När den kämpande författaren Cormac McCarthy 1985 publicerade sin femte roman hade han förmodligen hoppats på att äntligen nå framgång, om än blygsam. Vad han förmodligen inte räknat med var att detta verk, med titeln ”Blood Meridian or the Evening Redness in the West” med tiden skulle nå en monumental klassikerstatus och komma att räknas som en av de tre eller fyra främsta romanerna någonsin inom amerikansk litteratur, att döma av kritikeromröstningar.
Cormac McCarthy (född 1933) har fram till 2010-talet
varit relativt okänd i Sverige även om han fick viss uppmärksamhet
under 90-talet då de tre romanerna i den så kallade ”Gränstrilogin”
- ”Dessa vackra hästar”, ”Övergången” och ”Städerna på
slätten” – översattes till svenska av Caj Lundgren. Typiskt nog
är det dock via filmatiseringar av sina verk som McCarthy nått en
bredare publik, såväl i Sverige som i andra länder. Hans roman
”Vägen” vann 2007 Pulitzerpriset och kom redan året därpå ut
på svenska. Samma år som McCarthy vann Pulitzerpriset blev även en
av hans mindre kända romaner , ”No Country for Old Men”, filmad
av bröderna Coen och 2009 var det så ”Vägen” som gick upp på
vita duken.
Den tillbakadragne McCarthy, som
ytterst sällan ställer upp på intervjuer eller i mer aktiv mening
marknadsför sina verk, fick länge kämpa för ett genombrott även
i sitt hemland. Saken blev väl inte bättre av att han gav ut sina
verk med rätt stora mellanrum. Hans första fyra romaner utkom från
1965 till 1979. Därefter jobbade McCarthy i omkring fyra år med det
verk som fortfarande ses som hans magnus opus, en mardrömslik
westernroman som mycket fritt baseras på revolvermannen Samuel
Chamberlains skildring av sin tid som medlem i Glanton-gänget
omkring 1850.
McCarthy har aldrig skyggat för att ge
sina djuplodande berättelser en populärkulturell inramning. ”No
Country for Old Men” är egentligen en action- eller spänningsroman
samtidigt som den handlar om åldrande och förgänglighet. På samma
vis blev ”Blood Meridian”, med den poetiska undertiteln ”the
Evening Redness in the West” på ytan en western som dock tänjer
ut genrens möjligheter till det mest extrema.
Huvudperson i berättelsen är en
tonårig pojke som enbart benämns ”yngligen” och som tidigt
rymmer hemifrån, besatt av ”en lust efter själlöst våld”, som
McCarthy skriver. Han ansluter sig snart till en milis som ska
bekämpa mexikanerna men denna milis blir snart förintad av en armé
av indianer i vad som kanske är en av bokens hemskaste scener, av
närmast hallucinatoriskt slag. Därefter ansluter han sig snart till
Glanton och hans gäng.
Glanton är en revolverman som
tillsammans med sina följeslagare fått i uppdrag att för Mexikos
räkning jaga indianer och ta deras skalper. Det är en brokig skara
med figurer som exempelvis den brännmärkte Toadvine, den före
detta prästen Tobin, den svarte Jackson och inte minst den både
bokstavligt och bildligt talat väldige domare Holden.
Ynglingen har tidigt i boken stött på
domaren, en enorm och blekfet man utan ett hårstrå på kroppen, då
denne för skojs skull har fått en folkmassa att lyncha en
kringresande predikant (vilket när det framkommer betraktas som just ett storslaget skämt av den råa lynchmobben). Holden, som kan vara utomordentligt
omänsklig, är emellertid även en extremt belevad och bildad man
som med lätthet rör sig bland såväl aristokrati som bandithopar
och i Glantons gäng har samtliga mött honom i något sammanhang
redan innan gänget samlades.
Den röda tråden i romanen kan sägas
vara en skildring av hur våld föder våld i och med att gängets
jakt på indianer efterhand urartar mer och mer då man börjar döda
i princip vem som helst som kommer i sin väg bara för att få
fler skalper. I Hemingwaysk anda skildrar McCarthy ofta de mest
vidriga situationer rakt upp och ned, utan vidare kommentarer, och
romanfigurerna tycks även vara märkligt nollställda inför allt
de ser och gör. Explosioner av våld varieras här med lyriska
beskrivningar av det landskap som med sin karghet tycks påverka de
människor som rör sig genom det i så negativ riktning.
Jag läste först boken på engelska men tog mig även an den svenska översättningen som kom 25 år efter originalutgåvan, 2010. Ulf Gyllenhaak (som även översatt ”No
Country for Old Men”) har gjort ett mycket gott jobb med att
översätta den ofta dunkla och mångordiga engelskan även om han
förhållit sig lite mer fritt till romanfigurernas mer dialektala
eller lantliga engelska, som är något mer städad på svenska.
Detta beror väl förmodligen på att grova dialekter kan vara
hopplöst svåra att överföra till ett annat språk.
”Blodets meridian”, som romanen
fått heta på svenska, har grundligt analyserats av kritiker och
vissa har velat se romanen som en allegori över gnostikernas
världssyn: denna värld är ett misstag skapat av en mindre
betydande gud. Domaren Holden, som ideligen noterar landskapet
omkring sig i en anteckningsbok, har rentav betraktas som en demon, även det i
enlighet med gnostiska tankegångar.
I slutändan är emellertid ”Blodets
meridian” en roman som kan läsas av en ganska bred läsekrets, om
man väl är beredd på bokens explosiva våld. Det är en krävande
resa som dock är väl värd besväret. På ytan får man en märklig
odyssé i westernmiljö och mellan raderna blir romanen en moralitet
över vad våldet gör med människor. Och få som läser romanen lär
någonsin glömma domare Holden.
