Glöm mig

 

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Glöm mig" (2016) av Alex Schulman. Boken är en skildring av författarens relation till sin mor under hennes sista tid i livet. Det blir en öppen och smärtsam skildring av en relation som förtvinat då moderns alkoholmissbruk, som ingen i familjen någonsin har talat om, blivit allt värre under åren. Då boken börjar försöker bröderna Schulman få in sin åldriga mor på avgiftning. Allt som allt en väldigt stark roman. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 200 - 213 i tredje delen, ”Kring Guermantes” skildras Madame de Villeparisis ställning i societeten och hennes umgänge. Senare berättar hon för berättaren anekdoter från förr och de personer som nu umgås i hennes salonger kommenteras helt kort liksom även hennes memoarer.  

Preussiska anarkister

 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Preussiska anarkister" (1997, min bok en andrautgåva från 2016) av Carl-Göran Heidegren. Det är en bitvis väldigt teoretisk och en smula torr bok som skildrar författaren och filosofen Ernst Jünger och dennes bror Friedrich Georg samt deras krets i Berlin under framför allt åren 1929 - 34 (med snabba blickar tillbaka och framåt i tiden). Resonemangen kring Jüngers något förvirrade och ofta motsägelsefulla filosofi är utförliga och vissa lägen vet jag inte ens hur man ska placera honom på den politiska skalan även om han ofta, lite slappt, benämns som "högerextrem". Det nämns dock att Jünger dock mest hade roligt åt nazisterrna, i hans förfinade ögon ett gäng skränande tölpar. Jüngers mest politiska period skulle även komma att mildras av synnerligen vederkvickande vistelse i Norge sommaren 1935, en resa som påverkade honom djupt. Utöver Jünger presenteras även ytterligare personer i hans krets och mycket är rimligen mest för de specialintresserade. Dock ganska fascinerande läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Statler och Waldorf, varje scenaktörs mardröm att ha i publiken. 

Berättaren fortsätter reflektera kring skådespelare och ser därefter hur Rachel med hjälp av vänner i publiken saboterar ett framträdande av en kvinna som hon avskyr. Efter det råkar Saint-Loup och Rachel i dispyt då hon (enligt Saint-Loup) överdrivet berömmer en dansare. Saint-Loup ber en journalist släcka en cigarr som irriterar berättaren och när denne vägrar så ger Saint-Loup honom en örfil. Han och Rachel skiljs åt under upprörda former och när berättaren och Saint-Loup går hemåt närmar sig en man med sjaskigt yttre Saint-Loup varvid han klår upp denne. Han uppger senare för berättaren att mannen hade försökt antasta honom. 

Clownen Jac

 

Jag avslutar nu mitt väldiga Hjalmar Bergman-projekt med de fyra sista böckerna ur hans "Samlade skrifter" som jag har läst. 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i är är "Kåserier och kritiker" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är då ett antal lärda essäer om lite av varje. Här återfinns mycket roligt om Italien, historiska essäer om påvarna, Machiavelli, lite om teater och konst samt inte minst den självbiografiska essän "Örebrobekanta och bekanta örebroare", vilken Bergman skrev för Svenska turistföreningens årsbok 1930. Här återfinns även det föredrag Bergman höll för Stockholms judiska församling angående den förment antisemitiska pjäsen "Patrasket". 

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Radiodramatik/Ett proverb/Ett festspel" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är pjäser skrivna för radion och inte hans mer betydande skapelser. I "Dans" återfinns dock gamle favoriten Ludwig von Battwyhl och hans fru Katja. "Ett festspel" skrev Bergman till Stockholmsutställningen 1930 men verket refuserades. Jag kan förstå varför då det troligen var lite för groteskt. 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Noveller" 1921 - 30" (1956) av Hjalmar Bergman. Som titeln avslöjar är det en sammanställning av samtliga noveller som författare strödde omkring sig i olika tidningar och tidskrifter under den aktuella perioden. Här återfinns givetvis berättelser med italienska motiv men även en del från Wadköping där berömda namn som von Battwyhl, Arnfelt och Bourmaister fladdrar förbi. Mest minnesvärd är kanske "En prins går ombord" i vilken Bergman i en slags alternativ verklighet skapat ett Böhmen som ligger vid kusten(!) och där en fiktiv kungafamilj just blivit avsatt (i verkligheten styrdes Böhmen till 1918 av ätten Habsburg). Kungafamiljen skäms så för sin förfallne och gravt alkoholiserade ex-kronprins så att denne skickas på en "vetenskaplig expedition" till Sydamerika. Innan dess håller dock ex-kronprinsen ett väldigt bergmanskt tal om de levande döda och de är på så vis en minnesvärd novell. 

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Clownen Jac" (1930, här i en tryckning från 1952 med novellen "Den andre" som inledning). Novellen är från 1928 och skildrar clownen Jac på ett slags finare vilohem som han besöker för överansträngning. En påträngande amerikanska vill försöka få honom att skratta och tar med honom på biofilmer med honom själv eftersom hon inte vet vem han är då han uppträder under sitt vanliga namn, Jonathan Borck. Själva romanen "Clownen Jac" ses som ett av Bergmans mest betydande verk och gick som radioföljetong innan verket gavs ut i bokform 27 november 1930. Bergman dog en dryg månad senare, 1 januari 1931. Här möter vi alltså Jonathan Borck från "Farmor och vår herre" (1921), särlingen som rymmer hemifrån och senare blir uppburen clown i USA under artistnamnet Jac Tracbac. När romanen börjar har det gått några år och farmor är död sedan närmare 20 år. Ett kusinbarn till Jac, Benjamin Borck, förmår sin morbror, patron Längsäll, att finansiera en resa till USA där han planerar att pröva lyckan och även söka upp sin kände släkting. Innan dess får läsaren via patron Längsäll lite av en resumé. Efter diverse vedermödor träffar Benjamin också Jac och tas frikostigt emot av den generöse men slutne och egenartade artisten. Benjamin möter det egendomliga menageri som huserar i clownens närmast labyrintartade bungalow, där ibland hans ex-fru Siv, sekreteraren Abel Rush (egentligen Gavenstein, son till den judiske antikvitetshandlare som Nathan Borck bestal i "Farmor och vår herre") samt en före detta löjtnant från Österrike-Ungern och därutöver en tjänarstab. Frekventa besökare är medlemmar av Tracbac-syndikatet, de personer som sköter den opraktiske Jacs affärsimperium. Efter en tid avslöjar Jac för sin släkting en djupt förborgad hemlighet och sänder honom även på ett uppdrag till Sverige som kommer att påverka många människors liv. Parallellt med detta får läsaren följa turerna kring förberedelsen av ännu en lukrativ cirkusturné men denna gång kommer Jac, i vad som kanske blir hans avsked, att ge publiken något helt annat än vad den har vant sig vid. Allt som allt en mycket stark roman om artistens villkor och om en krass kommersialism som är än mer aktuell idag. Bergman, som endast en kort tid vistades i Hollywood 1924, skildrar insiktsfullt hur en framgångsrik person kan bli fånge i sin egen bur allteftersom fler och fler personer också blir beroende av artisten ifråga. 

Och härmed avslutar jag mitt Hjalmar Bergman-projekt. 

Och så... dagens Proust!

Interiör från Le Grand Véfour (öppnad 1784) som blev en av Paris mest betydande restauranger under 1800-talet. 

På sidan 179 - 188 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras berättarens fortsatta diskussioner med Saint-Loup och hans älskarinna. Det framkommer att de båda ofta grälar och att familjens middagar kan bli pinsamma. Man går på restaurang och träffar på hovmästaren Aimé. Saint-Loups morbror, baron de Charlus, stannar utanför och söker sin släkting men på Saint-Loups uppmaning ljuger personalen för denne som far vidare. Berättarens slås av Rachels goda konversation och senare sitter de i ett enskilt rum och dricker champagne.