Den tjugoförsta boken som jag har läst ut i år är "The Last Party" (2003/2004) av John Harris. Boken kom ursprungligen 2003 men jag läste den uppgraderade versionen från 2004 som även fått ett nytt namn. Det var en bok som jag väldigt snabbt tog mig igenom och som också gjorde mig ganska sorgsen. Detta är historien om Britpop, om New Labour och om hur den brittiska rocken liksom "brann ut" på 90-talet. För just undertiteln "The Demise of English Rock" står sig tyvärr alltför väl tjugo år senare förutom enstaka strögrupper som mest förvaltar en tradition och idag står helt i skuggan av samtidens hegemoniska popmusik.
Efter ett inledande kapitel som snabbt tar oss igenom 80-talet och "C86-generationen" (den första vågen av indie, ett begrepp som även myntades 1986) så möter vi Manchester-scenen med Stone Roses, Happy Mondays och flera andra akter som var viktiga under några år men som snabbt försvann. Vi får sedan följa nyckelbanden under Britpopen och deras med- och motgångar. Det blir med andra ord ganska stort fokus på Blur, Suede, Elastica, Oasis och Pulp. Längre fram i tiden möter vi efterföljare och epigoner såsom Menswear, Dodgy, Cast, Ocean Colour Scene, med flera.
Man inser även hur snabbt det gick under dessa år. Blur gick från att bo i rivningskåkar till att bli Englands superstjärnor nummer ett, i hård konkurrens med Oasis. Bristen på kamaraderie banden emellan är påtaglig och flera av de tyngre akterna verkar hata varandra: Damon Albarn och Brett Anderson, som båda varit tillsammans med Justine Frischman i Elastica, kunde aldrig tåla varandra trots att Justine vid åtminstone ett tillfälle försökte medla mellan de båda. Det blev ett handslag men inte mycket mer. Oasis uppmuntrades i början en smula av Blur men började snabbt flyta ovanpå. Alex James kommenterade dock att Oasis i alla fall öppet sa att de gärna skulle ligga med Blurs flickvänner medan Pulp försökte göra samma sak i smyg. Allt som allt så är det en inte särskilt smickrande bild som ges av huvudpersonerna på "scenen".
Och in på "scenen" kommer i stigande grad Tony Blair och boken kan sägas kulminera med "The Last Party", Blairs stora segerfest till vilken exempelvis Liam Gallagher kom. Drogerna flödade hela boken igenom och det blev värre med tiden. Från hasch och amfetamin via kokain slutade flera inblandade så småningom som heroinister. Redan omkring 1997 var det hela i stort sett över då Oasis släppte en dödtrist tredje platta medan Blur sökte nya vägar. Flera av de mindre grupperna försvann helt. Överlag extremt underhållande och informativ läsning för någon som var med på den tiden men jag påminns som sagt också om att jag efter den här perioden aldrig riktigt fick uppleva musik som jag sådär förbehållslöst kunde omfamna igen. Innerst inne längtar jag efter nästa brittiska rockgrupp som sjunger om att gå på puben eller något.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Claude Monet (1840 - 1926) som blind på äldre dagar. Han målade periodvis ändå.
På sidan 300 - 319 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", tar berättaren tåget till en middag med Verdurins. Flera av "de trogna" träffas på detta vis i en viss hytt och berättaren känner igen Dr Cottard och den blinde historikern Brichot. Senare tillkommer driftkuckun Saniette och skulptören Ski. En utvikning följer då Odette talar om sin relation med Madame Verdurin under de många besök hon får efter sin mans död. Berättare återvänder till nuet och skildrar furstinnan Sherbatoff, som nästan uteslutande ungås med Verdurins eftersom ingen annan i societeten bryr sig om henne. Han skildrar även hur Dr Cottard talar skrytsamt om Verdurins salong och dess besökare.