Hans excellens, Eugene Rougon

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är (på engelska) "Hans excellens Eugene Rougon" (1876) av Emile Zola. Denna bok är den femte i ordningen i Zolas väldiga svit (24 romaner) om släkten Rougon-Macquart under andra kejsardömet men var enligt honom själv den andra man kunde läsa för lite bättre kronologi. Den utspelar sig några år efter första romanen "Rougonernas lycka" som skildrade de ambitiösa makarna Rougon och deras barn kring 1850. I denna roman möter vi makarnas äldste son Eugene som gjort sin lycka i Paris och blivit förtrogen med prins Louis Napoleon, den senare Napoleon III. Han har dock i början av boken fått avsked men genom klok politisk beräkning återkommer han så småningom som inrikesminister. Den från början ogifte Eugene har en mycket laddad relation med den italienska adelsdamen Claudine men kommer småningom ändå att gifta sig med en annan kvinna. Vi följer därefter hans vidare öden som politiker och opportunism och otacksamhet kring det kejserliga hovet skildras ingående. I centrum för allt detta står den märklige vage och undflyende Napoleon III, mannen som ofta försöker finna ett vänligt ord eller en mellanväg när ministrarna ryker ihop. Zolas ambition var allt skildra så många sidor som möjligt av det franska samhället under andra kejsardömet men här börjar han sålunda med själva eliten och maktens centrum. Klart läsvärd. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ung fransk flicka under sent 1800-tal. 

På sidan 504 - 15 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättarens mellanhavanden med Albertine och hur han efterhand lär känna hela hennes övriga krets av unga flickor. Även angeånde dessa har berättare ofta svårt att göra korrekta tolkningar men han noterar att flickorna ofta baktalar varandra. 

Succession

 Igår kunde jag sålunda se klart "Succession" som nu avslutats efter fem år på HBO (2018 - 23). Ni som eventuellt läser kan vara lugna för att jag inte ska avslöja några spänningsmoment. Jag upptäckte serien omkring 2021 och fick då se i fatt två säsonger och sedan den tredje. Den grep onekligen tag i mig. Liksom den gripit tag i många andra. Enkelt uttryckt handlar serien om övergången från en generation till en annan. 

Logan Roy heter en närmast allsmäktig mediemagnat som leder ett enormt konglomerat med nyhetsredaktioner, nöjesparker, kryssningar och gud vet allt. Logan, som efter en fattig barndom utvecklat en närmast sublim hänsynslöshet, är inne på sin tredje fru. Med fru nummer ett (som tydligen skickades till mentalsjukhus) har han sonen Connor, den i grunden mest normale av hans barn vilken i huvudsak ägnar sig åt att slå dank med sin unga fru. 

Med fru nummer två har Logan barnen Kendall, Siobhan (Shiv) och Roman. Dessa tre har vant sig vid att tassa på tå kring sin dominerande far och har även hanterat hans överväldigande personlighet på olika vis. Kendall har missbrukat sprit och droger och har sabbat sitt äktenskap, Siobhan har flytt familjen och jobbat inom politiken medan hennes man Tom dock har en roll under sin svärfar. Roman, den mest osympatiske av alla syskonen, har skapat en persona som mest ägnar sig åt cynismer och usla sexskämt. Han visar sig för övrigt också vara ganska sexuellt störd med tiden även om världen har sett värre i den vägen. 

Som en joker i leken kommer även "kusin Greg" (egentligen kusinbarn till syskonen) in i handlingen lagom då Logans hälsa för första gången svajar till. När den mäktige mannen nu sviktar så börjar även hans barn (förutom Connor) fika efter att bli den som tar över. Utsedd kronprins är Kendall men i sista stund ändrar sig pappa... 

Därefter följer under kommande säsonger en rad ändlösa turer av svek och brustna eller ingångna allianser som det ibland är svårt att följa med i. Logan Roy, hur osympatisk han än må vara, är dock en människa medan det ibland finns en egendomlig tomhet hos hans barn. Det är som om fadern gjort att de inte kunnat utveckla en personlighet. "I love you, but you are not serious people", säger fadern i ett laddat ögonblick till sina barn. Det är en svår förkastelsedom och ingen av dem ställer sig likväl upp och säger "vi är vad du har gjort oss till". Ibland begriper man inte vad syskonen pratar om när de kommer in på affärsjargong och frågan är om de ens alltid vet det själva. 

Dock överlag en mycket välgjord och intressant serie som i sann Bret Easton Ellis-anda visar på tomheten som också finns bland de verkligt rika som lever helt avskärmade från allmänheten. Som en intressant motpol dyker den av Alexander Skarsgård gestaltade svensken Mattsson upp som presumtiv köpare till medieimperiet och även här blir det en batalj mellan gamla och nya tiders företagare. Det är spännande och ovisst in i det sista men i sista avsnittet har medieföretagets framtid dock avgjorts. 

Jag vill tipsa tittaren om att ge särskild akt på vad som först framstår som seriens komiska par, svärsonen Tom och kusinen Greg, men som kanske faktiskt utgör seriens enda genuina relation på ett även för mig svårförklarligt vis. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Omnibus, omkring 1900. 

På sidan 485 - 504 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättarens promenad med Elstir och hur han sedan identifierar denne som den unge målaren Biche, vilken brukade umgås hos Verdurins då Swann var yngre. Elstir erkänner utan omsvep att han är densamme. Det diskuterar hur en människa ändras under sitt liv. Berättare och Bloch tar farväl av Saint-Loup, som bjuder in dem till sin militärförläggning. Berättaren bjuds in till en fest i Elstirs atelje och blir där presenterad för Albertine som han mest småpratar med. Han träffar henne senare på stan och hon är då mer sitt vanliga spotska jag. De diskuterar transportmedel och Albertine anmärker på Bloch, som hon har svårt för. 

Eros begravning

 

Den tjugoandra boken som jag läst ut i år är en volym från 1954 md fyra av Hjalmar Bergmans dramer, "Sagan", "Spelhuset", "Vävaren i Bagdad" och "Porten". Verken är okej även om jag aldrig riktigt varit övertygad av Bergman som just dramatiker. "Sagan" skildrar en kärlekshistoria med mörkt slut, "Spelhuset" den hektiska livet på just ett casino, "Vävaren i Bagdad" skildrar en stolt men blind mattvävare i Bagdad under Harun al-Raschids tid och "Porten" skildrar poetiskt en mans sista tid i livet efter att han släppts ur fängelset. 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är "Eros begravning" (1922) som slagits ihop med novellsamlingen "Kärlek genom ett fönster" (verk skrivna 1917 - 29) i denna volym från 1954. "Eros begravning" utspelar sig, likt "Mor i Sutre" och "Markurells i Wadköping" under en enda dag. Vi möter den unga änka Olga "Olle" Janselius (född Willman). Olga varit gift med en medlem av ryglingesläkten från "Komedier i Bergslagen" men maken har dött tidigt och har som villkor i sitt testamente att hustrun får behålla egendomen endast så länge hon inte gifter om sig. I det närmast idylliska hushållet finner vi även hennes systrar, den karska men fula släktingen Lotten Brenner, gamla barnflickan tante Sara samt den ärlige men mindre skarpsinnige Ludwig von Battwyhl. Olga bestämmer sig för att skriva ett vetenskapligt arbete om erotikens och kärlekens kostnader i samhället och vill även skapa samfundet "Bort med erotiken". Under dagen lyckas hon även slå sönder den stora vasen med motiv av Eros som hon ärvt av sin make. Insprängt i handlingen är små historier som de inblandade berättar i en slags Decamerone-stil. Berättelsen får ett överraskande men ingalunda mörkt slut. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Eduard Manets "Olympia" från 1863. 

På sidan 467 - 85 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättarens fortsatta besök i Elstirs atelje. Han försöker förmå denne att ta en promenad i hopp om att hinna i kapp Albertine men distraheras av ett äldre porträtt av en ung kvinna som Elstir gömmer då hans hustru kommer till ateljén. Senare inser berättaren att det är ett porträtt av Odette de Crecy (Madame Swann) som ung vilket Elstir också bekräftar.  

Bränn alla mina brev - filmen

 

Den senaste tiden har Alex Schulmans roman "Bränn alla mina brev" (2018) diskuterats intensivt i medierna och den springande punkten är hur han har porträtterat sin morfar Sven Stolpe i berättelsen. Flera bedömare har pekat på att Schulman har stuvat om händelser för högre dramatisk effekt. Den bilolycka där hustrun fick brännskador ägde inte rum vid exakt samma tillfälle som i boken och även om Stolpes hustru Karin faktiskt hade brännskador så fick hon dessa vid en brand i parets hem först 1940. Schulman har kontrat med att berättelsen är en roman och inte en biografi. 

Den senaste åren har också olika författare i sann postmodern anda haft närmast mani på att ha sig själva som huvudrollsinnehavare i sina böcker vilket även gör att verklighet och dikt flyter ihop. När Bret Easton Ellis 2009 publicerade "Lunar Park" så hann jag med egna ögon se hur det på nätet figurerade uppgifter om att han hade varit gift och hade en son vilket var något som enbart existerade i boken och angående figuren "Bret Easton Ellis". Verklighetens Ellis hade däremot inga barn och är homosexuell. 

På samma vis får man se "Bränn alla mina brev" som en berättelse som är baserad på verkliga händelser och där huvudpersonen är "Alex Schulman" snarare än Alex Schulman. Och denne "Alex" gräver i sitt förflutna. Väl belagt är dock berättelsens triangeldrama, kärlekshistorien mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe sommaren 1932 samtidigt som Karin var gift med Sven Stolpe. Denna episod ledde också till en livslång fiendskap mellan de båda männen som handlade om långt mer personliga saker än olika syn på exempelvis litteratur, konventionell moral, samhällsfrågor eller religion. 

Filmen kom alltså 2022, i regi av Björn Runge, och gick 27 maj 2023 på SvT (samt givetvis SvT Play). Runges film rör sig ännu ett stycke från verkligheten så huvudrollen kan säga vara ännu en "Alex" i förhållande till den "Alex" som finns i romanen. Schulman kommenterade vid ett tillfälle att Runge fått hans rollfigur att verka ännu värre än i boken (bland annat antyddes mycket drickande) men han menade väl att han knappast kunde ha några egentliga synpunkter på detta. 

Det är överlag en vackert utförd film där tittaren dock behöver vara uppmärksam i och med snabba hopp mellan filmens "nutid", mellan 1980-tal och mellan 1930-tal. Utöver själva kärlekshistorien från 1932 förekommer även en episod från ett besök "Alex" gör hos sina morföräldrar (det åldrande paret stolpe spelas med bravur av Sten Ljunggren och Marika Lindström). Mest ser vi dock av de yngre Sven Stolpe (Bill Skarsgård) och Karin Stolpe (Asta Kamma August) samt den unge Olof Lagercranz (Gustav Lind). Runge utnyttjar skickligt tystnad och blickar och antydningar. Berättelsens nutid något förenklad jämfört med boken men det fungerar ändå. Generellt en välgjord och sevärd film. 

Och så.. dagens Proust! 

Ovan: Georges Seurat: En söndagseftermiddag på ön la Grande Jatte (1884 - 86) 

På sidan 450 - 67 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättaren fortsatta tankar om kvinnor under badortsvistelsen och hans påföljande besök i Elstirs atelje. Han beskriver denna samt ett samtal med Elstir om medeltida konst. Medan de båda talar kommer Albertine gående utanför och hälsar på dem. Berättarens grämer sig över att han inte tidigare besökt Elstir då Albertine tydligen ofta promenerar förbi. 

Kärlek och fadershus farväl

 Den tjugoförsta boken som jag ha läst ut i år är "Kärlek och fadershus farväl" (1973) av Erik Hjalmar Linder. Boken är den andra i Linders massiva trilogi om Hjalmar Bergman men skildrar en förhållandevis kort period. Boken börjar mer exakt vid slutet av första världskriget sent 1918 och slutar också sent 1921. Under denna period sammanställer Bergman dock tre av sina mest omtalade och betydelsefulla romaner (enligt Linders egen åsikt stod Bergman på sin litterära topp under perioden 1917 - 21), "Markurells i Wadköping" (1919), "Herr von Hancken" (1920) samt "Farmor och vår herre" (1921). I ett brev till vännens hans Larsson 1922 beskriver Bergman böckerna som "avskedstaganden" från kärlek, från utopier och drömmar och från sin egen borgerliga bakgrund. Parallellt med dessa litterära triumfer beskrivs även hur Bergman försöker bryta sig ur sitt äktenskap genom en intensivt uteliv på Stockholms krogar och via nya bekantskaper, bland andra den för eftervärlden okände "only" vars identitet Bergman tog med sig i graven. De tre böckerna dissekteras grundligt i vad som mer eller mindre är insprängda essäer i boken men samtidigt följer Linder även Bergman i spåren under dessa år. En grundlig skildring av Bergman på höjden av sin bana, innan hans verkliga nedgång hade börjat. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 440 - 450 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras författarens fortsatta tankar om flickorna på stranden, ensamma eller i grupp. Då han äter lunch med Saint-Loup i hotellets matsal ser de den beundrade konstnären Elstir vid ett annat bord och förmår hovmästaren att lämna ett brev till denne. Han slår sig ner vid de båda och samtalet slutar med att han bjuder in berättaren till sin atelje.