Stromness Books and Prints

 

Stromness heter den näst största staden på Orkneyöarna (antal invånare: cirka 1 800) som även kan ståta med den nordligaste oberoende bokhandeln på brittiska öarna. Denna bokhandel, som även kallar sig drive-in-bokhandel då gatan utanför är så smal så du kan veva ner fönstret på bilen och få böckerna levererade den vägen, öppnades 1970 av poeten Charles Senior som, redan efter ett par år, lämnade över butiken till sin vän och poetkollega John Broom som drev butiken några år. Under denna period övergick butiken från att vara ett rent antikvariat till att även saluföra samtida böcker. Broom drev butiken till slutet av 1970-talet då han erbjöds bli huvudbibliotekarie på lokala biblioteket. Hans efterträdare blev den kaliforniske skulptören Tam MacPhail som drev bokhandeln till 2014. Under denna tid kom många av invånarna rentav att referera till butiken som ”Tam's”. Ny föreståndare blev Sheena Winter, son hade arbetat i butiken sedan 1998 och hade lokal koppling. Bokhandeln hade under många år stöd av poeten George Mackay Brown och Tams svenskfödda fru Gunnie Moberg. Efter hustruns död blev Tam aldrig riktigt densamme och när han dog 2020, mitt under pandemin, så skakades den lilla staden om. Då Tams kista fördes till sista vilan gjordes ett uppehåll utanför hans bokhandel och mängder av människor samlades för att skåla för den döde innan färden gick vidare. Sheena har moderniserat bokhandeln något men behåller ändå den ursprungliga charmen.

Och så... dagens Proust!

På sidan 203 – 223 i andra delen "I skuggan av unga flickor i blom", skildras umgänget med Madame de Villeparisis och Francoise som blir smickrad över dennas uppmärksamhet. Därefter lite om Furstinnan av Luxembourg och hennes vänlighet mot berättaren. Hon tas för demimond av borgarna på orten. Utvikning om borgarnas och aristokratins syn på varandra. Madame de Villeparisis tar med berättarens familj på en tur i sin vagn. Hon berättar anekdoter om bland andra gamla författare. Berättaren fortsätter drömma om flickor att möta och minns en anekdot då han jagade Madame de Verdurin i tron att hon var en ung flicka.

Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik

 

Den trettonde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter med titeln "Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik" (1953). Boken innehåller fem dramer författare mellan 1908 och 1917 där några har dunkel tillkomsthistoria. "Eva" och "Snödropparna" skrev cirka 1908 och 1911, respektive, och ansågs som förlorade men hittades sedan 1952 - 53, bara strax innan den aktuella volymen publicerades. "Eva" är en kärlekskomedi med lite mörka undertoner medan "Snödropparna" däremot är ett helt igenom tragiskt familjedrama. "Parisina" (cirka 1908) utspelar sig som många andra av Hjalmar Bergmans tidiga verk i renässansens Italien och vi möter här verkliga personer i form av markgreven Niccolo d'Este av Ferranta samt dennes gemål Parisina som i sin tur förälskar sig i styvsonen Ugo. Detta verk uppfördes första gången på Dramaten 1915. "Lönngången" (1912) är också ett mörkt familjedrama där en kriminalgåta, ett 25 år gammalt dödsfall, såtr i centrum för handlingen. "Fusk" (omkring 1915) är däremot ett lättsamt lustspel med många förvecklingar som utspelar sig sommaren 1915. Huvudverket i denna volym bör vara trilogin "Marionettspel" med pjäserna "Dödens Arlekin", "Skuggan" och "Herr Sleeman kommer", samtliga ganska mörka. "Dödens Arlekin" skildrar spelet kring en mäktig mans dödsbädd och det vacuum som uppstår då en sådan person försvinner. "Skuggan" skildrar ett bröllop med tragiska förvecklingar liksom på ett vis även "Herr Sleeman kommer", där en sjuklig gammal man vill gifta sig med en ung flicka. En del av verken är ibland dunkelt berättade och mindre genomarbetade men det märks att Bergman börjar hitta formen mot slutet av 10-talet, parallellt med att han skrev "Komedier i Bergslagen". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Chateau des Ducs de Bretagne. 

På sidan 293 - 303 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren fortsatt drömmer och Mademoiselle de Sermaria och promenader kring familjens slott, umgänget i matsalen beskrivs åter liksom den goda relationen mellan advokatsamfundets ordförande och hovmästaren Aimé. Till familjens olycka blir Francoise god vän med halva personalen och vill därmed inte störa dem då familjen behöver exempelvis varmt vatten. Ett plötsligt möte mellan berättarens mormor och markisinnan de Villeparisis leder till livligt umgänge. Francoises märkliga inställning till adeln beskrivs. 

Kvinnodagen som välte ett kejsardöme

 Ovan: Kvinnor demonstrerar på Nevskij Prospekt i Petrograd 8 mars 1917. 

Ryska revolutionen började med Internationella kvinnodagen. Nu var visserligen denna dag strängeligen förbjuden att fira i det tsaristiska Ryssland men 8 mars 1917 (23 februari enligt den ryska kalendern) samlades skaror i tiotusental på Nevskij Prospekt i Petrograd för att, i öppet trots mot regimen, fira denna dag. Merparten av de deltagande var kvinnor. De banderoller som bars innehöll patriotiska budskap men även vad som var protester mot den galopperande livsmedelsbristen och de usla villkoren för såväl soldaterna som för deras familjer. Det var alltså på så vis den ryska revolutionen tog far,t inte via manliga arbetare utan via kvinnor från blandade samhällsklasser. Bland de demonstrerande fanns bondkvinnor som tagit sig in till huvudstaden, arbeterskor, studentskor och även kvinnor från högre samhällsskikt som hade fått nog av regimens korruption och inkompetens. Senare under dagen blev stämningen mer obehaglig då textilarbeterskor från den viborgska sidan av staden utropade en strejk i protest mot bristen på bröd. Männen anslöt sig snart till kvinnorna och man skanderade det enda ordet ”Bröd!” då man drog fram längs Nevskij Prospekt men även rop som ”ner med tsaren” kunde höras. Det hela var förbluffande likt scener från Paris i juli 1789 såsom de skildrats av vittnen. Under kvällen trängde över tiotusen arbetare in i stadskärnan och även om polisen försökte stoppa dem kunde många ta sig över på den frusna floden Neva. Inte minst livsmedelsbutiker plundrades. Kosackerna, som normalt slog ner resningar med sina knutpiskor, betedde sig halvhjärtat inför demonstranterna. Förklaringen var att dessa trupper bestod av unga och oerfarna reservister som inte varit med om något liknande förut. Kosackerna saknade rentav sina knutpiskor. Denna tydligt uppvisade svaghet fick ännu fler att ansluta sig till protesterna. 9 mars/24 februari hade 150 000 arbetare strömmat ut på gatorna och även om polisen och kosackerna nu försökte återställa ordningen så var de i hopplöst underläge. Demonstranterna intog Znemanskaja-torget och det hölls tal från en staty av tsar Alexander III från vilken ironiskt nog krav på republik ställdes. Utvecklingen gick snabbt under de närmsta dagarna. Polisen var i princip nerkämpad 10 mars/25 februari. I stort sett samtliga arbetare i staden hade nu gått i strejk och sovjeter, arbetarråd, bildades. Regeringen försökte därefter sätta in militär mot demonstranterna 11 mars/26 februari men även om dödsoffer krävdes så var insatserna även i detta fall halvhjärtade. Tsaren, som satt på ett tåg på väg mot Petrograd, förklarade duman upplöst men församlingen svarade med att bilda ett permanent utskott, en form av revolutionsregering. Soldaterna i staden hade 12 mars gått över till demonstranterna och enstaka officerare dödades samtidigt som soldatråd bildades. Inom några dagar var Petrograd helt i revolutionärernas händer och tsaren, vars tåg nu hejdats på vägen, abdikerade 15 mars/2 mars 1917. Det har spekulerats mycket om huruvida demonstrationen 8 mars 1917 var spontan eller planerad men det mesta tyder på att det var vanliga kvinnor som drog ut på gatorna därför att de tröttnat på förtryck, korruption och allmän inkompetens samtidigt som deras fäder, bröder och söner dödades i kriget. Enstaka professionella revolutionärer kan givetvis ha förekommit i leden men faktum är att även Lenin och hans vänner i sin exil togs med överraskning av vad som skedde och de hade därmed ingen del i det hela. Så började alltså den omvälvning som stjälpte ett väldigt kejsardöme över ända med internationella kvinnodagen.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Grand Hotel, Montpellier. 

På sidan 268 - 293 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras tillvaron på hotellet. Den nollställde ”liften” och den halvbildade direktören beskrivs. Mormodern hyser en rörande omsorg om berättaren som får kommunicera med henne via knackningar i väggen om nätterna. Havet beskrivs ha en lugnande effekt på berättaren även om hans mormor irriterar sig på den glasvägg som skiljer dem åt från utsidan. Vi möter för första gången hovmästaren Aimé. Ett falskt kungapar från Söderhavet gör entré liksom makarna Stermaria och deras vackra dotter. Gamla bekanta som Legrandin ch markisinnan de Villeparisis dyker också upp. Därefter skildras det lokala advokatsamfundets ordförande och dennes svällande stolthet över att ha makarna Cambremer vid bordet. 

Erika och Klaus Mann

 

Det är inte lätt att vara barn till kända människor. Två som skulle kunna ha beskrivit detta var de nära förbundna syskonen Erika Mann (1905 – 69) och Klaus Mann (1906 – 49) som hela sina liv växte upp i skuggan av sin far Thomas, Tysklands mest kände författare under sin levnad. Även om det skilde ett år mellan syskonen så beskrev deras far dem närmast som tvillingar och de hade en extremt nära relation hela sina liv. Klaus kom tidigt att bli en neurotisk ung man, plågad av drogmissbruk och av sin homosexualitet. Hans syster, som också var homosexuell, levde också ett med tidens mått okventionellt liv men var mer robust till sin läggning. Klaus hade en spänd relation till sin far medan Erika istället var dennes favoritbarn. Klaus blev mot mitten av tjugotalet kritiker och författare samtidigt som hans syster istället påbörjade en karriär inom teatern. Ungefär samtidigt förlovade sig både Klaus och Erika, Klaus med dramatiern Frank Wedekinds dotter Pamela och Erika med skådespelaren Gustav Gründgens. Det hela var en charad då även dessa två var homosexuella och syskonen i all tysthet bytte partner med varandra. En annan person som kom att påverka syskonens liv var den oerhört rika schweiziska författaren Annemarie Schwarzenbach, fotograf och författare. Även hon kom att dela säng med Erika. Hitlers maktövertagande 1933 påverkade givetvis även syskonens liv. Klaus försökte till en början ta livet av sig med morfin men misslyckades och lämnade Tyskland i mars 1933. Erika kom att bli den sista i hela famijen Mann som lämnade Tyskland och lyckades även rädda med sig en del av faderns papper. Hon gifte sig med den likaledes homosexuelle brittiske poeten W H Auden för att få brittiskt medborgerskap. Kuriöst nog förblev paret gifta till Erikas död då Auden rentav fick ett litet arv från henne. Från Amsterdam skötte Klaus utgivande av ett litterärt magasin för exiltyskare vilket finaniserades av Schwarzenbach. Han försökte även flera gånger att avgifta sig och var inlagd på olika kliniker. Under sin sista tid i Amsterdam gav Klaus ut romanen ”Mephisto” där huvudrollen Hendrik Höfgen, en opportunistisk skådespelare, är ett illa dolt porträtt av Gustav Gründgens. Båda syskonen kom till USA 1936 och vistelsen i New York var nog så trevlig med rikt socialt liv och mycket umgänge med andra exiltyskar. Dock var miljön inte särskilt nyttig för Klaus som från och med då började missbruka droger mer än någonsin samtidigt som han sexuella utsvävningar blev mer och mer intensiva. Till sist fick Klaus flytta in hos sina föräldrar på Västkusten eftersom han inte längre kunde försörja sig. Syskonen hann emellertid även med att tillsammans åka till Spanien och rapportera från det där pågående inbördeskriget. Klaus blev 1943 amerikansk medborgare och deltog även i kriget under 1944. Parallellt med detta var Erika krigskorrespondent och följde de amerikanska trupperna då de från 6 juni 1944 trängde in i Europa. Ungefär samtidigt kom båda syskonen sommaren 1945 åter till det Tyskland som de då inte hade sett på 12 år. Klaus skickade av US Army dit för att rapportera från det förödda landet och Erika kom dit i den segrande amerikanska arméns kölvatten. Erika färdades genast vid ankomsten till Tyskland för att kräva tillbaka familjens egendom. Hon har även beskrivit hur chockad hon blev då hon 3 juli 1945 nådde det ruinlandskap som hade varit Berlin. Erika kom sedan att bevaka Nürnbergrättegångarna innan hon i början av 1946 kollapsade till följd av överansträngning och tvingades vila upp sig under en längre period. Under efterkrigstiden försökte Klaus upprepade gånger sluta med droger, men förgäves. 21 maj 1949 dog han i Cannes av en överdos som vissa har menat var ett självmord. Bedömare har dock pekat på att Klaus var vid gott mod under den sista tiden av sitt liv och har velat avskriva hans död som en olycka. Erika blev djupt förkrossad över broderns död och återhämtade sig aldrig helt och hållet. Föräldrarna kom inte på Klaus begravning. Familjen bodde ännu i USA man men Erika kom mer och mer på kant med de amerikanska myndigheterna och då hennes föräldrar 1952 flyttade till Schweiz följde hon med eftersom hon kände marken bränna under sig i McCarthys USA. Erika förvaltade sin brors litterära kvarlåtenskap och såg till att ”Mephisto” kunde ges ut i Västtyskland i början av sextiotalet men Gustav Gründgrens styvson såg snabbt till att boken via domstolsbeslut blev förbjuden såsom ärenkränkande. Boken hade utgetts i Östtyskland och i ett stort antal andra länder men förblev förbjuden i Västtyskland ända fram till 1981! Erika kom under resten av sitt liv att bo i Zürich och förvaltade efter faderns död 1955 även dennes litterära kvarlåtenskap. Själv avled den äventyrliga kvinnan 1969.

Ovan: "Impression, soleil levant" (Intryck, soluppgång) från 1872 av Claude Monet. 

På sidan 255 – 267 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom"; skildrar berättaren olika brevförfattares stil. Han diskuterar den (fiktive) impressionisten Elstir och blir intagen av en flicka som serverar kaffe. Därefter följer ankomsten till järnvägsstationen i Balbec och första intrycken av stadens kyrma. Det visar sig att berättarens mormor, som ville att Francoise skulle åka i förväg, råkat skicka iväg denna med fel tåg. Ytterligare intryck av Balbec följer innan berättaren och hans mormor kommer till hotellet där de ska bo. Berättaren återger sin dysterhet då hans mormor genast börjar kohandla om priset med den fete och koppärrige hotelldirektören.