När jag helt nyligen läste om Ulf Lundells så kallade "generationsroman" Jack så visste jag för all del att en av de kvinnor som porträtteras i romanen (ganska mot slutet av berättelsen) är Maria-Pia Boëthius men det var inte förrän jag även satt och läste lite kring romanen som jag faktiskt fick veta att Boëthius hade avgett ett slags "svar" i romanform, nämligen 1979 års "Svensson, svensson" som även blev hennes skönlitterära debut. Kanske hade feministen Boëthius även sett det som rätt typiskt att en känd mans roman ännu 40 år senare dras med den söndertjatade titeln "generationsroman" medan en av hans kvinnliga motparters roman är i det närmaste bortglömd. Själv blev jag ju väldigt intresserad och införskaffade snabbt verket via alltid pålitliga bokbörsen.
Om nu "Jack" kan sägas skildra den yviga hippierörelsens nedgång och fall så kan "Svensson, svensson" delvis skildra de mer dogmatiska "68:ornas" nedgång och fall, om än inte så explicit. Medan Lundells synvinkel var "flummaren" med arbetarbakgrund så är Boëthius utgångspunkt den bildade medelklassen, född med en viss självsäkerhet och vältalighet och skolade i det senaste 60-talets dominerande politiska tankegångar.
Porträttet av Lundell är för övrigt inte allt för ovänligt. Visst, han skildras som lite fånig ibland. Han är rädd för insekter. Han konsumerar en massa porr (gissningsvis dock rätt snäll jämfört med dagens produkter), han dricker för mycket, han vill alltid ligga på hennes fars skrivbord medan de passar hennes föräldrars lägenhet (något som hon mest finner roande). Egentligen blir han riktigt odräglig först när han någon gång i bokens senare del fladdrar förbi som kändis på uppgång. Frånsett det är han egentligen bara med i bokens första 70 sidor innan han förpassas ur huvudpersonens liv.
Dock är den korta relationen med Jack intressant eftersom Boëthius lätt maskerade alter ego, Marre Bottin, i utkanten av hans krets träffar den man som hon under romanens återstod kommer att ha en mycket lyckligare, om än ganska komplicerad, relation med.
Den huvudsakligen röda tråden i romanen är dock inte först och främst huvudpersonens relation med män utan hennes relation till sist arbete, vilket med tiden kommer att ställas på sin spets. I verkligheten jobbade Boëthius vid denna tid på Expressen, i romanen omdöpt till Svensson. Tidningen specialiserar sig på vad som i nyare tid kommit att kallas "infotainment", halvseriös journalistik med en hel del sensationella inslag. Särskilt kvinnorna på redaktionen finner sig ideligen motarbetade då de försöker lansera mer ambitiösa idéer. Det hjälper inte ens att den gamle manlige redaktören till sist pensionerar sig och ersätts av just en kvinna (dock handplockad av sin företrädare).
Det som gör romanen riktigt intressant är också de tidvisa skildringarna av hur 68-vänstern krackelerar i fraktioner och hur många börjar ifrågasätta de egna motiven. Så även Marre Bottin, vilken mot slutet av romanen måste ta en del svåra beslut. Mer än så kan jag inte berätta då jag hellre rekommenderar er alla att läsa denna intressanta berättelse från andra halvan av 70-talet.
