer på att tvinga kvar ett folk som inte ville tillhöra Frankrike. Fjärde republikens siste president, Coty, avgick i september 1958 och 4 oktober 1958 utropades femte republiken som nu istället skulle ha en stark presidentmakt i amerikansk stil. Vid en folkomröstning i början av 1959 kunde De Gaulle på helt legitim väg tillträda som femte republikens förste president. 

Därefter följde många turer som faller utanför ramen i denna framställning men som slutade med att Algeriet blev självständigt fullt ut 3 juli 1962 efter ytterligare kriser, bland annat en ny statskupp i Algeriet 1961 och en på den tiden hemlig massaker på algerier i centrala Paris. OAS, som hoppats på De Gaulle, blev ytterst förbittrade och utsatte honom för flera mordförsök. Bland de mer spektakulära var att beskjuta presidentens bil med kulspruta i augusti 1962. De Gaulle klarade sig oskadd och konstaterade efteråt torrt att "de skjuter som grisar". 

Många etniska fransmän lämnade Algeriet efter 1962 och flertalet av dem slog sig ner i södra Frankrike, just de delar av landet där Front National fick sina första framgångar i lokalpolitiken. Och så lever tidigare generationers gärningar kvar in i vår egen tid. Och jag tror trots allt att Macrons problem är mindre än de som de Gaulle fick hantera. Och om det skulle bli en sjätte republik återstår att se. Men märkligare saker har hänt i historien.