söndag 24 december 2017

Franz Kafka - Processen




Första gången jag hörde talas om Kafkas ”Processen” var i en artikel i Slitz som handlade om Manchester. Där refererades det till Joy Divisions beläte frontman Ian Curtis och hur han kunde ha legat på en gräsmatta (den på vilket bandet i reportaget poserade) och läst jut ”Processen”. Senare kom jag förstås även att själv läsa den på gymnasiet. Nu är väl min uppfattning av romanen rätt rejält påverkar av den utförliga diskussion som vi hade med vår svenskalärare, en diskussion som jag ännu dryga 25 år senare minns ganska väl.

Jag har vid tillfälle läst om ”Processen” även efter gymnasiet, dock i samma pressning som jag använde mig av första gången. När jag nu läste att det fanns en nyöversättning där man även stoppat in flera kapitel som Kafkas vän Max Brod helt enkelt strök så kunde jag förstås inte motstå frestelsen. Det är för övrigt eminenta förlaget Bakhåll som utgett denna volym som en av flera i Kafkas samlade skrifter.

Hur håller den då som läsupplevelse? Faktiskt ganska bra. Den enklaste ingången är att tänka på hela romanen som en ond dröm eftersom Josef K, bankmannen som en morgon finner sig häktad, ideligen hamnar i märliga och fullkomligt orealistiska situationer samtidigt som även han själv under långa tider beter sig irrationellt och obegripligt. Vi är nog många som känner igen oss från drömmar där till synes realistiska situatoner fylls med fullkompligt orimliga inslag.

Kafka arbetade själv med socialförsäkring (arbetarskydd) och var ganska väl förtrogen med irrgångarna i byråkratin inom det Österrike-Ungern som Robert Musil kallade ”Kakanien” (av Kaiserlich und Köninglich). Eftersom jag nu själv jobbar något med socialförsäkring så kan jag finna det faktum att jag har en kollega i Kafka smått roande.

I boken får vi även följa Josef K:s till synes fruktlösa kamp med att försöka nysta i sin process vilket enbart leder honom in i den ena återvändsgränden efter den andra. Poliserna som häktar honom har ingen aning om vad saker gäller, inte heller deras befäl. Inte heller domarna som K senare träffar verkar mer insatta. Kort och gott får K aldrig, genom hela berättelsen, veta vad han är anklagad för och så förblir det fram till slutet som jag trots allt inte ska avslöja.

Det har skrivits mycket om Kafka och jag ska försöka att inte alltför mycket hänge mig åt upprepningar men om du vill ha en stark läsupplevelse som på ett icke-realistiskt vis skildrar människans kamp i det komplicerade moderna samhälle så kan du med fördel ta sig an ”Processen”.

tisdag 12 december 2017

Ulf Lundell - Jack


De var nu gott och väl över 20 år sedan (troligen mer) som jag gav mig i kast med Ulf Lundells berömda debutroman "Jack", även hyllad som "generationsroman" vad nu än DET må betyda. Ska jag vara förstående för termen så innebär det väl att Lundell skildrar en mycket känd generation årgångar, särskilt de som var födda på andra halvan av 40-talet och mer eller mindre deltog i diverse sociala och politiska händelser 1967 - 68 och efterföljande år varefter strömkantring följde. Det är väl ungefär samma förlopp som Klas Östergren skildrat i "Gentlemen" och som Lundells förebild John Holm på ett mer dunkelt vis skildrar på albumet "Veckans affärer".

Problem med att läsa Lundell är att man sällan lyckas bortse från mannen själv. Det finns ett antal författare du kan läsa med full koncentration på själva den litterära upplevelsen. Du vet ofta inte mer om författaren än vad vederbörande heter samt kanske några korta biografiska data på baksidan eller pärmens insida ("X bor i Y med man/fru och två barn"). Riktigt så är ju inte fallet med Lundell, en författare som dokumenterat sig själv ytterligt väl i en rad verk (litterära och musikaliska) som mer eller mindre även är en löpande självbiografi med vissa undantag. Och utöver författaren Lundel så har vi ju även rockartisten Lundell, sångaren, gitarristen, kompositören, med mera. Utöver det även målaren och mediepersonligheten, med mera, med mera.

Under särskilt åttiotalet valsade Lundell dessutom runt i slaskpressen i samband med diverse giftermål, skilsmässor och fyllor. Jag tror att av de första omdömena jag hörde om honom (jag var tio år och "Öppna landskap" gick varm på radio) var något i stil med "Han är Sveriges Bruce Springsteen med den skillnaden att Bruce Springsteen inte är full på scen". Och nog skrevs det om Lundell de här åren. Efter en skakig sommarturné 1991 och den berömda fylleintervjun med David Lagercrantz några månader senare så ebbade dock Lundells mest hedonistiska period ut och det gick åter bra att koncentrera sig på författaren och rockmusikern framför allt.

Men "Jack" så. Som ovan sagt är det svårt att bortse från att Jack Råstedts biografi i en rad avseenden är densamma som Ulf Lundells. Det har väl givetvis dragits ifrån och lagts till en del (för det är ju ytterst ändå en roman och inte en fullfjädrad självbiografi) men det grundläggande narrativet är Lundells eget leverne. Romanen utspelar sig under tre perioder med tre års mellanrum, nämligen 1969 (vilket aldrig sägs i boken även om Lundells hovfotograf Joakim Strömholm, "Johnny" i romanen, sagt att det var detta år man gjorde den omtalade cykelsemestern på Gotland), 1972 (vilket inte nämns även om det flitigt refereras till årets händelser, såsom exempelvis OS) samt 1975 (vilket sägs explicit).

Jag ska inte trötta ut eventuella läsare med de eviga jämförelserna med Kerouac (som Lundell för all del aldrig direkt stuckit under stol med) men Lundell skriver prosa som han komponerar musik: Det är långa meningar, matiga stycken som dock då och då interfolieras med längre dialogpartier. Det är ungefär så dynamiken ser ut, lite som hans låtar med långa mastiga verser som rätt vad det är följs av en något lättare och ibland rentav trallvänlig refräng.

Det refereras både i "Jack" och på debutplattan "Vargmåne" (som kom något halvår innan romanen och som jag för stämningens skull lyssnade på medan jag läste) mycket till 1967 även om det mest verkar ha varit en skojig sommar då de inblandade just blivit myndiga och sedan flyttade in till Stockholm och fortsatte festerna långt in på hösten. Det är väl ungefär det hela. Jacks följande år verkar dock inte vara så oerhört roliga då han pendlar mellan trista tillfällighetsjobb och smärre ekonomisk nöd varvid han bor i rena kyffen och ibland flyttar hem till sina föräldrar.

Efter ett tag får jag väl medge att romanen kan bli en smula monoton med de eviga festerna, den ständigt närvarande marijuanan och rödvinsflaskan (det sägs egentligen mer sällan om det är rött eller vitt men på något vis får man en känsla för att det är rött). Och så förstås kättjan. Kärntruppen som skildras är uteslutande män med undantag för Johnnys flickvän Linnea som dock skildras lika seriöst och helgjutet som sina manliga kamrater. Utöver Jack själv är det sedan seglarentusiasten Bart och langaren Harald. Den trio i gänget som är singlar är för det mesta ute på en slags evig parningssäsong. Det ska nu påpekas att kvinnorna de möter ofta inte är nödbedda även om de kanske är lite mindre pilska än männen.

En aspekt på boken, som ibland förbises, är förstås att det är en roman om tillkomsten av en roman. Det är inte fullt ut Proust men genom cirka 70 % av romanen stretar Jack på med den roman som läsaren till sist håller i sin hand. Jack får rentav skivkontrakt till sist, precis som Lundell, även om detta bara nämns lite en passant. Det pratas förvisso en del om arbetarklassperspektivet men även om huvudpersonerna huvudsakligen kommer ur arbetarklassen så närs de ofta av ett tydligt förakt mot sin egen klass, inte minst "de skötsamma arbetarna" som utgör deras egna föräldrar. I ett part i bokens början uttrycker dock Jack viss förståelse för sina föräldrars besvikelse av honom när de nu har jobbat så hårt för att lyfta sin egen levnadsstandard aldrig så lite. Just den nyanseringen uppskattar jag faktiskt.

Några av de sämre och mest pekorala partierna i boken är diverse utgjutningar om  kvinnor som kan gå i stil med "Jag ska flytta ut på landet och skriva där en flod flyter fram och min kvinna ska ta hand om mig och jag ska skriva o.s.v..." Kvinnor har en tendens att sättas på piedestal när de inte skildras som väldigt besvärliga. I Romanens början av Jack en stormig relation till överklasstjejen Sonja och det är rentav synd att romanen bryts lagom när det börjar hända något (hösten 1969) och när läsaren sedan hoppar fram tre år i handlingen är deras relation över utan att man får veta mycket alls. För övrigt är det tyvärr just de här smått pekorala kvinnoskildringarna som Lundell ömt vårdat under åren. Men dessa mindre partier är väl ungefär de enda som kan vara rätt träliga och de går utmärkt att hoppa över för den som inte orkar utan att man tappar tråden.

Och "Jack" sedan är den definitiva skildringen av 40-talisterna låter jag var osagt. Den är dock skriven med 68-svängen i ganska färskt minne, precis när strömkantringen så smått började. Kanske läser jag den om 20 år igen (när jag nu har ett inköpt exemplar i bokhyllan) och ser vad jag tycker då.