Schillers kranium

 

Ovan: Beethovens kranium, fotograferat 1863, ej att förväxla med Schillers

Jag har flera gånger hört historien om då författaren Goethe visades kraniet av sin gamle vän Friedrich Schiller och även om den historien är bisarr nog så är den än märkligare i verkligheten. Schiller, tio år yngre än sin vän Goethe, dog ändå många år innan denne, 9 maj 1805. Bara tre dagar senare begraves författaren i en billig kista på en Weimar-kyrkogård för prominenta medborgare som saknade egen familjegrav. Åren efter begravningen föll uppenbarligen den billiga kistan sönder och Schillers skelett spreds ut och blandades med intilliggande skelett. År 1826 beslutade borgmästaren Karl Leberecht Schwabe, en beundrare av Schillers författarskap, att gräva upp kistan för ombegravning på en bättre plats. Tre daglönare lejdes till arbetet tillsammans med den lokale dödgrävaren. Arbetet var inte värst trevlig och någonstans mellan 23 och 27 kranier hittades jämte övriga ben. Borgmästaren tog med sig dessa hem och undersökte dem. Han bestämde att det största av dem givetvis måste ha tillhört Schiller. Något senare fick alltså Goethe se Schillers påstådda kranium och han tilläts i all hemlighet ta hem kraniet till sig en tid där han förvarade det och rentav skrev en hyllningsdikt till det. 1827 flyttades det kompletta skelettet till Fürstengruff och då även Goethe fördes dit 1832 invigdes en helgedom över den tyska klassicismen och en stiftelse bildades för att hantera denna. En anatom ifrågasatte dock kraniets äkthet 1883 och menade att dödsmasken inte missade kraniets form. Detta ledde så småningom till nya grävningar 1911 på den plats där kraniet hittades 1826. Ytterligare 63 skallar grävdes upp och projektets ledare, August von Froriep, valde ut en skalle som han bättre trodde var Schillers vilket ledde till att ännu ett skelett hamnade i helgedomen 1914. Efter andra världskriget slog östtyska forskare fast att den första skallen var Schillers. Stiftelsen lät 2006 utförda DNA-tester för att en gång för alla utröna om skallen och övriga ben tillhörde Schiller, som ännu hade levande ättlingar. När resultaten presenterades 2008 konstaterades att de två skeletten bestod av totalt sex personer och inga ben överhuvudtaget tillhörde Schiller. Stiftelsen nöjde sig dock med att så var fallen och förklarade att man inte heller tänkte jaga Schillers kranium. Det har därmed spekulerats om Schillers kranium tidigt försvann, antingen via en slump eller via en ren stöld. I samband med Beethovens död förekom rykten om att samlare ville komma över hans kranium och hans vänner höll periodvis vakt på kyrkogården. Beethoven kom också att grävas upp både 1863 och 1888 men så vitt man kunnat bedöma är det i alla fall Beethovens kranium som forskare kunnat studera. Men var Schillers skalle tagit vägen förblir ett olöst mysterium.

Och så... dagens Proust!

Ovan: ”Au Salon de la rue des Moulins” (1894), interiör från bordell målad av Henri de Toulouse-Lautrec

På sidan 165 – 187 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur berättarens föräldrar gör sig lite lustiga över hans bekantskap med Bergotte men de ändrar genast ton då han förklarar att Bergotte fann honom mycket intelligent. Han går därefter över till hur Bloch introducerar honom för bordeller där han bland andra träffar den judiska kvinnan som han skämtsamt döper till ”Rachel då herrens nåd”, efter en figur ur en opera. Därefter beskrivs hur Gilberte efterhand tröttnar på berättarens frekventa besök och relationen mellan dem svalnar. Berättaren ställer därefter in en rad möten med Gilberte men börjar istället besöka Odette för att dricka te med henne.

Frank Gusenbergs sista ord

 

Ovan: Frank Gusenberg (1893 - 1929)

Chicago-bon Frank Gusenberg dog en tråkig död men å andra sidan var han själv ingen särskilt trevlig person, yrkesmördare som han nu var. Gusenberg var nämligen en av de sju personer som blev dödade i den så kallade "Valentinmassakern" på alla hjärtans dag i Chicago 14 februari 1929. Morden, troligen utförda på order av Al Capone, handlade om kampen om svartspriten. Gusenbergs gäng befanns sig i ett garage då två män i polisuniform kom in och beordrade samtliga närvarande, varav ett par inte ens var gangsters utan bara råkade vara på plats, att ställa sig med händerna mot väggen. Därefter kom, enligt vittnen utanför, två andra män med k-pistar in och sköt ner de sju som stod vid väggen. När polisen kom så var Gusenberg den ende som ännu levde, trots att han träffats av 14 kulor. En polis som vuxit upp i Gusenbergs grannlag kände igen honom och frågade den svårt skadade mannen "Who shot you" varvid Gusenberg sluddrade fram "No one.. nobody shot me". Han fördes till sjukhus och medan han låg döende frågade polismannen honom åter vem som skjutit honom varvid han fick fram "I ain't no copper" varefter han något därefter dog. Gusenberg satte därmed ett exempel utifrån mottot "en sann gangster avslöjar inget". 

Och så ... dagens Proust!

Ovan: Interiör från teatern Comedie-Francaise. 

På sidan 155 - 165 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildrar berättare Gilberte och hennes likheter med modern respektive fadern samt hennes relation till dem. Han diskuterar åter teater med Swann som trivs med samtalet. Han funderar över vad Bergotte tycker med honom. Han får sedan skjuts hem i dennes vagn och får beröm för sina intellektuella intressen. Bergotte tycker dock att Cottard, "en idiot"; inte borde vårda honom och rekommenderar en annan läkare. Han talar även om alla lidanden Swann måste utstå på grund av äktenskapet med Odette vilket förvånar berättaren. 

Polybios – Vittne till imperiets födelse

 

Historikern Polybios var en romersk författare enbart på så vis att han vistades en stor del av sitt liv i Rom, där han skrev sitt omfattande historiska verk, samt genom det faktum att han även kom att vistas i den absolut innersta kärnan av den romerska ledningen. I övrigt var han dock i själ och hjärta grek, han skrev delvis för en grekisk publik och han följde det ganska moderna sätt att skriva historia som hade inletts av historikern Thukydides på 400-talet f. Kr. Just därför att han befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt har jag ändå valt att ta med denne man här. Polybios härstammade från Megalopolis i Arkadien där han var född omkring 205 f. Kr. Han var av hög börd och en av de verksamma inom Achaiska förbundet (bildat 280 f. Kr.), en union av grekiska småstater som nominellt stod under makedonsk överhöghet. Achaiska förbundet försökte hålla sig neutralt under krigen mellan Rom och Makedonien men efter den romerska segern över detta kungadöme begärde det övermodiga Rom 166 f. Kr. av Achaiska förbundet att 1000 ädlingar skulle sändas som gisslan till Rom, varav Polybios blev en. Dessa personer gick skilda öden till mötes men för den högt bildade och säkerligen mycket intagande Polybios blev det en behaglig fångenskap. Polybios charmerande och världsvana natur bidrog säkerligen till att han blev god vän med Aemilius Paulus, en framgångsrik general från krigen med Makedonien. Denne anförtrodde Polybios sina söner Fabius och Scipio såsom elever. Såsom gisslan (om än i gyllene bur) är det troligt att Polybios bör ha sett möjligheterna till undervisning som en tacksam förströelse. Scipio Aemilianus (även känd som Scipio d y) var alltså den man som med tiden skulle gå till historien som Karthagos förintare och han och Polybios kom varandra mycket nära med tiden, som vi ska se. Polybios tillbringade omkring 16 år i Rom men tack vare Scipios inflytande fick han lov att kring 150 f. Kr. återvända hem. Frivilligt återvände han dock året därpå till Rom och följde med Scipio i det tredje puniska kriget. Kanske kunde han helt enkelt inte hålla sig borta från dessa världsomvälvande händelser, vilka Polybios med mycket klar blick också insåg att de var. Mycket tyder alltså på att han var personligen närvarande vid Karthagos förstörelse 146 f. Kr. Samtidigt som man förintade Karthago förstördes också Korint i den grekiska världen och efter puniska kriget reste Polybios åter till Grekland där han med stor diplomatisk skicklighet såg till att ge det besegrade Grekland så goda villkor som möjligt och omorganisera det politiska styret i poliserna, stadsstaterna. Efter detta arbetade han i omkring 10 år, fram till cirka 134 f. Kr., med sitt väldiga historiska verk som totalt skulle omfatta cirka 5000 sidor i modern bokform. Tyvärr har det dock inte bevarats i sin helhet. Tanken var att han skulle skildra de puniska krigen och Roms väg till herravälde. Polybios tycks under sitt arbete ha gjort ett stort antal resor, intervjuat nyckelpersoner och besökt viktiga platser i sin framställning. Redan i inledningen till sitt verk börjar Polybios med att prisa själva historieskrivandet:

Om de som före mig upptecknat historiska händelser hade uraktlåtit att prisa själva historien, vore det otvivelaktigt nödvändigt att uppmana alla att studera och tillägna sig dylika anteckningar, emedan det icke finnes någon tjänligare vägledning för en människa än kännedomen om förgångna händelser.

Det anmärkningsvärda är att Polybios har en så klar blick för vad som skett under hans egen levnad. Han inser fullt ut att Rom just lagt grunden till ett världsherravälde, åtminstone över den värld som man kände till vid den tiden. Han jämför även Rom med andra, äldre, riken men tvingas konstatera att ingen av dessa kommer i närheten av det Rom åstadkommit. Han beskriver även kortfattat romarnas äldre krig. Därefter kommer han så in på första puniska kriget och kan därmed inte låta bli att kritisera de historiker som tidigare skrivet om detta för deras partiskhet:

Men icke mindre än av de förut nämnda omständigheterna eggades jag av att ägna uppmärksamhet åt detta krig även därav, att de som tyckas med största sakkännedom ha skrivit om det, Filinos och Fabius, icke på behörigt sätt meddelat oss sanningen. Att de med avsikt ljugit, antager jag icke. Därtill sluter jag mig av deras liv och tänkesätt. Men det förefaller mig, att det gått med dem såsom med älskande. På grund av sitt tänkesätt och sin fullkomliga välvilja anser Filinos, att karthagerna i allt ha handlat klokt, ädelt och manligt, romarna tvärtom. Fabius har en motsatt åsikt. Annars torde man i livet säkerligen icke fördöma mildhet. Ty en god man bör vara en vän till sina vänner och sitt fädernesland, han bör med sina vänner hata deras fiende och älska deras vänner. Men om någon övertager en historieskrivares roll, bör han glömma allt sådant.

Detta tal om att till varje pris förhålla sig objektiv då man skriver historia kan också verka oerhört modernt, och sant är att knappast alla antika historiker nådde upp till Polybios ideal. Som vi ska se visar han på flera ställen i sitt verk upp denna förbluffande opartiskhet med tanke på att han själv ändå var intimt förknippad med den ena sidan i de krig han skildrar. Han uttrycker dock en stark beundran för romarnas envishet, till exempel då de beslutar att skapa sig en flotta för att kunna ta sig an den karthagiska sjömakten trots att de själva har ringa erfarenhet av sjön. Polybios gör dock inga försök att försköna krigen utan synes ha en oerhört dyster syn på människan och vad hon är i stånd till:

I själen uppstå på liknande sätt mången gång liknande svarta fläckar och rötsår, så att det icke finns ett djur, som är gudlösare och grymmare än människan.

Ett exempel på Polybios mer objektiva syn är då han beskriver de underhandlingar om fred som förekom mellan romare och karthager under första puniska kriget. Den romerske ledaren ansåg sig som en riktigt hygglig karl men karthagerna var av annan åsikt:

Men då dessa sammanträffade med Marcus, var det så långt ifrån att de voro benägna för hans förslag och att göra något av vad han framställde, att de icke en gång voro i stånd att höra hans tunga fordringar. Ty Marcus ansåg, liksom hade han redan allt i sin hand, att de borde med tacksamhet och som en gåva mottaga alla hans möjliga eftergifter. Men karthagerna ansågo, att även om de blevo kuvade, därpå icke kunde följa något hårdare än det som då påbjöds. De återvände, icke blott missbelåtna med det som föreslogs, utan även stötta över Marcus’ hårdhet. Då karthagernas senat hörde vad den romerska härföraren föreslagit, och ehuru den nästan uppgivit allt hopp om räddning, höll den sig så manligt och ädelt, att den valde att uthärda allt och pröva på alla åtgärder och tillfällen, för att ej underkasta sig något som var vanärande och deras tidigare handlingar ovärdigt.

Även följande lilla mening kan visa på att Polybios såg romarna i ett ganska klart ljus. Det är onekligen sant att romarna i sin politik mer ofta än sällan använde krig som medel:

Romarna bruka över huvud våld i allt och anse sig nödvändigt böra genomföra vad de föresatt sig och tro att intet som de beslutit är omöjligt.

Han är heller inte av avsikten att romarna agerade i blindo eller improviserade vid denna tid:

Härav framgår, såsom jag i början av mitt arbete framhöll, att romarna icke genom lycka eller av en händelse, såsom några hellener tro, utan fullkomligt med skäl, efter att i sådana och så stora företag ha övat sig, icke blott djärvt lade an på ledningen och herraväldet över hela världen, utan även nådde sitt mål.

Man får i övrigt veta en hel del om den romerska krigföringen och även sådana intressanta saker som att en romersk legion bestod av 5200 fotsoldater och 300 ryttare. Polybios gör i sin framställning en mängd utvikningar och diskuterar även romarnas olika krig med gallerna, vilka han beundrar en smula för deras mod men i övrigt föraktar för deras brist på taktik:

Men i fråga om planläggningarna och omdömeslösheten i de enskilda åtgärderna är det förtjänt av fullständig ringaktning, därför att, jag vill icke säga större delen, utan helt enkelt allt av gallerna bestämdes mera av lidelse än av beräkning. (…) Jag ansåg det tillhöra historien att erinra om dylika ödets mellanspel och berätta därom för eftervärlden, för att de som följa efter oss icke må, fullständigt okunniga därom, uppskrämmas av plötsliga och oförmodade anfall av barbarer, utan något besinna, huru kortvarig och lätt att förinta en barbarhop är för dem som strida med förstånd, och för att de må utstå deras anfall och omintetgöra deras förhoppningar hellre än att uppgiva något nödvändigt.

Barbarer var med andra ord inget att frukta, enligt Polybios. Man kan här onekligen jämföra hur t.ex. brittiska och franska imperialister såg på spjutbeväpnade afrikanska stammar under 1800-talet: impulsiva och orädda men i grunden lätta att meja ned. I en rad av sina böcker (III.6 – III.12) diskuterar Polybios den djupare liggande orsaken till att andra puniska kriget utbröt. Han menar att det orsakades av karthagernas hat mot Rom. Enligt hans åsikt är det dock inte fråga om att Rom var den oskyldiga aktören som drabbades av ett ondskefullt och hatiskt Karthago, vilket till varje pris ville börja krig. Polybios verkar snarare mena att Rom vid det laget hade förödmjukat Karthago så pass mycket så att fiendskapen vid det laget var oförsonlig. Det gick knappt att undvika att krig förr eller senare bröt ut då båda sidor manövrerade på olika håll i västra medelhavet. Slutligen bröt också en konflikt ut i Iberien. Polybios fortsätter under framställningens gång att avfärda sådant som han finner osannolikt och gör det på ett underbart sätt i denna passage, där två mindre betydande historiker elegant avrättas:

Huru och på vad sätt framföra dessa författare på scenen senatens underbart dystra stämning, men säga tillika, att fäderna införde sina söner, som vore tolv år eller däröver, i senaten, och att de deltogo i rådplägningarna, men icke ens för någon av sina anhöriga förrådde något som icke fick omtalas. Härav är intet sannolikt eller ens sant, om icke ödet till allt annat tilldelat romarna även den förmånen, att de ha förstånd genast från födelsen. Om sådana skrifter, som Khaireas och Sosylos avfattat, behöver man icke säga något vidare. De synas mig icke ha någon ställning eller betydelse i historien, utan i rakstugu- och pöbelsladder.

Polybios synes överlag vara väldigt stolt över sitt verk och betonar vid ett senare tillfälle att hans universalistiska historia där han, så att säga, knyter ihop alla trådar är bättre än vilket specialarbete som helst. Länge fram påpekar han t.ex. att man kan skriva ett aldrig så detaljerat verk om Siracusas belägring men att man aldrig kan få förstå exakt varför denna belägring kom till stånd om man inte ser det hela i större sammanhang. Bland de många händelser i det lilla som dock skildras finns bland annat slaget vid Canae i augusti 216 f. Kr., ett slag som via Hannibals bländande taktik kommit att studeras av både historiker och militärer under kommande århundraden:

Då romarna följde efter detta och rusade samman mot mitten och den plats där fienderna veko, störtade de långt framåt, så att de med tung beväpning utrustade libyerna från vardera sidan kommo i deras flanker, ty de av dem, som från högra flygeln svängt åt vänster och de angrepo från höger, stodo vid fiendernas flank, de åter från vänster svängde åt höger och angrepo från vänstra sidan, i det själva saken anvisade vad man borde göra. Härav blev följden att, enligt Hannibals plan, romarna vid sitt angrepp på gallerna blevo avskurna av libyerna. Romarna stridde icke vidare i slagordning, utan man för man, och manipelvis vände de sig mot de från sidorna anfallande och kämpade.

Hannibals taktik gick alltså ut på att få det att se ut som om centern i hans styrkor sviktade och drog sig tillbaka inför romarnas anfall men därefter slöt sig vänster- och högerflankerna likt en gripklo kring de romerska styrkorna som därefter var helt omringade och mer eller mindre nedgjordes. Efter många turer lyckas romarna fördriva Hannibal från Italien men innan framställningen når fram till slutet av andra puniska kriget hinner Polybios göra en rad utvikningar som dock ofta kommit att citeras av senare statsvetare, inte minst Machiavelli vilken i början av 1500-talet nästan ordagrant citerade Polybios i sina många skrifter om det perfekta statsskicket. Polybios ställer upp styreskicken monarki, aristokrati och demokrati vilka alla har sina sämre motsvarigheter (tyranni, oligarki och anarki). Rom har dock den fördelen att man inkorporerat inslag från alla tre styreskicken vilket gör deras stat dynamisk och överlägsen alla andra. Polybios jämför även Rom med Karthago och hur konjunkturerna växlar:

Kartagernas stat synes mig i äldre tider ha varit väl inrättad i dess viktigaste enskilda drag. Det fanns konungar hos dem, de gamles råd hade en aristokratisk makt och folket avgjorde det som tillkom folket. Över huvud var allas anpassning efter varandra lik romarnas och lakedaimonernas. Men vid den tid, då Kartago inlät sig på Hannibalkriget, var Kartagos statsförfattning sämre, romarnas bättre. Ty då vid varje kropp och varje statsförfattning och företag förekommer en naturlig tillväxt, en höjdpunkt och sedan ett avtagande, och allt är bäst under höjdpunkten, så skilde sig författningarna i enlighet därmed från varandra.

Vad gäller Roms äldre historia, vilken Polybios då och då hänvisar till, så kommer han ibland ändå in på halvmytiska berättelser som t.ex. den om Horatius Cocles vilken höll en bro mot fienden medan han uppmanade sina stridskamrater riva den varvid även han själv omkom i vågorna. Å andra sidan kan Polybios förstås ha menat att en sådan historia åtminstone inte är osannolik. Romarna är allt som allt överlägsna karthagerna tack vare deras sunda förhållande till exempelvis penningen:

Vidare äro seder och bruk i fråga om penningförvärv bättre hos romarna än hos karthagerna. Hos karthagerna är ingenting skamligt som bringar vinst. Hos romarna är ingenting skamligare än att låta sig bestickas och skaffa sig vinning på otillbörligt sätt, ty lika mycket som romarna uppskatta vinning med ärliga medel, lika mycket betrakta de å andra sidan som något skamligt vinningslystnad med otillåtna medel. Därpå utgör följande ett bevis. I Kartago får man ämbeten genom att öppet giva skänker. Hos romarna är döden straffet härför. Då sålunda motsatta belöningar för dygd äro uppställda, är det naturligt att förberedelserna för dessa är hos vardera olika.

Även romarnas fromhet och respekt gentemot gudarna betonas i följande stycke. Polybios är emellertid medveten om att allting har en ände. Rom kommer troligen inte att förbli lika starkt som det är i skrivande stund:

Att allt som existerar är underkastat fördärv och förändring behöver knappast någon utläggning. Ty själva naturnödvändigheten är tillräcklig att bibringa denna övertygelse. Det finns två omständigheter, på grund av vilka varje statsbyggnad fördärvas, den ena en yttre, den andra uppstår inom själva staten. Den förra tillåter icke någon säker undersökning; men den andra är bestämd av förhållandena inom staten.

De första böckerna i Polybios framställning är bevarade i sin helhet, men för den senare delen återfinns enbart större fragment. Emellertid finns även här en hel del minnesvärda scener bevarade såsom mötet mellan Hannibal och Scipio Africanus alldeles innan slaget vid Zama, utanför Karthago:

Följande dag redo båda, Hannibal och Publius, med några få ryttare ut från sina läger, och sedan de skilts från dessa, sammanträffade de. De hade en tolk med sig. Efter att ha hälsat började Hannibal tala och sade, att han önskade, att romarna aldrig hade eftersträvat något utom Italien eller karthagerna något utom Libyen. Ty för vardera vore dessa välden de bästa och kort sagt liksom av naturen avgränsade. ”Men sedan vi först råkat i tvist om Sicilien, bekrigade vi varandra, och därefter åter för Iberiens skull. Slutligen, icke tillräckligt varnade av ödet, ha vi gått så långt, att den ena parten svävat i fara för fädernejorden och den andra allt ännu svävar i fara. Det återstår att, om vi kunna, själva blidka gudarna och göra slut på den nu pågående tävlan. Jag för min del är därtill beredd, emedan jag genom händelserna fått pröva på, huru föränderlig lyckan är och inom kort åstadkommer stora förändringar i vardera riktningen, såsom om den hade att göra med omyndiga barn.”

I det följande varnar Hannibal Scipio för lyckans växlingar och tar sig själv som exempel. Vem hade kunnat tro att han, efter slaget vid Canae, nu var så tillbakapressad att han måste strida med fienden alldeles utanför sin stad? Han menar därför att man bör söka en politisk lösning och undvika kommande krig. Hannibal framstår här som en måttfullhetens man. Den mer arrogante Scipio svarar honom att Karthago i sådana fall borde ha tänkt på detta innan de inledde kriget och därför nu får så vad de skördat. Det blir alltså batalj. Inför skildringen av slaget vid Zama är det även för den objektive historikern Polybios svårt att inte bli berörd av situationen, vilket han öppet medger i sin framställning:

Vem kunde väl, då man tager hänsyn härtill, vara oberörd i sin framställning! Ty härar mera krigiska eller härförare lyckligare än dessa och mera övade tävlare i krigiska värv kan man icke finna, ej heller att lyckan utsatt större tävlingspris för de kämpande än de som då voro uppställda. De som segrade i striden skulle bli herrar icke blott över Libyen och Europa, utan även i alla de andra delar av världen, som falla under en historisk framställning. Och detta skedde ganska snart.

Slaget slutar också med en stor seger för Scipio och i Karthagos senat diskuterar man efteråt fredsvillkoren varvid Polybios presenterar en episod som i sin tumultartade skildring verkar ganska trovärdig. En man talar emot fredsvillkoren varvid själve Hannibal sliter ned honom ur talarstolen för att istället tala för dem. Man protesterar mot att Hannibal brutit mot uppförandekoden i senaten och Hannibal ber om ursäkt men förklarar att han inte kände till detta då han inte satt sin fot i sitt fädernesland sedan han var 9 år. Resultatet av det hela blir i alla fall att man godkänner de ganska hårda, men inte förkrossande, fredsvillkoren. Från det tredje puniska kriget finns inte mycket bevarat vilket är synd, då det ju verkar som om Polybios personligen var närvarande vid Karthagos undergång. Följande citat är dock lite dunkelt:

Då Scipio såg, att staden gick en fullständig undergång till mötes, säges han ha brustit i gråt och öppet fällt tårar över sina fiender. Då han en lång stund varit försänkt i tankar och insåg, att en gudamakt omstörtar städer och folkslag och alla riken, liksom enskilda människor, och detta öde drabbat Ilion, som en gång var en lycklig stad, och att det drabbat assyriernas och medernas och persernas på sin tid stora välden och makedoniernas alldeles nyss lysande välde, hade han, frivilligt eller emedan dessa verser undföllo honom, yttrat: ”En gång kommer den dag då det heliga Ilion faller, Priamos själv och hans folk, den lansbeväpnade drottens.” Då Polybios frimodigt frågade honom – han var nämligen Scipios lärare – vad hans ord åsyftade, hade Scipio icke skytt att tydligt nämna sitt fädernesland, ty för detta fruktade han, då han tänkte på allt mänskligt.

I denna kända episod ”säges att” Scipio ska ha gråtit över Karthagos undergång, vilket antyder att Polybios inte var vid hans sida då just detta hände. Emellertid är det mycket möjligt att de möttes en kort stund efteråt och att Scipio var tagen och tankfull varvid Polybios frågat honom vad som stod på eller vad han då menade med det citat som kom över hans läppar. I vilket fall har vi här ett enastående vittnesbörd från en av antikens mest centrala händelser, det ögonblick då Rom anträder vägen mot världsherravälde efter att skoningslöst ha förintat en rival. Polybios är inte utan sympati för Karthago och är enastående objektiv trots sin stora beundran för Rom och sin bindning till dess ledande kretsar. Polybios kom för övrigt att överleva sin yngre vän Scipio, som dog 129 f. Kr. Därefter återvände Polybios för gott hem till Grekland och ska ha dött vid 82 års ålder (d.v.s. kring 123 f. Kr.) efter fall från en häst.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Nejlikor

På sidan 135 – 155 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras hur Odette trycker visitkort med ”Mr” på och berättaren skickar blommor till henne samt vill apa efter detta med visitkorten. Han bjuds in till ”en intim middag” med 16 personr varav en är författaren Bergotte. Berättaren skildrar sin besvikelse då hans presenteras för en alldaglig gammal man. Han noterar nejlikor vid allas tallrikar sam svart kaviar, som han inte vet vad det där. Han irriterar sig på Bergottes sätt att prata som är så olikt hur han skriver men finner till sist någon likhet. Olika författares stilar diskuteras. Bergottes familjs sätt att prata diskuteras liksom hans inflytande på yngre författare. Därefter återger berättaren detaljerat vissa egenarter i Bergottes sätt att prata. Han diskuterar vidare Berma och Fedra med Bergotte och både denne och Odette gör sig lustiga över Monsieur de Norpois.

Loewenhistorier

 

Den elfte boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergman från 1950 vilken omfattar romanen "Loewenhistorier" (1913), fyra stycken "Loewennoveller" (publicerade 1915 - 26) samt "Falska papper" (ursprungligen publicerad som följetong 1915 - 16). I huvudboken möter vi adelsmannen och konstnären Leonard Loewen, kusin till Henrik Bourmaister från "Komedier i Bergslagen". Loewen har under långa tider vistats utomlands, mest i Paris, men återvänder till vad som förmodligen är Wadköping tillsammans med angorakatten William Penn. Vi får sedan följa hans något växlingsrika karriär som ibland tar halsbrytande vändningar då hans ställning varierar från gravt alkoholiserad inhysing till informator på gods.

De fyra "Loewennovellerna" utspelar sig både före och efter novellen och innehåller även ett par inkonsekvenser (exempelvis en kärlekshistoria mellan Loewen och en medlem av släkten Arnberg, Nora, som börjar om i den andra novellen). "Falska papper" är en något snårig och otydligt berättad spänningsroman som utspelar sig under första världskriget och har en lös spionintrig. Bergman skrev den under pseudonymen Holger Brate och samme Holger Brate är även romanens berättare. Allt som allt inte några av Bergmans bättre verk och han skulle genast lyfta med efterföljande "Komedier i Bergslagen" som verkligen blir början på hans guldålder som författare. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Prinsessan Mathilde (1820 - 1904), brorsdotter till Napoleon I och kusin till Napoleon III.

På sidan 112 – 135 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras rutinerna under alla besöken hos familjen Swann inklusive åkturer. Odette spelar den lilla frasen för berättaren och han återger sin reaktion på den. Swanns och dottern Gilbertes relation diskuteras. Därefter följer en mer ingående skildring av åkturerna med vagn och mötet med prinsessan Mathilde av huset Bonaparte. Gräl mellan Swann och Gilberte då den senare vill gå på en konsert på Swann Seniors dödsdag och även gör detta.  

Élisabeth Louise Vigée Le Brun

 

Ovan: Vigée Le Brun på ett självporträtt från 1790

Élisabeth Louise Vigée Le Brun (1755 – 1842) nådde en hög ålder, både för en person som levde i skiftet 1700-/1800-tal och för en person som genomlevde de omvälvningar som inträffade under hennes liv. Hon var därtill något så ovanligt som en äldre kvinnlig artist osm var både känd och uppburen under sin levnad. En klok person i min omgivning, med ett specialintresse för ofta bortglömda kvinnliga konstnärer, har påpekat att de kvinnliga konstnärer som kom fram kunde göra det för att de fick uppmuntran och tillåtelse från männen omkring sig. Om så inte var fallet så spelade det tyvärr ingen roll hur duktig konstnären än var.

Élisabeth Vigée (som senare bara lade till makens namn, Le Brun) var dotter till en målare och gifte sig med en målare och gallerist som båda uppmuntrade henne. Troligen såg de förvisso att hon var en målare av enastående skicklighet. Med sitt brådmogna kunnande var Élisabeth Vigée profesionell målare redan i tidiga tonåren och blev medlem av den första av måna akademier 1774. Hon gifte sig 1776 med Jean-Baptiste-Pierre Le Brun, målare och konsthandlare och fick 1780 parets enda barn, dottern Julie. Maken ställde ut hennes verk och bidrog ytterligare till hennes berömmelse i Frankrike.

År 1781 gjorde paret en resa till Flandern och Nederländerna och förkovrandet i de gamla flamlänska mästarna och deras tekniker påverkade starkt Élisabeth Vigée Le Brun och hennes teknik utvecklades enormt under 1780-talet. Det kan dock konstateras att hennes stil, en elegant blandning av rokoko och den då spirande nyklassicismen, var ganska färdigutvecklad kring 1790 och därefter skulle hon i huvudsak raffinera sina maner. Att hon var uppskattad bevisades dock genom en rad aldrig sinande uppdrag under följande decennier.

Att det officiella Frankrike under ”l'Ancien Regime” var ganska tillsnörpt visades dock av ett par skandaler kring hennes verk. Dels då hon på ett självporträtt från 1787 log och visade tänderna vilket ansågs oerhört då idealet var att hålla munnen stängd. Såvida Madame Vigée Le Brun nu inte förskönat sina tänder kan man snarare konstatera att hon vara stolt över att som 1700-talsmänniska ha ett så vackert garnityr under en tid då många gärna undvek att flina upp sig för att inte exponera sina dåliga gaddar. En kort tid efter, då hon börjat få uppdrag av drottning Marie Antoinette blev det åter skandal eftersom hon avbildat drottningen i enkla kläder. Dock skulle den gamla regimen snart få lite annat att tänka på en etikettsbrott på tavlor.

Ovan: Marie Antoinette avbildad 1783.

De sista åren före 1789 målade Madame Le Brun några av de mest kända porträtten av den franska drottningen och hennes barn. Madame Le Brun undvek kaoset under revolutionen genom att gå i exil med dottern i oktober 1789. Maken, som måste ha varit ett under av förståelse, stannade i Paris och överlevde alla stormar som följde. Madame Le Brun hade 1783 blivit invald i Kungliga akademin för måleri och skulptur som blott en av 15 kvinnor mellan år 1648 och 1793. Ironiskt nog förbjöds kvinnliga akademiledamöter av den ”progressiva” revolutionen. Sedan hon lämnat Frankrike kom hon under 12 år att leva ett kringflackande liv och vistades i tur och ordning i Italien, Österrike, Ryssland och Tyskland.

Under dessa år blev hon invald i akademier var hon än kom och målade av de rika och mäktiga (hennes produktion kom till sist att omfatta allt som allt 660 kända porträtt och omkring 200 landskap). I Italien målade hon av Marie Antoinettes syster och noterade senare att ett av dennas barn var så fult och bråkigt så hon var tveksam till att ta sig an uppdraget. I Ryssland målade hon av medlemmar av tsarfamiljen men lagom då tsarinnan Katharina hade gått med på att låta sig avbildas så dog hon dagen efter, lagom då första sittningen skulle äga rum. Madame Le Brun målade dock av efterträdaren Paul och dennes hustru. Det var för henne en stor sorg att dottern gifte sig och blev kvar i S:t Petersburg där hon också avled 1819.

I januari 1802 kunde hon, efter att maken vädjat till regeringen, återvända till Frankrike och hennes liv kom in i lugnare banor. Det blev ett par resor till London och Schweiz (där hon målade av den kända Madame de Staël) men i övrigt stannade hon mest i Frankrike. Den sista utställningen under hennes livstid ägde rum 1824. Madame Le Brun publicerade sina memoarer 1835 – 37. På hennes gravsten står skrivet ”Ici, enfin, je repose” (”här vilar jag äntligen”). Efter sin död glömdes hon dock bort och efter utställningen 1824 skulle det dröja till 1982 innan en ny utställning av hennes konst gjordes vilket kuriäst nog skedde i Fort Worth, Texas. Hon hyllades dock med en stor utställning i Frankrike 2015 – 16.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Prins Philippe (1838 – 94), greve av Paris och fransk tronpretendent som den fiktive Swann umgås med i romanen

På sidan 98 – 112 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras samspelet i umgänget mellan olika samhällsklasser och hur umgänget och smaken för vem man umgås med skiftar över tid. Swanns varierade ställning i societeten skildras ingående liksom personer han umgås med och hans små experiment där han sammanför disparata personer. På slutet beskrivs även lite om hur hans känslor för Odette har ändrats över tiden.

"Wilhelm III"

 

Ovan: En ung Wilhelm von Preussen, före detta arvprins, 1920. 

Wilhelm von Preussen (som han kom att kallas) var tysk arvprins, son till kronprins Wilhelm, och kom under tre gånger under sitt liv nära en tron. Första gången var då den tyska monarkin kollapsade i november 1918. Hans släkting, rikskansler Max von Baden, försökte febrilt rädda monarkin genom att få både Wilhelms farfar och far, den allmänt impopuläre kronprinsen, att abdikera varvid Wilhelm skulle bli ny kejsare med Max von Baden som riksföreståndare. Detta föll dock dels på kejsarens utdragna motstånd och på att utvecklingen sedan fick regeringen ur händerna. 

Under loppet av tjugotalet blev den unge prinsen en populär figur i vissa tyska kretsar och han umgicks i paramilitära organisationer, såsom Jungstahlhelm, till farfar ex-kejsarens förtrytelse. Medan hans farfar och hans föräldrar dock tvingades leva i Nederländerna så studerade prinsen och hans bror, Louis Ferdinand, i Tyskland och höll hög profil. Prinsen levde ett typiskt adligt studentliv och utkämpade flera mensurer, duelle med värja. Monarkistpartierna såg honom som sin tronpretendent då ex-kejsaren och ex-kronprinsen, som ansågs ha "övergett skutan" i november 1918, inte var möjliga.

Redan som 18-årig, 1926, orsakade prinsen oavsiktligt en skandal då det kom fram att riksvärnets ÖB, Hans von Seeckt, bjudit in honom att delta i en militärövning. Kontroversen blev så enorm så att von Seeckt tvingades avgå. I sina memoarer påstod förre rikskanslern Heinrich Brüning, som regerade 1930 - 32, att han under sin tid vid makten planerade att försöka återinföra monarkin genom att låta president Hindenburg anta titeln "riksföreståndare" och därefter efterträdas av prinsen. Detta rann dock ut i sanden. Brüning är dock enda källan till detta påstående. Prinsens kärleksäktenskap med Dorothea von Salviati, systerdotter till en av ex-kejsarens hovmarskalkar, väckte familjens vrede. Paret hade gift sig hemligt 1933 och från familjen närvarade endast prinsens bror Hubertus som best man. Hans farfar och far krävde att han på grund av sin mesallians skulle uteslutas från tronföljden och att hans bror Louis Ferdinand skulle stå näst på tur efter kronprinsen. 

Ovan: Erwin von Witzleben (1881 - 1944), generalfältmarskalken som 1938 ville kuppa bort Hitler. 

Käbblet inom ex-kejsarfamiljen kunde betraktas som akademiskt men så var det inte i alla kretsar. I miljön kring generalfältmarskalken Erwin von Witzleben spelade prinsens äktenskap ingen roll. Han och hans aristokratiska och monarkistiska likar önskade en restauration av monarkin och närde långtgående planer på att kuppa bort och rentav mörda Hitler i samband med den uppseglande krisen i Sudetenland i september 1938 ("Septemberverschwörung") och att därefter göra prinsen till kejsar Wilhelm III i en konstitutionell monarki. Turerna är dunkla men även några politiker i det annars förbjudna socialdemokratiska partiet tycks ha varit införstådda med planerna och kuppmakarna ville även försäkra sig om brittiskt stöd genom garantier om att den gamla wilhelminska staten inte skulle återuppstå till punkt och pricka. 

Det hela slutade snöpligt, och senare blodigt, för många av de inblandade. Till kuppmakarnas förvåning kapitulerade England och Frankrike inför de tyska kraven i den så kallade Münchenöverenskommelsen och Hitler kunde fira en diplomatisk triumf. Prins Wilhelm sårades svårt såsom medlem i Wehrmacht under anfallet mot Frankrike 23 maj 1940 och dog tre dagar senare på sjukhus. Vid prinsens begravning i Friedenskirche i Potsdam 29 maj 1940 infann sig spontant 50 000 svartklädda personer för att hylla prinsen och Hitler, illa till mods, såg senare till att avlägsna alla medlemmar av kejserliga familjen ur försvarsmakten. Erwin von Witzleben deltog i 20 juli-attentatet 1944 och avrättades under bestialiska former 4 augusti 1944. 

"Septemberkuppen" 1938 förblir därmed en historisk kuriositet som kan roa den som pysslar med kontrafaktisk historia. Ponera att kuppmakarna mördat Hitler och att övriga nazister enligt führerprincipen böjt sig för en ny stark ledare. Hade vi sluppit ett världskrig? Förintelsen? En nygammal wilhelminsk regim hade hur som helst varit ett billigt pris i så fall. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "5 O'Clock Tea", målning av David Comba Adamson från sent 1800-tal. 

På sidan 77 – 97 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, skildras åter en del promenader som berättaren gör på Champs Élysées och sedan hur han drabbas av särskilt kvävningsanfall varvid han ordineras olika former av alkohol. Dr Cottard undersöker honom och ordinerar bland annat lavemang och mjölk och trots familjens tveksamhet så visar sig detta fungera. Berättaren får en inbjudan från Gilberte om att dricka te hos familjen. Han intas av familjen Swann och dricker alldeles för mycket te med Gilberte och hennes väninnor. Han pratar politik och annat med Swann som visar honom vänlighet.  

Skisser och berättelser

Den tionde boken som jag har läst ut i år är "Skisser och berättelser 1905 - 12" (1950) av Hjalmar Bergman. Verket är en sammanställning av alla de noveller som Bergman spred åt olika håll och kanter (ibland under pseudonym eller utan angivet författarnamn) under den aktuella perioden och gavs ut som en del av hans samlade verk under femtiotalet. Boken är ungefär vad titeln säger och ingen novell är längre än cirka 20 sidor, en del är nere på fyra sidor. Det är lite smått och gott men mycket är dystert eller galghumoristiskt angående synen på människor, deras relationer och självbedrägerier. Det finns en kort berättelse om när Napoleon (förste konsuln") lät avrätta hertigen av Enghien, fransk prins, 1804 som jag tyckte bra samt en del som fick mig att ändå dra lite snett på munnen. Jag spanade även efter valfria karaktärer från Wadköping men ingen av dem hade ännu gjort entré förutom i romanen "Hans nåds testamente" (1910). 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Teckning av ett antal brittiska barn på besök vid karusellen vid Champs Élysées, där berättaren brottades med Gilberte. 

a efter att Norpois gått. Fadern säger att sonen lika gärna kan bli författare då han ändå inte kommer att ändra sig och berättaren har blandade känslor inför denna kommentar. Francoise intervjuas om sin kokkonst och jämför restauranger. Man gör nyårsvisiter efter ett strikt schema. Berättaren träffar Gilberte som nämner att hennes föräldrar inte är så förtjusta i honom då det tror han har oärliga avsikter. Han skriver ett brev på 16 sidor till Swann som ändå avfärdar det hela. Han brottas lekfullt med Gilberte och det går för honom. Det brottas dock lite till innan han går hem.