When the Lights Went Out

 Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "When the Lights Went Out" (2009) av Andy Beckett. Författare påpekar själv att han, såsom född de sista dagarna av 1969, endast har vaga minnen av sjuttiotalet men nu ger han sig ut på en upptäcktsresa som inte bara tar honom till arkiv utan i hög grad till de åldrade personer som var med under decenniet. Fokus i boken ligger på den politiska och ekonomiska historien då den kulturella enligt författaren redan har skildrats utförligt i andra böcker. Berättelsen inleds då Edward Heath nästan överraskande vinner parlamentsvalet sommaren 1970 och slutar då Mrs Thatcher vinner ännu ett parlamentsval i maj 1979. Vi får följa Heaths skakiga regering och hur denna efterhand mals ner av framför allt de maktfullkomliga fackföreningarna och av åtgärder som den så kallade "tredagarsveckan" (januari - februari 1974) med elransonering. Efter Heaths fall 1974 följer Harold Wilsons än mer deprimerande andra regering med en håglös premiärminister som mest väntar på att få avgå. En viss uppryckning sker 1976 under efterträdaren James Callaghan men denne får istället hantera en svår ekonomisk kris och tuffa förhandlingar med ett radikaliserat IMF. Parallellt med dessa händelser möter vi minoriteterna som rycker fram: kvinnor, svarta, homosexuella, miljöaktivister. Beckett nyanserar bilden av det mörka brittiska sjuttiotalet och pekar på hur den ekonomiska situation eller nivån på arbetslöshet inte alltid var så hemsk som eftervärlden minns. Han pekar även på hur Labour var beredda att göra en del av vad Thatcher senare gjorde, fast under mer mänskliga former. Överlag en mycket intressant bok som på ett smärtsamt vis blivit aktuell i och med den ofta villrådiga politiska situationen i många länder, inklusive Sverige. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Middag på balen" (1879) av Edgar Degas. 

På sidan 315 - 28 i tredje delen, "Kring Guermantes", kommer berättaren till Madame de Villeparisis och får höra att hertigparet de Guermantes ska skiljas. Han möter hertiginnan och tänker tillbaka på då han väntade på henne på gatan. De konverserar. Madame de Villeparisis försöker bjuda berättaren på middag men han kan inte vid några av tillfällena. Hertiginnan beslutar sig för att själv bjuda honom på middag. De pratar om hennes släkting, Baron Charlus, och senare blir berättaren under tid osams med Bloch då han försökt presentera Baron Charlus för denne. 

En revolution i huvudet

 

Den femtiosjätte boken som jag läst ut i år är "En revolution i huvudet" (1994) av Ian MacDonald. Detta är den enda av mina böcker som, via min gode vän Magnus "Tinka" Tingström varit i fjärran östern och jag har säkert läst den fem eller sex gånger tidigare men var tvungen att ta en dust då jag hela tiden upptäcker nya och roliga små detaljer. Detta är och förblir den överlägset bästa bok om Beatles (och egentligen den enda du behöver) som jag läst då den inom klassisk musik extremt kunnige liksom musikaliskt skolade Ian MacDonald går igenom alla gruppens inspelningar i kronologisk ordning från "Love Me Do" 4 september 1962 till "I Me Mine" 3 januari 1970, på dryga sju år en enastående musikalisk utveckling vars like den moderna världen troligen aldrig lär se. Utöver att i detalj analysera varje låt så riktar den kulturhistoriskt bevandrade MacDonald ideligen sidoblickar mot samtida skeenden under detta så motsägelsefulla decennium. Boken inleds även med en längre essä om vad sextiotalet egentligen var och vad det innebar och MacDonald röjer en djup kulturpessimism. Privat drogs han även mer och mer in i depressioner och några år efter denna boks utgivning möttes brevbäraren en morgon av en lapp på hans port med texten: "Vänligen ring polisen, jag har tagit livet av mig". Tyvärr var det sant. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Den tjuvlyssnande tjänarinnan, målning av Hubertus van Hove. 

På sidan 401 - 15 i tredje boken, "Kring Guermantes", klampar Francoise in med en lampa lagom då berättaren och Albertine börjat vänslas. Berättare funderar på om hon tjuvlyssnat. Hon försvinner med en syrlig kommentar och berättare och Albertine börjar kyssas. Det följer en utvikning om kvinnor och romantik och gamla minnen från Balbec innan berättaren får utlösning. Albertine tar inte illa upp. Det talar om sina bekanta och om tiden i Balbec medan de vilar på sängen. De talar om namn och berättaren reflekterar över Albertines märkliga åsikter kring personer vars efternamn är snarlikt hennes och berättaren reflekterar åter över företeelsen. Albertine går sedan. 

The Beatles Chronicle

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Beatles Chronicles" (1992) av Mark Lewisohn, ett verk jag läser för andra gången. Lewisohn är något av en expert på Beatles och har tidigare gett ut en bok om gruppens konserter samt en bok om gruppens inspelningssessioner. Då dessa böcker efterhand sålde slut beslutades sig författaren för att på sätt och vis slå ihop dem och gör en komplett kronologi över The Beatles historia. Boken kan tidvis vara en smula torr och det är alltså strikt fokus på det "arbetsmässiga" (exempelvis nämns episoden där Dylan bjuder Beatles på marijuana 28 augusti 1964 inte alls, liksom flera andra intressanta episoder som mer inträffade på gruppens fritid). Särskilt åren 1963 - 64 kan bli en smula långtråkiga då det rabblas upp ett betydande antal TV- och radioprogram, vad gruppens spelade in till dessa samt när de sändes exakt på klockslaget vissa datum inklusive närliggande repriser i brittisk media. När man läser detta får man dock en uppfattning om gruppens groteska arbetsschema i början av framgångsåren och det är inte så konstigt att gruppen från 1965 kraftigt skar ner på alla åtaganden för att inte arbeta ihjäl sig. Schemat bli en glesare när man från 1966 helt slutar koncentrera samtidigt som man istället lägger allt fokus på studioarbetet. Överlag ett jättearbete och läsaren får också ta del av alla soloprojekt som medlemmarna sysslade med fram till utgången av 1970 (McCartney lämnade Beatles 10 april 1970 men det var sedan på nyårsaftonen samma år som han stämde de tre övriga medlemmarna i ett sätt att mer formellt upplösa kompanjonskapet). Ett viktigt lexikon för kalenderbitaren och den som behändigt vill slå upp saker. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Doncièrges. 

På sidan 387 - 401 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras tiden precis efter mormoderns död. Författaren minns en trevlig vistelse i Doncièrges. Han är ensam hemma med Francoise då hans föräldrar har åkt till Combray. Han väntar på ett besök från Saint-Loup som slutligen har gjort slut med Rachel då herrens nåd. Mitt i allt detta dyker Albertine, något förändrad, upp på ett oväntat besök. De båda pratar om sina gamla bekanta och sysslar sedan med en kittlingslek. 

Less Than Zero

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Less Than Zero" (1985) av Bret Easton Ellis. Detta är alltså Ellis debutroman vilken han skrev då han var 20 och gick i skolan på amerikanska östkusten. Boken utspelar sig Los Angeles sent 1983 eller 1984 och skildrar 18-årige Clay som kommer hem för jullov i fyra veckor. Denne Clay är en djupt nollställd person som inte ens minns hur gamla hans systrar är och helst vill man under läsningens gång ge honom ett kok stryk eller åtminstone skrika "skaffa dig ett liv, för helvete! åt honom. Han är ytlig och kan inte prata om något vettigt. Han går till en psykolog som mest pratar om sitt liv. Han försöker dock ha någon kontakt med den något vaga flickvännen Blair och barndomsvännen Julian men mest lallar han omkring på fester och intar kopiösa mängder sprit och droger. Det visar sig slutligen att hans vän Julian gått ned sig rejält och slutat som manlig prostituerad. Efter en del äckliga upplevelser (en snuff-film på en fest och gruppvåldtäkt av en tolvåring) där Clay mest är vittne så återvänder han efter några misslyckade försök till försoning med Blair till östkusten. Det är en roman med ett medvetet platt språk som egentligen inte handlar om något annat än ett gäng rika snorungars svinande kring juletid. Det är sensmoralen. Samtidigt även början till ett mycket intressant författarskap. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Dödsbädd på 1800-talet, i detta fall prins Albert 1861. 

På sidan 351 - 87 av tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättaren försöker hjälpa sin mormor hem efter hennes slaganfall. Han träffar på den kände professor E... som tar med sig mormodern upp till sin våning en kvart men därefter måste vidare till en fest. Berättare får fatt i en droska och kommer hem med mormodern, som därefter vårdas i hemmet. Francoises märkliga beteende under mormoderns sista tid skildras liksom besök av den alltmer sjuklige Bergotte vilken berättaren nu inte beundrar lika mycket som tidigare. Hertigen av Guermantes gör ett nästintill påträngande besök och skickar även dit sin läkare som mest konstaterar att inget mer är att göra. Mormodern avlider i en kort men intensiv dödskamp. 

Das Schloss der Schriftsteller

 Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är "Das Schloss der Schriftsteller" ("Författarnas slott", 2023) av Uwe Neumahr. Boken är en skildring av Nürnbergrättegången men egentligen bara delvis då fokus mer ligger på de flera hundra journalister, bland dem många kända eller senare kända författare, som samlades i den lilla grannorten Stein på Slottet Faber-Castell, känt som "Bläckpenneslottet" då det ägdes av pennfamiljen Faber-Castell. 

I ett antal kapitel möter vi personer som John Dos Passos, Erika Mann, William Shirer, Erik Kästner, Alfred Döblin, Janet Flanner, Elsa Triolet och många andra. Vi möter författarnas reaktioner på rättegången och de anklagade men även mer småaktiga reaktioner såsom klagande över boendeförhållandena, tillgången på sprit eller på sällskapet. Vi får i viss mån veta vem som drack med vem och vem som låg med vem. 

Då vi närmast drunknar i litteratur om tredje riket är detta ett originellt verk som tar upp ett tidigare ganska outforskat område, pressbevakningen av Nürnbergrättegången. Utöver själva huvudrättegången 1945 - 46 får vi även en kortare sammanställning av efterföljande rättegångar i Nürnberg 1947 - 50 samt över Golo Manns (med fleras) engagemang för den livstidsdömde Rudolf Hess. Intressant och stark läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Édouard Brissaud (1852 - 1909) en av förebilderna för Dr Boulbon. 

På sidan 330 - 348 i tredje delen, "Kring Guermantes", kommer berättaren hem och möts av sin och hertigparet Guermantes hovmästare, vilka grälar om Dreyfusaffären. Därefter följer en lång utläggning om hans mormors ohälsa. Dr Cottard tar lätt på hennes sjuklighet och berättarens föräldrar kallar dit kollegan Dr Boulbon, som även han tar ganska lätt på mormoderns hälsoproblem och försöker få henne att ta en promenad på Champs-Elysées. Slutligen ger hon sig ut med berättaren men hon beter sig konstigt och döljer sitt ansikte. Berättaren väntar på sin mormor på en offentlig toalett och pratar med innehaverskan, "markisinnan", innan mormodern återvänder. De går på den stora gatan och mormodern svarar grötigt på berättarens kommentarer. Han konstaterar slutligen att hans mormor fått en hjärnblödning.