Jag tar inte farväl

 

Den sextionde och sista boken jag har läst 2024 är "Jag tar inte farväl" (2021) av Han Kang, årets Nobelpristagare i litteratur (julklapp från syster). Författaren Gyeongha, som nyligen skildrat blodiga detaljer i Koreas moderna historia, får av vännen Inseon ett uppdrag. Denna ligger på sjukhus efter en olycka och skickar Gyeongha för att mata hennes svältande fågel. Det är dock en kraftig snöstorm i annalkande och resan till den ö där Inseon bor blir ganska krävande för hennes väninna. Trots diverse strapatser tar sig Gyeongha till Inseons hus där hon sedan har märkliga upplevelser som kan tolkas som en dröm eller nära död eller som något annat. Detaljerna i den historia som de båda tidigare har undersökt rullas även upp. En ganska originell berättelse med lite drag av spökhistoria men även en skildring av Koreas moderna och plågsamma historia vilken jag personligen hade liten kunskap om, så gammal historiker jag själv nu är. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Louis XIV:s bror Philippe Orleans (1640 - 1701), även känd som "Monsieur". 

På sidan 311 – 50 i femte delen, ”Den fångna”, beskrivs hur Ski börjar spela med Morel som dock inte är så road. Berättaren och Charlus talar om Brichot, på vars föreläsningar Charlus ofta går. De talar om Madame de Villeparisis, som nu är död och Charlus drar historier om henne. Brichot återkommer och Charlus talar om ”fröknarna Vinteuls” dåliga rykte. Brichot påpekar att rykten kan ändras till det bättre när nya fakta framkommer. Tar Michelangelo som exempel. Charlus påstår att tre av tio är homosexuell och Brichot häpnar. De talar om Swann (som Brichot inte visste att Charlus kände) och om Odette. Charlus räknar upp hennes älskare. De talar om homosexuell inom franska adeln och kungahuset, såsom Louis XIV:s bror ”Monsieur”. Charlus påstår att hans kusin fursten är homosexuell. Verdurins talar samtidigt med Morel och Monsieur Verdurin slår i denne att Charlus förstör hans rykte och han får uppbackning av sin fru. De påstår att Morel är ”en visa på konservatoriet” och att Charlus övervakas av polisen samt är näranog rutinerad. Madame Verdurin slår därefter verkligen klorna i Morel och menar att han inte bör spela hos andra än henne. De ljuger även om att Charlus i sin tur ljugit när han lovade ordna hederslegionen åt Morel trots att han verkligen är på väg att göra detta. När Charlus återkommer triumferande till sällskapet och nämner just hederslegionen gör Morel ett verbalt utfall mot honom och denne, tagen med överraskning, blir förkrossad och mycket defensiv. Verdurins gör ingenting. Just då kommer drottningen av Neapel för att hämta sin solfjäder. Hon pratar med Charlus och då hon ser hans tillstånd leder hon honom ur salongen och bemöter de övriga med iskyla. Därefter blir Charlus svårt sjuk och förändras mycket till det bättre under åtminstone sin sjukdomstid.

Denkwürdigkeiten, Band 4

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigheiten, Band 4: Jugend- und Diplomatenjahren" (1931) av Bernhard von Bülow. Denne man (1849 - 1929) styrde som rikskansler tyska kejsardömet 1900 - 1909 och var även senare något aktiv, exempelvis försökte han förgäves hindra Italien från att ansluta sig till ententen under första världskriget. Omedelbart efter kriget påbörjade han sina memoarer som var klara omkring 1926 och där villkoret för förlaget var att de skulle utges först efter hans död vilket även innebar astt han skrev fritt ur hjärtat om människor och händelser. Den bok jag läst är fjärde bandet men den tar alltså upp den tidigare delen av hans liv och därför valde jag att läsa den först. Vi följer von Bülow från barndomen och ungdomen via tiden som soldat i fransk-tyska kriget och sedan vidare på hans väg in i diplomaternas värld. Familjen von Bülow var på intim fot med släkten von Bismarck och vi får därmed porträtt av "riksenaren" Otto von Bismarck och dennes familj samt av flera andra av samtidens prominenta politiker och statsöverhuvuden vilka von Bülow till och från träffade. Vi möter personer som tsar Alexander II och hans premiärminister Gontsjarov, gamle kejsar Wilhelm I, brittiske premiärministrarna Gladstone och Disraeli, Gambetta och flera andra i samtiden bemärkta. Det är en gammal historiker mycket fascinerande läsning. Sista delen av boken skildras det ödesdigra 1888 då Tyskland hade tre kejsare. Gamle Wilhelm I dog i mars 1888 och hans redan dödssjuke son Friedrich satt i 99 dagar innan den unge Wilhelm II tog över. Därefter följer det krisartade 1890 då Bismarck avgår och "återförsäkringsfördraget" med Ryssland inte förnyas varvid Ryssland snart gått i allians med det republikanska Frankrike. I sista kapitlet har von Bülow funnit sig väl tillrätta som ambassadör i Rom men kallas hem till Berlin för att ganska motvilligt bli statssekreterare enligt kejsarens önskan. Det tog tid att läsa 700 sidor på ålderdomlig tyska men det var mödan värt och inte alltför svårläst ändå. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Immanuel Kant

På sidan 299 - 311 i femte delen, "Den fångna", beskrivs hur Madame Verdurin nu börjar planera för Charlus fall i den lilla kretsen. Medan denne pratar med en general och berättaren diskuterar Kant med en professor så ber Madame Verdurin Brichot att distrahera Charlus. Hon ska under tiden ta Morel åt sidan och varna honom för baronens fördärvliga inflytande. Charlus och Brichot går ut och röker en cigarr medan de pratar om silver och berättaren reflekterar över förändringar i rum över tid. 

Norwegian Wood

 

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Norwegian Wood" (1987) av Haruki Murakami. Den medelålders Toru Watanabe hör på ett flyg en orkesterversion av Beatles "Norwegian Wood" och flyttas tillbaka i tiden, till det sena sextiotalets Tokyo. Efter att han förlorat en barndomsvän möter han i Tokyo dennes före detta flickvän, Naoko, och de får en mycket nära relation efterhand. Det hela kompliceras dock av att Naoko efterhand hamnar på ett ganska egenartat mentalsjukhus där den besökande Watanabe också möter en annan patient, den originella Reiko Ishida. Det är även hon som framför "Norwegian Wood" och andra stycken på gitarr. Samtidigt blir även en skolkamrat, Midori Kobayashi, mer och mer intresserad av Watanabe. Även flera andra personer kring Watanabe, såsom överklassaren Nagasawa, påverkar dennes liv. Det är en skir och vacker historia om kärlek, vänskap och bräcklig ömhet (exempelvis i sexscenerna, som kan vara de gulligaste jag läst i någon roman, någonsin) berättat av den nu äldre Watanabe. Dock är vissa stämningar rätt svåra att beskriva så jag rekommenderar snarare den som är extra intresserad att läsa boken. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Maria Sophie av Bayern (1841 - 1925), i verkligheten den sista drottningen av Kungadömet De båda Sicilierna. 

På sidan 285 – 99 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur Monsieur Verdurin en sista gång snäser av Saniette precis efter konsertens slut. Denne går därifrån men faller ihop gården, drabbad av slag. Verdurin bagatelliserar detta men Saniette dör två veckor senare. Gästerna börjar troppa av och alla tackar Charlus utan att ta hänsyn till Madame Verdurin. Charlus har ett långt samtal med sin släkten, Madame Montemart, och denne ger henne lektioner i estetik och skryter om festen samtidigt som de kommer överens om att Morel ska spela hos henne vad det lider. Efteråt talar Charlus med Madame Verdurin och betonar hur bra det var att de inte bjöd Madame de Molé. Man noterar att drottningen av Neapel har glömt sin solfjäder. Dock är Madame Verdurin rasande över Charlus attityd och hela hans sätt att behandla henne i samband med festen.

I was a robot

 

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "I Was a Robot" (1999) av Wolfgang Flür. Någon vecka innan jag köpte den hade jag aldrig hört talas om verket ifråga trots att det varit utgivet i 25 år. Med andra ord kastade jag mig över boken som gav en del intressant information om denna så hemliga och utåt sett opersonliga grupp. Vi får följa Flür från det han föds i trakten av Düsseldorf (där han ännu bor) 1947, via livet som trummis i olika band på sextiotalet, och fram till att han 1973 blir medlem i Kraftwerk som vid den tiden bara består av Ralf Hütter och Florian Schneider. Därefter skildras Kraftwerks klassiska era som egentligen inleds då även Karl Bartos blir medlem. Så värst många (läs: inga) skandaler att beskriva finns inte men vi får veta lite om relationerna mellan medlemmarna och hur Hütter/Schneider ändå höll i taktpinnen och nog inte alltid behandlade Flür/Bartos rättvist i ekonomisk mening. Senare blev även den förstnämnda duon mer och mer intresserade av cykling och Flür tappade intresset och ramlade ut ur gruppen. Vi får sedan även följa hans senare karriär och, då det jag läste var andra utgåvan med nya stycken, Hütters och Schneiders ilskna reaktioner på boken vilken de försökte stoppa. Känns dock en smula udda att i boken läsa om själva boken. Men intressant. Överlag framstår Flür som en älskvärd person som bjuder på sig själv och med en sund hållning till livet. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 269 – 85 i femte delen, ”Den fångna” iakttar berättaren Madame Verdurin, med händerna framför ansiktet, medan framförandet pågår. Han tittar även på andra besökare samt musikerna medan han reflekterar över Vinteuils liv och musik. Han tänker givetvis även på Albertine. Det blir paus. Under andra halvan tänker han åter på Vinteuils liv och på dennes dotter och på hur far och dotter har påverkst varandra innan framförandet är över.

Kejsarens arvtagare

 Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare, en bok Weimarrepublikens Tyskland" (1982) av Ragnar Svanström. Jag har läst den minst två gånger förut men behövde friska upp minnet lite och eftersom författaren skriver medryckande var det ingen större ansträngning. Svanström har även tidigare skrivit "Kejsaren, en bok om Wilhelm II". Boken börjar med att greve Harry Kessler betraktar det sönderskjutna och tomma slottet i Berlin på själva julafton 1918 och därefter får vi oss till livs en kavalkad av Weimarrepublikens ledande personlighet: författare, konstnärer, politiker, militärer, tidningsmän, och många andra. Vi rör oss över det krisartade 1923, via de lugnare åren under Stresemann och sedan fram till krisåren 1930 - 33 vilka slutar med Hitlers maktövertagande. Svanström understryker att han endast gör nedslag i olika delar av Weimarrepublikens historia och de olika kapitlen kan närmast läsas som enskilda essäer men han är en lärd berättare som med lätt hand tecknar porträtt av de olika personer vi möter. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 255 – 69 i femte delen, ”Den fångna”, får vi höra mer om Madame Verdurins irritation på Charlus då hon önskade bygga upp en ny salong med aristokrater samtidigt som han lägger in sitt veto mot än den ena, än den andra. Berättaren gör entré och det talas om en furstinnas död men Madame Verdurin säger att hon inte ställde in sin fest då hon ändå aldrig tyckt särskilt mycket om henne. Berättare kännar att hon luktar starkt av näsdroppar. Man talar om Dr Cottards död ganska nyligen. Vinteuls dotter och hennes väninna uteblir och berättaren tar emot detta budskap med blandade känslor. Charlus talar om sina försök att uppfostra Morel. De inbjudna gästerna, rekommenderade av Charlus, kommer och beter sig ganska ohyfsat då de pratar över Madame Verdurins huvud och beter sig som om de vore på ett zoo. Samtidigt behandlar de Charlus som vore han värd. Morel och övriga musiker börjar spela efter att Charlus med sitt kroppspråk fått gästerna att tystna. Madame Verdurin sätter sig lite avsides. Uppträdandet börjar och berättaren njuter av sonaten med den kända ”lilla frasen” men tappar ouppmärksamheten något under ett outgivet verk.

Electronic Body Music

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är ”Electronic Body Music” (2024) av Yuma Hampejs och Marcel Schulze. Boken utkom på tyska 2023 och jag var på väg att köpa denna utgåva men sedan kom en engelsk utgåva med mer intervjuer och innehåll så jag slog till på den. I förordet nämner författarna rentav att de inspirerats mycket av den föregående boken jag läste, Bengt Rahms ”Den svenska synthen”. Överlag är Sverige mycket väl representerat i denna bok även om utgångspunkten är Tyskland. Vi får följa EBM från inledningne i Düsseldorf (Die Krupps och DAF) och vidare till Belgien och norra England. Författarna påpekar mycket riktigt att EBM uppstod i starkt industrialiserade områden. Efter intervjuer med pionjärer så får läsaren även följa hur musiken sprids och det är även här Sverige framåt 1990 kommer in i bilen. Det talas rentav om ”den tysk-svenska vänskapen”. Givetvis följer EBM samma utvecklingskurva som den svenska synthen, d.v.s. att EBM har en kortvarig topp med smärre kommersiella framgångar under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal och därefter brakar scenen mer eller mindre ihop under trycket från techno. Vi får även oss till livs något om technoscenen i Frankfurt. En ny EBM-scen väcks småningom till liv med helt nya band och här är det östra Tyskland som leder utvecklingen. Det är även här jag själv är mer borta eftersom jag tillhörde scenen kring år 1990 men tack vare denna bok hoppas jag ju att komma ikapp något. Underbar läsning om kärlek till musik och särskilt för oss som älskar hård elektronisk musik.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Bild från tidig uppsättning av Stravinskijs "Våroffer". 

På sidan 341 – 55 i femte delen, ”Den fångna”, diskuterar Charlus och berättaren vidare, bland annat om porslin. Charlus beter sig egendomligt i ögonen på en ny betjänt men hovmästaren försäkrar att denne i grunden är vänlig och godhjärtad. Monsieur Verdurin är ohövlig mot Saniette redan då denne köar för att lämna in sina ytterkläder. Det blir en utvikning om makarnas elakhet och deras ständiga intrigerande bland ”de trogna”. Det framkommer att Madame Verdurin irriterar sig mer och mer på Charlus veto mot vissa gäster och vill störta denne från sin position. Charlus förmåga att ständigt finna fel hos människor tas upp. Därefter talas det om hur Dreyfusaffären förändrade sammansättningen i salongerna och om den ryska balettens intåg i Paris.

Den svenska synthen

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den svenska synthen" (2012) av Bengt Rahm. Författaren, som själv var en del av den svenska synthscenen under 1980-talet ville helt enkelt dokumentera historien från cirka sent 1970-tal fram till idag. Han har berättat hur han snabbt fick kontakt med Kalla kulor förlag, som var intresserade av att ge ut boken, men också hur han bitvis kände att han tagit sig vatten över huvudet. Verket bygger på omfattande intervjuer med nyckelpersoner inom svensk elektronisk musik även om alla inte varit utpräglade syntare. I tidiga kapitel möter vi exempelvis Mauro Scocco och Johan Kinde liksom även Alexander Bard. Ingen av dem var typiska syntare men marknadsförde synthesizern i sin musik. Annars visar boken på hur magert svenskt 80-tal är för just utpräglad hårdsynth och det dröjer till slutet av 80-talet innan de grupper jag själv mötte på gymnasiet (exempelvis Cat Rapes Dog och PouppeeFabrikk) gör entré. Därefter rör sig boken genom svenskt synths klassiska era (cirka 1988 - 92) som inleds med att otroligt många serie Nitzer Ebb som förband till Depeche Mode i februari 1988 fram till dess att scenen mer eller mindre dör 1993. Därefter återkommer den svenska synten som ett rent kultfenomen och jag får här läsa om grupper som mest är namn för mig men icke desto mindre är det intressant. En enda tillfrågad person vägrade för övrigt ställa upp på en intervju och det var den extrema kultartisten Arvid Tuba som meddelade att han hade gjort sitt ifråga om musik. Allt som allt ett mycket spännande arbete som dokumenterar viktiga år för mer experimentell och spännande musik i Sverige och även en era för en viss generation. Som så ofta är fallet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Nigel Kennedy spelar violin. 

På sidan 331 - 341 i femte delen, "Den fångna", skildras egentligen bara hur berättaren och baron Charlus går mot Verdurins hall och samtalet samt berättarens återblickar. Baronen skryter om Morels erövringar bland kvinnor och han talar även om det sällskap han bjudit in till kvällens soirée då Morel ska spela verk av Vinteul. Bland andra är dennes dotter och hennes väninna inbjudna och berättaren blir mörk till sinnet då han tänker på Albertines relation till dessa. Charlus berättar hur han försökt få Bergotte att hjälpa till att göra Morel till krönikör och de bådas relation. Det antyds åter att skvallertidningarna längre fram kommer att upphöja Morel och störta Charlus. 

Chronik der Gesellschaft, zweiter band

 Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, zweiter band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, andra bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz. Boken fortsätter där den förra slutade och vi får oss till dels nöjeslivet i Berlin från början av 1902 till dess att festen formligen kom av sig i augusti 1914. Centralt i berättelsen är exempelvis rättegångarna relaterade till kejsarens näre vän Philip von Eulenburg vilken var huvudperson i en hovskandal med homosexuella inslag. I övrigt är det de vanliga balerna och middagar på ambassader i en nästan monoton svit som dock avbryts av ett och annat bemärkt dödsfall. Kansler von Bülow, vars memoarer jag nu läser, figurerar som generös värd i diverse mottagningar denne har i sitt eget residens.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Sokrates

På sidan 216 – 231 i femte delen, ”Den fångna” möter vi baron Charlus som hälsar på berättaren och Brichot utanför Verdurins. Baronen är fet och förfallen men på ypperligt humör. Berättaren noterar förändringen och det kommer en utvikning om hur homosexualiteten varierat under historien och exempelvis Sokrates och Platon nämns. Därefter något om hur lasten så tydligt kan visa sig i vissa personers uppenbarelse. Berättaren diskuterar vidare baronens esteticism inom en rad områden såsom konst, musik och litteratur och menar att han säkert hade kunnat bli framgångsrik som exempelvis författare. Baronen skämtar grovt med Brichot om att denne är ute med ”unga pojkar”. Därefter pratar berättaren och Charlus om Morel och det står klart för berättaren att baronen just då inte vet något om uppträdet mellan Morel och Jupiens brorsdotter. Berättaren diskuterar annars ingående hur baronen förändrats under sin tid hos Verdurins och anspelar även på hur baronen senare, i ett brev som inte var avsett för honom, får veta att Morel är bisexuell.

Det förlorade barnet

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Det förlorade barnet" (2014) av Elena Ferrante. Boken skildrar de båda väninnornas medelålder och åldrande. Elena har i bokens början precis skilt sig samtidigt som det går allt bättre för Lina. De båda väninnorna kommer under många år varandra åter mycket nära, både känslomässigt och geografiskt. I bokens centrala del förekommer en tragisk händelse som kommer att påverka de båda kvinnorna djupt innan det hela knyts ihop på ett ganska elegant vis även om en del frågor, precis som i verkligheten, förblir obesvarade. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jeremy Irons som Charles Swann i filmen "Swann in Love" (1984) 

På sidan 204 – 16 i femte delen, ”Den fångna”, gör sig berättaren beredd att hälsa på Verdurins även om han säger till Albertine, som inte vill följa med, att han ska till Guermantes. Då berättaren kommer ut till sin vagn träffar han på en gråtande Morel, förkrossad det tidigare uppträdet med Jupiens brorsdotter. Det mesta tyder dock på att han mest är ledsen över att mista möjligheten att få pengar av baron Charlus. Berättaren åker så en sträcka i vagnen och kliver av då han är nära målet. Han träffar då på den numera nästan blinde Brichot och närmar sig den tills denne känner igen honom. Han eskorterar honom till Verdurins och de talar om Swann och Odette. Därefter nämns det faktum att Swann till sist har dött av sin sjukdom och berättaren reflekterar kring detta. Brichot pratar vidare om Verdurins tidiga salong och de människor som vistades där på den tiden. Han blir nostalgisk samtidigt som de står i begrepp till att göra entré hos Verdurins.

Den som stannar, den som går

 

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den som stannar, den som går" (2013) av Elena Ferrante. När föregående bok slutade var vännerna Elena och Lila i lite olika lägen i livet med Elena på uppgång (ingick i en norditaliensk akademikerfamilj) och Lila på nedgång (skild och arbeterska på en tämligen otrevlig fabrik). Denna bok skildrar deras fortsatta liv i tidiga medelåldern under 1970-talet. Detta är de så kallade "blyåren" inom modern italiensk historia och politiska händelser och även politisk extremism från både höger och vänster figurerar i bakgrunden. Medan Elena äktenskap börjar gå på tomgång studerar Lila datorer med sin sambo Enzo och under handlingens gång kommer deras situation åter att förändras. En bra skildring av de stora och små avgöranden människor tvingas fatta i trettioårsåldern och början av familjelivet. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Vermeers "Utsikt över Delft" (1660 - 61), tavlan Bergotte tittar på vid sin död. 

På sidan 199 - 204 i femte delen, "Den fångna", underrättas berättaren om Bergottes död och blir sorgsen. Vi får en tillbakablick över Bergottes livsstil under dennes sista år samt får även veta att han avled då han tittade på en tavla av Vermeer på en utställning. Det visar sig senare att Albertine ljugit om att hon träffat Bergotte dagen innan han dog men detta sa hon för att glädja berättaren medan i själva verket redan hade dött. Vi får en utvikning (som blir lite snårig) och baron Charlus gula byxor, om hovmästaren som uttalar "pissoar" fel och om en portier som tror att en ung flicka är en dam på åttio år. Efter dessa lite irrande tankegångar återvänder berättaren till Albertines många små lögner. 

3 862 days

 Den femtionde boken jag har läst ut i år är "3 862 days" (1999) av Stuart Maconie, ett verk som utgör den officiella biografin över Blur. Titeln anspelar på antalet dagar från gruppens bildande till dess att boken var färdig. Just att det är en officiell biografi, skriven av en kompis till bandet, gör förstås att boken kan verka lite fadd ibland även om Maconie även skriver ganska underhållande. Likväl håller han igen med en del av de mörkare inslagen. Det blir inte de värsta sidorna av den arrogante Damon och definitivt inte allt kring Grahams regelrätta sammanbrott i slutet av 1995. Fördelen är att boken stannar medan det ännu är intressant att läsa om gruppen, innan den börjat falla sönder och senare antagit projektkaraktär med pauser och återbildningar när medlemmarna känner för det. Den är förstås också en god kronologi över Blurs första tio år och den som vill ha lite fylligare detaljer kan exempelvis läsa Harris "The Last Party" som komplement. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 174 – 93 i femte delen, ”Den fångna”, skildras berättarens utflykt med Albertine och han kommenterar hennes ringar samt att hon lär ha råd köpa många då de är tillsammans. Svartsjukan tränger upp i berättaren som konstaterar att han inte kan åka till exempelvis Venedig då han behöver hålla Albertine under uppsikt. Han är samtidigt förbluffad över hennes närvar och jämför henne med andra flickor på en och samma gång. Han skildrar ett möte med Gisèle, en av flickorna i Albertines gamla gäng, och hur denna så när snärjt in sig i en lögn. Berättaren reflekterar något över alla förmodade lögner som Albertine serverat honom men låtsas utåt som ingenting.

Les Chouans

 Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "The Chouans" (Les Chouans, 1829) av Honoré de Balzac. Romanen var den första som Balzac gav ut under eget namn och skildrar en då 30 år gammal händelse i fransk historia, de så kallade "chouannernas" uppror i Bretagne 1799. Denna rörelse, som stred mot den franska republiken och för den gamla monarkin, fick sitt namn efter sin ledare Chouan (ett antaget namn). I denna roman, som har lite drag av melodram och är spännande men en smula omständligt berättad, skildrar Balzac en episod under upproret. En aristokratisk kvinna, som tjänar som spion åt republiken, skickas ut för att snärja en annan aristokrat som deltar i upproret. Efter flera turer blir det dock inte som några av de inblandade tänkt sig och det hela slutar med en blodig klimax. Spännande berättelse men ibland lite för många turer för att jag helt och hållet skulle hänga med. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Richard Wagner (1813 - 83)

På sidan 162 - 74 i femte delen, "Den fångna", reflekterar berättaren över Francoise och hennes dialekt. Han återger hur hon brukade tala så kallat "bygdemål" med sin dotter för att berättaren inte skulle förstå. Efterhand lärde han sig dock även detta även om Francoise fann hans uttal av vissa ord dråpligt. Han funderar även över hennes oförmåga att återge ett korrekt klockslag trots att hon mycket väl kan klockan. Berättaren slår sig ner vid sitt piano och spelar Vinteuils sonat men kommer sedan att tänka på vissa likheter med Wagner. Han reflekterar lite över Wagners verk innan han ringer till teatern för att förvissa sig om att Francoise hittat Albertine. Medan han väntar har Albertine rentav skickat en biljett via ett cykelbud och förklarar att hon hädanefter bara vill gå ut med berättaren (som här åter kallas Marcel). Då denne själv ska gå ut bevittnar han ett uppslitande gräl mellan Morel och Jupiens systerdotter, vilken han kallar "ditt lättfattliga stycke" och han drar sig upprörd tillbaka till sin lägenhet för att inte bli sedd. 

Hennes nya namn

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hennes nya namn" (2012) av Elena Ferrante. Boken börjar där den första slutar, i samband med Lilas och Stefanos bröllop. Äktenskapet går snett redan på bröllopsnatten men den sluga Lila håller masken inför en make hon snabbt kommer att hata för att få göra vad hon vill. De båda väninnorna åker sedan till ön Ischia, en resa som kommer att påverka dem mycket. Ett tag verkar det dock som om Lila kommer i en bättre position än väninnan Elena, som stretar med sina studier, eftersom Lila snabbt får rykte om sig som en än mäktigare ledargestalt i sina barndomskvarter, trots att hon är kvinna. Senare växlar lyckan åter för dem båda och i slutet av boken är Lila i en pressad situation medan Elena är på väg upp i samhället. En nyanserad skildring av hur de där små händelserna i ungdomen kan påverkas ens liv för lång tid framöver. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais du Trocadéro, som existerade 1878 - 1935. 

På sidan 144 - 162 i femte delen, "Den fångna", skildras åter den självömkande berättarens svartsjuka sedan Albertine gått ut. Han reflekterar över bodflickor och liknande kvinnor ute på gatan och över deras natur. Senare ber han Francoise hämta en mjölkflicka som han lagt märkte till och be henne att göra ett ärende åt honom som innebär att kontrollera Albertines göranden och låtanden men han ångrar sig. Han får dock vet att hon ska se på en skådespelerska på Trocadéro som berättaren tror är homosexuell och så blir han utom sig. Han skickar sedan Francoise för att hämta Albertine så fort pjäsen är slut. 

Den hemliga historien

 Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Den hemliga historien" (1992) av Donna Tartt. Boken grep mig djupt då jag läste den i dryga tjugoårsåldern och jag har sedan dess ändå inte återvänt till den även om jag ofta tänkt på det. Men nu blev det alltså av. Glädjande nog höll boken ännu även om jag kanske såg lite nyktrare på berättelsen och hade lärt mig mer om litterära konventioner, med mera. Boken är ju i grunden en typisk bitterljuv återblick på ett förlorat paradis, den tid som berättaren Richard tillbringar med några excentriska studiekamrater på ett college på amerikanska östkusten. Den exklusiva kretsen, där merparten kommer från överklassen, studerar grekiska för den den likaledes mycket okonventionelle Julian Morrow. Efterhand inser Richard, som själv dolt sin enkla bakgrund, att hans kamrater i sin tur döljer saker för honom och mörka hemligheter yppas efterhand. Samtidigt står det klart att det i detta paradis finns en orm som till varje pris måste utrotas. Egentligen vill jag inte berätta mer än så utan jag råder alla och envar att läsa boken då det är en stor läsupplevelse. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 126 - 44 i femte delen, "Den fångna", diskuterar berättaren inledningsvis drömmar och medvetandets förändring under olika stadier av sömn. Han avrundar med en dröm där han ser en vacker ung kvinna förvandlas till en gammal och ful dito. Han påminner sig sedan om att vara vänligare mot Francoise medan gatuförsäljarnas rop ännu strömmar in i lägenheten. Albertine säger att hon endast vill äta sådant som hon hör ropas utanför men sedan gör hon ett undantag och ger ifrån sig en närmast poetisk utläggning om glass. Därefter tågar hon iväg för att träffa sin väninna och berättaren reflekterar över samtal han haft med hennes chaufför. Denne har helt rättframt förklarat att han inte hade kontakt med Albertine i flera timmar då hon inte behövde honom. Berättelsen övertygar berättaren om chaufförens hederlighet. Denne skildrar i sin tur hur han skuggat Albertine under en utflykt till Versailles och sett henne försjunken inför tavlor och byggnader vilket lugnar berättaren avsevärt. 

Kan man dö två gånger?

Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kan man dö två gånger?" (2016) av Leif GW Persson. Boken börjar med att den sällsynt noggranne och lillgamle scouten Edwin på en liten skärgårdsö hittar ett kranium som han efter rejäl dokumentation anförtror sin granne, kommissarie Evert Beckström. Den sluge Beckström, som mer och mer ordnat det för sig här i livet, blir ändå intresserad och än mer så när kraniet identifieras och det visar sig att personen ifråga omkom många år tidigare, i Tsunamin 2004. Därefter följer en vindlande utredning där det inte är så väldigt mycket "action" men ändå många spännande och komiska eller tragikomiska vändningar innan det hela till sist löses, inte minst tack vare en bortglömd Bullens pilsnerkorv. Persson i god form, kort och gott. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gatuförsäljare i 1800-talets Paris. 

På sidan 114 – 126 i femte delen, ”Den fångna”, reflekterar berättaren kring tidigare lögner från Albertine och hur han listat ut dem och hänger sig därefter åt lite överkänsligheter och tycker synd om sig själv i största allmänhet. Han funderar över hur folk kan förråda sig själva via minspel och tonläge. Precis som i första bokens början, där berättaren lider av sin mors uteblivna godnattkyss, lider berättaren nu av Albertines uteblivna dito. Dagen därpå vaknar berättaren till försäljarnas röster från gatan och reflekterar lite över folkliga uttryck och ordvändningar. Francoise visar in Albertine och de båda genomför en dialog hämtat från Racines ”Ester” och är åter på god fot med varandra.

Chronik der Gesellschaft, erster band

 

Den fyrtiofemte boken jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, erster band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, första bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz (1857 - 1934). Denne von Zobeltitz var en i samtiden känd tysk underhållningsförfattare som även skrev krönikor för en tidning i Hamburg även om han alltså bodde i Berlin. Det hela har lite karaktären av ”vykort från huvudstaden” och i förordet beskriver han det hela som ”stämningsbilder” när krönikorna år 1922 sammanställdes i bokform. Det mesta som skildras är hovbaler, middagar på ambassader och andra former av mottagningar hos samhällets högdjur under åren 1894 – 1901. Här får vi även lära oss att den brittiska ”Charley's tant” är en förfärlig pjäs (enligt författaren) och vi möter utöver adeln även soldater, hantverkare och även representanter för socialdemokratin (vilka von Zobeltitz håller en viss distans till men ändå skildrar så seriöst han kan). Överlag mycket underhållande skildringar från Berlin vid förra sekelskiftet.

Och så... dagens Proust!

På sidan 98 – 114 i femte delen, ”Den fångna”, gör berättaren i sin besvikelse över Albertine först en utläggning om hennes sammansatta natur, över kärlekens villkor och om hur synen på en människa kan växla över tid. Han ringer Andrée för att fråga om hon ska hämta Albertine i morgon och denna berättar att de båda ska till Madame Verdurin i morgon fast berättaren inte vill det. Han säger inget utan reflekterar mest över hur olika röster låter efter sitt telefonsamtal. En utläggning om Francoises hat mot Albertine följer och därefter grälar de båda så smått eftersom berättaren inte vill att Albertine går till Madame Verdurin. Han reflekterar även över känslosamhet visavi känslighet.

Statsrådets klipp

 Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Statsrådets klipp" (1986) av Bo Baldersson. Boken är ganska lik de tidigare och går ut på att den rike ägaren till ett vitvaruföretag dör under mystiska omständigheter som givetvis visar sig vara mord varvid statsrådet får något att bita i istället för att, som inom andra områden, snubbla fram genom tillvaron. Den stora överraskningen i denna volym är dock den att berättaren, adjunkt Persson, blir kär!

Och så... dagens Proust! 

Ovan: John William Goodward - I Sapfos dagar (1904)

På sidan 84 – 98 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur vädret påverkar ens skaparlynne. Därefter följer olika minnen från Balbec och inte minst morgonkonserterna. Berättaren drar sig även till minnes att hovmästaren Aimé sa något nedlåtande om Albertines moral och fäster sig vid det. Han gör rentav vissa efterforskningar kring hennes göranden och låtanden och ältar åter hennes eventuella lesbianism. Senare vill Albertine åka till Verdurins men berättaren försöker avstyra detta.

Statsrådet sitter kvar

 

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Statsrådet sitter kvar” (1978) av Bo Baldersson. Boken går i sedvanlig Baldersson-stil men skildrar dock med stor komik hur statsrådet får sitta kvar såsom synnerligen populär justitieminister även efter regeringsskiftet 1976. Därefter utreder statsrådet med sedvanlig frenesi mordet på en disponent i textilbranchen, vars egendom han och svågern Wilhelm Persson råkar gästa.

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Flaming June" (1895) av lord Frederic Leighton

På sidan 66 – 84 i femte delen, ”Den fångna”, skildras först något av författarens samliv med Albertine och en utläggning om erotikens natur. Därefter rundar berättaren av diskussionen om Morel och Jupiens brorsdotter och pratar lite om hur parets känslor förändras för varandra. Berättaren diskuterar kvinnors och flickors natur med utgångspunkt i hans första möte med flickorna i Balbec. En längre utläggning följer av hur berättaren iakttar den sovande Albertine och enda gången i berättelsen föreställer han sig hur hon tilltalar honom med namnet ”Marcel”. Därefter skildrar han även hur Albertine ser ut naken och hur de båda sedan hehöver snygga till sig lite då berättaren behöver ringa på Francoise.

Harpsundsmordet

 

Den fyrtioandra boken som jag läste ut i år var "Harpsundsmordet" (1969) av Bo Baldersson. I denna andra bok om statsrådet besöker han sin gamla barnflicka och dennas bror, boende i trakten av Harpsund. Lagom då broderns sjuttioårsdag firas hittas han dagen efter balunsen död i sin säng och alla betraktar det som död av ålder men statsrådet blir genast misstänksam och en rad förvecklingar följer med faktiskt tragiska följder i den annars komiska romanen. Lätt men underhållande litteratur. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chinchilla, ett djur som fick ge sitt liv till ett par av Albertines skor. 

På sidan 52 – 66 i femte delen, ”Den fångna”, beskrivs Morels känslo för Jupiens brorsdotter vilka mer och mer övergår i kärlek. Vidare skildras Morels ständigt ansträngda ekonomi och hur han till sist via berättaren lånat pengar av Bloch. Han har därefter behandlat denne vänligt men senare rentav förnekat att han lånat några pengar. Författarens tillvaro med Albertine skildras och hur han nästan överraskar henne och Andrée tillsammans utan att förstå det. Han diskuterar dock sin svartsjuka mot Albertine specifikt och sedan följer en utläggning om svartsjukans natur.

Boktjuven

 Den fyrtioförsta bok som jag har läst ut i år är "Boktjuven" (2005) av Markus Zusak. Det är en av de mer originellt berättade romaner jag har läst på mycket länge. Till att börja med är berättaren i boken Döden (ja, den där figuren med lie och timglas och så vidare) och Döden följer den unga flickan Liesel som mitt under andra världskriget hamnar hos fosterföräldrar eftersom hennes egna föräldrar är borta och hennes lillebror dör under en tågresa. Egentligen är det hela en oerhört sorglig historia med en hel del död och lidande och grymheter men Döden berättar det hela med en lätthet som får saker att inte alltid verka riktigt så hemska som de är. Liesel kommer via olika omständigheter att stjäla böcker men egentligen ganska få och med långa mellanrum. Det följer även en episod där hennes godhjärtade adoptivfar gömmer en judisk man i sin källare innan roman går mot sitt klimax. Mer vill jag egentligen inte avslöja eftersom jag tycker romanen i sig själv är värd att läsa. Jag tror det i grunden är en ungdomsroman men jag tycker vem som helst kan läsa den. Jag blev väldigt tagen av boken och kommer att bära med mig berättelsen länge. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 39 - 52 i femte delen, "Den fångna", skildras hur hertiginnan Guermantes snoppar av hertig Bréauté då denne talar om Dreyfusaffären. Hertig Guermantes gör en del utläggningar om judarnas opålitlighet men man pratar därefter om kläder och hertiginnan lovar berättaren att vara behjälplig med att skaffa kvalitetskläder till Albertine. Därefter skildras hur baron Charlus ofta går och dricker te hos Jupiens brorsdotter även om baronens retar sig på hennes uttryck om att "spendera teet". Charlus är även på promenader med Vagoubert men blir generad av dennes beteende. I övrigt skildras baronens planer på att få Morel att gifta sig med Jupiens brorsdotter. 

Sodom och Gomorra

 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är ”Sodom och Gomorra” (1922 – 23) av Marcel Proust. Boken är den fjärde i den väldiga ”På spaning efter den tid som flytt” och i denna volym är den dolda sexualiteten, det vill säga homosexualiteten, i fokus. Det framkommer att flera av huvudpersonerna, inte minst kvinnokarlen baron Charlus, egentligen är homosexuella och berättaren gör långa utläggningar om dessa människors levnadsvillkor i samtiden. I övrigt fortsätter societetslivet även om fokus här ligger något på umgänget hos de nu något äldre makarna Verdurin. Mer än någonsin ligger dock fokus på det inre själslivet och berättarens filosofiska utvikningar medan det yttre förloppet är ganska långsamt. 

Och så... dagens Proust (igen)!

Prinsessan Isabelle av Orleans (1878 - 1961), gift med en fransk tronpretendent. 

På sidan 28 – 38 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren besöker hertiginnan de Guermantes för att av henne få råd om kläder åt Albertine. På vägen reflekterar jan inte bara över kläder utan även över språkliga egenheter och hur dessa ändras från generation till generation. Han ger även exempel på hur aristokratin uttalar vissa namn. I samtal med hertiginnan om hennes röda klänning (i slutet av ”Kring Guermantes”) så minns hon mycket väl klänningen men inte episoden med den dödssjuke Swann. Berättaren gör en jämförelse med Monsieur de Norpois felaktiga förutsägelser om politiska allianser och konstaterar att människor lätt glömmer.

En stjärna kallad Henry

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år blev "En stjärna kallad Henry" (1999) av Roddy Doyle. Denne författare är ju annars mest känd för sina kärvt komiska romaner såsom "The Commitments" eller "The Van" men här ger han sig ut på en ambitiös skildring av Irlands moderna historia, betraktad genom ögonen på den mer än gatusmarte Henry, som inte utan skäl bär efternamnet Smart. Henrys far försvinner och hans mor är nervsjuk men den extremt driftige pojken växer upp på gatan i Dublins slum och lever länge med sin bror, det sista överlevande syskonet, tills också han dör av TBC. Handlingar hoppar fram från cirka 1910 - 11 till påskupproret 1916 där den unge Henry får en nyckelroll. Just det patetiska i det misslyckade upproret skildras ganska väl. Som genom ett mirakel överlever Henry och utför senare morduppdrag för IRA men saker blir inte som han tänkt sig. Trots ett ämne som skiljer sig från hans andra böcker så känner man ändå igenom Doyles svarta humor och varmt realistiska prosa. En helt klart läsvärd roman även för det historiska inslaget. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Saint-Cloud, dit Albertine ofta far med Andrée. 

På sidan 15 - 28 i femte delen, "Den fångna", skildras hur berättaren övervakar Albertine även om han också släpper iväg henne på utflykter med Andrée. Dock snokar han mycket i deras göranden och låtande och framstår som jobbig i största allmänhet. 

Ungdom i Tyskland

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Ungdom i Tyskland" (1933) av Ernst Toller. Den senare dramatikern och aktivisten Toller (1893 - 1939) skildrar sin tid från barndom och politiskt omedveten ungdomstid via det hopplösa deltagandet i första världskriget och sedan revolutionen och hans egen roll i den kortlivade bayerska rådsrepubliken våren 1919. Uppenbarligen var Toller heller inte en man utan humor för han kan med torr ironi skildra såväl sina egna tidigare åsikter som det groteska och blodiga turerna under krig och revolution. En stor tyngdpunkt ligger just på händelserna mellan cirka november 1918 och maj 1919. Merparten av de ledande deltagarna i rådsrepubliken lynchas av frikårer eller avrättas efter korta och farsartade rättegångar. Det är rena turen för Toller att han grips först i juni 1919, när lugnet lagt sig något. Han blir därmed kanske det mest prominenta vittnet från den röda sidan under oroligheterna i München. Boken avslutas med hans frigivande ur fängelset sommaren 1924. Även om boken slutar där och riktar Toller förordet en anklagelse mot alla dem som trots allt inte förmådde stoppa Hitler. Förordet är skrivet 10 maj 1933, samma dag som hans böcker brändes i hemlandet. Toller skulle senare vara aktiv för den spanska republiken men hängde sig deprimerad i New York i samband med Francos seger. Allt som allt en mycket intressant vittnesskildring av Tysklands övergång från kejsardöme till republik. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ovan Racines "Esther" (1689), som Albertine citerar ur för berättaren. 

På sidan 5 - 15 i femte delen, "Den fångna", skildras hur berättaren vaknar upp i sin lägenhet och de ljud han hör från gatan. Det visar sig att Albertine nu bor hos honom i någon form av frivillig fångenskap. Francoise ser därtill till att hon håller sig till husets regler och inte stör berättaren innan han ringt på morgonen. Det följer därefter en utläggning om hans mors resa till Combray och Francoise obehag då hon inte hann säga adjö till en husföreståndarinna i Balbec. 

 

När det dagas/När det skymmer

 Den trettiosjätte och trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”När det dagas” (2018) och ”När det skymmer” (2019) av Towan Obrador. Böckerna är historiska romaner och utspelar sig på Gotland i början av 1600-talet (Towan Obrador är utöver författare även en känd gotländsk kulturpersonlighet och har skrivit ett antal romaner med historiska motiv från min hemö). De båda romanerna, som alltså hänger ihop, börjar i socknen Hogrän sydost om Visby. Där lever den unga Disa vars mor är en ”boterska” och så kallad ”klok gumma” i största allmänhet. Det är dock en evig balans mellan att försöka sköta sitt yrke utan att samtidigt bli anklagad för svartkonst eller magi. Då den redan sjuka modern omkommer i en brand är Disa ensam men hon får dock hjälp av en rik bondeson och lyckas ta över moderns yrke. Dock händer det en del saker som gör att hon måste ge sig iväg till det på den tiden allt annat än inbjudande Visby. Hon färdas därefter ytterligare norrut på Gotland innan cirkeln sluts och hon kan återvända hem mot slutet av boken. I uppföljaren sköter Disa sitt yrke som både boterska och ”jordemor” (d.v.s. barnmorska) samtidigt som hon själv har en liten dotter. Efterhand uppstår dock problem för henne, dels med barnets far men även med den mystiske man som besöker henne och som får socknen att prata. Efter en period av lycka och harmoni drabbar en svår olycka Disa och hennes liv kommer in i ett nytt skede. Utan att alltså avslöja för mycket kan jag säga att detta är bildande och extremt lättlästa romaner som med fördel kan läsas av exempelvis ungdomar. Ett par tacksamma bladvändare om en ung kvinnas väg genom livet för flera hundra år sedan.

Och så... dagens Proust!

På sidan 575 – 95 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren vill bryta med Albertine då han tror sig vara kär i Andrée. Albertine berättar att hon känner den gamle kompositören Vinteuls dotter och dennas väninna. Detta chockar berättaren, som nu tror att Albertine är lesbisk. Den förtvivlade berättaren drar för Albertine en skröna om ett uppslaget bröllop med en annan kvinna och hon lovar stanna en stund hos honom. Han oroar sig dock över hennes kommande resor till exempelvis Trieste. Berättarens vånda då han är ensam skildras vidare och då hans mor kommer in i rummet ser han ett ögonblick sin mormor. Berättaren förklarar för modern, som står i begrepp att resa till Paris, att han ska resa med henne och sedan gifta sig med Albertine.

The Collaborator

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Collaborator" (1999) av Alice Kaplan. Boken skildrar den för mig tidigare helt okände franske författaren Robert Brasillachs (1909 - 45) sista tid och död. Minns att jag läste en artikel om boken då den var helt ny i Time Magazine kring sekelskiftet och tänkte "Den måste jag läsa!" 25 år senare blev det till sist av. Vi möter här den unge och litterärt framsgångsrike Brasillach som gör sig ett namn som skribent och kritiker på högerkanten i mellankrigstidens Frankrike. Exempelvis utger Brasillach en bok om filmens tidiga historia som ännu anses läsvärd. Hans romaner framstår dock i mina (och Kaplans) ögon som något överspända och har troligen även åldrats illa. Brasillach skrev särskilt i den fascistiska tidningen "Je Suis Partout" och efter Frankrikes fall 1940, då Brasillach tillbringar en månad i fångläger men snart friges, skriver han åter för denna tidning och hyllar Vichyrepubliken samt de nära banden mellan Tyskland och Frankrike numera. Det skrivs även en del om att franska judar, inklusive barn, borde deporteras. Efter befrielsen i augusti 1944 anmäler sig Brasillach efter några veckor till polisen och häktas. Efter långa förberedelser hålls 19 januari 1945 en rättegång där den huvudsakliga åtalspunkten är "Landsförräderi". Det är dock mest via sin penna som Brasillach har begått nämnda förräderi så det är på så vis en något udda rättegång. Kaplan ger porträtt av åklagaren och advokaten (som kände varandra väl och där den ene rentav hyrde av den andre) och (så gott det går) de fyra jurymedlemmarna. Den sex timmar långa rättegången slutar med att Brasillach dömds till döden och arkebuseras 6 februari 1945 efter att De Gaulle vägrat att benåda honom. Kaplan spekulerar lite kring varför Brasillach får ett så hårt straff men ibland blir hennes hypoteser lite långsökta eller glider ut i just ingenting. Exempelvis frågar hon sig om Brasillach fick hårdare straff än andra för att han var homosexuell men detta är i grunden bara en avancerad spekulation baserad på hans texter om manlig vänskap (i en tidstypisk anda som jag även känner igen från de tyska frikåristerna) och sanningen är att vi inte vet mycket om Brasillachs privatliv. Faktum är dock att denne "man of letters" dock dömdes till döden utan att direkt ha dödat eller skadat någon förutom möjligen med sin penna. Om det rättfärdiga i detta kan diskuteras fram och tillbaka och Kaplan skildrar även i sista kapitlet hur Brasillach senare använts i historien. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Tågstation under 1800-talet. 

På sidan 545 – 74 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras Monsieur Chevregny vilken inte kan skilja på hög och låg konst. Det skär sig mellan Verdurins och Cambremers angående en middag. Utläggning följer om hur baron Charlus skryter för Morel om sin egen släkt och dess anor. Det visar sig att Brichot är kär i Madame Cambremert men Madame Verdurin talar förstånd med honom. Baron Charlus nobbar en bjudning till Cambremers vilka blir irriterade. Dr Cottard tror att Albertine är sjuk. Berättaren är i sin tur trött på henne och vill bryta med henne. På tåget till en bjudning talas det åter om ortsnamn. Berättaren hälsar inte på Blochs far, 100 meter bort, då han vill ge akt på Albertine och Saint-Loup. Charlus ställer därefter en rad frågor om Bloch och gycklar lite kring dennes judiskhet. Det diskuteras sjukdomar och berättaren reflekterar åter över alla de orter han åkt igenom. Han är nu fast besluten att inte gifta sig med Albertine.