Die Brigade Ehrhardt

 

Den 114:e boken som jag har läst ut i år är "Die Brigade Ehrhardt" (1971) av Gabriele Krüger. Detta verk är en historisk analys av den kanske mest kända frikåren under tiden efter första världskriget, ledd av korvettkapten Hermann Ehrhardt (1881 - 1971). Med andra ord levde Ehrhardt då boken skrev, om än inte länge till (författarinnan omnämner honom i alla fall som levande i efterordet) och troligen hann han heller aldrig ha någon åsikt om detta verk. Krüger skildrar händelseförloppet som sattes igång i november 1918 och med revolutionen i Wilhelmshafen och hur Ehrdhardts brigad (formellt bildad i januari 1919) sedan blev en viktig faktor då det gällde att upprätthålla "ordning" i den näst största varvsstaden. Efter det följer läsaren brigadens insatser då det gäller att slå ner olika uppror (framför allt i München i april - maj 1919) och kulmen på dess aktiviteter under "Kapp-kuppen" i Berlin i mars 1920. Därefter upplöses brigaden men antar en underjordisk skepnad och övergår i den ökända terrororganisationen "Organisation Consul", vilken kan ha mördat så många som 200 personer. Även här nåddes en kulmen i och med morden på politikerna Erzberger (1921) och Rathenau (1922). Ehrhardt, som vid denna tid gömde sig i Bayern och på andra platser, försökte åter spela en roll under krisåret 1923 och i samband med Hitlers kuppförsök men detta kom snöpligen av sig. Senare skulle den kände frikåristen helt lämna politiken och bli bonde i Österrike fram till sin död. I sin analys skriver Krüger att Ehrdhardts misslyckande (förutom kortsiktiga segrar då ett och annat vänsteruppror krossades) berodde på att han inte hade något politiskt program utöver att behärska gator och torg. Hon betecknar honom rentav som "opolitisk" (vilken kanske är att ta då han väl ändå hade någon form av grundkonservativ, för att inte säga reaktionär, inställning). Lite torrt här och där men ändå en mycket intressant analys av den troligen mest kända frikåren av dem alla samt om dess roll 1919 - 23. 

Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music

 Den 113:e boken som jag har läst ut i år är "Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music" (1998) av Paul Stump. Läste boken som ganska ny kring sekelskiftet men nu var det dags för en omläsning. På sätt och vis är det skönt att boken gör halt innan den tradiga återföreningscirkusen (från 2001 och så sent som 2022) började drabba även Roxy Music. Som titeln antyder gör författaren ofta analyser av den kulturella bakgrunden och varför Roxy Music kom fram då det gjorde. Vi får även rejäla utläggningar om Ferrys icke-musikaliska influenser, i huvudsak då från konstvärlden. Utöver gruppens diskografi och turnéer så får vi även rätt rejäla utläggningar om de enskilda medlemmarnas projekt och Eno samt Mackay/Manzanera får egna kapitel om sina soloprojekt. Mycket uttömmande. I övrigt är detta knappast någon form av "skandalbok" utan författaren understryker tvärtom hur städade och "vuxna" Roxy Music var, inte minst då de var verksamma under det glada 70-talet med dessa många rock'n'roll-utsvävningar. Även om detta inte är någon officiell biografi och ingen medlem från gruppen medverkat så finns tillräckligt med intervjuer för att Stump ändå skulle kunna återge omfattande citat från olika nyckelpersoner även om han själv har intervjuer människor kring gruppen. Seriöst, lärt och välskrivet. 

Landsknechte Wurden Wir - Abenteuer aus dem Baltikum

 

Den 112:e boken som jag har läst ut i år är "Landsknechte Wurden Wir - abenteuer aus dem Baltikum" (1932) av Erich Balla. Titeln skulle väl på svenska ungefär lyda "Vi blev legosoldater - äventyr i Baltikum". Officeren Balla (1885 - 1943) deltog i första världskriget och sedan som medlem i "Järndivisionen" i Baltikum 1919. Tanken var där att erövra land som kompensation för den hårda freden på västfronten. Även om detta är en roman så bygger den rimligen på Ballas egna upplevelser. Vi följer här den något så när ridderlige Hauptman (d.v.s. Kapten) Rodenholm och dennes adjutant Holtz när de i februari 1919 anländer till Baltikum. En rad komiska förvecklingar följer i början men till sist kan Rodenholm få leda trupp och gå ut i strid. Kriget, som mest är en rad småkrig, är ytterligt förvirrad med skiftande och ibland även underliga allianser och tyska, letter och ryssar med olika bakgrund passerar revy. Stilistiskt skriver Balla lite naivt och det hela framstår ibland som lite av ett pojkboksäventyr, om än blodigt och brutalt. Dock är det ändå ofta så att våldtäkter eller mördande av fångar skildras lite på håll, distanserat. Mer ingående skildras de skiftande attityderna hos de tyska soldaterna vilka varierar på en skala mellan ovilja till "har inget annat för mig" och vidare till entusiasm. Kulmen för järndivision blir när man intar Riga 22 maj 1919 men senare skiftar lyckan drastiskt och romanen kan till sist rundas av i december 1919 då flera av de deltagande åter tågar in i tyska riket. Som sagt, lite ytligt skriven men dock med viss humor och ibland kanske något av en hemingwaysk knapphet. Plus att man även fick veta mer om en historisk episod som liksom försvann i kölvattnet av "det stora kriget". 

Strange Fascination

 Den 111:e boken som jag har läst ut i år (omläsning efter drygt 20 år) är "Strange Fascination" (2003) av David Buckley. Köpte den som hyggligt ny och har sedan aldrig läst om den igen. Förrän nu. Det är en auktoritativ (men ej officiellt sanktionerad) genomgång av Bowies liv och karriär och med stort fokus på hans skivinspelningar. Faktum är att Bowie var tillfrågad om boken och han verkade inte ointresserad men samarbetet med honom rann ut i sanden och Buckley gick vidare. När boken väl kommit ut skrev Bowie tydligen en syrlig kommentar om den på sin hemsida, mycket till Buckleys besvikelse. Som han påpekar i sitt förord (och vilket jag kan intyga) frossar han inte i de mest bisarra detaljerna i Bowies liv (även om han förstås inte kan undgå att nämna exempelvis drogintaget i mitten av sjuttiotalet och en del annat) utan ägnar istället en stor, stor del åt låtar och plattor. Det är överlag en väldigt neutral bok, i alla fall så neutral man nu kan bli då  man skriver om en idol. Den komplicerade människa som hette David Robert Jones analyseras ur olika vinklar men författare medger att Bowie ofta är svår att ringa in, motsägelsefull och ibland medvetet lögnaktig som han nu ändå var. Det är dock ett kärleksarbete och även om Bowie själv inte ville medverka så får vi långa intervjuer med nyckelpersoner i Bowies liv såsom Carlos Alomar, Tony Visconti eller Reeves Gabrels och många fler. En mycket läsvärd och välskriven bok, allt som allt. 

Das Berliner Schloss in den Revolutionstagen 1918

 Den 110:e boken som jag har läst ut i år är "Das Berliner Schloss in den Revolutionstagen 1918" (1922) av Dr Bogdan Krieger. Den kroatiskfödde Krieger (1863 - 1931) blev efter bland annat historiska studier "husbibliotekarie" på kejserliga och kungliga slottet i Berlin och skötte även kejsarparets samt kronprinsens privata bibliotek. I denna lilla skrift (mer en pamflett på 36 sidor som jag dock ville skriva om för det historiska värdet samt kuriosavärdet) skildrar vad som hände på hans arbetsplats, slottet, i november - december 1918. I sitt förord gör Dr Krieger klart att han ser slottet som en nationalklenod/-symbol även efter monarkins fall och typiskt nog kom han att behålla sitt jobb även efter att monarkerna försvunnit eftersom han ändå hade ett stort bibliotek att ansvara för. Han skildrar förloppet dels genom egna upplevelser men även via ögonvittnen. Han lämnar sin arbetsplats 8 november men eftersom revolution slår igenom i Berlin dagen efter så kan han inte återkomma till slottet förrän 18 november. Uppgiften om att kejsarinnan och flera av hennes söner var på slottet under förloppet är felaktig då de vistades i närliggande Neues Palais tills de lämnade Berlin 27 november. Däremot måste flera av slottets ämbetsmän under hot om våld försöka hantera situationen (och de överlever i alla fall oskadda). Krieger är mycket mån om sitt bibliotek och lyckas inspektera detta 18 november 1918. Även om han till sin lättnad kan konstatera att ingen ens verkar ha varit där så bevittnar han kaos, smuts, oreda och plundring i andra delar av slottet, inklusive kejsarparets egna våningar. Han lyckas sedan återuppta sitt arbete under perioden 25 november - 24 december 1918 men avbryts då åter av "julkrisen" då olika soldatfraktioner strider kring slottet och byggnaden blir beskjuten med granater. Först i januari 1919 kan den gamla förvaltningen återta kontrollen över slottet då de röda matroserna lämnar byggnaden. En intressant och detaljrik genomgång av hur en revolution kan yttra sig i maktens centrum. 

Abbé Mouret's Transgression

 

Den 109:e boken som jag har läst ut i år är ”Abbe Mouret's Transgression” (1878) av Emile Zola vilket är den femte delen (men kan läsas som den nionde) om släkten Rougon-Macquart. Vi möter här den dygdige abbé Mouret, son till makarna i ”Erövringen av Plassans” som nu tagit hand om sin syster Desirée efter föräldrarnas dramatiska död. Han lever ett lyckligt och enkelt liv i sina lilla församling tills han blir förhäxad av livsbejakande Aline, fosterdotter till en bonde vilken kallas ”filosofen” och som bosatt sig i parken till ett förstört gods. Mitten av romanen, där abbén drabbas av minnesförlust och vårdas av Aline, är inte helt trovärdig och går tillbaka till romaner som Chateaubriands ”Paul et Virginie” om två naturbarn i paradisisk miljö. Inte Zolas främsta i serien men dock en charmig skildring av livet i en församling men dock med tragiskt slut samt problematisering av celibatet som löfte.

Who killed Christopher Robin?

Den etthundraåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Who Killed Christopher Robins” (1994) av Terry Rawlings. Författaren, ej att förväxla med den filmklippare som levde 1933 – 2019, skildrar här Brian Jones liv med tonvikt på hans sista tid och hans omskrivna död. Jag hade först trott att boken skulle hoppa fram till den där sista tiden sommaren 1969 men vi får minsann ett traditionell biografi över Jones från födelsen 1942 och till slutet om aftonen 2 juli 1969 (precis som Olof Palme dog han framåt midnatt och officiell dödsdag brukar ofta vara 3 juli eftersom han inte dödförklarades officiellt förrän en ny dag brutit in).

I en föregående biografi över Jones, av Paul Trynka, idealiseras denna i det närmaste och beskrivs åtminstone som ”visionärt och musikaliskt geni” och det låter närmast som om Brian Jones ensam införde bluesen i England (vilket förstås inte är sant). Riktigt så trevlig framstår han inte här. Rawlings går heller inte in för att svärta ner honom men såsom Brian Jones liv nu var så räcker det ofta med att stapla lite fakta för att få bilden av en egocentrisk och hänsynslös skitstövel med en genomrutten kvinnosyn även om man bara jämför honom med andra brittiska rockmusiker vid samma tid. Minst fem ”barn på bygden” och förmodligen fler än så, misshandel av flera av kvinnorna, hänsynslös streberattityd och svek mot vänner och bekanta för att komma sig upp, hejdlöst frossande i sprit och droger (även här i grövsta laget även när man jämför honom med sina samtida). Med mera.

Framåt sommaren 1969 var Brian Jones ett fysiskt vrak (vilket mer än väl framkom vid obduktionen) och efter en snabb förhandling med Jagger/Richards så fick han sparken från bandet. Officiellt lämnade han dock sin grupp godvilligt och lovades 100 000 pund som engångssumma och sedan 20 000 pund för varje år som Stones existerade. Enligt vad författaren uppger såg hans efterlevande inte av dessa pengar, men måhända handlade det om pengar som skulle gå exklusivt till Jones.

För att förhöja spänningen går Rawlings först ytligt över dödsfallet och låter utomstående vittnen (varav flera inte var där) berätta historien. Nästan mer sorgligt och makabert än Jones död är de många bisarra händelser som förekom både före och efter hand död. När han sent 1968 flyttade in A A Milnes gamla egendom Cotchford Farm så ärvde han en husa och en trädgårdsmästare vilka båda bodde i grannlaget. Han fick även en ”barnvakt” i form av Rolling Stones chaufför och allmänne fixare, hårdingen Tom Keylock. En annan hårding, Keylocks vän Frank Thorogood, lejdes för att bygga om egendomen. Thorogood och ett gäng andra ”byggjobbare” (citationstecken eftersom det är lite tveksamt vad de faktiskt gjorde) verkade därefter mest hänga på egendomen och lät tiden gå medan de snyltade på en gästfrie rockstjärnan.

Precis efter dödsfallet föreföll även märkliga händelser såsom att Keylock eldade upp Jones ägodelar (enligt honom själv på order av Jones far) och mängder av mer dyrbara ägodelar försvann, troligen stulna. Efter denna skildring kommer vi så till bokens centrala punkt, där en misstänkt mördare pekas ut och vi även får förloppet skildrat ”exakt som det gick till”. Just det där med ”exakt” får mig förstås att le lite. När jag för kanske fjärde gången i år läste Alan Hollingshurst fantastiska ”The Stranger's Child” så blev jag, en gammal historiker, medveten om hur svårt det är att få fram ”sanningar” när tiden gått, minnen förbleknar och flera iblandade inte kan eller vill avslöja vissa saker. En societetskvinna i boken reflekterar över hur hon skrivit sina memoarer trots att mycket av det hon skildrat skedde då hon var berusad, vilket var i stort sett varje kväll. Men hon tänker att ”Äh, det var väl ungefär så det gick till.”

Och lite så är det nog även med skildringen av Brian Jones sista kväll. Tiden har gått, flera inblandade var berusade eller påverkade av annat, det fanns kanske även folk där den kvällen som inte alls vill träda fram och som har klarat sig undan avslöjanden, flera andra som bevisligen var där vill inte säga sanningen eller minns fel. Men givetvis kan man få fram ett ungefärligt förlopp men ett ”exakt” är nog lite för mycket sagt. Jag ska inte avslöja mer och i grunden är själva hypotesen heller inte så himlastormande för den som följt upploppet fram till den där kvällen. Givetvis läsvärd för alla med intresse för 60-talet, Rolling Stones samt mordgåtor.  

 

Hard Bop

 Den etthundrasjunde boken som jag har läst ut i år är "Hard Bop: Jazz and Black Music 1955 - 65" av David H Rosenthal. Författaren var själv musiker och något av extrem jazz-nörd som dock avled lagom till dess att boken skulle ges ut varför hans bror skriver förordet. Men klar blev dock boken och det är en fin genomgång av den stil som efterträdde Bebop (cirka 1945 - 55) och sedan stod pall i cirka 10 år framåt till frijazz och fusion följdes av jazzens rent kommersiella men även konstnärliga död. Inledningsvis skildras hur musikern Lee Morgan 1972 skjuts ihjäl av sin flickvän och författaren ser det som en dyster slutklang för just hard bop, eftersom Morgan var en känd person inom rörelsen. I olika nedslag möter vi musiker bakom olika instrukent, såsom pianister, basister, olika blåsare och trummisar och vi får deras spelstil förklarade. Naturligtvis drösvis med låtar och album som ingående diskuteras. Ett kapitel ägnas de absoluta toppmusikerna inom en stil som både var konservativ, (åter till bluesskalor) och samtidigt experimentell (mer inspiration från Europa, mer konstmusik) i och med namn som Thelonius Monk, Charlie Mingus, Miles Davis och John Coltrane. Det är väl även just dessa fyra som producerat de mest gigantiska albumen från eran. Läsvärt för vänner av jazz men även den som är lite allmänt road av en era som nu är ohjälpligt borta. 

Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918

 Den etthundrasjätte boken som jag har läst ut i år är "Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918" (1922, ungefär "händelser och personer") av Wilhelm II. Den siste tyske kejsaren hade efter sin abdikation och sin landsflykt i november 1918 gott om tid till att reflektera och skriva och det gjorde han också. Denna bok kom redan några år efter världskriget och det är ändå väl ändå ganska snabbt med tanke på de trettio synnerligen händelserika år som ex-monarken skildrar. 

Han börjar med att först och främst gå igenom sina regeringschefer och lägger givetvis stor tyngt på sin relation med Bismarck även om de båda dock endast samarbetade som kejsare och rikskansler 1888 - 90. Dock skildrar han sina relationer med fursten redan från det att han var 19 och redan då användes för vissa mindre regeringsuppdrag. Dock märks redan från början den skrytsamhet som monarken på ett än mer påträngande vis gjorde sig känd för i umgängeslivet. Han är alltid den som är klok, förutseende, vet bäst och så vidare. Sedan är han förvisso inte snål med beröm mot andra, men ändå. 

Han går därmed igenom rikskanslerna Bismarck, Caprivi, Hohenlohe, Bülow och Bethman-Hollweg .Därefter blev det mer och mer av en röra med regeringschefer fram till dess att kejsarens kusin, prins Max av Baden, under en månad försökte styra landet som konstitutionell monarki men istället var med om att bereda väg för republiken. Kejsaren har eller inga vänliga ord till övers för sin släkting som han helt och hållet beskriver som fel man på fel plats. Det riktas även ett antal utfall mot Ryssland, USA, England och Frankrike. Ja, kort och gott alla som anses ligga bakom "inringningspolitiken" och som i grunden också orsakade ett krig. 

Ex-kejsaren ägnar vissa tematiska kapitel åt vetenskap, konst, kultur och om sitt förhållande till religion där han inte minst talar om hur väl han behandlat Tysklands katoliker (vilket också råkar vara sant). Han påpekar att han i början av 1914 ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar på Korfu och då kan man väl ändå inte vara i färd med att planera ett världskrig, va? 

Ett ganska långt kapitel, det näst sista, ägnas även åt "skuldfrågan" om kriget och kejsaren gör sitt yttersta för att bedyra sin och den tyska nationens aldrig sviktande fredsvilja. Det är sant att krigets utbrott var komplicerat, långt mer så än andra världskrigets utbrott, men vi vet nu att den tyska politiken ändå var långt mer aggressiv än vad kejsaren ger sken av i sin ibland känslosamma och sentimentala bok. Sedan var förstås inte heller Österrike-Ungern, Ryssland eller Frankrike helt och hållet oskyldiga i fråga om vad som hände sommaren 1914. 

Sista kapitlet är lite av en appell till tyska folket om att försöker bita ihop och åter arbeta sig upp till en aktad ställning i världen. I verkligheten vet vi även att kejsaren inte alltid var så storsint utan tvärtom uttryckte skadeglädje över hur dåligt det gick för den nya tyska republiken (men då även för det folk som han annars hyllar så mycket i sin bok). Givetvis är denna memoarbok proppfull med lögner och förskönanden men den är intressant såtillvida att den ändå visar en del av Wilhelms personlighet samt hur han ville framställa sig inför eftervärlden i ett försök till äreräddning. Finns även på engelska. 

Also Sprach Zarathustra

Den etthundrafemte boken som jag har läst ut i år är "Also Sprach Zarathustra" (1883 - 85) av Friedrich Nietzsche. Boken är ett originellt filosofiskt verk som är ganska svårt att återberätta om man inte läst det. I enkelhet skildras Zarathustra, något av en kringvandrande Jesus-gestalt, som "vid trettio års ålder" lämnar sitt berg och sina djur och stiger ner till människorna för att förkunna sina tankar om övermänniskan och om guds död. Precis som Jesus blir han rätt illa förstådd var han än dyker upp och ibland återvänder han till bergen. Många av hans aforismer är skenbart enkla men rymmer rimligen djupare meningar. Boken anses som Nietzsches huvudverk och var även ett av de populäraste verken som tyska soldater hade med sig i skyttegravarna under första världskriget, av någon anledning. 

 

The Guns of August

 Den etthundrafjärde boken som jag har läst ut i år är "The Guns of August" (1962) av Barbara Tuchman (vilken alltså kom före hennes skildring av tiden innan denna bok, 1966 års "The Proud Tower"). Detta är skildringen av den första och mycket avgörande månaden av första världskriget från själva krigsutbrottet i månadsskiftet juli/augusti 1914 fram till slaget vid Marne 7 - 8 september 1914 då den tyska och till synes ohejdbara framryckningen mot Paris stoppades. 

Vi möter de olika politiska och militära ledarna samt militära filosofier i synnerhet i Tyskland och Frankrike. Anmärkningsvärt var Frankrikes tal om "viljan till seger" och "elan" (ordagrant "drivkraft" men här kanske mer "kämpaglöd" eller "kampvilja") där man ansåg att man via någon form av moralisk överlägsenhet ändå skulle kunna stoppa ett militärt och numerärt överlägset Tyskland. Vilket man i slutändan även gjorde. 

Det diplomatiska spelet kring Belgien skildras och hur tyskarna därefter gör bort sig med själva anfallet men även med ren terror mot landets civilbefolkning redan i krigets inledning. Den inkompetenta ryska krigsledningen skildras även om de trots allt inte var inkompetens utan mer otur som gjorde att general Samsonov förlorade mot den nybildade duon Hindenburg och Ludendorff i slaget vid Tannenberg i slutet av augusti. 

Efter det skildras den ständiga reträttet, engelsmännen inledande fummel gentemot sin allierade, och den kärva beslutsamheten hos ÖB Joffre och Paris militärguvernör Gallieni. Och genom några strategiska missar från tyskarna samt en anfallsplan hittad på en stupad tysk officer lyckas fransmännen utnyttja tillfället och stoppar anfallet även om båda sidor var formligen uttröttade. Detta har kallats "miraklet vid Marne". Oavsett vad så förblir slaget vid Marne det viktigaste slaget under europeiskt nittonhundratal eftersom det avgjorde framtiden. 

Med en fransk förlust hade Paris och troligen hela tredje republiken fallit och engelsmännen hade därefter troligen lätt kunna drivas ut ur Frankrike. Därefter hade tyskarna kunnat vända sig österut och i värsta fall få en "oavgjord" fred med Ryssland. Europa hade sett helt annorlunda ut. Hitler hade kanske skickats österut och stupat eller hade överlevt, kanske som en nöjd underofficerare i den segrande tyska armén. Världen hade i alla fall aldrig hört talas om honom. Huruvida vi fått ett andra världskrig är helt omöjligt att svara på men tanken svindlar ändå kring den alternativa verklighet som Europa kunde ha fått, på gott och ont. Mycket välskrivet och bra källhänvisningar. 

The Three Pillars of Zen

Den etthundratredje boken som jag har läst ut i år är "The Three Pillars of Zen" (1965) av Philip Kapleau. Denne amerikan närvarade bland annat vid Nürnbergrättegångarna men kom därefter att få ett intresse för Zenbuddhism och tillbringade åren 1953 - 66 i Japan där han studerade läran. Strax innan han återvände till USA författade han denna nu klassiska bok vilken riktar sig till en västerländsk publik. Kapleau skulle så småningom avancera till att bli en så kallad Roshi, en zenmästare som undervisar andra, och startade ett center för Zenbuddhism i Rochester, New York. Boken beskriver denna väldigt praktiskt inriktade religion med fokus på meditation (och det är just den biten som intresserar en väldigt icke-religiös människa som jag) samt även de tekniker som används vid sittningarna, vilka enligt den egna terminologin kallas "Zazen" (ett svåröversatt ord, dock). En viss historik ges samt kända dialoger och händelser och även enskilda och då samtida personers möten med Zenbuddhism och deras erfarenheter. En del av detta går utanför min horisont men det är ändå intressant att lära sig något om en för mig ganska okänd religion, eller variant av den. 

The Proud Tower

 Den etthundraandra boken som jag har läst ut i år är "The Proud Tower" (1966) av Barbara Tuchman. Detta är en rad nerslag i världen 1890 - 1914, alltså senare delen av "La Belle Epoque". Vi möter här Storbritannien på väg mot demokrati, USA på mot imperium, Frankrike under Dreyfusaffären och Tyskland under Wilhelm II:s tid även om kapitlets huvudperson egentligen är Richard Strauss. Vi möter de verkligt rika, de verkligt fattiga och alla däremellan. Fursta, höga politiker, anarkister, socialister, skönandar, militärer passerar revy i Tuchmans mycket välskrivna och underhållande skildring av de 25 åren innan "det stora kriget" bröt ut. Boken avslutas även med mordet på den franske socialistledaren Jean Jaurès om kvällen 31 juli 1914, precis då Frankrike stod i begrepp att gå i krig. 

Gallowglass

 Den etthundraförsta boken som jag har läst ut i år är "Gallowglass" (1990) av Barbara Vine. Jag såg först denna berättelse i form av suggestiv tv-serie (med Michael Sheen i huvudrollen) och läste sedan boken på svenska och nu, flera år senare, på engelska. "Lille Joe" är ensam och olycklig ung man som kommit ut från mentalsjukhuset. Han är snäll men inte den klyftigaste (inte heller den dummaste, för den delen) och den enda person han bryr sig om är styvsystern Tilly som dock försvunnit ur hans liv. Joe försöker i sin förtvivlan hoppa framför ett tåg men räddas av den belevade och aristokratiske Sandor som tar honom under sina vingars skugga men även avser att ha honom som sin hjälpreda. Sandor berättar en historia om "prinsessan", en kvinna som kidnappades i Italien för några år sedan, och sin roll i det hela. Sandor har farliga planer och efter ett tag dras även Joes rådiga styvsyster Tilly, som nu åter dykt upp, in i hans planer. En stark och obehaglig berättelse om självbedrägeri med oväntat slut. 

Breven

 Den hundrade boken som jag har läst ut i år är "Breven" (2004) av Håkan Anderson. För ovanlighetens skull är författaren en person som jag känner privat eftersom Håkan råkade vara en av mina lärare på högstadiet, en verkligt bildad och kultiverad renässansmänniska. Breven blev hans debutroman (vid 59 år) och är en klurig spännings- och kärleksroman med flera bottnar som behöver läsas uppmärksamt. Håkan har själv sagt att han inspirerats av Nabokov och dennes uppfattning om "romaner som schackproblem". 

En man kommer till Kreta från Gotland för att forska i den gamle vännen Jan Eklöfs försvinnande. Eklöf höll i sin tur på att skriva en biografi över sin gamle granne Ernst Weber, känd men ganska skygg författare. Parallellt med bokens "nu" på Kreta får vi följa berättelserna om Ernst Webers och Jan Eklöfs kärlekshistorier, under 1930-talet respektive 1980-talet. 

Och "breven" i titeln är inget mindre än fem okända brev av Cicero som därefter är det som handlingen på olika vis roterar kring. Kopplat till dessa brev finns hemliga sällskap och ett antal dunkla personer tycks även vilja lägga vantarna på nämnda brev av allt annat än idealistiska skäl. Boken är även en väldig krönika över det moderna Europa i sin storhet och i sitt barbari och kulturpersonligheter som Caspar David Friedrich, Schopenhauer, Heidegger, Dickens, Trollope, Lucretius och Spinoza (samt många fler) fladdrar förbi i denna exposé. Allt som allt en imponerande bok som jag rekommenderar starkt. Håkan skrev även flera uppföljare med en handling som nära anknyter till denna första bok och som även ger en fördjupning av historien. 

Neon - Bright Lights, Big City

 Den nittionionde boken som jag har läst ut i år är "Neon - Bright Lights, Big City" (1984) av Jay McInerney. Tillsammans med bland andra Bret Easton Ellis och Tama Janowitz blev McInerney en av "författarna för MTV-generationen" under 80-talet. Denna debutroman påminner i ton en del om Ellis även om denne inte romandebuterade förrän 1985 med "Less Than Zero". Det är dock samma ganska tomma och meningslösa miljöer som hos Ellis med diverse personer hur de övre samhällsskikten som rumlar runt på fester och pratar om varandra. Ovanligt nog är berättelsen dock tidvis återgiven i andra person, ett ganska udda grepp. En namnlös person som velat bli författare blir istället faktakontrollant på en tidskrift av bättre slag men han sköter jobbet sämre och sämre till följd av fester och eskalerande kokain-intag. Hans snygga modellfru har plötsligt bara lämnat honom och han försöker fylla tomrummet även om det i bakgrunden även finns annat. Blev senare även film med Michael J Fox. Lättläst men inte så originellt om person från provinsen som bränner vingarna i storstaden. I original hette romanen "Bright Lights, Big City" men fick det något meningslösa tillägget "Neon" på svenska. 

Nere för räkning i Paris och London

 Den nittioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Nere för räkning i Paris och London" (1933) av George Orwell. Detta är Orwells debutroman och den skildrar hans egna svårigheter som kämpande författare och hur han under en period var fattig i Paris och därefter i det närmaste utfattig i London. Efter diverse turer i Paris blir han "plongeur" (diskare) och jobbar kanske 15 timmar om dagen i en hektisk och brutal miljö präglad av översitteri från högre kollegor. En gång i veckan har man ett backanaliskt supkalas och sedan sover man mest. Han lämnar Paris för ett utlovat jobb i London men sedan jobbet blivit uppskjutet lever han som luffare i trakten av London och skildrar de utslagnas tillvaro på härbärgen. Boken avslutas med en genomgång av den engelske luffarens villkor och livsstil och hur man skulle kunna komma tillrätta något med problemen. Allt som allt en ganska skakande skildring av villkoren för de fattiga och, pinnhålet under, de helt utslagna. 

Snörmakare Lekholm får en idé

 

Den nittiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Snörmakare Lekholm får en idé" (1927) av Gustaf Hellström. Romanen, som jag länge har tänkt läsa, är en episk släktkrönika som skildrar ätten Lekholm under tre generationer. Första delen skildrar hur titelns snörmakare, Per Anders Lekholm, får idén att släkten ska bilda sig och stiga uppåt. Allt i grunden för att hans fru kallat honom "beskedligt nöt" och han vill visa att så inte är fallet, on än via andra medlemmar i släkten. Därefter följer en rad växlande öden för släkten på hela skalan från triumfer till djupa tragedier. Andra delen skildrar sedan hur snörmakarens barn stretar på, med fokus på de två mycket olika bröder som kallas "matematikern" och "musikern". I tredje delen får vi så möta barnbarnet Lars Lekholm, nu Dr Charles Holmes, som återvänder till Sverige efter att nesligen ha lämnat landet i samband med ett brott. Han förbereder sig nu för att stå till svars inför det han gjort i samband med faderns sjuttioårsdag. Detta är inte bara en berättelse om en släkt utan även om ståndscirkulation men även en bok om Sverige. Efter en lite trög inledning hade jag svårt att lägga den ifrån mig med sitt myller av släktingar och alla deras växlande öden och äventyr. 

A fatal inversion

 Den nittiosjätte boken som jag har läst ut i år är "A fatal inversion" (1987) av Barbara Vine (täcknamn för Ruth Rendell). År 1986 ska ett ungt par begrava sin döda hund på en gammal djurkyrkogård som de upptäckt på den egendom de nyligen köpt. Av gravstenarna att döma har inget djur begravts där sedan 1957. När mannen börjar gräva upptäcker han dock ben som absolut inte tillhör någon hund eller katt. Polisen kan senare konstatera att man hittat av en ung kvinna och ett litet barn. Själva upplägget är på så vis ganska traditionellt med det vanliga "gammalt mord upptäcks långt senare" men polisutredning i denna roman (snarare än deckare) skildras bara sporadiskt och på avstånd eftersom berättelsen huvudsakligen handlar om de personer som i mycket hög grad vet varför kvinnan och barnet grävdes ned samt vad som hände på det gamla godset den varma sommaren 1976. Tre av de män som var med den gången alternerar med sina historier och vi följer deras minnen och deras ångest medan polisutredningen rullar på och de fasar för varje samtal, varje brev, varje ringning på dörren. Sommaren 1976 hade de levt ett glatt och bekymmerslöst liv på den egendom som en av de oväntat hade ärvt men en rad i sig betydelselösa händelser leder småningom till en tragedi som vi här får följa med flera oväntade turer som följd. En mycket intelligent berättelse om ett gammalt brott och dess efterdyningar. 

Vinteride

 

Den nittiofemte boken som jag har läst ut i år är "Vinteride" (1974) av Sven Delblanc. Boken utspelar sig åter i Hedeby från december 1939 till nyåret 1941/42. De hårda krigsvintrarna är en röd tråd i boken men även förändringar som kriget påtvingar även denna landsända. Baronessan Urse är ruinerad och erbjuds hjälp av kommunen via Nikodemus, en gång handlarens kreatur men numera bas och kommunalpamp. Merparten av männen, även drinkaren Svensson, kallas in. Till sist skickas dock Svensson hem i och med att hans hälsa börjar svikta. Även barnen skildras i hög grad i denna roman och särskilt bokens berättare, Axel Weber, och Agnes Karolina från familjen Svensson. Både tragiska och komiska episoder följer i denna kanske starkaste och mest gripande skildring av människorna i Hedeby. 

Stenfågel

 Den nittiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Stenfågel" (1973) av Sven Delblanc. Boken är en fristående fortsättning på "Åminne" och utspelar sig två år efter händelserna i den romanen, sommaren 1939. Precis som andra delar av Sverige hukar sig Hedeby inför vad som förefaller vara ett nytt världskrig. Den unga och karska Märta, med dåligt rykte efter att hon lät sig förföras av den nu döde baronen, jobbar på det lokala fiket och nästa alla män på orten trår efter henne. Hennes meste beundrare är dock Erik Gustavsson, son till rävfarmaren som kommit på obestånd för att pälsmodet växlat. Som flera andra olyckliga har rävfarmaren fått ta ett rejält lån hos handlaren och hamnar nu i dennes klor. Erik arbetare med den håglöse Elon hos storbonden lille-Lars, olycklig och grubblande efter att hans ende son omkommit i en trafikolycka. "Långholmaren" Svensson, dömd för mordbrand på Valla bruk, släpps i förtid och återvänder till sin hårt prövade och tålmodiga hustru Signe. Denna är också föremål för prästsonen Oscar Hezekiels predikningar. Dock inte predikningar av det kristna slaget efter Oscar blivit marxist och vill frälsa massorna på sitt vis. Det dock håller dock inte i sig länge. I bakgrunden finns även Signes mor Karolina som ännu ömsom sörjer och ömsom förbannar sin mycket fromme och mycket döde man Abraham. Slutligen har vi givetvis "avskummet", alkisarna vid järnvägsstationen, borgarna med Dr Lundewall i spetsen och så traktens kändis, gardisten Pärsy som gör storstilad entré men skämmer ut sig lika snabbt. En storslagen kavalkad av människor och många gripande människoöden, kort och gott. Och på slutet kommer förstås kriget och anspänningen släpper ändå. 

The Stasi Poetry Circle

Den nittiotredje boken som jag har läst ut i år är "The Stasi Poetry Circle" (2022) av Philip Oltermann, ett verk jag spontant fick låna av en av mina chefer på Försäkringskassan. Boken skildrar hur östtyska Stasi 1982 satt upp en litterär cirkel för att skriva och diskutera poesi i ett försök att lättare kunna avslöja försåtlig kritik mot staten. Visserligen uppmuntrades läsning och beläsenhet överlag bland "de skrivande tjekisterna" men grundorsaken var alltså att finna ytterligare några skickligt dolda dissidenter. Denna litterära cirkel leddes av Uwe Berger, känd östtysk poet (och angivare för Stasi). Han lämnade rentav rapporter på medlemmarna i det lilla sällskapet och vad deras dikter kunde tänkas säga om deras egna åsikter. Intressant är även författaren Oltermanns försök att spåra upp flera av de inblandade och hur dessa reagerar på hans trevare. Ytterst är det förstås en berättelse om det alltmer absurda klimatet i Östtyskland under landets sista år. En av de gamla Stasi-män som Oltermann intervjuar, anmärkningsvärd på så vis att han utan problem anpassat sig till livet efter DDR medan hans gamla kollegor exempelvis säljer tidningar i gatuhörn, förklarar att tiden i Stasi var den lyckligaste i hans liv då han kunde slöa lite som han ville, läsa massvis med böcker och se drösvis med beslagtagen film (inklusive porrfilm). De som skulle granska medborgarna hade sålunda inte alltid koll på sina egna anställda. Mycket underhållande men även informativt om en episod från det sena kalla kriget som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget.  

Attentatet i Pålsjö skog

 Den nittioandra boken som jag har läst ut i år är "Atentatet på Pålsjö skog" (1997) av Hans Alfredsson. Eller, boken påstås egentligen vara skriven av en viss Holger Axel Andersson och därefter redigerad och utgiven av den kände underhållaren. Sant är dock att bokens berättare är den helt fiktive Andersson, den siste överlevande i det berömda attentat vars följder han även skildrar. Detta är nämligen Hasse Alfredssons alternativa version av andra världskriget eller en slags gigantisk "Sliding Doors", om du så vill. Men medan filmen skildrade en enda kvinnas öde beroende på om hon missade tåget eller inte så skildrar Alfredsson hur hela kriget påverkas av huruvida Sverige drogs in eller inte. Ett gäng förbittrade svenskar, trötta på den förnedrande permittenttrafiken, slår till mot ett tåg 4 maj 1941. Detta sker i en ravin i just Pålsjö skog då man spränger järnvägen och beskjuter ett tåg fullt med soldater vilket resulterar i flera hundra döda. Bland dessa finns även en viss Eva Braun, på väg till Norge, som död tillsammans med övriga kvinnor i första klass. Topplocket går givetvis fullkomligt på der Führer då han får höra om sin moatjés död (i mänsklig mening förvisso helt begripligt) och med hjälp av Görings kunskap om Sverige och strategiska geni inleds en invasion av vårt land bara åtta dagar senare, 12 maj 1941. Det blir en seg kamp men efter en dryg månad faller Sverige. Kung Gustav V abdikerar "av hälsoskäl" för att slippa skriva under en vapenvila medan hans son flyr till London med flera ministrar. Per-Albin Hansson dras fram ur en bunker och efter att ha nobbat att åter bli statsminister får han en undanskymd post som arkivarie. En hård regim skapas men det finns även de som samarbetar med tyskarna. Det var för övrigt här som en viss kontrovers gjorde sig gällande då Alfredsson i boken skildrar hur vissa tyskvänliga och ännu i hög grad levande personer (i vissa fall) tog emot tyskarna. Det gick förstås alltid att peka på att det var blott en roman. Överlag en kunnig och spännande skildring av vad som kunde ha hänt om Sverige hade dragits in i kriget och hur det i så fall hade påverkat även världspolitiken. Mycket, mycket oroväckande och läsvärd. 

Gilgamesheposet

Den nittioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Gilgamesheposet” (cirka 2 100 – 2 000 f Kr) av okänd författare även om den som skrivit ner den bevarade standardversionen är en viss Sin-leqi-unninni, sumerernas motsvarighet till Homeros får man förmoda. ”Gilgamesheposet” vilket anses vara det äldsta litterära verket i världen skildrar Gilgamesh, enligt traditionen den femte kungen i Uruk efter syndafloden, och dennes äventyr. I början av berättelsen dyker det även upp en viss Enkidu, en form av Adams-gestalt som inte har mer förstånd än ett djur och som även springer med djuren och äter med djuren. Efterhand får han förstånd, inte via kunskapens träd, utan via en kvinna som även tycks lära upp honom sexuellt och det med råge. Därefter går Enkidu till Uruk för att på ett eller annat vis utmana Gilgamesh men de båda blir istället vänner och ger sig ut på äventyr. Så småningom insjuknar dock Enkidu och dör och en förtvivlad Gilgamesh ger sig ut i världen för att hitta ett sätt att väcka vännen till liv. Hans ansträngningar är dock förgäves men under resans gång får han höra berättelsen om syndafloden av en uråldrig sumerisk motsvarighet till Noak. Därefter återvänder han hem. Verket har vissa likheter med ”Iliaden” eller ”Odysséen” i det att delar av det är formellartat och repetitivt, troligen för att mycket är muntliga framföranden som skrivits ner. Dock är ”Gilgamesheposet” betydligt mer yvigt och storslaget rent stilistiskt än de senare grekiska verken och det är underhållande läsning för alla och envar. Gilgamesh förtvivlan inför den obevekliga döden är en känsla som vi alla kan dela även mer än 4 000 år senare.

Om en dag man vaknar

 

Den nittionde boken som jag har läst ut i år är "Om en dag man vaknar" (1995) av Sigrid Combüchen. Denna författarinna, som är både beläst och djupt bildad, har jag stött på under åren och jag har alltid haft stor glädje av henne. Stötte här på hennes essäsamling om manlig konservatism i litteraturen och olika aspekter på den. Tilläggas ska att den röda tråden är väldigt fritt tolkad och ibland undrar jag måhända "vars fanns manlig konservatism i denna essä?" Men underhållande är det. Vi möter aspekter på så olika författare som Hemingway, L P Hartley, D H Lawrence, Joyce Carol Oates och Gabriele d'Annunzio. Just den sistnämnde italienske äventyraren blev jag faktiskt väldigt sugen på att läsa då jag bara som helt ung läst hans roman "Elden". Överlag mycket lättläst, trevligt och lärt. 

Neu Klang

 Den åttionionde boken som jag har läst ut i år är "Neu Klang" (2024) av Christoph Dallach. Verket, skrivet under många år (med tanke på att flera av de medverkande varit döda i flera år då boken publicerades trots att Dallach i förordet skriver att allt bygger på intervjuer som han själv gjort) är till 100 % en så kallad "muntlig historia" där nyckelpersoner berättar om den tyska musikscenen under främst första halvan av 70-talet. Detta var den period då tysk musik, i kölvattnet av 68-rörelsen, genomgick en förvandling. För tyska ungdomar fanns först och främst angloamerikanska akter och på hemmaplan hurtig schlagermusik som de medverkande mest skämdes över. Vi får här följa personer ur den tyska frijazzen men även människor skolade i den modernistiska klassiska traditionen (Stockhausen o.s.v.) och hur de sedan började spela en högst personlig rock eller ibland även elektronisk musik. Vi hör här intervjuer med personer från akter som Can (som får det längsta kapitlet), Neu, Amon Düül II, Tangerine Dream och Kraftwerk. Några verkliga nyckelpersoner är dock inte med såsom Tangerine Dreams redan avlidne ledare Edgar Froese eller Ralph och Florian från Kraftwerk (som med största sannolikhet inte ville låta sig intervjuas) men i övrigt många kända namn. Även producenter och PR-folk intervjuas eller kommer till tals liksom även några utländska musiker (t.ex. Jean-Michelle Jarre, Julien Cope eller New Order's Stephen Morris) som pratar om sin relation till Krautrock, som musiken efterhand kom att kallas även om det var en nedlåtande term myntad av brittiska journalister till en början. Tyngdpunkten ligger på sjuttiotalet men det nämns även om scenens nedgång och hur vissa av musikerna bara fortsatta göra vad de alltid gjort, oberoende av trender: Spela in skivor och ge konserter. Matigt och med biografier över de inblandade på slutet samt vissa nyckelverk listade. 

Unconditional Surrender

 Den åttioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Unconditional Surrender" (1961) av Evelyn Waugh. Boken är den sista i trilogin "The Sword of Honour" och skildrar hur vår "hjälte", Guy Crouchback, ägnat åren 1942 - 44 åt rätt meningslösa saker innan han hösten 1944 skickas till Jugoslavien tillsammans med bland andra Ludovic, som dock synes mer intresserad av sin hund än av kriget. Detta blir dock ännu ett uppdrag som slutar snöpligt i och med att Crouchback upplever hur västmakterna sviker de västvänliga krafterna till förmån för Titos kommunistiska partisaner. Och freden närmar sig obönhörligt utan att Crouchback fått göra stort avtryck i världshistorien... 

Officers and Gentlemen

 

Den åttiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Officers and Gentlemen" (1955) av Evelyn Waugh. Boken är den andra delen av trilogin "The Sword of Honour" och följer huvudpersonen Guy Crouchbacks fortsatt misslyckade försök att verkligen få delta i andra världskriget. Handlingen utspelar sig under ungefär ett år från hösten 1940 till hösten 1941. Guy har återvänt efter ett misslyckat uppdrag i Afrika och hamnar till sist med ett regemente i Skottland där han mest fördriver tiden och upplever en och annan komisk episod. Senare hamnar han på Kreta där britterna förtvivlad försöker hålla stånd mot tyskarna men mest får evakuera. Det mesta slutar i kaos för vår så kallade hjälte som därefter åter får försöka hitta andra slagfält. En milt komisk roman om krigets totala förvirring och idioti. 

Men at Arms

Den åttiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Men at Arms" (1952) av Evelyn Waugh. Boken är den första i Waughs "Sword of Honour"-trilogi och samlingsnamnet kan ses som ironiskt med tanke på att bokens hjälte, Guy Crouchback, mest upplever löjliga eller ibland rentav förnedrande episoder under "sitt" andra världskrig. Den djupare meningen med titeln var dock Waughs syn på kriget som en konflikt mellan kristendom och barbari. Boken skildrar början av kriget, fram till hösten 1940, då den 36-årige adelsmannen och katoliken Crouchback, den siste i sin ätt, försöker ta värvning. Han hamnar till sist i The Royal Corps of Hillebardiers där han ägnar sig åt ganska poänglösa övningar under en officersutbildning. Han stöter märkliga personer såsom kollegan Apthorpe som bland annat lyckas spränga sin egen portabla toalett (en så kallad "thunder-box") i luften, samt den närmast rubbat dumdristige Ben Richie-Hook vilken har en ovana att samla på huvuden från fiendesoldater. Överlag är romanen ganska komiskt och första vändan av kriget slutar snöpligt för flera av de inblandade. Waugh tyckte själv boken var tråkig men jag hade god underhållning av den. 

Damernas paradis

 Den åttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Damernas paradis" (1883) av Emile Zola. Romanen är en direkt uppföljare till "Bättre slödder" (Pot luck/Pout Bouille) då Octave Mouret, en medlem släkten Rougon-Macquart, tagit över varuhuset "Damernas paradis" efter hustruns oväntade död. Romanen skildrar socioekonomiska förändringar i Paris då det gamla specialiserade och mer hantverksmässiga butikerna slås ut av de moderna varuhusen. Den godhjärtade Denise kommer till Paris med sina små bröder och hoppas kunna ta in hos sin morbror sidenhandlaren men finner att denne är hårt ekonomiskt pressad just på grund av "Damernas paradis". I brist på annat tar Denise själv jobb i butiken och måste genomlida mobbing och trakasserier från kollegorna såsom "ny lantlolla". Efterhand stabiliserar dock hennes tillvaro samtidigt som hon ser sin morbror sidenhandlaren och hans kollegor i kvarteret gå mot sin undergång. Stark melodram. 

Pot luck

 Den åttiofjärde boken jag har läst ut i år är en roman av Émile Zola från 1882 som på franska hette "Put-Buille" men på engelska fick både titeln "Pot Luck" och "Piping Hot" och på svenska den väldigt fria titeln "Bättre slödder"(!). Romanen är den tionde i serien "Rougon-Macquart" men läsas som den sjunde. Den skildrar hur Octave Mouret, son till makarna i "Erövringen av Plassans" kommer till Paris och blir hyresgäst i stort hus med på ytan respektabla borgare. Dock är det bakom kulisserna ett väldigt kackalorum och både makar och makor bedrar varandra ibland till partners lättnad (eftersom samlivet upphört) eller till förargelse. Det finns en mörk komik i skildringen av dessa brackiga typer och deras rännande ut och in i sina olika rum, av mannen som ska presentera sina vänner för sin vackra älskarinna och möts av en lägenhet som är så tom så hon rentav skruvat ner handdukshängarna och så vidare. Trots vissa motgångar kommer sig Mouret upp mot slutet av romanen men det blir som sagt en del tragikomiska förvecklingar på vägen dit. 

Ring for Jeeves!

Den åttiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Ring for Jeeves” (1953) av P G Wodehouse. Som titeln röjer är det en Jeeves-roman men utan Bertie Wooster. Romanen är även lite ovanlig då den i grunden är en social kommentar, om än i humorns form. Det är tidigt 50-tal och en del av den brittiska aristokratin har inte längre råd med sina stora hus (som det var i verkligheten vid denna tid). Jeeves kommenterar att ”vi lever nu i välfärdsstaten där alla är fattiga” (d.v.s. överklassen). Bertie har satt sig själv i en skola för att lära sig hushållsarbete, bara utifall att, och Jeeves tjänar under tiden hos Berties vän Bill Belfry alias Lord Rowcester. Titeln och ett alltmer förfallet gods är dock vad denne ädling har kvar och Jeeves måste därvidlag komma på fiffiga sätt för lorden att tjäna pengar så att han åtminstone kan gifta sig med sin älskade Jill. I bakgrunden finns även den rika amerikanska Mrs Spottsworth, spekulant på egendomen, och den koloniale kapten Biggett, i hemlighet djupt förälskad i amerikanskan. Det blir som så ofta en rad förvecklingar som Jeeves måste reda ut och det mesta slutar bra. Dock ändå en viss förnyelse och inte riktigt lika mycket av ”godsbuskis” som vissa tidigare verk.

The Mating Season

 Den åttioandra boken som jag har läst ut i år är "The Mating Season" (1949) av P G Wodehouse. Möjligen finner jag den lite svagare än de föregående eller så beror det mest på att den känns som en variant av de tidigare romanerna. Bertie hamnar åter på ett gods och måste reda ut sina vänners trassliga kärleksliv med brutna och återupptagna förlovningar. Det är åter folk som "Gussie" Fink-Nottle och Madeleine Bassett, med flera, som står i centrum för dessa hans ansträngningar. Scenen där Bertie, som låtsas vara Gussie, blir packad på portvin med sin värd Haddock är dock rolig. I synnerhet som där finns flera bistra fastrar eller mostrar som inte uppskattar när deras syskonbarn plötsligt står på matsalsbordet och utstöter jaktrop. Lite rock'n'roll för att vara Wodehouse ändå. 

Åminne

 Den åttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Åminne" (1970) av Sven Delblanc. Boken utgör den första i den svit som kom att bli till den omåttligt populära TV-serien "Hedebyborna" (kanske den bästa svenska TV-serie som gjorts enligt min åsikt). Berättelsen utspelar sig i den sörmländska orten Hedeby den skickelsedigra sommaren 1937. En av traktens två adelsmän, baron Urse, har redan bränt ner sitt eget slott för försäkringspengar men går trots det mot ekonomisk ruin då hans bruk inte bär sig. I ett något desperat försök att vara folklig tränger sig baronen in som försteman på flotten vid den årliga årensningen, ett oerhört traditionsbrott. Samtidigt kommer dock även en av ortens ökända fyllon och dagdrivare, Sixten Svensson, med på flotten tillsammans med unge drängen Erik. Som reserv utses, ännu en oerhörd händelse, den föraktade Nikodemus vilken bor på nåder i handlarens butik mot att denne får utnyttja Nikodemus hustru sexuellt. I detta myller av personer möter vi även den djupt religiöse men döende Abraham Styf och hans tålmodiga hustru Karolina, dottern Signe (olyckligtvis gift med slarvern Svensson), Signes ödesdigert vackra dotter Märta och många fler. Återkommande inslag är då ortens ganska alkoholiserade fjärdingsman ska försöka häkta handlaren för olaga pilsnerförsäljning men varje gång sups ner av handlaren och fraktas hem på kärra av den kuschade handlarsonen Rulle medan ortens barn och "tok-Harry" följer med som åskådare. Berättare är en viss Axel Weber (kraftigt nedtonad i tv-serien), en av "svenskamerikanarens" barn med hjälp av den oförglömlige "Mon cousin", Carl Sebastian Urse, vilken är baronens oäkta släkting. Tonen är långt mörkare och grymmare än i TV-serien men även här finns en hel del humor och värme. Allt som allt en oförglömlig och episk berättelse som jag varmt rekommenderar till alla och envar. 

Från Stora gatan 51 till Hog Farm

 Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Från Stora gatan 51 till Hog Farm" (2013) av Pugh Rogefeldt. Denna bok fick jag i julklapp av min syster då den var ny och nu ville jag friska upp minnet lite så det blev en omläsning. Boken skildrar Pughs barndom men framför allt de tidiga åren, från debutskivan "Ja dä ä dä!" 1969 fram till det mer breda genombrottet med skivan "Bolla och rulla" 1974. Ibland kan det väl bli lite skissartat och då det även är många bilder läser man denna bok på nolltid. Pugh är dock väldigt underhållande och blir väl än mer självironisk då han ser tillbaka på de där åren. Inga skandaler, precis, eftersom han i grunden var en ganska städad person men det är mycket om turnéer och skivinspelningar, med mera. Skada att han aldrig han skriva om sina senare år men vi får nöja oss de år som nog ändå intresserar de flesta av hans äldre fans. 

Put out more flags

 Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Put out More Flags” (1942) av Evelyn Waugh. Detta är den sista av hans tidiga komedier vilket förstås beror på att andra världskriget bröt av hans utvecklingslinje (liksom många andras). Waugh samlar dock gamla figurer som Basil Seal, Angela Syme, Peter Pastmaster och makarna Trumpington. Med flera. Intressant är att romanen kom ut medan kriget pågick och skildrar den tidigare, och för Storbritannien mer idylliska, tiden av kriget. Flera av huvudpersonerna drar inte ens ut i kriget utan valsar mest runt i krigsmaskinen. Basil Seal försöker exempelvis dumpa av de tre hemska syskonen Connolly hos någon som vill ta emot dem och utvecklar snart en metod som ger honom löpande inkomster. Trots allvaret dock en mycket roande roman även om Waugh därefter aldrig återvände till denna värld, som dött i och med kriget.

Scoop

Den sjuttioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Scoop” (1938) av Evelyn Waugh. William Boot är en tillbakadragen författare, bosatt med sin excentriska släkt på ett gods, vilken skriver smala böcker som mer uppskattas av kritiker än av den breda publiken. Denne blandas ihop med den hårdkokte journalisten John Booth, anställd i samma koncern, och vips skickas William iväg för att bevaka inbördeskriget i den afrikanska republiken Ishmaelia. Tillsammans med en drös övriga journalister har han till en början svårt att ens hitta något inbördeskrig men får hjälp av den inte helt pålitliga tyskan (om hon nu är det) Kätchen och av sin egen fantasi. Under sin vistelse i Ishamelias huvudstad träffar han även en rad andra excentriska personer och en del komiska turer följer samtidigt som journalisten John Boot sitter hemma i London och undrar varför ingen bett honom bevaka kriget. Underhållande och tydligen en roman som har uppskattats av journalister.

A Handful of Dust

 Den sjuttiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”A Handful of Dust” (1934) av Evelyn Waugh. Romanen skildras adelsmannen Anthony Last och hans kamp för att hålla sin egendom Hetton, ett nygotiskt åbäke, i ordning. På egendomen finns även hans hustru Brenda och sonen John Andrew. Ett besök från en ovälkommen gäst som dykt upp närmast av misstag, John Beaver, sätter ett händelseförlopp i rullning och en tragisk men slumpartad händelse skyndar på utvecklingen ytterligare. Det är en roman proppfull med hyggligt osympatiska människor. Tony Last är en tråkmåns och på sitt eget viss självupptagen, hustrun Brenda är egoistisk och i grunden ganska ytlig. Beaver är en snyltare. Slutet blir dock synnerligen grymt för åtminstone en av nyckelpersonerna, utan att avslöja för mycket. En underhållande men också tragisk roman.

Black Mischief

Den sjuttiosjätte romanen som jag har läst ut i år är ”Black Mischief” (1932) av Evelyn Waugh. Romanen utspelar sig till stor del i det fiktiva kejsardömet Azania, en ö belägen öster om Afrika. Där försöker den Oxford-utbildade kejsaren Seth modernisera sitt rike precis efter att ha vunnit ett inbördeskrig mot sin egen far. Till hjälp tar han sin gamle klasskamrat från Oxford, en ganska skrupelfrie Basil Seal, samt den ännu mer skrupelfrie armeniern Krikor Yokoumian. Denna duo genomför med varierande framgång en rad reformer varav flera givetvis slår fel. I bakgrunden planerar utländska makter en statskupp mot kejsaren för att sätta stopp för diverse äventyrligheter. En roman med många turer och ett milt sagt magstarkt slut som mången läsare lär komma ihåg. Givetvis skildras afrikanerna med en smula exotism men européerna skildras knappast mer sympatiskt.

Joy in the Morning

Den sjuttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Joy in the Morning" (1947) av P G Wodehouse. Det är ännu en roman där Jeeves och Wooster hamnar på ett gods, denna gång hos Berties fruktade tant Agatha. Som så ofta finns här även ett par kärlekspar varav kvinnan i det ena paret en gång varit förlovad med Bertie, vilken fruktar att hon åter ska försöka med något liknande. Det hela kulminerar i en maskeradbal med en del komiska förvecklingar. Redan i denna tredje roman om Jeeves och Wooster är mallen ganska tydligen färdig men det är underhållande icke desto mindre. 

Vile Bodies

 Den sjuttiofjärde romanen som jag har läst ut i år är "Vile Bodies" (1930) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar överklassen och festscenen i London där "the Bright Young Things" håller hov. Genom detta landskap rör sig Adam Lyme som ideligen försöker gifta sig med Nina Blount och som ideligen misslyckas eftersom han alltid är pank. Han försöker skaffa pengar från sin oförglömlige blivande svärfar och som läsare blir man inte klok på om denne driver med Adam eller är skvatt galen. En premiärministers dotter som orsakar skandal fladdrar förbi, liksom Adams vän Agatha Runcible, en partyprinsessa av rang. I bakgrunden finns även Lady Metroland (från "Decline and Fall") och hennes "änglar" som egentligen är något helt annat. Rappt och underhållande om en lössläppt tid. 

The Code of the Woosters

 Den sjuttiotredje romanen som jag har läst ut i år är "The Code of the Woosters" (1938) av P G Wodehouse. Det är en underhållande roman men Wodehouse har här varit lite lat och kör i princip en upprepning av föregående roman, "Right Ho, Jeeves!" Flera av personerna återkommer (faster Dahlia, Gussie Fink-Nottle, Madeleine Bassett) och romanen utspelar sig på ett gods med diverse olyckliga kärlekspar som måste tussas ihop för att allt ska bli bra. Denna dock är det en viss Sir Watkyn Bassett som äger egendom där sällskapet vistas och till saken hör att Bertie fått i uppdrag att tillskansa sig en silverpjäs som Sir Watkyn inköpt. Givetvis med varierande framgång. Wodehouse snuddar för en gångs skull vid politik (men givetvis på ett komiskt vis) då Sir Watkyns även bjudit in sin vän Roderick Spode, ledare för de fascistiska Blackshorts of Britain ("skjortorna var slut så man fick ta shorts"). Rimligen är Spode en karikatyr av den då högst aktive fascistledaren Sir Oswald Mosley. Som vanligt är det på vippen att diverse kvinnor i sällskapet vill gifta sig med Bertie men romanen slutar ungefär som vanligt då det gäller dessa historier. 

Decline and Fall

Den sjuttioandra romanen som jag har läst ut i år är "Decline and Fall" (1928) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar vad som i grunden bara är ett år i studenten Paul Pennyfeathers liv men det är det år då han mycket orättvist relegeras från Oxford, blir lärare och därefter är på vippen att gifta sig med en rik kvinna ur aristokratin. Under tiden möter han en rad bisarra figurer och då inte minst den oförglömlige Kapten Grimes som alltid, enligt honom själv, hamnar "i soppan". Mycket rappt och underhållande. 

 

Kindergeschichten

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kindergeschichten" (1971, lämpligt nog) av Peter Bichsel. Denna fick jag låna av en kollega med vilken jag alltid har bra diskussioner och han förklarade att boken, enligt författaren, tydligen kunde läsas av "alla mellan sju och sjuttio". Jag ska tillägga att boken finns på svenska under namnet "Barnsliga historier" för den är verkligen läsvärd. För min del var tyskan mycket enkel med undantag av något enstaka ovanligt ord men språket är också enkelt, nästan lite barnsligt, vilket ger stor effekt. Vi möter här en rad lite udda och ensamma människor som kämpar med sina problem i tillvaron. Vi har mannen som inte ville veta mer, mannen som uppfann ett nytt språk genom att byta ord för saker tills han slutligen inte visste vad som var vad, vi har uppfinnaren som uppfann allt en gång till bara för att kunna säga "Men det är redan uppfunnet". Och så vidare. Det här var för mig en ganska ovanlig läsupplevelse och den speciella känslan jag fick av de små historierna kan jag inte riktigt sätta fingret på. Enklare är att läsa boken och bilda dig din egen uppfattning. Och tränar du tyska är denna bra. Annars finns den som sagt på svenska. 

Right ho, Jeeves!

 Den sjuttionde boken som jag har läst ut i år är "Right ho, Jeeves" (1934) av P G Wodehouse. Detta är den andra romanen om Bertie Wooster och hans betjänst Jeeves och den utspelar sig i London och på Berties tant Dahlias gods. I cenrum står två olyckliga kärlekspar samt även en vit smokingjacka som Bertie älskar men som Jeeves inte är lika förtjust i. Det blir som vanligt en rad bisarra förvecklingar och en höjdpunkt är då Berties vän, Gussie Fink-Nottle som aldrig dricker och annars mest är intresserad av vattensalamandrar, ganska berusad leder en prisutdelning inför det lilla samhällets spetsar. Som så ofta hittar den påhittige Jeeves på en rad lösningar på de ibland mycket snåriga problem som uppstår under handlingens gång.