Advokaten

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Advokaten" (1998) av John Grisham. I denna lite ovanliga spänningsroman följer vi advokaten Sebastian Rudd som har gjort ett nummer av att ta sig an hopplösa fall. Detta medför även att han måste tänka extra på sin säkerhet eftersom de klienter han tar sig an också är av den arten att allmänheten helst tog lagen i egna händer. Ett par fall skildras som episoder innan bokens huvudberättelse tar sin början. Sträckläsning kan utlovas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bröllopsbild från 1800-talet. 

På sidan 265 – 301 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilbertes och Saint-Loups förlovning tas emot av berättarnes mor. Samtidigt nämns även att Jupiens brorsdotter ska gifta sig med en Cambremer. Det blir småningom två bröllop och olika personer i societeten påverkas av detta på allehanda vis. En tid efter berättar Gilberte att Saint-Loup bedrar henne – men med män. Han har hela tiden varit homosexuell och vid ett senare besök i Balbec berättar den allvetande hovmästaren Aimé om olika sexuella skandaler som man tystat ned på hotellet, relaterade till just Saint-Loup. Berättaren känner sig själv lurad och nästan gråtfärdig.

Uppgörelsen

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Uppgörelsen” (2003) av John Grisham. Det är en skildring av den obetydlige advokaten Clay Carter som dras in i den grupp av advokater som kallas ”ambulansjägare” och som försöker utverka skadestånd för exempelvis felaktig medicinsk behandling. Clay får en chans att hjälpa ett företag att slå till mot en konkurrent och passar på. Därefter stiger hans stjärna och han blir i Washington känd som ”skadeståndskungen” (”the king of torts”, bokens originaltitel) men därefter börjar karusellen snurra allt snabbare med en rad dyrbara processer som dock kan ge stor utdelning. En skildring av en smutsig del av den amerikanska juridiken som i hög grad existerar. Som vanligt spännande och lättläst och med en stor dos moral i botten.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 229 – 65 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren och hans mor till sist reser till Venedig. De första sidorna skildrar intryck av Venedig kring Marcusplatsen och berättaren roar sig med att höra personalen tala illa om dem utan att de vet att han utmärkt väl förstår dem. Han träffar Madame de Villeparisis och Monsieur Norpois som håller en del utläggningar om det politiska läget i Europa. Därefter blir han åter lite vemodig och tänker på Albertine innan han istället går över till att utgjuta sig lite kring konst. I ett telegram meddelar Gilberte att hon ska gifta sig med Saint-Loup.

Vägen till Tammerfors

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Vägen till Tammerfors" (1994) av Heikki Ylikangas. Jag köpte boken ny när den kom ut i Sverige 1996 och har inte läst den sedan dess så det var väl dags för en omläsning. Boken skildrar en viktig episod från finska inbördeskriget 1918, nämligen slaget om Tammersfors i slutet av mars och början av april 1918. Tammerfors (Tampere) var det röda Finlands viktigaste fäste och det var givetvis ett stort avbräck när staden till sist föll 6 april 1918. Detta efter en utdragen belägring med ett par tusen döda på vardera sidan. Ylikangas presenterar lite om Tammerfors historia och stadens roll i inbördeskriget samt, dag för dag, striderna om staden. Som läsare slår det en givetvis att det här rörde sig om det av de "småkrig" som bröt ut i kölvattnet av första världskriget (även om detta krig inte ens var slut här) men även om mängden döda var mindre än i en del andra länder med liknande öden så var lidandet och bitterheten för de inblandade säkerligen minst lika stor. Men i stort sett handlade det om män som stod bakom träd och sköt på varandra med gevär och en och annan kulspruta och om segt krigande om meter för meter. En av de svenska som stupade utanför Tammerfors var Olof Palmes farbror och namne. Intressant fallskildring av detta slag och boken väckte även en del kontrovers i Finland då Ylikangas omtolkade kriget en smula. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badande på stranden i Biarritz, 1897.

På sidan 212 - 29 i sjätte delen, "Rymmerskan", ältar författaren åter Albertine med Andrée (och jag som läsare börjar bli hjärtligt trött även om denna utdragna historia nu går mot sitt slut) och hon berättar detaljer som var de hade sex (exempelvis på stranden) med mera. Det blir en del om lögner och annat som berättaren reflekterar kring. Som ett välkommet mellanspel får berättarens mor besök av prinsessan av Parma som en form av gottgörelse för det svala mottagandet häromdagen. Därefter pratar berättaren åter med Andrée och berättar att Albertines släkt egentligen ville gifta bort henne med Guermantes golfspelande släkting vilket var en anledning till att Albertine rymde från berättaren. Han reflekterar på slutet av denna del kring hur svårt det är att veta vad som är sant och inte. 

Klubbekriget

 

Den tjugoförsta boken som jag läst ut i år är "Klubbekriget" (1977) av Heikki Ylikangas. Boken kom ut ganska exakt 400 år efter de händelser som den finske historikern skildrade och handlar om vad Ylikangas själv kallar "Finlands första inbördeskrig" (enligt många dock ett bondeuppror). "Klubbekriget" utkämpades under några månader i Finland cirka november 1596 - februari 1597. De finska bönderna pressades hårt av landets överklass och revolterade till sist i en hopplös resning som dränktes i blod. Bakgrunden och läget i Finland samt den svenska kungamaktens hållning skildras också ingående med alla sina komplicerade turer. Det blir också en berättelse om Sveriges långsamma centralisering då riksdelen Finland ännu var ett område där de lokala makthavarna gjorde lite som de ville med meningheten. Tragiskt men intressant läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Siemon Salonon - Sapfo och Erinnea i en trädgård i Mytilene (1864). 

På sidan 203 - 212 i sjätte delen, "Rymmerskan", bekänner Andrée diverse sexuella utsvävningar hon hade med Albertine och Morel. Berättaren är dock för oberörd för att vid det här laget bli förkrossad utan blir mer förvånad. Han pratar därefter om en ung man som senare förlovade sig med Andrée och vilken han tog för en ointelligent sportfåne när han i själva verket visade sig vara en mycket känslig scenograf. 

I skuggen av tronen

Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "I skuggan av tronen" (2009) av Bo Eriksson. Det är en biografi över Per Brahe (1520 - 90), systerson till Gustav Vasa och kusin till dennes barn. I just "skuggan av tronen" kom Per Brahe att bli en försiktig och realpolitisk rådgivare till de tre kungarna Gustav I, Erik XIV och Johan III innan han slutligen drog sig tillbaka för att dö av hög ålder vilket var lite av en bedrift i den tidens farliga hovmiljö. Även om det förstås finns luckor i biografin så är den förste betydande medlemmen av ätten Brahe ändå ganska väldokumenterad och Eriksson har kunnat ge oss en detaljerad bild av mannen som även senare lämnade flera personliga skrifter efter sig. En mycket spännande skildring av en person som levde alldeles nära makten när Sverige blev Sverige. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri Rousseau - La Rêve (1910)

På sidan 193 – 202 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Berogttes beröm över berättarens artikel bara var en dröm. Han rundar av med att skildra hur Gilberte, nu adopterad de Forcheville, får sin far att falla i glömska. Samtidigt konstaterar han även att hans egen sorg över Albertine i stort sett är borta. Han beskriver hur han får sin mor att besöka prinsessan av Parma som helt ignorerar henne. En tid efter besöker Andrée honom och samtidigt kommer även andra besökare vars röster han hör. Då någon börjar deklamera poesi tjuvtittar författaren och ser baron Charlus citera dikter för en ganska nollställd Morel.  

Kung Erik av folket

 Den nittonde boken jag har läst ut är "Kung Erik av folket" (1996) av Knut Carlqvist. Denna lite snåriga och tätt skrivna bok är en rejäl uppgörelse med äldre tiders historiker och deras skildring av Erik XIV:s regering (1560 - 68). Jag råkade händelsevis höra Carlqvist föreläsa om sin bok 24 september 1997 och han presenterade sig muntert som något av en rabulist och beskrev hur Alf Åberg till honom rutit: "Du har förstört 400 års historisk forskning!" Och det var väl ett betyg så gott som något. På ett gediget vis avlivar Carlqvist många av myterna om den sinnessjuke och tyranniske kung Erik och anledningen till att han nu en gång avsattes av sina bröder. Vi får även ingående porträtt av hans hantlangare Jöran Persson och hans älskade Karin Månsdotter samt att flera medlemmar ur högadeln. Carlqvist kan inte helt svara på vad som hände vid de berömda "Sturemorden" 1567 men han avlivar även här ett antal myter. Tonvikten ligger på Eriks regering men vi följer kungen fram till hans död och får även lite om vad som hände de närmaste decennierna. Krävande men mycket intressant läsning. Som en ironi fick den ganska röde Carlqvist sin bok utgiven av marknadsliberala Timbro. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 181 – 93 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilberte Swann besöker hertigparet Guermantes vilka talar ömt men en aning nedlåtande om hennes far. Hon adopteras senare av Forcheville och hennes ambivaltenta inställning till sin biologiske far och sitt judiska arv beskrivs. Berättaren skriver en artikel i Le Figaro om Elstir, som nu åter är på modet, och får gratulationsbrev från ett par personer varav den ena troligen är Bergotte under annat namn.

De nakna och de döda

 Den sjuttonde och artonde boken som jag har läst ut i år är Norman Mailers debutroman "De nakna och de döda" (1948) i två volymer. Boken mycket på den unge Mailers egna upplevelser i Stillahavskriget och gav honom ett stort genombrott för sin råa och realistiska men även ganska korthuggna stil, något inspirerad av Hemingway. Boken beskriver en episod där en avdelning under general Cummings landsätts på en atoll för att bekämpa japanerna där. De båda sidorna manövrerar länge med varandra innan det går till riktig strid och under tiden möter vi de landsatta männen: Croft, Wilson, Roth, Red, med flera, och i flera fall får vi deras liv innan kriget berättat för oss. Parallellt med soldaternas krig i djungeln följer vi den verbala kampen mellan general Cummings och hans adjutant Robert Hearn som till sist förnärmar generalen så mycket så att han skickar denne till en spaningspluton under den hårde Sam Croft. I grunden är hela historien ganska meningslös då männen strider om en liten ö och sprider död och förödelse över den men det är väl också poängen med boken. Dock ett inkännande och minnesvärt porträtt av de män som stred i Stilla havet och hur de var. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 164 – 81 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren, nu mer sugen på sällskapsliv, försöker bekräfta identiteten på den flicka han trott vara Madame d'Eporcheville. Han nyttjar åter Saint-Loups förbindelser men lyckas inte helt och hållet. Han får en artikel införd i Figaro och vältrar sig i den blygsamma framgången och funderar på att ägna sig åt litteraturen på allvar. Han besöker senare hertiginnan och träffar den unga flickan som visar sig heta De Forcheville men egentligen är Gilberte Swann med nytt efternamn. Berättaren skildrar hur hennes mor Odette efter Swanns död gifte om sig med en adelsman som även adopterade Giberte, som via ytterligare arv blivit mycket rik, så att hon skulle slippa ha ett judiskt efternamn. Det skildras även hur hertiginnan Guermantes efter Swanns död gradvis gett upp sitt motstånd mot att presenteras för Swanns dotter och nästan i förbifarten ger efter medan hon tar på sig ett par handskar.

The Poems of Ossian

 Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”The Works of Ossian” (1765) av James MacPherson. Verket är intressant på så vis att det i sina första versioner (1761 och 1763) påstods vara bearbetningar av den keltiske barden Ossian vars verk författaren hade upptäckt. Denne Ossian skulle alltså ha levt i den mytiska tiden efter romarnas reträtt på 400- och 500-talet e Kr. Senare visade det sig dock att de hela med all säkerhet var en förfalskning av MacPherson själv. Denne lyckades rentav få flera dåtida kritiker och forskare att delta med artiklar i förord till boken. Om man dock bara ser verket som en fiktiv svit av episka poem så är det läsvärt. MacPherson var uppenbarligen en man med livlig och målande fantasi och målade upp mörka och intensiva skildringar av strider mellan kelter och stammar från Europeiska fastlandet i olika varianter. Allt som allt väldigt målande, om än påhittat, och verket kom även att påverka den samtida litteraturen enormt och bidra till romantikens uppblomstring. Väl värt att läsa för alla som är roade av Kung Arthur-historier (även om han och hans riddare inte förekommer här men väl samma anda som den mytvärld Arthur med flera kom ur).

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulogne. 

På sidan 140 – 64 i sjätte delen, ”Rymmerskan”; fortsätter berättaren att i olika varianter älta Albertine men det blir mer intressant då han vemodig är ute och går i Bois de Bologne (åter med diverse Albertine-minnen i huvudet) och där ser tre unga flickor som han blir intresserad av och följer efter i vagn. Det visar sig att de senare sökt hertiginnan och att en av den var dennas släkting, Madame d'Eporcheville. Berättaren förbereder sig nu för lite umgänge i sällskapslivet igen.

Den unge Werthers lidanden

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Den unge Werthers lidanden" (1774) av Johann Wolfgang von Goethe. Jag har läst boken någon gång under glada nittiotalet men mindes inte särskilt mycket av den. Jag var beredd på en klassiker som åldrats till praktpekoral men riktigt så illa var det inte. Det var inte riktigt som när jag satt och gapflabbade åt dialogen i ett av Strindbergs dramer ("Eld") som jag såg på TV utan att då veta vem som skrivit texten. Men å andra sidan lär jag heller inte sätta på mig en blå frack och skjuta mig såsom en del personer tydligen gjorde efter att ha läst denna bok från våren 1774 och några år framåt. Jag antar att "Werther" kan anses gripande med sin tids mått mätt och den tilltalade säkert i synnerhet alla unga och känsloladdade människor vid denna tid. I brevform följer vi här Werthers olyckliga kärlek till Lotte och därefter lite kompletterande information från människor kring Werther efter den laddade slutakten. Boken är mycket lättläst och för den som inte kan historien alltför mycket ska jag inte avslöja mer. Men var beredd på en viss överspändhet. 

Och så... dagens Proust! 

Och överspändheten fortsätter: På sidan 108 – 40 i sjätte delen, ”Rymmerskan”, skildras hur berättaren skickar hovmästaren Aimé ut på en rad uppdrag i trakten av Balbec och hur denne rapporterar tillbaka om hur Albertine tydligen förlustat sig med kvinnor på badinrättningar och även med tvätterskor. Berättaren blir förstås förkrossad och ägnar 32 självupptagna sidor åt att älta detta och hur han blivit bedragen men samtidigt ändå fått uppleva glada stunder med Albertine.

Upplysningstidens romantik

 Den trettonde och fjortonde boken som jag har läst ut i år är "Upplysningetidens romantik" I - II (1918 och 1920) av Martin Lamm. Detta lärda verk, som blivit en klassiker inom svensk litteraturhistoria, är en grundlig skildring av den svenska 1700-talslitteraturen och hur det genom nästan hela århundrandet fanns strömningar som pekade fram mot det tidiga 1800-talets romantik. Lamm gör här sitt bästa för att nyansera bilden av "det torra och förnuftiga" 1700-talet och under läsningens gång möter vi ingående 1700-talets främsta svenska författare. Ett ganska krävande verk men väl värt mödan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Klosterkyrkan i Cerisy. 

På sidan 93 - 108 i sjätte delen, "Rymmerskan", deppar berättaren till den milda grad och tuggar i grund och botten om det som redan hänt i slutet av femte boken och början av denna och så tänker han på tiden i Balbec och på någon kyrka där. Det är ungefär allt. 

Killing Yourself to Live

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Killing Yourself to Live - 85 % av en sann historia" av Chuck Klosterman. Jag vet att jag läste boken någon gång under tiotalet, delvis sittande på en irländsk pub i Gamla stan, och hade då stor glädje av den. Då överraskningsmomentet är borta så var en andra läsning kanske inte riktigt i nivå med den första men nöjsam nog. Journalisten och musikkritikern Klosterman ger sig ut på en bilresa genom USA (med 1 500 Cd-skivor, bara de som behövdes) för att gå i dödens fotspår samtidigt som han reflekterar över hur just döden kan påverka en artists popularitet till det bättre. Det blir reflektioner kring kända händelser såsom Kurt Cobains eller Duane Allmans död men även mindre kända händelser såsom en ödesdiger brand då Great White spelade, med mera. Bitvis händer inte så mycket men precis som Hunter S Thompson (som jag helt nyligen läst OM och LÄST OM) så kan även Klosterman koka soppa på en spik och brodera ut småhändelser på ett sätt som blir underhållande för läsaren. Dock är nog boken extra intressant för den som är lite nördigt insnöad på musik. Folk som jag själv, exempelvis. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Anna Ancher - En begravning (1891)

På sidan 70 - 93 i sjätte delen, "Rymmerskan", ägnar sig berättaren i en lång och därtill tråkig passage över att meditera kring Albertines död utifrån någon form av "man saknar inte kon förrän båset är tomt"-attityd. Mycket om dofter, rum och minnen. Ganska segt, allt som allt. 

Vegetarianen

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "Vegetarianen" av Han Kang. Det är en ganska ovanlig roman om hur den tystlåtna och nästan banalt normala Yeong-hye efter en dröm blir vegetarian vilket förtretar hennes man (som är berättare i bokens första del) samt hennes föräldrar. Hennes svåger och syster berättar senare i romanen och vi ser det inte mycket hur hennes eget perspektiv men hennes lilla revolt fortsätter sedan på ytterligare områden utan att man läsare riktigt förstår varför. I grunden är historien ganska svår att återge och jag rekommenderar snarare att man läser denna märkliga bok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fönsterpratande

På sidan 61 - 70 i sjätte delen, "Rymmerskan", beskriver berättaren hur han hört Saint-Loup fönsterprata (ett beteende berättarens mor avskyr) med en lakej hos hertigparet Guermantes om hur denne lättast ska få en annan betjänt sparkad. Berättaren blir chockerad av vännens råa prat och tar direkt efteråt emot honom. Han förklarar att han misslyckas med besöket hos Madame de Bontemps och att han hört Albertine sjunga varvid man kan anta hon är glad att ha kommit iväg från berättaren. Denne skriver brev till henne igen men får svar från Madame de Bontemps om att Albertine dött i en ridolycka. Precis efter kommer Francoise med två brev som Albertine skickat precis före sin död och där hon skriver att hon var beredd att komma tillbaka. 

Min son på galejan

Den tionde boken jag läst ut i år är Jacob Wallenbergs "Min son på galejan" (1781) som är något av en klassiker då det gäller komiska svenska romaner. Eller snarare är det väl en reseskildring med månget dokumentärt inslag men det var väl inte så noga med genrer på den tiden. Wallenberg, kommen ur en sidogren ur den blivande bankfamiljen, beskriver med frejdigt humör en resa till Kina med mången förveckling på vägen. Det är sjösjuka, svår fylla, kärlek (d.v.s. besök hos prostituerade då man lägger till hamnen) samt en drös rena och råa skepparhistorier innan författaren tvärt avslutar boken då man kommer fram till Kina. Språket är givetvis ganska ålderdomligt och är kanske inte för alla men själv fann jag mycket i boken dråpligt och som komisk roman står den sig fint än idag. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kejsarörn. 

På sidan 52 - 61 i sjätte delen, "Rymmerskan"; deppar berättaren över Albertine och försöker även slå i Francoise att denna snart kommer tillbaka. De båda tittar på ringar som Albertine lämnat och berättaren försöker få Francoise att tro att ett par ringar införskaffats vid helt olika tillfällen men den skarpögda Francoise noterar identiska örnmotiv och ställer sig något frågande. Därefter bjuder berättaren in Andrée till att bo hos sig men skriver även och meddelar Albertine detta. 

Drömmen

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "The Dream" (1888) av Emile Zola vilken är den sextonde boken i krönikan om släkten Rougon-Macquart. Berättelsen börjar omkring 1861 då den lille föräldralösa Angelique räddas av det godhjärtade och barnlösa paret Humbert, vilka arbetar med brodyr. Läsaren förstår efter en tid att Angelique är den försummade och oälskade dottern till Sidonie Rougon. Hennes styvfar gör ett halvhjärtat försök att spåra flickans släkt men trots att han rentav ser Sidonie genom ett fönster (och får ett dåligt intryck av henne) så låtsas han att Angeliques släktingar är döda. Makarna kan därmed adoptera henne. Trots att flickan blir mycket skicklig på broderier, främst utförda åt kyrkan, och gör sin adoptivföräldrar glädje så är hon även en smula bortskämd, lynnig och drömsk och framför allt besatt av helgonlegender Hon hoppas även att få gifta sig med en prins och när en livs levande adelsman faktiskt dyker upp och verkligen älskar henne så sätter omgivningen, främst den unge mannens far, genast käppar i hjulet för de båda ungas kärlek och upplösningen blir dramatisk. Eftersom Zola skildrade Frankrike under Napoleon III utförligt så får vi just i denna bok även en beskrivning av den katolska kulten som den kunde te sig i en mindre stad med parader och fromma åskådare. Zola är alltid en smula pratig i sina böcker men dock en bred skildrare av sitt land under en avgränsad period i historien. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fedra skildrad i konsten 1880. 

På sidan 31 - 52 i sjätte delen, "Rymmerskan", tar berättare emot Bloch som nämner att han redan hunnit prata med Madame Bontemps om hennes systerdotter Albertine. Berättaren blir arg då hans planer med att skicka Saint-Loup till Madame Bontemps därmed omintetgörs. Han blir sedan kallad till polisen för att han efter Albertines flykt haft en flicka hemma hos sig och gett henne pengar. Polischefen skäller på honom i föräldrarnas närvaro men blir fryntligare när de gått. Han trånar därefter efter Albertine men eftersom polisen ännu övervakar hans hus en tid så vågar han inte bjuda hem fler flickor. Han får av Saint-Loup veta att planerna gått om intet och Albertine har fått veta allt. Hon telegraferar senare till berättaren om menar att han ju bara kunde ha skrivit till henne. Berättaren svarar med ett brev där han påstår han skulle ha friat samma dag som hon reste och att de bör leva åtskilda (en lite för att få Albertine tillbaka) och postar det till sist efter en utdragen vånda. 

Den fångna

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den fångna" (1925) av Marcel Proust. En stor del av boken är till det yttre händelselös och handlar mest om berättarens alltmer destruktiva relation med Albertine, som nu bor i hans stora lägenhet. Mycket rör sig som vanligt kring de inre tankarna. En central scen i boken utgörs dock av en middag hos Verdurins där Monsieur Verdurin hetsar hackkycklingen Saniette till en stroke och där baron Charlus förnedras då den opportunistiske musikern Morel offentligt sviker honom. Stora delar av boken är dock en ren uppvisning av berättarens självupptagenhet men middagen gör boken mer än väl värd att läsa. 

Och så... åter... dagens Proust! 

Ovan: Den sköna Helena såsom konstnären Evelyn de Morgan såg henne i en målning från Prousts egen tid (1898). 

På sidan 15 - 31 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren mest synd om sig själv efter Albertines flykt. Han funderar över om hon rest till en faster i Touraine. Han ber vännen Saint-Loup åka dit och rentav muta fastern för att få Albertine åter. Han visar vännen ett foto av Albertine och medger för sig själv att hon inte direkt är sköna Helena. Han ser även att Saint-Loup rentav blir besviken på fotot. 

Domen

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Domen" (2004) av John Grisham. Som vanligt när det gäller denne författare är det var man kan kalla en "juristthriller", d.v.s. en spänningsroman där en rättegång och dess konsekvenser (juridiska såväl som etiska) står i centrum. Memphis-sonen Willie Traynor köper konkursboet efter en tidning i den lilla staden Clanton, Mississippi. Strax efter att han satt upp sina nya tidning, vars läsarkrets försiktigt ökat, sker ett brutalt och omtalat mord på en ung ensamatående mor. Mördaren verkar tillhöra familjen Padgitt vilka under mer än 100 år närmast levt som kungar på en ö i trakten och trotsat lagen till den grad av poliser som kommit till ön försvunnit för att aldrig mer ses av. Rättegången blir omtalad och inte minst tack vare Traynors bevakning av den. Bland jurymedlemmarna finns hans vän, Miss Callie (romanens mest imponerande figur), som inte bara är den första svara kvinna i staden vars barn fått högre utbildning utan av hennes sju barn är rentav sex stycken professorer! Denna fantastiska karaktär som veckovis bjuder Willie på överdådiga middagar är en lite av berättelsens samvete. Överlag är boken full av udda karaktärer som får mig att tänka lite på persongalleriet i "Midnatt i godhetens och ondskans trädgård". Padgitt döms för mordet men svär sedan på att hämnas på juryn och utan att gå in på ytterligare så följer senare en rad oväntade turer innan berättelsen når sin kulmen. Som vanligt medryckande, spännande och lättläst men även med bra karaktärer och intressanta moraliska problem. Översättare är den gamle SF-fantasten Sam J Lundwall. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Koffert från Luis Vuitton. 

På sidan 5 - 15 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren i huvudsak synd om sig själv för att Albertine rymt. Som läsare har man mindre sympati än någonsin för denna självupptagna och självömkande skitstövel. Albertine har redan dagar innan bett att få sin koffert och mycket tyder på att avresan var välplanerad. Berättaren ojar sig kring hur detta ska påverka hans liv och anser att det är den värsta olycka som drabbat honom (som läsare känner man mest skadeglädje). 

Träna hemma

 

Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Träna hemma" (2020) av Annika Sjöö. Författaren är, såvitt jag förstår dansare, vinnare av "Let's Dance" och har framträtt i radio och TV en del. Den här boken riktar sig till vanliga människor som har för lite tid att besöka gym eller som behöver korta och enkla pass att göra hemma. Den är väldigt pedagogiskt upplagd och jag har redan hunnit göra några av övningarna om mornarna och de är varierande och effektiva, måste jag säga. Kan rekommenderas av nämnda skäl. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 424 – 46 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren då månader senare far ut mot Albertine på grund av hennes dåliga humör även om han snart ber om ursäkt. Han anklagar henne dock åter för märkliga förbindelser och blir förkrossad då hon säger att hon hade varit ”glad” att träffa Mademoiselle Vinteuil hos Verdurins. Han nämner även att anomyma personer skrivit brev till honom om Andrée. Albertine klagar över denna och vill inte kyssas godnatt. De vakar dock en stund tillsammans innan Albertine går och lägger sig. Berättaren reflekterar dock över varför hon på natten öppnar sitt fönster. De två dagarna efter går de ut. Berättaren tänker på Venedig, som han gärna vill se, samt på Elstir. De båda far ut till Versailles. Berättaren iakttar samspelet (eller bristen därpå) mellan Albertine och en för honom bekant servitris. De pratar om månen i poesin medan de far hem. I en epilog reflekterar berättaren över vårvädrets ankomst och tänker åter att han gärna vill till Venedig. Han planerar för att lämna Albertine. Dock visar det sig, när berättaren ringt på Francoise, att Albertine klockan nio samma morgon for och Francoise vågade inte väcka berättaren. Denne blir inombords djupt förkrossad men låtsas som ingenting inför Francoise.

Styrketräning som ger resultat

Den femte boken som jag har läst ut i år är ”Styrketräning som ger resultat” (2020) av Susann Hempel, personlig tränare. Då jag själv tränar flitigt på pass med instruktör men även vill träna hemma och hinna bygga upp visa muskler (främst armar och mage) så passade denna bok mycket bra för mig. Den går först igenom vissa hälsoaspekter och sedan kosthållning innan den presenterar en rad övningar som kan göras med ett minimun av hjälpmedel och redskap (ibland inga alls) men som ändå syftar till att ge dig en snyggare kropp och de olika kapitlen går igenom olika delar av kroppen väldigt bra. Även om du inte vill göra alla övningar finns här något för alla, skulle jag vilja påstå. Har nu hunnit pröva några av övningarna och även om det är för tidigt märka något av mer muskler så vet man att man lever efteråt åtminstone. Bra för hemmatränaren och den som vill komma någonvart med sin träning.

Och så... dagens Proust!

På sidan 411 – 24 i femte delen, ”Den fångna”, spelar Albertine medan berättaren tänker på Vinteuil igen. Han iakttar en god stund Albertine som ett konstverk men konstaterar även att hon tråkar ut honom. Han tänker på hennes intresse för cykling då han träffade henne. De tittar på månen och hur berättare beskriver hur han ofta kommer in till Albertine då hon sover då de kan titta lite till på den. Svartsjukan seglar dock upp igen och han tänker på hennes relation till Andrée. Han reflekterar även över hur mycket gåvor han ger till Albertine.

Effi Briest

 

Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Effi Briest" (1895) av Theodor Fontane (1819 - 98). Denne författare, vilken trots sitt franskklingande namn var tysk (ättling till hugenotter), debuterade sent i livet men med sin världsvana kunde han skildra kejsartidens Berlin med utsökt detaljrikedom. En av hans sista romaner blev äktenskapsdramat och kvinnoporträttet "Effi Briest". Den lättsinniga och mycket unga adelsfröken gifter sig med baron von Instetten i vad som närmast kan liknas vid ett resonemangsparti. Den äldre maken behandlar sin hustru vänligt överseende, lite som ett barn, även om han också försöker ta hänsyn till vissa av hennes nycker. Som bosatt i en liten provinsstad med lite bildat umgänge känner sig Effi ensam medan maken arbetar och tror sig även uppleva spökerier i huset. Hon umgås dock med en av makens gamla krigskamrater, major Crampas, och gör med makens godtycke ridturer med denne. Det är först när makarna senare fått barn och flyttat till Berlin och allt börjat vända som en katastrof drabbar familjen vilket i sin tur kommer att påverka makarna på ett djupgående vis. Det sägs ofta att de tyska romanerna under 1800-talet inte kom i närheten av de storslagna skildringar av förändring som fanns i den brittiska eller franska romanen men mot slutet av decenniet började den tyska litteraturen komma ikapp vilket ändå märks i detta verk. Effi skildras med fina nyanser (särskilt om man betänker att en äldre man här skriver om en ung flicka/kvinna). Vissa dramatiska partier i boken skildras däremot närmast distanserat vilket för all del förstärker det hemska i vissa händelser. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 400 - 11 i femte delen, "Den fångna", beskrivs hur Albertine spelar för berättaren som mest tänker dystra tankar trots att han får höra Vinteuil. Därefter börjar de båda resonera om exempelvis litteratur och berättaren gör små utläggningar om skönheten i verk av exempelvis Stendhal, Thomas Hardy och Dostojevskij där han plockar isär delar av handlingen i "Bröderna Karamazov". 

Den stumma döden

Den tredje boken som jag har läst ut i år är "Den stumma döden" (2009) av Volker Kutscher. Jag läste boken på tyska för några år sedan men köpte den nu även på svenska för att stödja förlaget (Ersatz). Denna deckarroman utspelar sig under februari - mars 1930, knappt efter år efter handlingen i föregångaren "Den våta fisken". En känd filmskådespelerska dödas av en nedfallande strålkastare mitt under en inspelning. Gereon Rath får uppdraget men börjar genast utreda på ett så pass självsvåldigt vis att han åter retar gallfeber på sin överordnade, kommissarie Böhm. Parallellt med skådespelerskan Winters våldsamma död försvinner dock även andra skådespelerskor för att senare påträffas döda under mystiska former. Hänger Winters död ens samman med hennes kollegors? Rath kastas in i filmens värld och möter regissörer, producenter och skådespelare som alla rör sig i skuggan av mäktiga UFA och känner av trycket från Hollywood och från den nya ljudfilmen. Åter en roman med fin tidsfärg och många vändningar under det att Rath rör sig genom 1930 års krisdrabbade Berlin och även möter en och annan historisk figur under tiden. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Théophile Delcassé, fransk utrikesminister 1898 - 1905. 

På sidan 387 – 400 i femte delen, ”Den fångna”, ältar berättaren mest Albertine och relationen med henne. Han tittar på henned då hon sover och kommer via en reflektion om lögner in på relationen mellan Tyskland och Frankrike och hur Tyskland ville få bort utrikesministern Delcassé. Därefter en utläggning om Francoises hat mot Albertine och om äktenskap. Berättaren kommer på Francoise med att tjuvtitta på hans papper.

Minnen, bara minnen

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Minnen, bara minnen" (2000) av Lars Gyllensten. Jag vill minnas att jag gav boken i julklapp till min mor julen 2000 och så här 24 år senare kom jag mig äntligen för med att läsa verket. Feste lentam. I boken får vi följa läkaren och senare författaren Gyllensten från barndom fram till ålderdomen. Han pekar på att boken i mångt och mycket vilar på de minnen han har kvar. Barndomen tedde sig idyllisk med liberala och kulturellt intresserade familjer. Först senare insåg Gyllensten (vars namn inte är adligt utan ett namn som farfadern, soldaten Winge, tog) och hans tre syskon hur fadern hade kämpat med pengar för att slutligen dö som men ganska rik man. Gyllensten påbörjar läkarstudier och skildrar även med humor sin tid som "världens sämsta soldat" under beredskapstiden. Hans motvilja mot auktoriteter kommer här tydligt till uttryck. Han och kollegan Torgby Giertz ironiska diktsamling "Camera Obscura" (som 1946 togs emot som seriöst verk av kritiker och Bonniers) skildras och senare hur han börjar skriva på allvar. I samband med att Gyllensten dras in mer och mer i det litterära slutar han som läkare. Sitt eget författarskap kringgår han dock nästan helt. Senare delen av boken ägnas istället nästan uteslutande åt Svenska akademin och personerna där. Många skildras varmt men andra får istället sina fiskar varma och inte minst ständige sekreteraren Sture Allén, vilken efterträdde Gyllensten efter dennes tid som sekreterare 1977 - 86. Bryderierna med att utse Nobelpristagare beskrivs och det var i detta verk som det första gången kom fram att Harry Martinsson mot slutet av sitt liv försökte ta sitt liv med en sax, illa berörd av förföljelserna efter att han fått Nobelpriset. Överlag en intressant beskrivning av en epok även om Gyllensten är lite pratig i sitt sätt att skriva och ibland kommer med utvikningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Edward Munchs "Svartsjuka" (1895)

På sidan 360 - 87 får vi princip följa ett invecklat uppträde mellan berättaren och Albertine där denne ideligen anklagar henne för att ljuga och de till sist beslutar sig för att bryta med varandra. Det framgår dock att det bara är en charad från berättarens sida och de beslutar sig sedan för att skjuta upp det hela och går till sängs vid något så när gott humör. 

Pestens tid

 Den första boken som jag har läst ut i år är "Pestens tid" (1978) av Stephen King. Trots att King är mycket populär i Sverige tog det tio år för detta verk att ges ut på svenska men det var kanske ungefär vid denna tid som King-hysterin i Sverige verkligen tog fart, antar jag. "Pestens tid" är lite annorlunda än merparten av Kings berättelser då den skildrar effekterna av en pandemi som får alla andra, verkliga eller fiktiva, att förblekna. En man flyr från en militärbas med sin familj men för med sig en smitta som har en dödlighet (och smittograd) på 99.4 %. Hans bil kraschar in i en bensinmack i östra Texas och bland vittnena finns Stu Redman, känd som "den tystaste mannen i staden". Inom någon vecka är Stu den ende som ännu lever av de som bevittnade olyckan medan förbryllade läkare tar prover på honom. Inom ytterligare några dagar är den hemliga bas dit Stu förts formligen öde eftersom alla som jobbar där har dött. Andra personer upplever samma hemska händelseutveckling och vi får följa en rad personer som på olika vis får hantera att de plötsligt är så gott som ensamma med bara högvis med döda som sällskap. De överlevande börjar drömma och en vänlig gammal kvinna, mor Abigail, tycks kalla på dem i dessa drömmar. Andra drömmer dock om "den svarte mannen", Randall Flagg (en figur som skymtat förbi i andra tidiga King-romaner). Efterhand samlas två grupper av människor: dels de som underordnar sig Flagg i Las Vegas samt de som skapar en stat kallad "Frizonen" i staden Boulder. En rad dramatiska händelser pekar dock mot en kommande kraftmätning mellan de båda nya staterna. Som vanligt en oerhört spännande King-roman med en ganska tydlig uppdelning mellan "gott" och "ont" (även om King alltid gör det intressant i och med realistiska människor som rör sig i gråzonen). Samtidigt läser jag, med Corona-pandemin i färskt minne, om en sjukdom av så förfärande slag att man bara kan hoppas att något liknande aldrig sprider sig bland mänskligheten. 

Och så... dagens Proust!

Porträtt av Aspasia (cirka 470 - 428)

På sidan 350 - 60 i femte delen, "Den fångna", färdas berättaren och Brichot hemåt medan den senare pratar om Charlus och inte minst då om alla litterära diskussioner de haft men även diskussioner om annat. Brichot berättar hur han en gång jämförde Charlus med Perikles gemål Aspasia vilket smickrade denne oerhört. Berättaren stiger av och ber kusken köra Brichot hem för att därefter genast råka in i ett uppträde med Albertine, som blir arg då han berättar att han varit hos Verdurins och även frågar om "fröken Vinteuil" inte skulle dit vilket genast väcker berättarens svartsjuka.