Påvligt vin

 

I södra Rhône-dalen, som en av flera byar mellan de större städerna Avignon och Orange, ligger byn och det kringliggande distriktet Châteauneuf-du-Pape. Det är ett bördigt vindistrikt vars jord, uppvärmd av rikligt med sten, ger ifrån sig omkring 12 miljoner flaskor vin per år. Vinet, vars huvudsakliga druva är Grenache, är tanninrikt och har hög alkoholhalt. 95 % av vinet i distriktet är rött. Själva namnet på vinet är intimt förknippat med påven, men hur kommer då det sig?

Namnet betyder ordagrant ”påvens nya palats” och många tror alltså att det anspelar på det forna påvliga palatset i Avignon där flera påvar vistades 1309 – 77 efter en form av ”kupp” från den franske kungen som ville ha direkt kontroll över påvens person. Men som vi ska se så är historien lite mer komplicerad än så.

Första delen i byns namn förekom redan i ett dokument från år 1094 där byn refererades till som Castro Novo, alltså Nya slottet. Senare förfranskades namnet givetvis och byn kallades då Châteauneuf Calcernier där den senare delen av namnet alltså anspelade på den kalk som även producerades i trakten. Det förekom redan innan påvarnas ankomst vinproduktion i trakten och det var biskoparna i Avignon som var huvudansvariga för den produktionen. År 1309 anlände sålunda påven Clemens V som då och då besökte byn Châteauneuf. Han avled dock redan 1314. Efter två år av bråk om vem som skulle bli ny påve valdes en efterträdare från trakten som tog sig namnet Johannes XXII. Denne man blev mer långlivad och var även ganska företagsam.

Ett av hans främsta projekt var exempelvis att låta anlägga ett slott i den aktuella byn, som han också besökte ganska ofta. Anledningen var att byn under denna period var påvens direkta egendom. Det påvliga slottet uppfördes 1317 – 33. Påven och hans hov var väldigt förtjusta i Bourgogne-viner men då vin i den medeltida världen inte bara var svårt att transportera utan även att bevara så ville man även uppmuntra den mer lokala marknaden, av rena bekvämlighetsskäl. Sålunda utökades vintillverkningen i området uppenbarligen under Johannes XXII och de bevarade påvliga rullorna visar på frekventa köp av vin från Châteauneuf och grannbyarna. Det vin som såldes till Avignon blev känt som ”vin du pape”.

Slottet stod klart 1333 men Johannes XXII dog redan året efter och med hans död upphörde det påvliga intresset för byn, utöver inköpet av vin. En av de många motpåvarna efter 1377 tillbringade en tid på slottet men därefter förföll det och kom med tiden mest att användas som till byggnadsmaterial. Tiden gick. Först på 1500-talet, långt efter påvarnas tid i trakten, började byn utöver namnet Châteauneuf Calcernier även kallas Châteauneuf-du-Pape i och med den gamla kopplingen till Johannes XXII. Vinet som framställdes i trakten kallade under exempelvis 1700-talet emellertid Vin d'Avignon.

Först 1893 fick byn det formella namnet Châteauneuf-du-Pape och den gamla förbindelsen med påvarnas cementerades därmed över 500 år efter att de lämnat Avignon. Det lokala vinets rykte steg då lokala krafter lyckades driva igenom ett antal tydliga regler för vinet 1923. Det figurerade rentav år 1954 ett rykte om att UFO:n (i pressen kallade ”flygande cigarrer”) hade setts cirkulera över området eftersom rymdvarelser var ute efter det lokala vinet. Eller så var det möjligen anden efter den gamle vinkännaren Johannes XXII, som kanske förnöjt konstaterat att det vin han drack till vardags gått en god framtid till mötes.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Swann, dystert vankande på gatorna, i den tecknade versionen av romansviten som kom för några år sedan.

På sidan 422 – 33 av första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann chockas då Odette precis bekänt att hon ”gjort” saker med kvinnor. Han kan inte låta bli att ansätta henne med frågor och hon svarar motvilligt. Det framkommer att detta rentav hänt i modernare tid, långt efter att de båda lärt känna varandra. Odette berättar senare även om hur kopplerskor har försökt få henne att göra saker men att hon avvisat dem. En kväll då Swann och Odette ”ordnar kattleyor” tycker sig Swann höra ett ljud varvid Odette, som tror han är svartsjuk igen, i ursinne kastar en vas efter honom. En deprimerad Swann börjar gå på bordeller där han sitter i rummen och pratar belevat med de prostituerade. Bordellmamman förklarar stolt att hennes flickor är mer förfarna i konversationens konst än societeten.

Jazzens Heliga Graal

 Ovan: John Coltrane i Juan-les-Pins, 26 juli 1965

På kvällen 26 juli 1965 klev John Coltrane upp på scen på den jazzfestival som bar namnet Festival Mondial du Jazz Antibes i Juan-les-Pins. Med sig hade han, som alltid vid denna tid, basisten Jimmy Garrison, pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones. Denna kväll hade kvartetten rentav smoking på sig och stämningen var högtidlig. Coltranes då halvåret gamla album ”A Love Supreme” skulle framföras och efter att konferencieren presenterat bandet så spelade man utan åthävor igenom sviten, kanske några minuter längre men i stort sett ganska trogen studioförlagan. Man kan sedan höra publikens missnöje då bandet går av scen efter den ändå ganska korta sviten varvid konferencieren får lugna dem och förklara att Coltrane är en konstnär och att han som sådan måste få göra det han tror på.

Det blev det enda dokumenterade framförandet av ”A Love Supreme”. Trodde man. Jag har i några sammanhang rentav sett påståendet ”Coltrane framförde bara A Love Supreme en enda gång”. Om detta kan vi inte säkert säga något (som vi snart ska se). Coltranes spelschema under 1965 är hyggligt väldokumenterat även om man i jazzmusikens värld aldrig kan utesluta spontana sista-minuten-spelningar eller spelningar på mer obskyra ställen som helt enkelt har fallit i glömska. Det dök under åren även upp en del inspelningar av olika konserter från 1965. På ingen av dessa, förutom just 26 juli 1965, framförde Coltrane ens delar av A Love Supreme.

Trodde man alltså. Det är sant att Coltrane ofta låg steget före och tröttnade lite på äldre inspelningar och därför antog även många kännare att han helt enkelt nöjde sig med konserten i Frankrike och eventuellt något mer framförande som inte blivit dokumenterat. 22 oktober 2021 släpptes dock vad som kunde beskrivas som en ”Jazzens heliga Graal”, en inspelning av A Love Supreme från hösten 1965, tidigare helt okänd!

Historien var givetvis intressant. I skiftet september – oktober 1965 kom Coltrane till Seattle för några konserter men även lite studioarbete. En viss Charlie Puzzo drev sedan 1962 en jazzklubb vid namn The Penthouse (publikkapacitet på cirka 275 personer) dit de större namnen och hade kommit de senaste åren. Han uppträdde där på kvällen 30 september 1965 och bland de som kompade honom på just denna konsert var den lokale saxofonisten Joseph Brazil (1927 – 2008), sedan många år en nära vän till Coltrane. Samme Brazil hade redan tidigare kommit att spela en viktig roll i den mer informella dokumentationen av Coltranes karriär då han i sin källare i födelsestaden Detroit den 25 september 1958 hade spelat in vad som troligen blev den första dokumenterade konserten med Coltrane solo. Det var en blandning av repetition och jam session men redan där märktes kraften.

Ovan: Joe Brazil

Brazil var överlag rätt förtjust i att dokumentera saker, som vi strax ska se. 1 oktober 1965 var han med Coltrane i en lokal studio och spelade flöjt på en inspelning som senare skulle komma ut som en LP med namet ”Om”. På kvällen 2 oktober 1965 var det åter dags för spelning på The Penthouse och denna kväll agerade Brazil och hans medmusiker som förband. Därefter framförde Coltrane en kraftigt utvidgad, 75 minuter lång, version av ”A Love Supreme” med en septett som förutom den vanliga kvartetten även bestod av den nyligen avlidne Pharaoh Sanders (tenorsax), Carlos Ward (altsax) samt Donald Garrett (bas och basklarinett). Spelningen i Juan-les-Pins framstår plötsligt som en smula tam eller rentav mesig jämfört med denna muskulösa och uttänjda ”A Love Supreme”. Ungefär framförd på det vis som man kanske väntar sig att ett dylikt stycke ska framföras liv.

Konserten spelades in av Brazil med den utrustning som fanns på klubben. Om Coltrane ens visste det är oklart. Brazil behöll hur som helst inspelningen för sig själv. Åren gick.  The Penthouse stängde 1968 varvid byggnaden revs och ersattes av ett parkeringshus. Brazil blev i Seattle känd som en populär, om än ganska informell universitetslärare. Han avled 2008.

Hans hustru Virginia lät hans efterlämnade saker stå. Fem år efter Brazils död fick hon besök av Steve Griggs, en lokal saxofonist. Han höll på med lite efterforskningar kring Joe Brazil, ett för honom mystiskt namn som han bara sett på baksidan till albumet ”Om”. Änkan hade tagit emot honom och förklarat att han gärna fick gå igenom exempelvis det ljudarkiv som Joe Brazil hade lämnat efter sig. Samlingen var enorm men Griggs gick direkt på ett antal inspelningar med Coltranes namn och hittade en som bara var märkt ”Saturday, Oct 2 – A Love”. Griggs visste inte riktigt vad detta var men när han satte igång bandet så förstod han tämligen direkt vad han hörde.

Vad som sedan hände var att Griggs uppmärksammade Virginia Brazil på inspelningen och efter en rad förhandlingar (som tog tid) kunde hon sälja rättigheterna för utgivning. Griggs har för övrigt i olika sammanhang lyft fram Brazils roll i att dokumentera jazzscenen och även hans roll som lärare i Seattle. Det finns här även en svenskoppling då Joe Brazil 1976 fick en utmärkelse av kungen för sina insatser.

Och så... dagens Proust!

Ovan: 1800-talets Egypten som det tedde sig för turister

På sidan 410 – 422 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann åter plågas av svartsjuka och misstankar gentemot Odette (som ska till Egypten med de Forcheville) och till sist även får ett brev som anklagar henne för att ha haft ett antal älskare och för att ha besökt tvivelaktiga hotell. Swann funderar om någon av hans vänner (Charlus, De Laumes, d'Orsan) ligger bakom men kommer inte på någon rimlig kandidat. Däremot grips han av misstanken om ett onaturligt förhållande mellan Odette och Madame de Verdurin. När han pressar Odette med frågan om hon någonsin gjort ”något sådant” med en kvinna erkänner hon att det kan ha hänt ”två – tre gånger för längesedan”.

Två misslyckade statskupper

 Ovan: Mishima talar till självförsvarsstyrkorna 25 november 1970. 

25 november 1970 anlände Yukio Mishima till militärbasen Ischigaya i centrala Tokyo tillsammans med fyra följeslagare. Han påstod att han av en eller annan anledning behövde träffa kommendanten på basen och då han var en synnerligen känd person såsom författare, men även på senare tid i militära sammanhang, så släpptes han in. Vid denna tid var Mishima rentav Japans mest kända författare, poet, dramatiker (med mera). Hans verk hade översatts världen över och i Sverige skulle självaste Ingmar Bergman med tiden sätta upp hans pjäs ”Markisinnan de Sade” från 1965. Den här dagen hade dock Mishima ett alldeles särskilt mål som också innebar kulmen på hans kamp för Japan och dess kultur.

Han kom från en ganska fin bakgrund och var på mödernet direkt ättling till Tokugawa Iyeasu, mannen som stiftat det shogunat som döptes efter honom själv. Han formades dels av sin bakgrund men också av 1930-talets nationalromantiska litterära strömningar i Japan och av flera litterära mentorer med nationalistiska åsikter. Hans främste mentor, Hasuda, hade tagit livet av sig vid krigsslutet. Intressant nog var döden ett ofta återkommande tema i Mishimas verk tillsammans med romantiska och dekadenta teman. Privat var Mishima dock långt ifrån dekadent och efter att ha nekats inträde i det militära på grund av dålig fysik 1945 hade han tio år senare börjat med kroppsbyggande i omfattande skala. Han poserade rentav med samurajernas tillbehör och visade upp sin muskulösa överkropp i ett bildreportage från sextiotalet.

Under den första tiden efter kriget var Mishima, som blev känd i sitt land omkring 1949, en smula mer återhållsam med sina politiska åsikter men han hade dessa färdigformulerade redan i unga år. Han ansåg att författningen av 1947 var ett dekret som tvingats på japanerna av segrarmakterna och att kejsaren aldrig borde ha abdikerat från sin roll som gudom. Han ansåg det även förnedrande att Japan enbart fick ha en minimal så kallad ”självförsvarsstyrka”. Under loppet av sextiotalet kom han dock i allt högre grad att lufta sina åsikter offentligt. Han såg Maos Kina som ett direkt hot mot Japan och han kritiserade starkt den japanska 1968-generationen som, precis som i USA eller Frankrike, protesterade och ställde till oro på landets universitet.

Mishima lyckades, efter mycket tjat och med utnyttjande av förbindelser, få militär träning i Självförsvarsstyrkorna under perioden 12 april – 27 maj 1967. Han uppmanade även sina politiska likar att göra detsamma. 5 oktober 1968 bildade Mishima ett militärt garde som dock, i enlighet med japansk lag, inte fick ha vapen. Detta garde fick namnet ”Tatenokai” (”Sköldsällskapet”) men kom aldrig att omfatta mer än cirka 100 medlemmar, i huvudsak studenter med högeråsikter.

Det var tillsammans med fyra av dessa följeslagare som Mishima 25 november 1970, samma datum som kejsare Hirohito tillträtt, anlände till militärbasen. Efter att han fått träffa en förmodligen förvånad kommendant övermannade man denne, band honom och barrikaderade sig på hans kontor. Efter detta tumult trädde Mishima ut på balkongen utanför. Soldater, som förstått att något märkligt hade hänt, hade redan samlats på gården nedanför. Mishima var iförd ett huvudband med texten ”att återfödas sju gånger för att tjäna ditt land”, ett citat från en samuraj på 1500-talet. Banderoller hängdes ut på balkongen medan Mishima läste ett färdigskrivet tal.

Bland kraven som ställdes fanns upplösande av den lilla självförsvarsstyrkan och att återge kejsaren den politiska makten. Soldaterna skulle dock hjälpa honom och hans krets att uppnå dessa mål. ”Vad har samurajernas anda tagit vägen?” frågade Mishima retoriskt i sitt tal vilket avslutades med ett trefaldigt leve för kejsaren. Effekten uteblev, milt sagt. Det ska nu även påpekas att delar av talet dränktes av en helikopter som cirkulerade ovanför gården men soldaterna var ändå inte imponerade av vad de hörde utan började på olika vis häckla Mishima, bua eller skratta.

Mishima återvände in till kommendanten och bad honom om ursäkt för alla olägenheter varefter han med hjälp av sina följeslagare begick seppuku (även känt som harakiri), det rituella japanska självmordet. Hans följeslagare Morita lyckades dock inte hugga huvudet av Mishima trots tre försök varvid hans följeslagare Koga istället gjorde detta på bara ett försök. Morita följde dock Mishima i döden, trots att han bett sina följeslagare att inte ta sina liv. Senare utredning visade att Mishima planerat det hela i minst ett år, inklusive självmordet som han kanske trodde skulle få fart på landsmännens nationalistiska känslor. Även här uteblev effekten. Den romantiska nationalismens tid i Japan var förbi. Och Japans störste författare dog i onödan i en ålder av 45 år.

Ovan: "Svarte prinsen" under andra världskriget. 

Samtidigt med att Mishima genomförde sin statskupp pågick även liknande planer för fullt i ett europeiskt land, Italien. Hela detta företag leddes av en man med något omständliga namnet Don Junio Valerio Scipione Ghesson Marcantonio Maria Borghese (ofta kallad ”prins” i uppslagsverk men egentligen var det hans äldre bror som bar titeln medan hans formella titel var ”don”). Han tillhörde en av de gamla adelsätterna och hade under kriget kämpat som ubåtskapten, först för Italien och efter 8 september 1943 för Mussolinis ”Sociala republik”. Efter kriget dömdes han till några års fängelse för samarbete med Wehrmacht men dock inte för krigsförbrytelser. Efter frigivningen 1949 gav sig Borghese direkt in i politiken och gick med i MSI (Movimento Sociale Italiano), ett av flera nyfascistiska partier. Han kom dock senare att lämna detta parti då han ansåg det för kompromissvilligt och bildade istället sitt eget parti, Fronte Nazionale.

I slutet av sextiotalet inträdde Italien i vad som senare kom att kallas ”Blyåren” (”Anni di Piombi”), en period på cirka 20 år som kännetecknades av politiskt våld och otaliga mord utförda av vänster- och högerextremister. Efter ”den heta hösten” 1969, med ett antal arbetardemonstrationer och oroligheter på universiteten, hade Borghese, precis som Mishima i Japan, börjat se kommunismen som ett allt större hot och hans krets arbetade nu på planer för en kupp. Deltagarna bestod av ett par hundra personer med militär koppling och bland planerna fanns att kidnappa presidenten, mörda rikspolischefen samt att ockupera Tv-kanalen RAI samt inrikes- och försvarsministeriet. Den (som alltid) kristdemokratiska regeringen hade dock fått reda på planerna och när Borghese på ett eller annat vis fick reda på att kuppen skulle slås ned ögonblickligen så lät han i sista stund avblåsa den under natten till den 8:e december 1970. Flera av de sammansvurna samlades för att äta spaghetti och därefter gick var och en till sitt.

Därvid kunde det ha förblivit men den så kallade Borghese-kuppen (Golpe Borghese) avslöjades 18 mars 1971 av vänstertidningen Paese Sera. Bland annat framkom att kuppmakarna själva kallade sina planer för ”Operation Tora Tora” (efter japanernas namn på attacken mot Pearl Harbor 1941) och det påstods även att CIA hade varit beredda att assistera kuppmakarna. Så fort det hela avslöjats arresterades också ett antal personer men Borghese själv flydde till Spanien där han under oklara omständigheter avled 1974. Processen mot kuppmakarna pågick i åratal och slutade efter många turer med friande domar för samtliga åtalade ”eftersom ingenting hade hänt”. Det har under åren även förblivit oklart vilka politiker från andra partier som kan ha varit inblandade, om maffian hade roll i det hela samt exakt i hur hög grad CIA verkligen hade godkänt en kupp. Vad vi kan konstatera är att det moderna Europa sällan sett ett mer stillsamt försök till statskupp. ”Eftersom ingenting hade hänt”, som domstolen sade.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chopin (1810 - 49) framför sin musik i salong i Paris. Musiken var populär ännu då Swann frekventerade samma typ av salonger. 

På sidan 375 – 410 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann går på en bal hos furstinnan Sainte-Euverte. Han studerar alla lakejer som tar emot honom och går in i vimlet. Därefter skildras ett antal personer på festen såsom markis de Forestelles, general de Froberville, markisinnan de Gallardon, furstinnan de Laumes (en medlem av ätten Guermantes), den äldre och den yngre madame de Cambremer samt värdinnan själv. Det framförs Chopin på piano. Furstinnan de Laumes diskuterar med Markisinnan de Gallardon namnet Cambremer och dess underlighet efter att unga madame de Cambremer flyttat på ett ljus som hotade att stänka ner pianot. Furstinnan de Laumes talar därefter med Swann och vill ha med honom på ännu en bal under kvällen men han tackar nej. Sedan hon gått hör han musikerna spela den lilla frasen och genomgår en känslostorm.

Slipskårestenarna

 Redan i mitten av 80-talet, i åldern 12 - 13 år, tyckte jag att det var roligt att läsa de gotländska lokaltidningarna, inte minst insändarsidorna. Jag begrep inte allt men jag märkte ju att det ibland var människor med väldigt starka åsikter. Exempelvis var en period nästan hela tiden (så upplevde jag det i alla fall i minnet) två farbröder vid namn K E Gannholm (Karl Erland Gannholm) och Ax O Larsson (Axel O Larsson) som ideligen skrev insändare riktade till varandra angående några stenar som de hade väldigt starka åsikter om. Min mor förklarade för mig att de båda var kända personer på ön och att de även var kusiner men att de inte talade med varandra förutom via dessa arga insändare. Vid en snabb googling kan jag även hitta prov på dessa insändare från 1984 - 85 plus omnämnandet av en ärekränkningsprocess där Larsson stämde sin kusin på grund av något han skrivit i en av sina böcker. 

Bråket gällde alltså de så kallade "slipskårestenarna" (en uppsjö alternativa namn finns), stenar med parallella linjer som om någon bearbetat dem på något vis. Ett betydande antal hypoteser har kastats fram. Larsson föreföll hävda att skårarna var spår av svärd som slipats (enligt min åsikt lite orimligt då skårorna inte direkt är kilformade) medan Gannholm hävdade att det fanns någon astronomisk eller kalendarisk koppling (enligt min åsikt ett något omständligt redskap för sådant). Bataljen pågick hur som helst längre mellan de båda släktingarna men upphörde vid Larssons död. 

Hur som helst så väckte dessa dunkla stenar enorma känslor i mindre kretsar på Gotland och de har fortsatt göra det. Bara för några år sedan var jag på föreläsning där en nyare amatörforskare framkastade den betydligt rimligare hypotesen att stenarna bar spår av kvarnhjul då de alla hittats där det fanns eller funnits vatten. Han hade även gjort en modell med små hjul som han prövat snurra mot stenar av samma material och trots stenens hårdhet blev det snabbt skåror. Till föreläsning infann sig dock ett par färgstarka personer varav den ene ideligen avbröt på ett irriterande vis och kom med ganska hetsiga frågor samt kallade föreläsning för "sagor". Samma person förklarade efter föreläsningen för mig att rymdvarelser regelbundet kom till jorden för att hjälpa bönderna med skörden. Det återstår väl att se om det kommer ännu några nya teser om de på Gotland så omtvistade stenarna. 

och så... dagens Proust! 

Ovan: Robert de Montesquieu (1855 - 1921), förebild för Baron de Charlus 

På sidan 363 - 374 i första delen, "Swanns värld", skildras Swanns fortsatta svartsjuka då han inte träffar Odette lika ofta. Han hör även gamla historier om henne vilket han tar illa vid sig av. Ibland får han dock sin vän, Baron de Charlus, att eskortera henne i olika sammanhang. I samband med att baronen erbjuder sig följa med Swann på en fest skickar han istället denne till Odette. 

Den tredje Jesus

 

Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den tredje Jesus" (2009) av Deepak Chopra. Författaren är en känd person inom nyandlighet och alternativmedicin och har skrivit ett femtiotal böcker varav många sålt bra. I denna bok har Chopra, som själv vuxit upp i hinduisk miljö, tagit sig an några viktiga aspekter på Jesus. 

Chopra skildrar tre sidor av Jesus med tonvikt på just den tredje sidan. Han nämner den rent historiske Jesus, vilken han (liksom jag själv) är övertygad om att ha funnits. Denna historiska person var en rabbi eller religiös ledare som verkade under några år och drog till sig ett antal anhängare från underklassen. Vi vet dock inte mycket om honom. Den andre Jesus är den som kyrkan har skapat och som skiljer sig markant från den Jesus som man finner i originalkällorna. Detta har dock accepterats trots att envar har tillgång till just dessa texter. 

I större delen av boken diskuterar Chopra dock Jesus som han möter oss i evangelierna och citerar utöver dessa även flera av de gnostiska evangelierna (texter som inte kom med i bibeln) och framför allt då det så kallade Thomasevangeliet som enbart består av ett antal citat från Jesus, nedskrivna ungefär samtidigt som evangelierna. 

Den Jesus som vi alltså möter i evangelierna är en väldigt komplex gestalt och Chopra nämner exempelvis hur bibelns Jesus inte alls överensstämmer med exempelvis den Jesus som USA:s kristna höger lyfter fram. Jesus var emot familjen och sa inte ett ord om homosexualitet och abort men betonade däremot tron och en personlig väg till frälsning. 

I en utvikning, baserad på det Jesus säger i bibeln, föreslår Chopra även flera metoder för "andlig utveckling" vilket väl är ganska likt många andra självhjälpsböcker men dock innehåller en del som säkert är synnerligen nyttigt för religiösa människor men även ganska nyttigt för oss som inte är så religiösa då det även handlar om att utvecklas och bli en, om inte god så åtminstone hygglig människa. 

Chopra framstår överlag som en vidsynt person med stor kunskap om världens olika religioner och likheter och skillnader dem emellan. En bok som med fördel bör kunna läsas även av den som inte är oerhört intresserad av religiösa eller andliga spörsmål. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Operahuset i Bayreuth, dit Odette åkte med de Forcheville

På sidan 347 - 363 i första delen, "Swanns värld" skildras de olika turerna mellan Swann och Odette. Swann plågas av svartsjuka medan Odette trots att han inte vill bli sedd med henne. Swann retar sig på att Odette åker till Bayreuth utan honom. Slutligen ber han berättarens gammelmorbror Adolphe om råd. 

President Johnson

 

Ovan: Andrew Johnson, USA:s president 1865 - 69. 

En märklig slump är att två kända amerikanska presidenter som blev mördade på sin post vid sin död hade en vicepresident vid namn Johnson. De av oss som läst mycket modern historia känner väl till Lyndon B Johnson, Kennedys vicepresident, som försökte bygga en välfärdsstat men istället blev känd som "han som drog in USA i Vietnam-kriget". Mindre känd även för några av oss är Lincolns vicepresident, Andrew Johnson, även om jag dock en smula ytligt kom ihåg honom som "Han som var full andra gången Lincoln svors in och ställdes inför riksrätt". 

Andrew Johnson (1808 - 75) var en man från Tennessee som växte upp i djupaste fattigdom och aldrig gick i skolan. Läsa lärde han sig hyggligt medan han arbetade som skräddarlärling. Han försökte dock senare bilda sig på egen hand. Trots sin blygsamma bakgrund bör Johnson ändå ha varit en rätt duglig man eftersom han slutligen satte upp sitt eget skrädderi och tjänade en hel del pengar på det. Han skaffade även ett antal slavar vilka han slutligen frigav först i augusti 1863, sju månader efter utfärdandet av emancipationsakten. Det ska dock även nämnas att Johnsons före detta slavar frivilligt stannade kvar som löneanställda och trots att hans senare politik mot svarta generellt inte kan ses som generös så var han däremot välvillig och hjälpsam mot sina före detta slavar. 

Johnson kom in i Demokratiska partiet och blev borgmästare. Därefter kom han senare till kongressen och ombads till sist bli Lincolns vicepresidentkandidat i valet 1864. Detta var ett klokt drag från Lincoln som ville visa att han avsåg ena nationen genom att välja en Demokrat till sin vicepresident. De båda vann också valet. När Lincoln svors in 4 mars 1865 kom Johnson dock ditt svårt bakfull efter en sen festnatt och tog ett par stadiga drinkar varefter han höll ett pinsamt och berusat tal till sin president som generad hörde på. Han fick dock rehabilitera sig genom ett desto värdigare uppträdande vid Lincolns begravning och som ny president efter mordet på Lincoln 14 april 1865. 

Johnson var, som sagt, på många vis en duglig man men han hade dels en mycket kärvare syn på de svarta och på slaveriet jämfört med Lincoln och han hade även en allvarlig brist i sin personlighet. Precis som efterträdaren Nixon var han obenägen att vara flexibel i vissa lägen och såg kompromisser som ett tecken på svaghet. Han försökte visserligen föra åter Sydstaterna till unionen och försökte även knäcka makten hos de plantageägare som ännu hade stort inflytande i Syd till förmån för enklare människor som han, med tanke på sin egen bakgrund, alltid hade en varm känsla för. 

Dock kolliderade han ideligen med republikanerna i kongressen angående frågan om de svartas rättigheter och privat ska den förre slavägaren inför partivänner ha skrutit med vad han i det avseendet uppnådde, det vill säga att de svartas rättigheter inte skulle utökas markant. Bråken med kongressen var långa och invecklade och präglade Johnsons hela presidentperiod. Konflikten kulminerade med att Johnson 1868 ställdes inför riksrätt för maktmissbruk, med mera, och frikändes med en rösts övervikt. Hans popularitet dalade under den tiden och vid partikonventet förlorade han stort då han försökte bli nominerad som presidentkandidat till valet 1868. Hans efterträdare kom istället att bli hans egen ÖB, den förre krigshjälten Ulysses S Grant. 

Som enda amerikansk ex-president i historien valdes Johnson därefter in i senaten 1875 men dog efter ett par slaganfall efter bara några månader i ämbetet. Han hade nekat läkarvård efter sin första stroke och förblev därmed envis in i döden. Omdömena om Johnson har varierat kraftigt. Somliga historiker har försökt att i bästa mån ärerädda honom och även pekat på de enorma uppgifter han stod inför. En majoritet av historiker har dock enats om att han var en av USA:s sämsta presidenter någonsin. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Charles Haas (1833 - 1902), Paris-dandy och en förebild till Charles Swann

På sidan 336 – 347 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann nu hindras från att umgås med Odette då hon ständigt är hos Verdurins som vanligt. De ger sig ut på resor och Swann försöker följa efter på avstånd och besöker vänner i trakten som han inte sett på länge. Hans svartsjuka och hur han rentav anlitar detektiver skildras. Dock är Odette fortfarande mycket vänligt mot honom och han blir rörd då hon på en fest där de båda råkat hamna vill att hon kör honom hem som vanligt.

De sorgsna sångernas symfoni

 

Ovan: Den kända inspelningen från 1992 som gjorde Gorecki till en storsäljare.

Den polske tonsättaren Henryk Goreckis tredje symfoni, ”De sorgsna sångernas symfoni” (Symfonia piesni zalosnych) var något så ovanligt som ett klassiskt verk som i relativt modern tid (1992) sålde oerhört bra. Verket var dock redan 15 år gammalt vid den tiden. Symfonin är i sig själv intressant då den, parallellt med liknande utveckling hos ett antal andra kompositörer som exempelvis esten Arvo Pärt eller britten John Taverner, visar hur Gorecki lämnat sin modernistiska stil och går in i en melodisk stil som inspirerats av äldre förlagor. I mina öron är det ett fylligt orkestrerat och närmast böljande verk men gripande stämmor för sopranen. Verket komponerades oktober – december 1976 och består av tre satser. Texten i första satsen bygger på en polsk text från 1400-talet där Jesus mor Maria begråter sin son, den andra texten bygger på en bön som en ung polska skrev på väggen i en GESTAPO-cell under andra världskriget och den tredje texten bygger på en mors klagan då hon söker efter sin son som stupat under den silesiska revolten 1919 – 21 (en revolt där delar av tyska Schlesien, där befolkningen huvudsakligen bestod av polacker, anslöt sig till den nya polska republiken). Den stil som Gorecki och andra likartade kompositörer slog an, har för övrigt kallats ”helig minimalism” i och med de religiösa temat och de ofta enkla och repetitiva melodierna. Verket hade premiär i Frankrike 4 april 1977 och spelades första gången in i Polen 1978, där det betraktades som ett mästerverk. Utländska kritiker tyckte dock att Gorecki blivit ointressant då han lämnat sin tidigare stil. Det var dock först 1992, då Elektra släppte en inspelning med London Sinfonietta, som symfonin blev verkligt känd och sålde i stora upplagor i både Storbritannien och i USA. Gorecki var lika förvånad som någon annan över framgången. Helena Blazusiakowna, den unga flickan som skrev bönen som användes i andra satsen, överlevde för övrigt kriget och fick en stor familj. Hon avled 1999.

Inspelningen från 1992: https://open.spotify.com/album/4vArLMJQy7aoUgP0D1d2X0?si=biBT3jRCRBqaLXbfBqnC-Q

Och så... dagens Proust! 

Ovan: ”I Boulognerskogen” (1879) av Berthe Morisot. Populärt utflyktsmål för Verdurins och andra parisare.

På sidan 323 – 336 i första delen, ”Swanns värld”, beskrivs hur Swann en dag oplanerat besöker Odette en eftermiddag då han vet att hon är hemma. Det hörs buller inifrån lägenheten då han knackar på men Odette öppnar inte. Då han senare kommer tillbaka säger hon att hon sov. Han förstår att hon ljuger. Hon blir väldigt känslosam mot honom och ber honom posta några brev åt henne. Ett är skrivet till de Forcheville och Swann lyckas läsa det genom kuvertet i ljussken. Det visar sig att de Forcheville var i lägenheten. Swann tar med Odette på en resa till södra Frankrike men förtärs hela tiden av svartsjuka. På en träff med Verdurins hör Swann att man planerar en utflykt till i morgon och att han inte är bjuden. Odette får åka hem i Verdurins vagn trots lama protester från Swann. Han går hem och förbannar de brackiga Verdurins. Allt nobelt han tidigare sett hos dem är som bortblåst. Inför Dr Cottard avfärdar Madame Verdurin sedan Swann som uppenbarligen aldrig mer blir inbjuden till det lilla kotteriet.

Mitt besök på Harry's

 

Ovan: Harry's Bar i Venedig ungefär som jag också såg byggnaden. 

Det är inte så ofta jag gör rena "turistgrejer" men 24 april i herrens år 2014 var jag i Venedig och hade någon dag innan, under en promenad, lokaliserats Harry's Bar som jag avsåg att besöka senare. Nu hade vi precis återvänt från en utflykt till den ödsliga ön Burano och därefter "glasön" Murano och klev nu av vid Rialtobron. Mitt resesällskap var trött och frusen och vill helst dra sig tillbaka till hotellets säng med några pizzaslices. Jag förklarade att jag för egen del skulle promenera lite. Sagt och gjort gick jag från bron till Markusplatsen som jag korsade. Efter promenad genom några kvarter kom jag så till den ytterligt diskreta byggnad som utgjorde klassiska Harry's Bar. 

Ovan: Bellini med oliver, som jag fick det serverat vid mitt besök. 

Vad hade jag väntat mig? En klurig bartender som misstänksamt glodde på mig såsom ej varandes en av stammisarna? Hemingway och hans polare, pokulerandes i ett hörn med drinkar och cigaretter i högsta hugg? Inte direkt. Stället var ganska fullt med folk men ett lågt mummel dominerade lokalen. Jag kom direkt förbi en disk där en lång och elegant man i vit smokingjacka, liksom alla övriga i servisen, på engelska anvisade mig en plats i baren där jag beställde en Bellini (denna blandning av Prozecco och persikopuré) samt fick lite oliver till. Uppenbarligen gratis. Å andra aidan kostade drinken 17 EUR vilket jag tyckte var svindyrt redan för nästan nio år sedan. "Ja, här lär man inte sitta och dricka länge" for det väl genom mitt huvud. Jag satt där i godan ro och sippade på min Bellini utan att försöka dricka ur alltför snabbt. Besökarna var stillsamma. Vad jag kunde höra var merparten italienare, mest män i övre medelåldern. Jag slogs dock av att det uppenbarligen kom dit stamgäster då den långe och elegante mannen, som vakade som en hök över lokalen, välkomnade folk med fraser som "Buena sera, dottore" eller "Buena Sera, avvocato". Drack därefter ur min drink och knallade åter till hotellet i den onekligen vackra och ljuva venetianska natten. Det var mitt besök på Harry's. Och det mest turistartade jag gjort i hela mitt liv, tror jag. Så rolig är jag. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Laure Heyman (1851 - 1940), salongsvärdinna, huvudsaklig förebild för Odette de Crecy samt älskarinna till både Prousts gammelfarbror och hans far. 

På sidan 308 – 325 i första delen ”Swanns värld”, skildras hur sällskapet bryter upp efter middagen med Forcheville och makarna Cottards och Verdurins kommentarer efteråt. Verdurins pratar illa om Swann som de anser betett sig dumt. Lite mer om Swanns kärlek till Odette och de pengar han varje månad ger henne. Han blir rörd då hon inför hela sällskapet talar om hans besök hos henne om kvällen. Hans vänner i societeten lite irriterad över hur han kommer och går. Han gör ett besök hos Odette som dock är trött och vill sova. Senare tror Swann att hon har någon hos sig och återvänder. Han ser att det lyser och efter tvekan knackar han svartsjukt på fönstret varefter han möts av två äldre och för honom okända män. Han hade tagit fel fönster!

Berlin 24. Juni 1922

 

Den sjunde bok som jag läst ut i år är ”Berlin 24. Juni 1922” (2022) av Thomas Hüetlin. Denna helt nya bok, som kommit ut 100 år efter mordet på Walter Rathenau har tydligen redan blivit en storsäljare i Tyskland. För det är just mordet på Tysklands utrikesminister Walter Rathenau, och upptakten till det, som skildras. Med en del tillbakablickar i historien så rör sig boken huvudsakligen från 26 augusti 1921 till 24 juni 1922 och i ett sista kapitel skildras översiktligt ”vad hände sedan” och ”hur gick det för den och den”.

Bokens första kapitel ägnas åt Matthias Erzberger, den man som av militärerna mer eller mindre lurades till att skriva under stilleståndsavtalet och därefter blev hatad av hela det konservativa Tyskland. Att han som finansminister även i högre grad ville beskatta de rika gjorde honom inte mer älskad. Hans ärkefiende, före finansministern Karl Helfferich, porträtteras också liksom den hetsjakt denne bedrev gentemot Erzberger. Författaren markerar tydligt skillnaden mellan den fromt religiöse Erzberger, småfolkets förkämpe, och Helfferich, överklassens handgångne man. Redan 28 januari 1920 hade Erzberger skjutits av en högerextremist som för övrigt fick ett milt straff i en farsartad rättegång. Under vistelse på en kurort, delvis på grund av sviterna efter de tidigare skadorna, blev Erzberger nedskjuten under en promenad 26 augusti 1921. Mördarna såg till att detta mordförsök inte skulle bli någon halvmesyer.

När Erzbergers kollega, som varit med vid attentatet, upprörd berättade för sin pensionatsvärdinna vad som hänt hade denna utropat ”Men hur man någon då promenera med Erzberger!” Sådan var stämningsläget hos delar av befolkningen. Erzbergers mördare, som tillhörde terrororganisationen Organisation Consul, beskrev i senare intervjuer en efter idyllisk tid där de i olika sammanhang togs emot som hjältar av människor som hjälpte till att forsla dem ut ur landet.

Följande kapitel varvas med skildringar av Rathenau och den krets människor som skulle bli hans banemän. Ingående skildras Hermann Erhardt, kapten i marinen, och dennes rent handgripliga kamp mot den nya republiken då han exempelvis deltog i ”Kappkuppen” i mars 1920. Detta var ett försök från högerns sida att ta makten men hela företaget, lett av den i slutändan mindre kraftfulle ämbetsmannen Wolfgang Kapp, kollapsade inom några dagar tack vare folkligt motstånd.

En annan person som ingående skildras, mycket beroende på att han lämnat efter sig fylliga memoarer och trots allt senare inte direkt dolde sina tidigare åsikt, var frikåristen Ernst von Salomon. Denne unge man deltog bland annat då de av den republikanska regeringen avlönade frikårerna kämpade i Baltikum under 1919. Relativt osminkat beskrivs han sin egen förbittrade och våldsamma tankevärld men han skildrar även sin komplicerade relation till Walter Rathenau, en man han på många vis beundrade. Han beskiver hur han en hel natt läste en av Rathenaus böcker och sedan fanns i publiken vid ett av Rathenaus tal, där han även slogs av dennes ”nobla väsen”. Det är nästan sorgligt när von Salomon i någon form av perverterad logik kommer fram till att denne man på fiendesidan är så pass briljant så att man inte kan låta honom leva.

Frikåristernas ideologi är en brok blandning av militarism, våldsdyrkan, antisemitism, kvinnohat och mycket annat. De tillhör den grupp som skulle ha varit landets elit men som i ett slag förlorade allt på grund av ett krig som deras egna ledare dragit in dem i. Istället för att inse detta vägrade man acceptera sakernas tillstånd och riktade istället allt sitt hat och all sin vrede mot de grupper som ansågs ligga bakom allt: demokrater, republikaner, frimurare, arbetare, judar, kvinnor, med flera. Olyckligtvis var även stora delar av dessa grupper förhärdade soldater med god stridsvana som efter flera år av krig inte drog sig för att döda civilister och sätta in tunga vatten mitt i tyska stadskärnor eller i Baltikum.

I flera kapitel möter vi målet för deras aktioner: Walther Rathenau. Denne djupt kultiverade och därmed även djupt komplicerade man. Storföretagaren, konstälskaren som köpte modern konst för att ”det skulle man” och ställde undan den eftersom han inte alltid gillade den, juden som uttryckte sig antisemitiskt, storföretagaren, den lysande ekonomiske strategen, tyskpatrioten, han som ville höra till men aldrig riktigt accepterades av den gamla eliten som på sin höjd betraktade honom som ett nyttigt redskap.

I början av 1922 accepterar Rathenau posten som utrikesminister, till sin mors förtvivlan. ”Men mamma, de hittade faktiskt ingen annan”, säger han i en lam ursäkt. Självaste Einstein besöker honom en kväll och ber honom avstå från posten. Både hans omgivning och han själv talar faktiskt om att han kan bli måltavla för attentat, något som är extra troligt efter mordet på Erzberger. Mycket riktigt kommer Rathenau bara att bekläda sitt ämbete något halvår men under den korta tiden ordnar han det viktiga så kallade ”Rapallofördraget”, om tekniskt, militärt och ekonomiskt samarbete med det unga Sovjetunionen. Ännu på attentatsdagen drivs dock vissa av de tilltänkta attentatsmännen av tvivel och Kern, som leder aktion, är nära att skicka iväg några av dem (eller värre). Ernst von Salomon, som är en av de mindre betrodda, har fått nöja sig med att ordna bilen som ska användas vid dådet.

Boken avslutas alltså med en kort sammanfattning av hur det gick för flera av de inblandade och nämner även 2019 års mord på borgmästaren Lübcke, utfört av en nynazist. Detta mord är olycksbådande nog det första högerextrema mordet i Tyskland sedan andra världskriget. Författaren, journalist på Der Spiegel, drar även en rad dystra paralleller mellan vår värld och världen av 1922. En synnerligen intressant, spännande och läsvärd bok som jag hoppas översätts till svenska.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Jules Cotard (1840 – 89), Parisläkaren som var en förebild för Dr Cottard.

På sidan 295 – 308 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur middagen med de Forchevill inte blir så lyckad för Swann. Han tycker både greven och historikern Brichot är fåniga och orkar heller inte med Cottards dåliga vitsar. Denna kväll klarar han, allt som allt, inte av att flina upp sig vilket Verdurins noterar. De får även reda på mer om Swanns bekanta i societeten via den lösmynte greven.

Glas och aska

Den sjätte bok som jag har läst ut i år är "Glas och aska" 2010) av den sena debutanten (65 år) Ann Syréhn Tomasevic. Boken skildrar Lilian Winckelmann (1884 - 1970) och hennes skiftande liv, sett i återblickar men även via efterforskningar av en svensk journalist under 1980-talet. Lili, som hon kallas var en avlägsen släkting till journalisten Annas ex-man. När Anna oväntat får ett sent arv från Lili, som varit död i många år, börjar hon forska lite i den gamla damens liv och ett spännande livsöde nystas upp. Lili upplever en lycklig barndom i Elsass och gifter sig därefter och flyttar till Wien. Hon och hennes familj påverkas lika omvälvande som alla andra familjer då världskriget bryter ut. Därefter kommer hennes liv att genomgå tvära kast, från nöden i efter krigstidens Wien, till lyxliv i Berlin och New York, därefter åter misär och några år i amerikanska mellanvästern samtidigt som myller av personer passerar revy i hennes liv. Allt som allt en fascinerande roman där författarinnan med stor detaljrikedom skildrar olika miljöer i Europa och USA under loppet av 100 år och hur samhället radikalt förändras. 
 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Dramatisk scen ur romanen "Serge Panine" (1880) som Swann och Odette ser i teaterversion. 

På sidan 283 - 295 i första delen, "Swanns värld", skildras åter kontrasten mellan Swanns och Odettes smak. Swann anpassar sig dock och delar med Odetten nöjen och intressen bara för att komma henne närmare. Han tycker rentav de Verdurins och deras brackiga sällskap är nobla människor. Inledningen på en middag hos Verdurins, där en viss greve de Forcheville infunnit sig, skildras. 

Concierto de Aranjuez

 

Ovan: Palacio Real de Aranjuez, påbörjat under Felipe II:s regering på 1500-talet.

Det ödesmättade året 1939, något efter slutet av spanska inbördeskriget, korsade kompositören Joaquín Rodrigo och hans turkiskfödda hustru, pianisten Victoria Kamhi, spansk-franska gränsen efter några år i utlandet. Rodrigos sista anhalt innan han återvände hem var Paris där paret hade det knapert ekonomiskt och arbetstillfällena för de båda musikerna var få. Därtill fick Victoria under året ett missfall som berörde paret djupt. Med sig vid inresan i Spanien hade de några väskor och en utskrift av det enda av större vikt som Rodrigo åstadkom i Paris, ett orkesterverk för klassisk spansk gitarr.

Som många andra hade paret väntat ut spanska inbördeskriget och då Rodrigo aldrig officiellt tagit politisk ställning, utan huvudsakligen komponerat, kunde han återvända till sitt hemland. Ett av hans mål vid hemkomsten var att få verket, som skulle komma att heta Concierto de Aranjuez, framfört. Han hade rentav redan tänkt sig en speciell gitarrist, Regino Sainz de la Maza y Ruiz.

Verket består av tre satser och här får jag som icke-musiker nöja mig med de intryck de olika delarna ger mig. Första stycket är gladlynt och sprittande och får åtminstone mig att tänka på våren och dess ankomst. Den mellersta delen är den mest kända, ett adagio som nästan kan ge mig tårar i ögonen men sin storslagna och sorgsna melodi. Samtidigt finns det, trots att melodin berör, även något kitschigt över den. När jag hör början på den så ser jag framför mig en västernfilm förlagd till Mexiko där något dramatiskt sker i sakta mak, exempelvis att en mans förs ut till hängning eller att en kvinna skräckslagen betraktar några män som samlas inför revolverduell. Med tanke på det filmiska i det hela så skulle det dock inte förvåna mig om filmkompositörer som Enzio Morricone tagit intryck av Rodrigos verk. Sista delen går i mellantempo och lunkar mest på som trevlig avslutning efter det dramatiska adagiot.

Verkets namn gav inga direkta politiska associationer, döpt som det var efter ett slott som anlades av Felipe II. Med andra ord kunde man läsa in vad man ville i verkets titel. Emellertid var det många som spekulerade i det sorgsna mittpartiet och om det betydde något. Sorg över inbördeskriget i sig? Över bombningen av Guernica? Verket fick hur som helst världspremiär i Barcelona 9 november 1940 och den tilltänkte huvudmusikern, Sainz de la Maza y Ryiz, spelade det också. Verket framfördes kort därpå (11 december) även i Madrid. Sainz de Maza y Ruiz skulle även spela in verket på skiva 1947 (https://open.spotify.com/album/0eRWdgNrUx5ODoXp0S6rir?si=-o6HfuDWSguRjcjPdoHMkg).

Verket skulle göra Rodrigo känd och påverkade spansk modern musik mycket men han skulle heller aldrig uppnå en lika stor framgång som med Concierto de Aranjuez fram till sin död 60 år senare. Verket, och särskilt adagiot, har därefter hörts i alla möjliga sammanhang och även antagit olika skepnader. En magnifik version är exempelvis den som Miles Davis med hjälp av Gil Evans åstadkom på Scetches of Spain (https://open.spotify.com/track/52Yff0auh1j8694vkL8QSt?si=462c625e07044d4d) där han med fördel visade att klassisk musik även kan fungera i jazzdräkt.

Givetvis har verket nått filmens värld och några av oss minns kanske filmen ”Brassed off” där ett gäng bläckblåsmusiker i en snart nedlagd gruvstad framför verket under en repetition där de inte kan uttala namnet var på det blir ”Concert d'Orange Juice” (https://www.youtube.com/watch?v=zo8hIc7DpuE).

Och vad betydde adagiot? Under många år teg Rodrigo enligt den goda föresatsen att konstnärer helst inte ska behöva ”förklara” eller kommentera sina verk. Till sist medgav dock han och hustrun i en intervju att adagiot inte hade någon politisk koppling utan att den sorgsna melodin kom ur en rent personlig erfarenhet: förlusten av deras tilltänkta barn. Det privata är inte alltid politiskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Cattleyor

På sidan 272 – 293 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur uttrycket ”att rätta till Cattleyorna” bli Swanns och Odettes särskilda lilla uttryck för fysisk samvaro. Swanns nya kärlek till Odette och dess natur beskrivs ingående. Hans besök hos henne dagligen skildras. Han förvånas över att han är förälskad trots Odettes ytlighet, låga intelligens och dåliga smak. De diskuterar vad som är ”chic” vilket hon inte helt kan förklara men ur sin synvinkel ser som något självklart.

Ruhrockupationen 1923

 

Ovan: Äldre tysk civilist röker sin pipa medan han konfronteras av en fransk soldat

För ungefär 100 år sedan inträffade en ödesdiger händelser som ytterligare försämrade den redan usla relationen mellan Frankrike och Tyskland. De båda länderna var i full färd med att gräla kring de tyska återbetalningarna efter världskriget och i slutet av 1922 ansåg Frankrike att Tyskland var för dåliga på att leverera det timmer som skulle användas till telefonstolpar i Frankrike. Detta till synes löjliga bråk om telefonstolpar eskalerade dock till någonting långt värre.

Det gick prestige i dessa frågor och Frankrike å sin sida hävdade att Tyskland, genom att underlåta att leverera vad de förpliktat sig till, bröt mot fredsfördraget och Tyskland å sin sida hävdade att de levererade vad de förmådde leverera. Sanningen var förstås att både Frankrike och Tyskland befann sig i ett förtvivlat läge. Det franska underskottet var enormt och under 1924 skulle francen rentav devalveras. Den tyska industrin led å sin sida av alla skadeståndskostnader och kom efter med produktionen, d.v.s. det blev svårare att uppfylla förpliktelserna mot segrarmakterna. Den franska ilskan späddes på ytterligare då Tyskland inte förmådde leverera en viss mängd koll i början av januari 1923.

Britterna var beredda att ge eftergifter åt tyskarna men Frankrike förklarade att en eftergift skulle leda till en ny och krisen kulminerade då franska och belgiska trupper (eftersom Belgien också mottog skadestånd) 11 januari 1923 ockuparerade Ruhrområdet i ett försök att handgripligen pressa fram mer pengar ur Tyskland. Den tyska regeringen under Wilhelm Cuno beordrade befolkningen att inte göra militärt motstånd, vilket också åtlyddes trots den enorma förnedring som nu späddes på i det redan besegrade landet.

Frankrike styrdes vid denna tid av Raymond Poincaré som 1913 – 20 varit Frankrikes i huvudsak representative president men som nu, i egenskap av regeringschef, uppnått långt större makt. Som uppvuxen i de områden som förlorades till Tyskland 1871 var han ingen vän av grannlandet och hans syn på tyskarna hade knappast förbättrats efter 1914. Som politiker var han heller inte av den flexibla typen utan gick i detta fall efter strategin ”sätt hårt mot hårt”. Hos den nationalistiske Poincaré fanns även en, icke obefogad, rädsla för att det dugliga Tyskland med mildare villkor snart skulle växa sig mäktigt igen. Det gällde med andra ord att hålla landet nere så länge det gick.

Ett par infanteridivisioner kunde sålunda besätta Ruhrområdet utan större problem men det fanns dock inget som hindrade tyskarna i området från civil olydnad, maskningsaktioner och diskret sabotageverksamhet. En kontrollkommission etablerades i området för att försäkra sig om fortsatta leveranser. Under ockupationsperioden på drygt två och ett halvt år skulle omkring 130 tyska civilister dödas som konsekvens av det passiva motståndet. Den ekonomiska situationen förvärrades dock under 1923, särskilt i Tykland men även i Frankrike. Ekonomhistoriker har diskuterat huruvida Tysklands hyperinflation detta år orsakades av att ett frustrerat Tyskland lät sedelpressen gå för att ge fransmännen deras skadestånd men många är överens om att inflationen ändå var på väg även om den förvärrades av denna åtgärd.

Läget förbättrades något då tyskarna i september 1923 upphörde med större delen av motståndet och den nya regeringen Stresemann försökte få ekonomin något så när på rätt köl. Vrede över vad som sågs som eftergiftspolitik från regeringens sida ledde dock till flera högerextrema kuppförsök i landet hösten 1923 (bland annat Hitlers misslyckade ”ölkällarkupp” i München) men även en misslyckad kommunistisk resning i Hamburg.

Allt som allt ledde dock omvärldens allt starkare sympati för tyskarna, den förvärrade ekonomiska situationen i Frankrike, samt påtryckningar från både britter och amerikaner att fransmännen till sist accepterade den i april 1924 föreslagna Dawes-planen som sänkte nivån på de tyska leveranserna. Det dröjde emellertid till 25 augusti 1925 innan de sista ockupationstrupperna lämnade Ruhrområdet. Vid samma tid hade det politiska läget i Tyskland stabiliserat sig något och de närmaste åren i Europa skulle, trots allt, bli mycket lugnare.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Sippora, avbildad i Sixtinska kapellet.

På sidan 258 – 272 i första delen, ”Swanns värld”, skildras Swanns andra besök hos Odette. Han betraktar henne medan hon tittar på en gravyr och ser likheten med den bibliska figuren Sippora, avbildad av Botticelli. Hans kärlek till henne har väckts till liv och glädjen över att varje kväll träffa henne hos Verdurin skildras. Därefter följer episoden där han istället upplever en förtvivlan då hon en kväll gått tidigt från Verdurins. Dessa talar gycklande om Swann och Odette sedan de gått. Swann söker febrilt efter Odette på olika restauranger och stöter därefter slumpartat ihop med henne på gatan. Sittande i hennes vagn ordnar han till några blommor på henne som kommit i oordning, en enormt erotiskt laddad scen trots att Swann är finkänsligheten själv.

Widmerpool

 

Ovan: Widmerpool skildrad av tecknaren Marc Boxer på bokomslag 1977

Anthony Powells väldiga svit A Dance to the Music of Time (1951 – 75), är värd en essä i sig själv precis som jag skrev om Simon Ravens Alms for Oblivion (https://elfenbenstorn.blogspot.com/2023/01/alms-for-oblivion.html) men jag tänkte koncentrera mig på en av de mer minnesvärda personerna i myllret av figurer, Kenneth Widmerpool, som för övrigt är den enda av huvudpersonerna förutom berättaren Nick Jenkins som är med i alla tolv böckerna.

Jag hade läst lite om personerna innan jag första gången läste sviten men hade den gången fullt upp med att ta in själva berättelsen. Andra gången jag läste romanerna satt jag nästan bara och väntade på de scener där Widmerpool skulle dyka upp. Jag kan mycket väl förstå Evelyn Waugh, som i en recension av en av böckerna klagade på att Widmerpool i detta verk bara var med på tre ynka sidor!

Widmerpool är en i sanning komisk men också komplicerad och i grunden även tragisk figur som förenar en rad till synes motsägelsefulla sidor. Han är okultiverad förutom inom de områden där han anser det ”nyttigt”, han säger sig vara vänsterman (och går även med i Labour) men armbågar sig hänsynslöst fram inom både politiken, finansvärlden och inom det militära. Han har respekt för de mäktiga och vill komma sig upp men har i flera fall en förmåga att fatta felaktiga beslut och förnedra sig själv. Han har dock även en enastående förmåga att oberörd resa sig upp efter de motgångar han möter och låtsas som om ingenting har hänt.

Hela sviten både börjar och slutar med att Widmerpool springer men under väldigt olika omständigheter. I första boken ”A Question of Upbringing” (som utspelar sig 1921 – 24) möter berättaren Jenkins den joggande Widmerpool som kommer mot honom i morgondimman. Han har ett visst rykte på skolan såsom mannen som hade på sig ”fel sorts överrock” då han anlände första dagen. Widmerpools underkastelse under de mäktiga skildras också då skolans populäre cricketkapten råkar slänga en mosad banan i ansiktet på Widmerpool som tar det hela nästan som en komplimang.

Därefter har Widmerpool en förmåga att ideligen dyka upp i Jenkins liv i de mest varierade situationer och även om Jenkins inte direkt tycker om honom så vänjer han sig ändå vid honom. I senare volymer kan man se hur Widmerpool under trettiotalet kommer sig upp i finansvärlden. Ett försök till äktenskap 1934 slutar dock i ett pinsamt fiasko.

En minnesvärd scen är även när den pompöse Widmerpool dyker upp i uniform så fort andra världskriget i princip utbrutit och senare rentav blir Jenkins överordnade i det militära. Genom slumpartade händelser råkar han även under kriget orsaka ett par huvudpersoners död. Under den dystra efterkrigstiden gifter sig slutligen Widmerpool med den unga Pamela Flitton, en karaktär som dyker upp sent i sviten men som är desto mer minnesvärd, men även detta äktenskap innebär för hans del förnedring. Senare dras han även in i politiska skandaler av dunkelt slag.

I den sista boken möter vi en ny Widmerpool som bytt ut sitt ”lord” (som han tidigare blivit) mot ”Ken” eftersom han nu dragits till hippiekulturen och nya vänstern. På ett intressant vis radikaliseras Widmerpool i denna sista volym som även får ett överrumplande slut utan att jag här avslöjar för mycket eftersom jag faktiskt önskar att så många som möjligt läser verket.

Min framställning gör knappast den litteräre Widmerpool, som setts som en symbol för både de sämsta och bästa aspekterna av brittisk medelklass, rättvisa. Det ska även påpekas att det då och då delats ut ett Widmerpool-pris till olika offentliga personer som på ett eller annat vis har råkat verka i Widmerpools anda. Och nog kan hans minne vara värt att hållas vid liv, om inte annat som varnande exempel.

Widmerpools över hela världen, förenen eder!

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krysantemum, Odettes älsklingsblommor

På sidan 247 – 258 i första delen, ”Swanns värld”, diskuterar Swann Vinteuls sonat med kotteriet. Han tror inte det är samme Vinteul som komponerat verket som den underlige gamle man han minns från Combray. Den lilla frasen blir hans och Odettes särskilda sång. Swann råkar nämna några höga vänner, exempelvis att ska äta lunch med presidenten men han bagatelliserar detta. Ordnar därefter vissa pass åt kotteriet till exempelvis operan. Hans första besöks hos Odette skildras liksom hennes kärlek till krysantemum, orientaliska föremål och te.

Sveriges sista Drottning

 

Ovan: Drottning Victoria i uniform då hon 1908 blev hedersöverste i ett tyskt regemente.

Jag såg under de senaste dagarna en serie vid namn ”Sveriges sista kungar” vilket väl egentligen anspelade på att Sverige, med två blivande drottningar i kulissen, troligen inte kommer att ha någon kung på väldigt länge. Själv tänkte jag reflektera över vad jag kallar ”Sveriges sista Drottning”, om man härmed menar en Drottning med stor D som har vissa aspirationer på att regera eller åtminstone att i görligaste mån påverka politiken efter eget huvud.

Den jag syftar på är Gustav V:s maka, drottning Victoria (1862 – 1930). Jag tänker på de olika minnesbilder jag har av henne efter att ha läst böcker, sett filmer och TV-serier och hört ett eller annat radioprogram. Hon som blev Gustav V:s fru var uppvuxen i en helt annan miljö i politisk mening. Oscar II:s Sverige var konservativt men ändå förhållandevis liberalt om man jämför med dåtidens Tyskland, dominerat som den nu var av det militariserade Preussen. Victoria var dotter till storhertigen av Baden, hennes morfar var Tysklands första kejsare, Wilhelm I, och därmed var hon även kusin till senare kejsaren Wilhelm II. Med sin bakgrund och uppfostran hade Victoria en långt mer traditionell syn på monarkin och dess roll även i ett alltmer modern samhälle.

Jag minns intrycken av henne då jag läste Jolos ”1914” och hennes roll i den så kallade ”Borggårdskrisen” i februari 1914. Det framgår så tydligt hur hennes man egentligen är en flegmatisk natur som är nöjd med att ”spela tennis, slanta gäddor och lägga puzzle till långt in på natten”, som Sven Hedin sa angående kungens nöjen. Kodnamnet för drottningen hos de som planerar bondetåget till Stockholm är ”Hulda”. Scenerna på slottet samma dag som kungen ska hålla talet: kungen själv är tveksam men än mer betänkliga är den liberalt sinnade kronprinsen och kungens dito bröder Carl och Eugen. Det är Victoria som ställer sig upp och utropar ”Om det ska vara på det här viset vill jag inte vara med längre!” varvid kungen säger ”Sitt, Victoria, för all del sitt. Jag håller talet.” Och så blir det. När drottningen ska ta emot en regeringsdelegation fnyser hon ”Släpp in packet” medan hon glatt viftar med sin näsduk åt de intågande bönderna.

Bilden av henne i dramatiseringar: I ”Den goda viljan” möter hon, gestaltad av Anita Björk, Ingmar Bergmans föräldrar och en annan bild av henne tonar fram (https://www.youtube.com/watch?v=Fk7f6Xivyxs). Uppenbart plågad av sjukdom frågar hon pastorn om lidandets mening i tillvaron och denne svarar så ärligt han kan utan att försöka behaga sin drottning.

Hennes sjukdomar: Ju mer jag läst om dessa, desto mer luddig har bilden blivit då jag ibland mötts av motstridiga uppgifter. Försiktigt uttryckt tycks hon ha haft dåliga lungor och hon blev heller inte enormt gammal då hennes hjärta svek henne i en ålder av fyllda 67 år. Lika luddig är förstås relationen till livläkaren Dr Munthe. Var de ett älskande par? Eller bara nära vänner? Och hur kom två så uppenbart olika människor överens? ”Come Soon” var de sista ord hon sa, riktade till Dr Munthe, som höll hennes hand i dödsögonblicket. Vi vet för lite då stora delar av hennes brev förstördes av både henne själv och maken efter dennes död 1950. 

Vad som inte nämndes i TV-serien var att hennes värld mer eller mindre rasade samman i november 1918, med Tysklands kapitulation i första världskriget och med de tyska monarkiernas fall. Hon var på plats i Baden under revolutionen där hennes kusin Max precis lämnat över regeringsmakten på riksplanet till Socialdemokraterna. Hennes familj flydde, för vad de trodde var sina liv, från slott till slott. Hennes bror, den dåvarande storhertigen, skrev under en abdikationsakt 22 november 1918. Drottningen blev kvar i Tyskland på grund av oron och kunde först i juli 1919 återvända till Sverige och en helt ny värld. Även i Sverige hade det politiska läget tydligt rört sig i radikal riktning och året därpå bildade de svenska Socialdemokraterna sin första regering. Drottningen drog kraftigt ner på de offentliga framträdande efter detta. Det gick alltid att hänvisa till den sjukdom som även höll henne borta från Sverige om vintrarna. Sitt sista större framträdande gjorde hon 1925. Tiden hade då sprungit ifrån henne som försökt vara svensk Drottning med stort d. Den sista.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Reynaldo Hahn (1874 – 1947), tonsättare samt älskare och vän till Proust.

På sidan 232 – 246 i första delen, ”Swanns värld”, introduceras Swann av Odette i makarna Verdurins lilla kotteri. Vi möter en av de mer prominenta deltagarna, Dr Cottard, och får veta något om dennes försiktiga personlighet. Vi får en uppfattning om den uppsluppna och lite flamsiga umgängestonen hos Verdurins. Pianisten uppmanas spela men Madame Verdurin deklarerar högljutt att hon blir alltför känslomässigt berörd av dennes musik. Han ska dock ”bara spela andantet” och medan Swann lyssnar, sittande i ett hörn med Odette, känner han särskilt igen ”den lilla frasen” i stycket som han tidigare hört på en soaré och blivit så intagen av. Han kan efteråt äntligen få veta att det är Vinteul, känd från Combray, som skrivit den.