The Acceptance World

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "The Acceptance World" (1955) av Anthony Powell. Denna tredje del av A Dance to the Music of Time-sviten har rört sig in i början av 1930-talet. Mycket av temat i denna volym handlar om kärlek och växlande förbindelser. Boken inleds med att berättaren Jenkins besöker sin farbror Giles på Ufford Hotel och de får båda sin framtid spådd i kort av den gåttfulla Mrs Myra Erdleigh. Jenkins umgås därefter med sin gamle vän Templer, omgiven av kvinnor samtidigt som han ändå försöker gifta sig. Här får vi även veta att den framgångsrike men inte särskilt populäre Widmerpool börjat på en typ av investmentfirma med namnet The Acceptance World. I en dråplig scen ser berättaren och vänner Mark Members en vänsterdemonstration där även den åldrige författaren St John Clarke (tydligen ett något syrligt porträtt av John Galsworthy) deltar. Jenkins går på flera middagar hos familjen Walpole-Wilson och träffar där en gammal bekant, Templers syster Jean. Vi får även en ganska rolig skildring av vännerna Mark Members och J G Quiggins och deras rivalitet angående att vara sekreterare åt St John Clark. Romanen avslutas med en återföreningsmiddag för elever från samma skola och Widmerpool håller ett tal som får oanade konsekvenser. En intressant nyckelscen med Jenkins, Widmerpool och Stringham avslutar boken. Ännu en vemodig skildring av ett gäng personer på väg in i den tidiga medelåldern samtidigt som det politiska klimatet i Europa sakta mörknar. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Greven av Chambord (1820 - 83), även känd som den franske titulärkungen Henri V. 

På sidan 479 - 93 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar berättaren greve de Béauté som nervöst inser att han inte vet vem berättaren är efter att denne presenterats för prinsessan av Parma. Olika smeknamn i societeten diskuteras liksom umgänget mellan kungligheter och högadeln. Guermanternas så kallade esprit tas upp liksom deras relation till släktgrenen Courvoisier, som behandlas något svalt. 

A Buyer's Market

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "A Buyer's Market" (1952) av Anthony Powell. I denna andra volym i serien skildrar berättaren sin första tid efter universitetet då han kommit in i förlagsbranschen och publicerar konstböcker. Just konst är ett genomgående tema i denna roman och en huvudperson i boken är den åldrande konstnären Edgar Deacon, en vän till berättaren Jenkins föräldrar. I övrigt består boken av ett antal middagar i societeten där allehanda samtalsämnen tas upp och det är väl också här man förstår jämförelsen med Proust på allvar. Widmerpool figurerar förstås såsom en komisk figur som exempelvis avslutar en danskväll med att få en kopp socker över huvudet. Det förekommer även en del mer regelrätta fester i vad som ännu är "det glada tjugotalet" (cirka 1928 - 29). I slutet av berättelsen åstadkommer Powell för övrigt den mest dunkelt skildrade sexscen jag någonsin stött på i litteraturen .

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Claude Monet, "Intryck: Soluppgång" (1872)

På sidan 465 - 479 i tredje boken, "Kring Guermantes", skildras hertigens artighet mot berättaren och hur hela sällskapet därefter tålmodigt väntar på berättaren medan han noga besiktar ett antal tavlor av Elstir. Trots att berättare är generad över att ha låtit alla vänta så aristokraterna älskvårdheten själv. Berättaren presenteras även för prinsessan av Parma, som han först inte har en aning om vem hon är vilket även det generar honom. 

A Question of Upbringing

 

Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "A Question of Upbringing" (1951) av Anthony Powell. Boken är den första i den väldiga sviten "A Dance to the Music of Time" om täcker ungefär femtio år i några personers liv. Verket har jämförts med Prousts "På spaning efter den tid som flytt" även om "A Dance to the Music of Time" anses roligare, mer lättillgänglig och mer lättläst. Den första delen täcker ungefär åren 1921 - 23 och inleds karaktäristiskt med berättarens vemodiga och eftertänksamma återblick i samband med att han ser några vägarbetare på gatan utanför. Berättaren Jenkins går på en privatskola och året som nämns är 1921. Han ser den egenartade Widmerpool, känd för att ha anlänt till skolan i "fel sorts överrock", då denne är ute och springer. Vi möter hans rumskamrater Templer och Stringham. Jenkins excentriske farbror Giles ställer också till det för de unga männen i berättelsens början. Därefter följer läsaren huvudpersonernas väg ut ur skolan för vidare studier på universitet eller något annat. Berättaren fortsätter umgås med Templer och Stringham och träffar även på Widmerpool under en språkresa till Frankrike. Efterhand skingras dock skaran under Jenkins tid på universitetet där han dras in i nya kretsar. Redan denna första bok kan läsas helt fristående som en berättelse om några unga mäns vänskap och hur de sedan glider ifrån varandra då de börjar odla egna intressen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Människor i §890-talets Paris i en färglagd film. 

På sidan 454 - 464 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur Saint-Loup dyker upp varvid kyparens attityd till berättaren genast ändras då han inser att denne är en vän till den välsedde gästen. Berättaren ger en utläggning om den franska andan. Sedan de båda fått ett bra bord försöker furst de Foix tränga sig på. Slutligen dyker även hertige de Guermantes upp under viss uppståndelse från personalens sida. 

Ålevangeliet

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Ålevangeliet" (2019) av Patrik Svensson. Boken var journalisten Svenssons debut och vann Augustpriset samma år som den kom ut. Det är en kombination av barndomsminnen och fakta kring den märkliga, numera rödlistade, ålen. Vi får oss till livs ålens historia, dess märkliga levnadslopp, anekdoter om den, ålen i litteraturen och en beskrivning av hur olika forskare försökt få reda på mer om den bokstavligt och bildligt skygga fisken. Exempelvis beskrivs hur den unge Freud fruktlös dissekerade ålar i Trieste i ett försök att få reda på mer om artens fortplantning. Parallellt med detta berättar Svensson om de många ålfisketurer som han gjorde med sin far i barndomen och in i vuxen ålder, innan faderns hälsa bryts ner. Det är en trevlig och filosoferande bok även om jag kanske inte är helt säker på att Augustpriset var helt befogat. Dock är den klart läsvärd, inte minst för den som är road av udda djurarter. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: interiör från restaurangen Le Grand Véfour, invigd 1784. 

På sidan 440 - 54 i tredje delen, "Kring Guermantes", är berättaren ännu besviken över den uteblivna middagen då han får besök av Saint-Loup. Han hinner i samband med detta reflektera över hur han mer eller mindre tvingade sig på en tjänsteflicka och därefter går han coh Saint-Loup ut för att äta middag. Saint-Loup berättar att han talat om för Bloch vad berättaren verkligen tycker om denne och berättaren blir generad. De kommer till en restaurang där berättaren går in först och av en otrevlig kypare visas till den sämre delen av restaurangen. Olika falanger i Dreyfusaffären besöker lokalen. Berättaren reflekterar över en furst de Foix, utfattig men med fint namn. Han skildrar flera sådana unga adelsmän som fikar efter en mesallians med någon arvtagerska. Han nämner även att Saint-Loup har tre vänner och att kvartetten kallas "de fyra vackra gossarna". Därefter följer en utvikning om restaurangens ägare och hur han konverserar gästerna om exempelvis nyheter i tidningen. 

The Rules of Attraction

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "The Rules of Attraction" (1987) av Bret Easton Ellis. Boken skildrar på sätt och ungdomar i liknande situationer som i debuten "Less Than Zero" men medan dessa var rika typer som söp och drogade på jullov så är det här fråga om rika ungdomar som super, drogar och har en massa sex på ett college. Det verkar i grunden göra nästan allt utom att gå på själva lektionerna. Vi möter den annars romantiska Lauren Hynde som i första kapitlet torrt registrerar hur hon förlorar oskulden till inte bara en utan två män i svårt berusat tillstånd. Vi möter den charmerande Paul Denton och den sällsynt självömkande och misslyckade Sean Bateman, bror till huvudpersonen i "American Psycho". Som bifigurer möter vi Clay från "Less Than Zero", ofta relaterad till som "the Guy from LA", som ju också går på skolan samt på avstånd Victor Johnson, senare huvudperson i "Glamorama". Paul har tidigare varit tillsammans med Lauren men är intresserad av Sean även om en del av händelserna som skildras kanske bara finns i hans huvud. Berättelsen kan ibland synas meningslös med sin skildring av fester och partnerbyten men mot slutet splittras gänget och läsaren kan i grunden summera boken som en beskrivning av college- eller gymnasieperioden i en ung människas liv. Centralt är också hur de inblandade ändå försöker knyta an till andra människor på ett djupare plan men ofta misslyckas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulougne, cirka 1900. 

På sidan 328 - 40 i tredje delen, "Kring Guermantes", fantiserar berättaren om sin kommande middag med Madame de Stermaria i Bous de Boulougne. Han får även besök av Albertine och tar en promenad med henne. Senare ställer Madame de Stermaria in middagen i allra sista stund. Berättaren får senare höra att hon ingått äktenskap med en annan ung man.