Germany's Aims in the First World War

 

Den trettionde boken som jag har läst ur i år är "Germany's Aims in the First World War" (1961) av Fritz Fischer. Denna moderna historiska klassiker, med den slående originaltiteln "Der Griff Nach Weltmach" slog ner som en bomb i Västtyskland då den kom ut. Många tyska historiker hade efter andra världskriget hävdat att tredje riket var en abnormitet, en urspårning, som utgjorde en extremt undantag i tysk historia. Fischer går nu tillbaka till "andra riket" eller tyska kejsardömet (1871 - 1918) och studerar landets politik under första världskriget utifrån tillgänglig dokumentation. Intressant nog hade en stor del av dessa dokument även beslagtagits av de allierade i slutet av andra världskriget och hamnat främst i USA. Det förefaller dock som om Fischer till sist hade tillräckligt med material för omfattande forskning kring tyska kejsardömets politiska mål under första världskriget. Det är visserligen sant att tyska kejsardömet framstår som mer sympatiskt än tredje riket även efter läsningen av denna bok, men inte enormt mycket. Det blir lite som att ställa tsarens Ryssland mot Sovjetunionen - hur kärvt tsardömet ändå var så kommer det alltid att te sig mer humant än Sovjetunionen med sin regelrätta masslakt av främst den egna befolkningen. Utifrån promemorior, utkast och protokoll från den tyska ledningens diskussioner får vi här en detaljerad bild av hur man tänkt sig Europa vid tysk seger. Inblandade var inte bara politiker och militärer utan i hög grad även representanter för det tyska näringslivet och det är värt att notera att flera av de industriella överhuvudena hade de mest "maktgalna" eller radikala förslagen. Även om förslagen modifierades allt eftersom kriget lycka växlade så förändrades de grundläggande dragen inte mycket. De långtgående förlagen fick i korthet ut på att Belgien skulle upphöra som stat, eller nästintill. Frankrike skulle bli av territorier och reduceras till en jordbrukarnation. Polen skulle bli tysk lydstat. Baltikum och Ukraina skulle bli tyskt eller lydstat. Ett nytt Europa, kallat "Mitteleuropa", skulle skapas med Tyskland som nav. Järnvägen till Bagdad skulle givetvis också färdigställas och det fanns även planer för utökade tyska kolonier. På sätt och vis ville Tyskland skapa ett EU men med kraftig tysk dominans. De som kritiserade Fischer menade att man inte kunde veta exakt hur utfallet blivit samt, i någon form av kålsuparteori, att Storbritanniens och Frankrikes dolda agendor inte var mycket bättre (Fischer förnekar å andra sidan inte detta helt och hållet men menar att det faller utanför ramen för hans bok). Dock har vi ju en viss hum om tysk politik efter krigsslutet i och med att Tyskland i mars 1918 faktiskt hade besegrat det då sönderfallande Ryssland och tvingade på landet en brutal fred ganska mycket i linje med vad man hade skissat fram i sina olika utkast. Som en ödets ironi var det dock det konservativa tyska kejsardömet som blev den första stat utanför det gamla tsardömet att erkänna Lenins Ryssland rent diplomatiskt och man menade rentav att man efter fredsslutet skulle kunna få en långt bättre relation till sin östliga granne (det fick man ironiskt nog också under tjugotalet, men inte exakt som man tänkt sig). En mycket tänkvärd bok där författaren ingående kan redovisa de dokument han hanterat vilket ändå gör att man är böjd att acceptera hans grundläggande tes i stort sett. Och givetvis undrar man hur Europa hade sett ut om Tyskland vunnit första världskriget och vem som i sådana fall hade startat ett eventuellt andra världskrig? Men det är, som det heter, en akademisk diskussion. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Aeroplanet Vin Fiz Flyer lyfter, 1911. 

På sidan 471 – 82 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", gör berättaren ytterligare bilturer med Albertine där de hånglar och dricker champagne. Berättaren kommer in på hur han har dåligt samvete för att han inte bjuder Saniette till att besöka honom trots att han känner att han borde det. Denne är dock för blyg för att fråga om detta rätt ut. Han återvänder sedan till sina bilturer och hur han återvänder till hotellet och betalar chauffören Han kommer in på en utvikning om vilka klasser han helst umgås med (arbetare och aristokrater) och reflekterar över sin mors starka klassmedvetenhet. Chauffören kallas åter till Paris då bolaget misstänker att han myglar med ersättningen och berättaren får sedan beställa häst och vagn, till sin förtret. Under en utflykt blir berättaren tårögd då han för första gången ser ett aeroplan flyga över hans huvud. 

John Lennon

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är ”John Lennon” (1988) av Albert Goldman. Jag läste denna bok för säkert mer än tjugo år sedan och inser att jag mindes saker helt annorlunda efter all denna tid. Dock mindes jag att det var en extremt osmickrande biografi men sedan min första läsning har jag även lärt mig mer om John Lennon och kunde läsa Goldmans ”kritiska biografi” mer kritiskt för egen del. Det är i mångt och mycket den traditionella biografin där vi följer Lennons liv från födelse till död. Viss bakgrund ges givetvis angående hans röriga barndom med föräldrar som mer eller mindre kom att överge honom varefter han uppfostrades av sin moster, Mimi Smith. Goldman placerar Lennon i något slags limbo mellan arbetarklass och medelklass vilket kanske är på sin plats. Om Paul McCartney säger han helt kort att det anmärkningsvärda med honom är att han är en så pass normal person som därtill förblivit normal. Han konstaterar även att Ringo Starr troligen hade en ännu värre barndom än Lennon utan att för den skull bli en disharmonisk person. För Lennon är givetvis en komplicerad människa även när man kapar bort spekulationer och överdrifter. Yoko Ono får givetvis stort utrymme i boken och framställs genomgående i negativ dager. Dock har författaren onekligen gjort grundlig research inom vissa områden men det finns andra där man sitter och tänker ”Men HUR kan han veta DETTA?” eller passager att han bara sitter och kommer med spekulationer som dock låter som sanning. Ett exempel är då Lennon i slutet av sjuttiotalet skickas iväg på resa av Ono (som ville vara ensam en period) och åker till Bangkok. Då skriver Goldman att Lennon ”troligen” gick på bordeller. Men med tanke på att han inte verkar veta vad Lennon egentligen gjorde under sin vistelse i staden så blir detta en helt onödig passage och det känns mest som om han på alla möjliga vis försöker ”sätta dit” Lennon. Han är även fallen för att acceptera skrönor som cirkulerat. Ett exempel på dessa är skildringen av hur Lennon efter en jobbig dam i domstolen 1970 åker förbi McCartney och skickar ett par tegelstenar genom dennes fönster medan Harrison och Starr sitter i Lennons bil och skrattar. Berättelsen lät totalt osannolik (bara tanken på att den vid denna tid närmast moraliserande Harrison skulle ha suttit och skrattat åt en sådan sak föll nästan på sin orimlighet) och då jag googlade så framkom det att det är en skröna som cirkulerat. Allt som allt kan säga att Lennon (och Ono) är osympatiska nog även angående saker vi vet utan att man för den skull behöver göra dem ännu värre. Allt som allt ändå en rejäl genomgång av Lennons liv men läs men kritisk blick och googla vid behov.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransk cider

På sidan 456 – 71 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, gör berättaren en utvikning om hur chauffören tjuvlyssnar på honom och Albertine och berättar saker för Baron Charlus utan att berättaren vet om detta de närmaste två åren. Han gör därefter en utvikning om de utflykter som Charlus och Morel gör i samma bil och deras dialoger på restauranger där personalen tror att Morel är adelsman och Charlus betjänst. Han återvänder sedan till berättelsens nu och hämtar Albertine då hon sitter och målar vid en kyrka där han förut ställt av henne. De diskuterar kyrkan och dricker cider. De besöker Rivebelle där berättaren tycker att en kypare är lite för intresserad av Albertine. Berättarens mor tycker att berättaren tar för många bilturer med Albertine men försöker dock inte hejda det hela även om Francoise konstaterar att ”pengarna rullar”.

Min fantastiska väninna

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Min fantastiska väninna" (2011) av Elena Ferrante. Romanen är den första i hennes tetralogi "Neapelkvartetten". Vi möter här de båda vännerna Elena och Lila i 1950-talets Neapel. Lila är en mycket intelligent flicka men hennes far vill inte att hon ska studera vidare och hon tas ur skolan. Hon är dock en mycket företagsam person och satsar på en rad andra områden, exempelvis den skotillverkning för hand som hennes far lagt ner då fabrikstillverkade skor blivit på modet. Samtidigt hjälper hon sin väninna Elena som efter många turer ändå får möjlighet att studera vidare. Romanen rundas av med att Lila gifter sig i en ålder av endast 16. Det är en målande och ibland gräll skildring, nästan lite á la Fellini, av färgstarka karaktärer och ett myller av människor möter oss också i bara de kvarter där flickornas liv utspelar sig. Först mot slutet av boken får de något vidare horisonter och får åtminstone tillfälle att röra sig lite i övriga staden eller rentav övriga södra Italien. Själva berättelsen är alltså Elenas egen skildring av barndomen, nedskriven efter att Lila plötsligt försvunnit en dag under till synes frivilliga former. Överlag mycket kraftfull och episk litteratur och det ska bli intressant följa de båda kvinnorna i de tre senare böckerna. 

Ovan: Automobil, tidigt 1900-tal. 

På sidan 442 - 56 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras huvudsakligen en utflykt som berättaren gör tillsammans med Albertine. För ändamålet har han rentav hyrt en automobil och köpt en passande hatt åt Albertine. De båda gör först ett kort stopp hos Verdurins men berättaren, som vill vara ensam med Albertine, blir förfärad då Verdurins helt fräckt föreslår att de ska följa med på bilturen. Berättare har allt sjå i världen att avstyra detta och Madame Verdurin är irriterad men bjuder ändå in de båda till sammankomsten nästa onsdag. De åker sedan vidare. 

Stäppvargen

 Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Stäppvargen" (1927) av Hermann Hesse. Den lättlästa men ändå mycket djupsinniga romanen är tänkt som en slags memoarbok av enslingen Harry Haller, utgiven av en brorson till Hallers hyresvärdinna efter att Haller försvunnit från hennes lägenhet. Harry är en avsigkommen existens även om det mesta tyder på att han har så pass god ekonomi så han egentligen inte behöver jobba utan mest ägnar sig åt långa dagar i sängen, läsande och smärre krogrundor. Han bekänner för hyresvärdinnans brorson att han lever "lite vid sidan av" den borgerliga tillvaro som han ändå hyser en viss tillgivenhet för. Under sina irrande promenader stöter Harry på annonser för "Magiska teater - endast för förryckta" och han får även en liten bok med titeln "Traktat om stäppvargen". Just "stäppvargen" är det smeknamn han använder om sig själv och när han läser den lilla broschyren är det sig själv han möter. Han försöker sedan förgäves få reda på mer om den magiska teatern men hänvisas bara till en bar där man spelar den då nya jazzmusiken. På detta ställe träffar han den unga Hermine, lika främmande i tillvaron som Harry men med en mask av livsglädje. Hermine drar in Harry i en våg av nöjen och skaffar honom en älskarinna samt introducerar honom till just jazzen, olika droger och annan form av skörlevnad. I slutet av romanen, i en mycket symbolisk form, får Harry till sist även möta den magiska teatern. "Stäppvargen" är en mycket stark roman och inte minst via Harrys diskussioner med Hermine och de kommentarer som tyvärr stämmer alltför väl in på vår egen tid. Även om det är mycket annorlunda och originell roman (eller kanske just därför) så rekommenderar jag den starkt. Läste den en gång på nittiotalet men hade i princip glömt hur kraftfull den var. 

Ovan :Fransk hovmästare av lite modernare snitt än Aimé. 

På sidan 427 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", berättar liften för huvudpersonen om sin syster som lämnar visitkort i form av avföring både här och där. Berättaren analyserar sömnens natur och gränsen mellan dröm och vakenhet i en ganska lång utläggning. Därefter skildrar hur han sett Baron Charlus äta middag med en lakej som tydligen snart tråkar ut honom. Komiskt nog erbjuder sig denne att presentera honom för furst Guermantes. Berättaren sitter därefter på restaurangen på hotellet och pratar med Aimé om Charlus men denne minns honom inte. Någon dag senare får Aimé dock ett bisarrt brev från baronen där denne förklarar att han aldrig mer vill ha med honom att göra trots att Aimé fortfarande inte förstår vad saken gäller. 

Fire and Rain: The Untold Story of 1970

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Fire and Rain: The Untold Story of 1970" (2011) av David Browne. Denna lätt vemodiga men ändå sakliga bok är författarens genomgång av några favoritartister från barndomen och hur deras historia sammanföll omkring 1970. Artisterna i fokus är Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash and Young samt James Taylor. Det blir givetvis lite förklarande tillbakablickar. Browne går igenom året 1970 med vissa tillbakablickar och börjar med Beatles sista studioinspelningar (3 - 4 januari 1970) varefter Paul McCartney dagarna efter ser CSNY på Royal Albert Hall, där kvartetten spelar "Blackbird" (och en scenarbetare hade kladdat fast "övningskörning" på ryggen på den något pårökte David Crosby). Vi möter sedan Simon & Garfunkel i New York och den disharmoniske och kringflackande James Taylor (som 1968 hade skrivit kontrakt med Beatles skivbolag Apple och släppt en skiva där). Som läsare får vi sedan följa Beatles sammanbrott och efterdyningarna av detta liksom även Simon & Garfunkels betydligt mer stillsamma, nästan meditativa, dito. Parallellt med detta blir James Taylor stjärna medan CSNY också lyckas braka ihop temporärt efter många interna strider som slutar med att Stephen Stills långa perioder vistas i det lugnare England och umgås med delar av Bealtes. Utöver de musikaliska händelserna får vi även övriga händelser från USA och England under året: Weathermens terrorbombningar under våren, debaclet med Apollo 13, miljörörelsens framväxt, med mera. På djupet får vi även se hur sextiotalet och hippierörelsen når sitt slut. Överlag en mycket intressant och filosofisk bok om grundläggande historiska skiften men även om kärlek till musik. Mycket läsvärd. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Giacomo Meyerbeer (1791 - 1864). 

På sidan 398 - 426 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras slutet av middagen hos Verdurins. Man ber Morel spela Debussy men han kan inte stycket och spelar Meyerbeer utan att någon inledningsvis märker skillnaden. Baron Charlus fäller en del spydiga kommentarer. Man börjar spela whist. Saniette hånas då han säger att han inte kan spela whist men piano. Hälsofrågor diskuteras. Madame Verdurin avråder berättaren från middag hos Cambremers på grund av risken för tristess. Det spelas whist väldigt livligt. Man diskuterar hälsofrågor. Middagen upplöses. Makarna Verdurin vädjar till Saniette att återkomma. Berättaren kommenterar Monsieur Cambremers dolda elakhet. 

Death of a Rolling Stone

 

Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "Death of a Rolling Stone" (1982) av Mandy Aftel. Boken är i huvudsak intressant därför att den faktiskt är den första biografin över Brian Jones och Aftel, som egentligen är konstnär, lade ner åtta år på boken. Hon konstaterar i förordet att det inte var helt lätt då många, av olika anledningar, inte ville tala med henne. Mick Jagger svarade inte på ett enda brev medan Keith Richards däremot gick med på en längre intervju i mitten av 70-talet. Efterhand mjuknade även fler av objekten upp. Boken (förvisso ett förstlingsverk) är inte helt perfekt då den är lite rörigt disponerad och fakta ibland staplas lite osorterat på varandra. Det blir dock mer och mer ordning ju längre fram i handlingen läsaren kommer. Titeln är också en smula missvisande för även om Brian Jones onekligen dör i slutet av boken så handlar ju boken inte bara om hans död (som klaras av på några sidor) utan desto mer om hans liv och komplicerade väsen. Även om boken, som förefaller vara utgången idag, dock har vissa brister så ska Aftel ändå hyllas för ett arbete som sedan kunde föra studierna över Rolling Stones grundare vidare. Och intervjun med Keith Richards (som ofta förefaller svara rätt ärligt och troligen även mer minnesgott än i sin självbiografi) är förstås en godbit. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 369 - 99 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" fortsätter Verdurins middag. Berättaren svävar i tanken iväg och tänker på ett samtal han hade med sin mor om eventuellt äktenskap med Albertine. Det talas om att Saint-Loup kanske ska gifta sig med en släkting. Musik diskuteras innan Brichot kommer in på en lång utläggning om etymologi kopplade till träd och skog. En norsk filosof som sitter med vid bordet, samt dennes egenartade franska, presenteras. Makarna Verdurin driver grymt med den arme arkivarien Saniette och ingen opponerar sig. Det talas om Elstir och varför denne brutit med kotteriet. Charlus snäser av Verdurin angående titlar, som han är dåligt insatt i. De tittas något på möbler och berättaren beskriver Madame de Cambremers sätt att berömma i brev, med tre positiva adjektiv. Charlus och Cambremer talar om Wilhelm II och Charlus lägger åter ut texten om titlar med anspelning på sin egen familj. Berättaren gör en utvikning om smak och dess variation. Det visar sig att Brichot tråkat ut sällskapet med sin långa etymologiska utläggning. Överlag har han något av rollen som tråkmåns i den lilla truppen. Berättaren säger till Madame Verdurin att makarna är grymma mot Saniette men får inte mycket gensvar. Charlus pratar om rangordning mellan kungligheter och högheter. Man diskuterar Maeceneas och Brichot jämför denne med Verdurins. Morel spelar på sin violin ett stycke av Fauré medan Charlus mycket känslig kompar honom på piano. Berättaren reflekterar över att baronen kunde ha blivit en stor konstnär av något slag. 

Sympathy for the Devil

 Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Sympathy for the Devil" (2014) av Paul Trynka. Det är (ännu en) skildring av Rolling Stones-grundaren Brian Jones korta liv och död men det är uppenbart att författaren försöker sig på lite nya grepp. Bland dessa nya vinklar är att verkligen presentera Jones som motorn i de tidiga The Rolling Stones och såsom visionären som ville sprida den svarta och marginaliserades bluesen till en bredare publiken. I bokens början får han inte Jones att framstå som värst sympatisk men senare framträder bitvis en ganska romantiserad bild av hans objekt och berättelsen förefaller trots allt vara en smula vinklad till Jones fördel i Rolling Stones-lägret. Samtidigt framställs Mick Jagger och Keith Richards samt managern Andrew Loog Oldham som veritabla skitstövlar på en skala där väl Jagger är värst. Bill Wyman och Charlie Watts beskrivs mer som statister som, bitvis själva hunsade (i alla fall Wyman) tysta åser hur trion Jagger/Richards/Oldham mer och mer skåpar ut Jones ur hans eget band. 

Helt snedvriden är dock inte framställningen då andra intima vittnen. såsom bandets osynlige medlem och pianist Ian Stewart och flera andra, får komma till tals. Bland dessa finns vissa som har väldigt lite sympati för Brian Jones och menar han i huvudsak drog olycka över sig på egen hand. Oavsett vem som skrev vilka låtar och inte, vem som låg med vems tjej och inte eller vem som överhuvudtaget gjorde något eller inte i Rolling Stones så framstår Jones ändå som en ganska störd narcissist med bräckligt känsloliv. Mycket är för mig gammal skåpmat men jag lär mig ändå en del detaljer under Jones resa genom 60-talet, från debuten med Rolling Stones i juli 1962 fram till döden i en swimmingpool ganska exakt sju år senare. Oavsett vad man tycker om vinklarna i boken så står det nog ändå klart att det senare Rolling Stones haft en viss förmåga att bagatellisera Jones betydelse (som å andra sidan framstår som mindre och mindre viktig ju längre tid som gått). Källhänvisningarna är omfattande för den som vill jämföra med andra versioner. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fiskrätt

På sidan 351 - 69 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras Cambremers ankomst. Monsieur Cambremers utseende och vanor beskrivs, inklusive hur han hälsar varje fisk- eller kötträtt med frasen "Men se, ett sådant vackert djur!" Charlus talar åter med berättaren om Morel. Charlus ovilja att presenteras för Madame Cambremer beskrivs (detta då hon sårat Odette genom att ha haft ihop det med Swann). Lite om hur Madame Verdurin sköter slottet, inklusive avlägsnande av brackiga möbler, beskrivs. Cambremers trädgårdsmästare och dennes relation till hyresgästen återges. Man får till bords även Monsieur Verdurin våndas lite kring rangordningen vid bordet då han nu har både en baron och en markis att hantera. Charlus tror först att Cottard är homosexuell och flirtar med honom men inser sitt misstag. En utvikning om homosexuellas relationer i det offentliga rummet följer. Man man konverserar om ords betydelse och åter om prästen bok om ortsnamn. Fisken kommer in och Monsieur Cambremer yttrar sin vanliga fras.