Se fantasten!

 Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Se fantasten!" (1983) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den tredje och avslutande delen av Linders monumentala levnadsteckning av Hjalmar Bergman och täcker de närmare tio sista åren av hans liv. Författaren har precis kommit ur sin litterära topp (skildrat i volymen innan, "Kärlek och fadershus farväl") och går mer på rutin även om han ändå publicerar många intressanta verk. 1922 - 23 är något så när stabila men efter en känslomässigt katastrofal vistelse i Hollywood våren 1924 så slår allt slint. Bergman avskyr USA, avskyr den ytliga och påträngande vänligheten, kommersialismen, den skrikiga underhållningen (100 år senare hade han än mer hatat populärkulturen av idag). Efter detta fiasko blir han, för att citera svågern Tor Bonnier, "en ohjälplig suput". Det är anmärkningsvärt att verken dock med regelbundenhet flyter ur hans penna trots en allt mer destruktiv livsföring. En enorm utgör hösten 1926 och våren 1927, en period då han rymmer från sin hustru Stina och slår runt med sprit, droger och unga män i Berlin för att därefter få ett komplett sammanbrott i Florens i mars 1927 varefter han fraktas hem till Sverige, utmattad och drabbad av skabb. En något lugnare period följer men Bergman fortsätter beslutsamt med sin ambition att supa ihjäl sig. Efter att ha avslutat sin bana med ett obestridligt mästerverk, "Clownen Jac" (1930), reser han 29 november 1930 för sista gången från Sverige med Berlin som destination. Det är mycket möjligt att han helt enkelt avser att död i stillhet nere på kontinenten. Han har med sig en ung man som i realiteten blir den utlevde författarens sjuksköterska till dess att han, efter ett par veckor på hotell Berlin, dör på ett sjukhus i staden sent om nyårsdagen 1931. Han är då 47 år, tre månader och 13 dagar gammal. Denna sista del i trilogin är framför allt en ingående men även skakande skildring av hur en människa på kort tid når den absoluta botten. Därtill en mycket begåvad och känslig människa som helt enkelt inte trivdes med tillvaron. I likhet med en senare konstnärlig kollega, Cornelis Vreeswijk, lyckades Bergman trots kort levnad ge ifrån sig ett stort antal originella verk varav några även blivit högt älskade klassiker medan andra blivit tvungna att mogna till sig innan eftervärlden helt kunnat ta dem till sig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Första fotot med människor, Paris 1838. En skoputsare och hans kund syns på fotot därför att de står stilla men alla andra på den fulla gatan rör sig för fort för att fångas av den tidens kameror. 

På sidan 99 - 111 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras Saint-Loups ställning hos sina regementskamrater och hur de talar om honom (som regel väl). Berättaren följer med Saint-Loup på ännu en middag och diskuterar hertiginnan de Guermantes, hans moster, med honom. Han frågar om han kan få ett foto på henne och Saint-Loup lovar återkomma. Han ska dock ordna så att berättaren får äta middag med hertiginnan. 

Dollar

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Dollar" (1926) av Hjalmar Bergman. Det är (som så ofta) en komiskt teaterstycke med allvarlig underton. I dramat, som utspelar sig på en vintersportort i norra Sverige, möter vi åter Kurt Balzar, sonen från "Chefen, fru Ingeborg". Han är nu gift med Julia Koerner, född Swedenhielm. Kurts syster Sussi är gift med Louis de Lorche och på plats är även en annan gammal bekant, Louis kusin Ludwig von Battwhyl med hustrun Katja. Samt givetvis diverse personal och en doktor Johnson. Kurt har lämnat modebranschen och är nu chef för Sveaverken men detta företa sviktar en aning. Man inväntar en avlägsen amerikansk släkting, Julia Johnstone, som Kurt hoppas ska investera i hans företag. Mrs Johnstone gör även en hejdundrande entré och vänder upp och ner på det mesta på hotellet, inklusive relationerna mellan de inblandade parterna. Ett rappt stycke med rolig men ofta cynisk dialog som även handlar om kulturkrockarna mellan svenskt och amerikanskt. 

Ovan: Frankrikes president, Julies Grévy, med officerare 1886. 

På sidan 72 - 99 i tredje delen, "Kring Guermanes", rundas episoden med hertiginnan av och Francoise suckar över hur berättaren inte kan bestämma sig för om han ska resa bort eller inte bara för att undvika hertiginnan. Han åker till sist till Saint-Loups garnision där han bli väl mottagen. Efter en natt på kasernen kommer han dock till ett av stadens hotell och dess miljö beskrivs ingående, liksom även kvaliteten på sömn som berättaren upplever, på hotellet men även generellt. Något sägs om Saint-Loups officerskollegor som berättaren givetvis lär känna ganska väl. Han beser flera övningar. 

Jonas och Helen/Kerrmans i paradiset

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är en volym ur Hjalmar Bergmans samlade skrifter (1952) som omfattar romanerna "Jonas och Helen" (1926) och "Kerrmans i Paradiset" (1927). Den första romanen utspelar sig i Paris 1888 och beskriver en gryende kärlekshistoria mellan Jonas Kerrman, oäkta son till officeren J A C Loewen (bror till huvudpersonen i novellsamlingen Loewenhistorier) och fröken Helen Bourmaister, kommen ur en rik bankirfamilj i Wadköping. Det är överlag en ganska charmig roman som beskriver alla turer i en ungdomsförälskelse och det förekommer även en del oväntade vändningar, särskilt mot slutet. 

"Kerrmans i Paradiset" utspelar sig åren precis före och under första världskriget. Jonas och Helen har varit gifta i uppemot 25 år och slentrianen börjar infinna sig, även om de fyra barn de fått livar upp tillvaron. I bakgrunden finns även en maktkamp angående ordföranderollen i banken Arnfelt, Bourmaister & Co då Jonas svärfar nu är beredd att dra sig tillbaka. Vi möter även den gamla A O Arnfelt och hans demoniske sonson Mikael, samme som mördades i slutet av "En döds memoarer" och båda dessa utgör minnesvärda figurer i romanen. Även här många och spännande turer kring de nu medelålders Jonas och Helen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gustave Caillebotte, Rue de Paris, temps de Pluie (1877). 

På sidan 61 - 72 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättaren varje dag väntar på hertiginnan de Guermantes, till den grad at hon blir irriterad på honom. Vi får även veta lite om Francoises reaktion på detta samt vad hon egentligen tycker om sin unge herre. 

Flickan i frack/Lotten Brenners ferier

 Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter från 1952 som innehåller de ganska lättsamma men särskilt ur kvinnlig perspektiv intressanta romanerna "Flickan i frack" (1925) och "Lotten Brenners ferier" (1928). Mellan dessa romaner publicerades 1926 - 27 de sammanhängande "Jonas och Helen" och "Kerrmans i paradiset" men det är helt logiskt ha dessa romaner i en och samma volym då de på många vis hänger ihop och också är nära anknutna till den miljö vi möter i "Eros begravning" (1922). 

I "Flickan i frack" möter vi åter den dådkraftige men inte alltid så klyftige greve Ludwig von Battwhyl, nu fideikommissarie på Larsbo, vilken dock kämpar med sin examen. Han har god hjälp av sin väninna Katja Kock och det är samma Katja som orsakar skandal under en bal som ovanligt nog ordnas i juni i Wadköping. Eftersom Katja nekas nya kläder till balen av sin far lånar hon helt fräckt sin brors frack och går dit i den. Det blir sålunda en kväll med många känslor i balsalen och efter en rad förvecklingar så kommer ändå ett lyckligt slut. 

Detta är väl det närmaste en charmigt fjäderlätt roman som Bergman någonsin kom men senare kommentatorer kan säkert göra ett nummer av betydelsen av en ung flicka som redan för 100 år sedan spränger könsgränserna. På så vis är det väl en ganska modern roman. 

Ännu mer modern kan nog "Lotten Brenners ferier" sägas vara. Arbetsnamnet var "Den fulas ferier" men Tor Bonnier menade att titeln kunde stöta fula människor så den ändrades. Vi möter här Lotten Brenner som redan tidigare var med i "Eros begravning" och som åtminstone skymtar förbi i "Flickan i frack", docent i jämförande anatomi, ful men mycket självsäker och karsk samt oerhört praktisk till sin läggning. En nog så ovanlig romanhjältinna från år 1928! Det ska direkt påpekas att Lotten Brenner inte är någon nidbild av "kvinna som är så ful så hon måste utbilda sig eftersom hon ändå aldrig kommer att bli gift" utan tvärtom skildras Lotten med ganska stor värme. Vi får även något om hennes bakgrund och den uppfostran som hennes fattige men ambitiöse far gav henne såsom varandes hans favoritbarn. 

Berättelsen börjar (här något mindre korrekt med dagens mått) med att greve Battwhyl vill skänka en ring till den fulaste flickan bland Larsbo-kvinnorna. Lotten Brenner är inte närvarande men man kan mellan raderna gissa att många av deltagarna tänker på henne även om en av de övriga damerna ändå försöker få i greven att hon är fulast bara för att få ringen. Senare blir det ändå så att Lotten kommer över den gnistrande ringen, vilken hon med sitt speciella språk ger manet "blinkmåns". 

Greve Battwhyl och de övriga Larsbo-damerna får för sig att Lotten är utarbetad (oklart om det verkligen är så) och behöver åka på semester. Hon skickas efter vissa turer till "den främmande kusten", en namnlös badort i södra Europa. Övriga gäster döper hon, åter med en språklig egenhet, till "badianer". Den självsäkra Lotten blir något av badortens sensation med sina frustande simturer och sin förmåga att locka till sig barnaskarorna på stranden. Ett par svenska återfinns också på orten, nämligen Johan Markurell som sedan vi sist såg honom blivit en cynisk ung man och i hans sällskap en misslyckas ättling till herr von Hancken som även bär vissa drag av dennes tjocke son "Adolfen". 

Det blir därefter en del muntra äventyr på badorten och en synnerligen oväntad avslutning innan Lotten åter kan vända hem till sitt arbetsrum och betrakta kastanjen utanför. En lättsam roman med (som ofta i Bergmans fall) vissa mörka undertoner men med en originell huvudperson som är något av en antites till alla de ibland söta och värnlösa kvinnor som flockades i romanerna vid denna tid. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais Garnier, Frankrikes nationalopera. 

På sidan 40 - 61 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar berättaren sin kväll på operan. Han börjar med att kommentera folkmassans beteende, inklusive vulgära och pratsamma bänkgrannar. Därefter ger han åter en utläggning om Berma och hennes framträdande som han givetvis tycker är bra men som ändå inte utövar samma magiska lockelse numera. Han iakttar under tiden även furstinnan Guermantes loge där artistokraterna flockas och där hennes kusin, hertiginnan Guermantes, efter ett tag gör entré. Kontraster mellan de båda kvinnornas toaletter beskrivs utförligt och berättaren tycker att båda har sina fördelar. 

Chefen fru Ingeborg

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Chefen fru Ingeborg" (1924) av Hjalmar Bergman. Romanen utspelar sig i Stockholm men har tydliga kopplingar till Wadköpings universum. Vi möter här den 45-åriga änkan Ingeborg Balzar, chef för modefirman Jacques Balzar. Tanken är dock att den "gamla" fru Ingeborg ganska snart ska lämna över verksamheten till sonen Kurt. En av hennes bästa vänner är för övrigt även Julia Koerner, dottern från "Swedenhielms", som på olika vis ställer till besvär för henne. Berättelsen är uppdelad i fyra "årstider" och börjar med att fru Ingeborgs dotter Suzanne förlovar sig med Louis de Lorche, tidigare känd från "Markurells i Wadköping". Vi möter inte bara Louis de Lorche, sonen till den ruinerade och svindlande häradshövdingen, utan även hans mor Elsa, född Battwyhl, som Markurell brukade omtala som "den fina lilla människan". Förnedring och fattigdom har förändrat mor och son mycket. Elsa är i förtid åldrad och bor på ett inrättning för fattiga änkenåder där hon gör textilarbeten som hon, ironiskt nog, säljer till firma Balzar. Louis har förvisso blivit löjtnant men plågas av alkoholism och galopperande skulder. Trots det mindre fördelaktiga partiet välkomnar fru Ingeborg de Lorches in i familjen men ytterligare förvecklingar följer och läsaren för även uppleva en skogsbrand anlagd av en tidigare anställd som blir en egen berättelse i berättelsen. Därefter genomgår fru Ingeborg en rad inre förändringar som pekar mot ett tragiskt slut. Det är ett anmärkningsvärt fint kvinnoporträtt som görs av fru Ingeborg och exempelvis Mona Malm, som gestaltat fru Ingeborg i en TV-serie, har påpekat hur bra han var på att gestalta kvinnor. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Henry Greffuhl (1848 - 1932), förebild för hertigen av Guermantes. 

På sidan 20 – 40 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras Francoises diskussioner med husets övriga tjänstefolk om platser, om sin gamla hembygd kring Combray och om familjen Guermantes och deras titlar. Berättaren reflekterar själv över den familj som han nu ofta skymtar då han bor så nära den. Vi får en yttre beskrivning av hertigen av Guermantes och dennes vanor i grannlaget, exempelvis hur han får hästar förevisade för sig på innergården. Berättare får biljett till operan och reflekterar åter något om finansaristokratins och bördsaristokratins olika sätt att umgås i sällskapslivet.

Swedenhielms/Patrasket

 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergman som innehåller pjäserna "Swedenhielms" (1923) och "Patrasket" (1928). Det är två ganska olika pjäser i helt olika miljöer. Den första pjäsen handlar om familjen i titeln och har även en vag koppling till Wadköpings-universumet då dottern Julia även figurerar i "Chefen fru Ingeborg" (1924) samtidigt med några Wadköpings-profiler. Familjen Swedenhielm består av fyra högst egenartade individer: Pappan Rolf, uppfinnare och mycket annat, sonen Rolf junior, ingenjör, sonen Bo, officer samt dottern Julia Koerner, skådespelerska. Som extra familjemedlem finns även hushållerskan Boman som egentligen är Swedenhielms svägerska, syster till den i förtid avlidna hustrun. Familjen tror på att livet ska levas glatt men då pengarna kommer in något oregelbundet så innebär det även att man stundtals skuldsätter sig och ofta är det den rådiga Boman som får hantera detta. Då det länge ryktats om att Swedenhielm Sr är påtänkt för ett Nobelpris hoppas familjen att detta äntligen ska lösa alla problem. Ur skuggorna träder dock samtidigt Swedenhielms gamle dibroder, procentaren Eriksson, och en skandal hotar att förmörka tillvaron för familjen. Det är en berättelse som onekligen gör sig bättre i pjäsformat (jag har sett minst ett par versioner på TV) då mycket av de rappa replikerna kommer bättre till sin rätt på en scen. Dock en tänkvärd berättelse om äta, heder och moral som tål att läsas. 

Berättelsen "Patrasket" utspelar sig i en helt annan miljö, bland tyska judar i en namnlös stad. Till en avlägsen släkting kommer över Atlanten Joe Meng och hans familj i förhoppningen om att börja om på nytt. Släktingen är dock inte trakterad av besöket och gömmer sig varefter familjen Meng får klara sig bäst den kan i släktingens övergivna gamla butik. En del dråpliga förvecklingar följer innan ett relativt lyckligt slut nalkas. Även här en intelligent komedi om judarnas särskilda roll i samhället i egenskap av "den andre" och även figurera ibland kan bli något pastischartade så är det ändå människor i all sin komplexitet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Porträtt av Sarah Bernhardt från 1876, målat av Georges Clairins, som även är omslagsbild till den volym jag nu läser. 

På sidan 8 - 20 i den tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättarens familj har flyttat några kvarter för att mormodern behöver bo högre upp och få mer luft. Francoise lider i början av flytten men vänjer sig snart. Vi får följa lite av hennes tankar och hur hon etablerar en vänskap med den vänlige och intelligente grannen Jupien, före detta västskräddare som blivit tjänsteman. Då familjen bor i en del av ett palats som ägs av familjen Guermantes så reflekterar berättaren om hur magin riskerar att försvinna när han nu kommer närmare denna familj rent rumsligt. 

I skuggan av unga flickor i blom

 Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "I skuggan av unga flickor i blom" (1919) av Marcel Proust. Om jag lite putslustigt skulle sammanfatta boken så skulle det bli "Berättaren flänger runt i Paris och umgås i societeten och mest med familjen Swann och ett tag tror han att han är kär i dottern Gilberte. Sedan åker han tillbadorten Balbec där han blir kvar resten av boken och så träffar han Albertine". Och skulle man gå efter den yttre handlingen så händer det onekligen inte särskilt mycket i Prousts böcker. Det är istället på de inre planet, med filosofiska utläggningar eller tillbakablickar som handlingen tilldrar sig. Berättaren växer en aning under bokens gång och han gör många reflektioner, ibland brådmogna, kring kärlekens irrgångar. Att berättaren på andra områden är ganska omogen framgår ganska ofta. Precis som första boken så är det här ett verk som kräver ganska mycket tålamod med exempelvis en utförlig beskrivning av hur en viss person sätter sig vid ett bord och vad han eller hon beställer och liknande småsaker som berättare läser ut mycket av. Men mest handlar ju romanen om kärlek. Dock är det förstås för oss som är lite inlästa på Proust en smula roande att veta att den verkliga förebilden för Albertine var en man, Alfred Agostinelli (1888 - 1914), som Proust var förälskad i. 

Och så... åter dagens Proust! 

Ovan: Badorten Le Havre mot slutet av säsongen. 

På sidan 562 - 84 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens besvikelse efter den misslyckade kyssen. Han funderar på att istället satsa på Andrée men inser att hon är för lik honom själv. I övrigt jämför han medlemmar i den lilla gruppen och hur han mindes dem efter vistelsen. Säsongen tar slut och badgästerna skingras under loppet av någon vecka.

Jag, Ljung och Medardus

 

Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "Jag, Ljung och Medardus" (1923) av Hjalmar Bergman. Det är en ungdomsskildring från Wadköping som går att datera till sent 1800-tal (eftersom Gerhard Hauptmanns pjäs "Hanneles himmelsfärd" från 1893 i berättelsens slut anges som ganska nyskriven). Berättare är den unge Ludwig "Love" Arnfelt som troligen är bror (eller kusin) till den Mikael Arnfelt som i "En döds memoarer" avlider i Hamburg 1913. Love skildrar sin barndom från cirka 10 års ålder till dess att han tacket studenten nästan tio år senare. I centrum står kuriösa personer i Wadköping, såsom "dopfröknarna", men framför allt berättarens vänner Ljung och Medardus. Ljung, kommen från en enkel familj, är den mest normale av dem även om han i en märklig episod erkänner att han stulit konfirmationsprästens snusdosa fast han inte gjort det. Medardus är en särling vars föräldrar är skådespelare på ständig turné och med ett förstrött intresse för sin son. I berättelsens sista del kommer också Medardus föräldrar, "det stora skådespelarparet", till Wadköping och tas på kajen emot av de kamrater samt ett antal gamla tanter som Medardus har lyckats trumma ihop. Slutscenen i boken är den hjärtskärande scenen då den dödssjuka skådespelerskan Hannele tillbringar sin sista tid hos baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. Överlag en fin ungdomsskildring med många fantasirika inslag och där komik och tragedi ligger nära varandra. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ringklockor på hotellrum. 

På sidan 541 - 62 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras några sista reflektionerna kring flickgruppen innan en episod där berättaren och andra unga män och kvinnor leker ”gömma ringen”. Andrée och berättaren tar en promenad och berättaren tittar på sina gamla favoriter, hagtornsblommor. På väg hem inser berättaren att han är förälskad i Albertine och han försöker få en inbjudan till Madame Bontemps enbart för att Albertine ska vistas där. Då Albertine senare bjuder upp berättaren till sitt hotellrum medan hon är förkyld försöker berättaren kyssa henne var på hon hotar med att ringa betjäningen. Då berättaren försöker kyssa henne på nytt gör hon även detta.

Cicero

 

Att skriva om Cicero i samband med en historik över romerska eller antika författare är ungefär som att nödgas skriva om Elvis eller Beatles i samband med musikhistoria. Vad finns det mer att säga? Vad kan man tillägga? Vilka nya problem kring hans författarskap kan man ta upp till diskussion? Nu är denna essä lyckligtvis avsedd som en närmare presentation av Cicero och hans författarskap så jag behöver därmed inte ta närmare ställning till sådana funderingar. Vad som här kommer återges är kort och gott Ciceros liv med valda verk citerade i kronologisk ordning. Cicero föddes i Arpinum 3/1 106 f. Kr. och var således från samma trakt som Gaius Marius. Dessa båda släkter var också de mäktigaste i sin trakt. Ciceros far var riddare men släkten hade inte förut beklätt några högre ämbeten varför Cicero med tiden kom att räknas som en Homo Novus och därmed betraktas som en uppkomling av aristokraterna. Cicero kom, som alla andra, till Rom och studerade juridik under Quintus Mucius Scaevola, den lärare han senare skulle hylla genom att ha med i sin dialog De Amicitia (Om vänskapen). Den unge Cicero ska även ha varit road av poesi, ett intresse han senare lade åt sidan. Genom sin allmänna duglighet och framåtanda fick Cicero vissa uppdrag, bl.a. i staberna hos Sulla och Gnaeus Pompejus Strabo under ”bundsförvanternas krig” 91 – 88 f. Kr. Från 84 f. Kr. verkade Cicero som advokat, men inte i några betydande mål. Hans stora genombrott kom emellertid år 80 f. Kr. vid en i samtiden uppmärksammad rättegång. Sullas diktatur och proskriptioner hade då varat i två år och terrorn gick ändå mot sitt slut. Det ska dock påpekas att samtiden naturligtvis inte kunde veta detta med säkerhet, varför Ciceros uppträdande i det följande får ses som väldigt modigt. Proskriptionerna innebar, kort och gott, att Sulla lät sätta upp namn på personer som kunde förlora både liv och egendom, åtminstone ofta det senare. En man vid namn Sextus Roscius mördas i Rom en kort tid efter slutet på proskriptionerna. Han ägde en betydande lantegendom i Ameria. Mördarna var med all säkerhet hans två släktingar Titus Roscius Capito och Titus Roscius Magnus, vilka ville komma över egendomen. Dock fanns en son, även han med namnet Sextus Roscius, på egendomen. De listiga släktingarna gick till Chrysogonus, en av Sullas frigivna. Med eller utan diktatorns vetskap förmådde de Chrysogonus att postumt sätta upp Roscius på proskriptionslistan och hans egendom gick för en billig penning då ingen vågade bjuda emot Chrysogonus, Sullas handgångne man. Vissa lokala protester förekom mot vräkandet av den unge Roscius och de tre sammansvurna försökte tysta ned skandalen. Man lyckades dock inte mörda sonen och tillgrep det näst bästa. Man såg till att han ställdes inför rätta för mordet på sin far! Åklagare var en viss Erucius, känd som mycket skicklig i sitt ämbete. Sextus Roscius junior verkade därmed dömd. Cicero, driven av en blandning av idealism och möjlighet till berömmelse, kom att åta sig hans sak. Den relativt okände Cicero framträder så inför domstolen, åklagaren Erucius och även Titus Roscius Magnus, vilken var på plats. Cicero börjar med att helt enkelt förklara varför han är där och särskilt då i ett mål som kan verka farligt för försvararen:

Nå, betyder det då att jag är modigare än andra? Ingalunda! Är min lojalitet större än de övrigas? Inte heller på den punkten är jag så ärelysten att jag skulle vilja överglänsa andra. (…) Det finns ytterligare ett skäl: de övriga har kanske blivit ombedda att ställa sig till förfogande på så sätt att de kunde acceptera eller avböja utan att verka pliktförgätna. Jag däremot har blivit enträget uppmanad av män som är mina vänner och har visat sin välvilja och är inflytelserika och som därför kunde räkna med min medverkan; jag kunde inte bortse från deras vänlighet eller motstå deras inflytande eller motsätta mig deras vilja. Där har ni skälen till att jag har åtagit mig detta mål, inte vald därför att jag skulle vara den som kunde föra talan med största skicklighet, utan jag blev ensam kvar som den som kunde yttra sig med minst risk, och jag står här inte som något särskilt starkt försvar för Sextus Roscius utan för att han inte skulle bli alldeles övergiven.

Cicero börjar alltså med att försöka få rättens sympati på ett skickligt vis. Han far även självsäkert ut mot de tre sammansvurna och beskriver hur Chrysogonus ser den unge Roscius som en tagg i sitt hjärta. Han återkommer därefter till sin blygsamhet och sin pliktkänsla gentemot klienten. Allt detta var naturligtvis ägnat att få rätten på sin sida. Cicero vill framstå som den enkle mannen som ställer upp för den svage. Därefter beskriver han själva skeendet som lett fram till denna rättegång. Klokt nog slänger Cicero in en brasklapp och håller Sulla utanför. Han menar att denne är för upptagen med sina plikter för att känna till allt vad hans män kan företa sig. Han beskriver även hur en delegation från Roscius trakt protesterade hos Chrysogonus och denne lovade ordna det hela men sedan förhalade ärendet och slutligen såg till att anklaga Roscius junior för fadersmord. Cicero hinner därefter återkomma till sitt mod och låter nu lite självsäkrare än i början av sitt tal, naturligtvis väl inövat. Han vänder sig sedan direkt till åklagaren och menar att det bör finnas starka bevis för en så pass allvarlig anklagelse som fadermord. Han lägger fram en rad påståenden om hur sonen på inget vis var utsvävande utan levde enkelt, hur det inte fanns något hat mellan far och son och hur fadern inte hade några planer på att göra sonen arvlös, vilket skulle ha kunnat leda till mordet. Cicero ställer även den till synes ganska självklara frågan om hur denne enkle man, som knappt vistats i Rom eller hade kontakter där, burit sig åt för att mörda sin far i denna stad. I det här partiet av Ciceros tal märks för övrigt mycket av romantiserande kring den okonstlade och ärliga landsbygden kontra den korrumperade och utsvävande staden. Därefter vänder sig Cicero till Titus Roscius Magnus, som ju var på plats, och skräder inte orden:

Du bär din snikenhet framför dig, du som startade ett bolag tillsammans med en vilt främmande människa för att komma åt en grannes och släktings egendom; vilken fräck typ du är kan alla se därav – jag ska glömma resten – att du är den ende ledamoten i bolagsstyrelsen; fel: du är den ende bland alla knivskärarna som har haft mage att sätta sig på åklagarens bänk och visa ditt ansikte; fel igen: att sätta det under näsan på oss! Vad beträffar din fiendskap med Sextus Roscius senior och de våldsamma grälen om familjens tillgångar lönar det sig inte att neka. Så låt oss se, ledamöter av domstolen, vem av de två som bör ha mördat Sextus Roscius! Han som vid dennes död fick rikedom eller han som fick armod? Han som tidigare hade varit utan pengar eller han som då blev den fattigaste av alla?

Cicero lägger i sina påståenden fram ganska goda bevis för vem som är den verklige mördaren. Mot slutet blir han även dräpande i sin ironi vid flera tillfällen. Han diskuterar bland annat två slavar som ej fått komma till tals som vittnen i rättegången och som numera vistades hos Chrysogonus trots att de från början arbetat hos Roscius senior och junior:

”De är hos Chrysogonus.” Ja, ja, det tror jag gärna. Chrysogonus är naturligtvis så betagen i deras bildning och kultur att han, som har så många söta lyxslavar som kommer från de förnämsta kretsar och begriper sig på alla finesser och estetiska njutningar, vill ha dem hos sig – två slavar som inte kan användas till mycket mer än enklare diversearbeten som de lärt sig av en lantlig husbonde i Ameria! Ånej, mina herrar, så är det inte! Det är inte särskilt troligt att Chrysogonus har gått och kärat ned sig i deras estetiska bildning och fina väsen eller att han har kunnat göra bruk av deras goda omdöme och pålitlighet i sina ekonomiska transaktioner. Man döljer något, och ju ivrigare de här herrarna söker gömma och skyla det desto mer syns det och kommer i dagen.

Cicero diskuterar vidare Chrysogonus dyrbara leverne och svärtar ned honom så gott han kan genom att antyda att alla former av laster finns under hans tak. Mot slutet av sitt tal menar Cicero att Roscius är nöjd om han bara slipper ifrån anklagelsen eftersom hans fiender redan har tillförskansat sig allt utom själva hans liv. Denna begäran förefaller onekligen rimlig och Ciceros tal gjorde så pass stort intryck på domstolen att Roscius blev frikänd, trots att de som anklagade honom ytterst hade Sulla i ryggen. Cicero blev på så vis känd och erkänd. Dock var han inte helt säker på att undgå eventuella repressalier från Chrysogonus eller Sulla varför han under en period tog ”semester” i Athen. Han behövde även vårda sina stämband en smula då han hade ansträngt dessa genom att hålla tal på ett sätt som i alltför hög grad slitit på hans röst. Hans förtjusning i grekisk kultur kom att fördjupas vid denna tid och han tillägnade sig med glädje det bästa ur den, från själva språket till filosofin. Han mötte under sin vistelse bl.a. filosofen Posidonius och retorikern Appolonius Molon som lärde honom bättre hushålla med sin röst. Sedan Cicero återkommit till Italien kunde han under de kommande åren börja klättra på den politiska stegen. Sålunda var han quaestor på Sicilien 75 f. Kr. och ska där även ha sett Arkimedes grav. I rätten firade han nya triumfer under 60-talet f. Kr. då han fick Siciliens förre guvernör Gaius Verres fälld för vanstyre och korruption. Trots att han av många betraktades som en uppkomling lyckades Cicero uppnå posten tillsammans med Gaius Antonius Hybrida. En av de konkurrenter som han besegrade var en viss Lucius Sergius Catilina, en misslyckad aristokrat som tidigare utmärkt sig för vanstyre av en provins han styrde som praetor 68 f. Kr. samt för även samtida mått mätt alltför grova mutförsök inför konsulsvalet. Senare under år 63 f. Kr. försökte Catilina bli konsul för år 62 f. Kr. och planerade rentav att ”stärka” sina argument med vapenmakt men detta misslyckades då Ciceros lyckades hejda hans våldsamma planer. Catilina blev sålunda inte heller konsul för år 62 f. Kr. och såsom ruinerad och desperat ansåg han sig nu tvungen att på nytt försöka ta makten med våld. Catilina hade tänkt genomföra sin kupp 27/10 63 f. Kr., men Cicero avslöjade planerna redan en vecka i förväg. Han vidtog sina mått och steg och för att försöka avslöja Catilina inför hela senaten höll han 8/11 det första av fyra tal mot honom. Detta skedde alltså i själva senaten då Catilina även var på plats. Han inleder explosionsartat:

Hur länge ska du missbruka vårt tålamod, Catilina? Hur länge ska ditt vanvett få driva sitt spel bland oss? Hur länge ska din fräckhet ges fria tyglar? (…) Märker du inte att dina planer är avslöjade? Ser du inte att din statskupp är omintetgjord eftersom alla känner till den?

Därefter följer den utgjutelse som blivit så känd på latin. Första två meningarna lyder på latin bara O tempora, o mores men de blir lite mer omständliga på svenska:

Vad är det för tid vi lever i? Vad är det för moral vi har? Senaten vet det, konsuln ser det – och ändå lever han! Sade jag lever? Inte nog med att han lever, han kommer också till senaten, deltar i rikets styrelse medan hans ögon väljer och utpekar sina offer bland oss.

I följande passage ger Cicero så exempel på forna tiders stränghet där förseelser som var mindre allvarliga än Catilinas hade straffats med döden. Cicero menar att Catilina på så vis borde ha varit död för länge sen men att han ska få leva under allmänhetens vakande ögon. Utfallen mot samtidens allvarliga moraliska förfall är många i detta tal men, som så mycket annat i den tidens tal, väl inövat för att talet skulle uppnå största möjliga effekt på åhörarna.

Herregud! Var i all världen befinner vi oss? Vilken stad är det vi bor i? Vad är det för ett statsskick vi har? Här, här i vår krets, mina herrar, i denna den mest vördnadsbjudande och ärevördiga församlingen i hela världen finns det några som tänker på allas vår död, som planerar denna stads, ja, hela världens undergång! Och jag, som är konsul, ser dem, och jag låter dem yttra sig i våra debatter, och dem som borde huggas ned med svärd sårar jag inte ens en gång med mina ord!

Cicero kritiserar även sig själv för att han gjort för lite. I en ganska frispråkig passage föreställer han sig att själva fosterlandet klandrar honom, en enkel man som nått till konsuls rank, för att han inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Han uppmanar flera gånger Catilina att gå i exil, så också precis i slutet av talet. Talet blev för Ciceros del en gigantisk framgång på så vis att en uppskrämd eller desperat Catilina mycket riktigt lämnade Rom för att söka sig till de trupper han onekligen hade samlat ihop i norra Italien. Dagen därpå höll Cicero på nytt ett tal mot Catilina men denna gång för en annan publik, Roms massor på Forum. Tonen var på så vis en annan, betydligt råare, beroende på publiken:

Medborgare! Så har vi då till slut kastat ut Lucius Catilina ur vår stad, rasande i sin fräckhet, dreglande av brottslighet, full av skamliga planer på sitt lands undergång, redo att låta svärd och eld gå fram över er och denna stad – eller har vi kanske låtit honom gå eller har vi kanske önskat honom lycka till på färden?

Man kan föreställa sig vissa skrattsalvor efter denna ironiska slutkläm. Cicero fortsätter dock med ett hätskt utfall en stund senare då han liknar Catilina vid avskum som staden kräkts upp. Även inför det vanliga folket ursäktar sig Cicero för att han gjort för lite men menar att det berodde på att det likväl fanns de som försvarade Catilina eller inte trodde på anklagelserna. Rimligen bör massorna ha skrattat än mer då Cicero med några lustiga vändningar beskriver den trupp som Catilina samlat omkring sig. Mot slutet av talet blir Cicero ganska publikfriande i det att han i grova detaljer svärtar ned Catilinas armé inte minst därför att den enligt honom består av sådana omanliga typer:

Bland de här typerna finner vi alla korthajar, alla horbockar, alla homofiler. Dessa söta gossar, så nätta, så raffinerade, har inte bara lärt sig att älska och älskas, att dansa och sjunga utan också att hantera en dolk och förgifta folk. (…) Och hur i all världen ska de kunna stå ut med Apenninerna med deras frost och snö? Måhända tror de sig bättre kunna uthärda vintern eftersom de har fått lära sig att dansa nakna på sina parties! Ack, jag ryser vid blotta tanken på det krig där Catilina ska anföra ett sådant livgarde av homofiler!

Denna typ av tal, som idag hade klassats som hets mot folkgrupp, gick säkerligen hem hos de bredare massorna och troligen är det även därför Cicero här ger ett tal som skiljer sig lite mot det han höll i senaten föregående dag. Catilinas planer på en kupp misslyckas skändligen sedan Cicero avslöjat hans planer. Hans försök att värva Sullas veteraner och även galliska stammar för sina syften misslyckades och hans medkonspiratörer som var kvar i Rom var snart häktade. Själv skulle Catilina stupa i strid 62 f. Kr. Stämningen i Rom var mycket upprörd och undantagsstånd rådde medan senaten diskuterade vad man skulle göra med de häktade. Bland andra Caesar ville landsförvisa dem medan Cato talade för dödsstraff. Efter många turer kom de häktade dock att avrättas under ganska snabba och improviserade former, d.v.s. utan rättegång. Cicero meddelade det hela i senaten med orden ”de har levat” ( vixerunt). Senare var dock Cicero lite bekymrad över att ha dömt romerska medborgare till döden utan rättegång eftersom detta öppnade för repressalier mot honom själv, från hans fienders sida. Just då hyllades han i alla fall och fick hederstiteln Pater Patriae, fäderneslandets fader. Förutom de rent litterära skrifter som Cicero lämnat efter sig finns även hans brev under 25 år (68 – 43 f. Kr.) vilka är högeligen intressanta. Till skillnad från en annan prominent brevskrivare, Plinius d y, så hade Cicero på inget vis redigerat dessa brev eller ens avsett dem för utgivning utan de publicerades, troligen med mycket få förändringar, av dennes frigivne Tiro och sonen med samma namn efter den store mannens död. Det är ett enormt antal brev och jag ska nedan enbart citera ett mycket litet antal, från åren efter hans tid som konsul, vilka på olika vis belyser Ciceros åsikter, person och hans relationer med andra mäktiga i samtiden. Intressant är t.ex. ett brev från Cicero till Pompejus, skrivet år 62 f. Kr. Brevet är skrivet med de mest utsökta hedersbetygelser och Pompejus hälsas som ”Imperator” men samtidigt röjer den svala tonen, så främmande från den stil Cicero visade i brev till vänner, att relationerna mellan honom själv och Pompejus bör ha varit hyfsade men inte mer. Cicero hade heller ingen direkt anledning att hålla Pompejus högre än den andre mäktiga mannen vid denna tid och därefter, Caesar. En liknande formell ton finns i ett brev från ädlingen Quintus Metellus Celer (i några fall förekommer även brev som folk skrivit till Cicero i hans samling) med Ciceros påföljande svar. Kanske antyder sådana brev att den relativt ”nye” mannen Cicero inte alltid hade så lätt att umgås på jämställd fot med den äldre aristokratin. I ett brev från år 61 f. Kr. nämner Cicero en skandal, vilken inkluderar Publius Clodius Pulcher, en äventyrlig aristokrat som kom att bli en av Ciceros mest hätska fiender och ett plågoris för honom:

Jag antar att du hör, att P. Clodius, Appius son, ertappades i Caesars hus förklädd till kvinna, medan det offrades för romerska folkets välgång, och att han räddades och släpptes ut av en slavflicka. Saken har vållat svår skandal, och jag är viss om att du finner det högst bedrövligt.

Den nyfikne Clodius hade alltså smitit in på en ceremoni där män var strängeligen förbjudna att närvara och resultatet blev även att Caesar skilde sig från sin hustru enbart för att undvika blotta misstanken om att vara gift med någon som gjort något vanhelgande. Det är dock långt ifrån sista gången som Clodius, som ovan nämnt möjligen bror till den ”Lesbia” som förekommer hos Catullus, förekommer i Ciceros korrespondens. Hans på ytan goda men egentligen något ansträngda förhållande till Pompejus understryks även av en intressant karaktäristik som Cicero levererar om den framgångsrike fältherren år 61 f. Kr. där han anklagar denne för att vara avundsjuk på Cicero trots att han offentligt prisar honom. Han menar att det varken finns ”hjärtlighet eller naturlighet och intet hederligt, glänsande, beslutsamt eller frimodigt i hans politik.” Det är ett hårt omdöme men kanske ligger det mycket sanning i det, om man betänker hur relativt lätt Pompejus senare kom att besegras av Caesar. Cicero hade länge kunnat leva gott på ryktet som fäderneslandets räddare år 63 f. Kr. och trodde nog även att han kunde bidra till bevarandet av republiken på längre sikt men redan innan sin landsflykt, år 59 f. Kr., uttrycker han en önskan om att helt dra sig tillbaka från politiken och ägna sig åt filosofin. Han uttrycker även en åsikt om att hans egen tid är den värsta av perioder, förvisso inte första gången i historien som någon hävdat denna åsikt och ej heller den sista:

Vi har aldrig haft ett tillstånd i samhället så gement och skamligt, så anstötligt för alla stånd, samhällsklasser och åldrar utan undantag som just nu.

Cicero hade inom sin familj varierande problem av de slag som bör prägla vilken familj som helst, något som troligen bidragit till en viss tidlöshet i breven till familjemedlemmar. Med brodern Quintus och brorsonen med samma namn hade han skiftande relationer. I ett brev klandrar Cicero brodern för dennes häftiga humör och förmåga att säga kvickheter vid fel tillfälle (ett karaktärsfel som Cicero förvisso själv besatt). Relationerna mellan bröderna blev för övrigt än mer ansträngda under inbördeskriget, då Quintus Senior och junior tydligen sökte upp Caesar och försökte ställa sig in hos denne samtidigt som de nedsvärtade Cicero. Måhända försonades dock bröderna strax för sin död. Ciceros stora glädje inom familjen var annars dottern Tullia vilken han nämner i ett stort antal brev. I samband med räddandet av fäderneslandet 63 f. Kr. hade Cicero låtit avrätta romerska medborgare utan rättegång, något som gjorde honom tillgänglig för fienders angrepp. Katastrofen drabbar honom år 58 f. Kr. då fienden Clodius lyckas få honom fördriven varvid hans egendomar plundras och förstörs. Cicero beskriver sina sinnesstämningar i ett förtvivlat brev till hustrun Terentia 30/4 58 f. Kr.:

Ja, jag sänder verkligen mindre ofta brev till er, än jag kanske hade möjlighet till. Visst känner jag mig ständigt olycklig, men när jag skriver till er eller läser edra brev, blir jag så utmattad av gråt, att jag inte kan uthärda. Ack, att jag inte haft en sådan åtrå att leva, då skulle jag inte behövt uppleva något sorgligt under mitt liv eller endast föga. (…) Jag förlorade och bedrövade man! Skall jag nu be dig komma, en sjuk kvinna, utsliten och modlös? Skall jag inte bedja dig och alltså vara utan ditt stöd? Jag tror likväl, att det är bäst så.

Marcus Tullius är alltså inte direkt till sin fördel i dessa brev och något annat kan man väl egentligen inte vänta ens av en stor politiker, talare och filosof. Cicero fick leva i exil ungefär ett år men återkallades småningom. Sant eller osant hävdar han i ett brev från 57 f. Kr. att folk från hela Italien röstade för hans återkallande. Cicero skulle dock inte riktigt än bli av med sin nemesis Clodius och skildrar i ett brev skrivet strax efter återkomsten hur Clodius och dennes gäng terroriserar Rom. Bland annat skulle man ha försökt bränna ned ett hus tillhörande Ciceros vän Milo, som dock jagade pöbeln på flykten. Den nämnde Milo skulle till sist bli Clodius baneman i ett gängslagsmål på Via Appia i januari 52 f. Kr. Cicero försökte försvara Milo i en rättegång i april 52 f. Kr. men massan som deltog var så aggressiv så Cicero endast med svårighet kunde hålla sitt tal, och förlorade. Milo gick i landsflykt till vad som idag är Marseille. Senare stupade han för övrigt i kriget mellan Pompejus och Caesar då han stred för den senare. Om Cicero för övrigt hade problem med politiska fiender samt även en på sin höjd korrekt relation till Pompejus så är det intressant att notera att han använder en betydligt mer intim ton i ett brev till Caesar, skrivet år 54 f. Kr. Han refererar där ofta till deras vänskap och även senare kommentarer kring Caesar visar på att deras relation var ganska komplicerad. Enkelt uttryckt verkar Cicero ha uppskattat privatmannen Caesar men ha haft reservationer gentemot politikern Caesar. Trots en viss uppgivenhet kom Cicero dock inte att lämna politiken utan blev småningom prokonsul i den östliga provinsen Cilicien. I ett brev från år 50 f. Kr. skildrar han hur han lett arméer och vunnit segrar varefter han oblygt kallar sig själv Imperator. Småningom utbryter så det regelrätta inbördeskriget med Caesar och Pompejus som huvudaktörer. Cicero vacklar mellan parterna, till viss del på inrådan av sin närmaste vän, Titus Pomponius Atticus. Atticus, som ska skildras närmare i kapitlet om Cornelius Nepos, var Ciceros svåger och närmaste förtrogne och även mottagare av merparten av Ciceros bevarade korrespondens. En annan nära förtrogen var Ciceros frigivne och sedermera sekreterare, Marcus Tullius Tiro . I en rad brev visar Cicero en närmast rörande omsorg om Tiros hälsa och välbefinnande och det är tydligt att hela familjen här var engagerad. Den sjuklige Tiro överlevde likväl sin herre med många år och kom att bli närmare 100. Cicero, som i sina skrifter ofta uppmanar till tålamod i stoisk anda, var troligen medveten om en viss skillnad mellan författaren Cicero och privatmannen Cicero:

Att klaga över vad som händer må ju vara tillåtet, och det gör jag hela dagarna, men jag fruktar att dra vanära över min filosofi och mina skrifter, då det inte tjänar någonting till.

Ovanstående brev är skrivet i början av inbördeskrigets utbrott och Cicero verkar ej hysa några illusioner om vare sig Caesar eller Pompejus utan menar att båda önskar envälde. Dock tvekar Cicero, enligt brev till Atticus, länge om huruvida han ska lämna Italien och klandrar Pompejus för att denne skött inbördeskriget illa redan från början. Cicero lyckas till sist bestämma sig för att söka upp Pompejus men stannar ej länge i lägret och ligger sjuk då Caesar besegrar sin motståndare vid Pharsalos. Cicero återvänder till Italien och drar sig tillbaka varefter han ägnar åren 46 – 44 f f. Kr. åt ett synnerligen produktivt skriftställeri. Hans något så när lugna tillvaro rubbades emellertid av att hans älskade dotter Tullia avled i barnsäng i februari 45 f. Kr. Cicero var djupt förkrossad över dödsfallet men återhämtade sig till det yttre inom någon månad. Privat bekänner han dock sin svåra och djupa sorg för Atticus:

Du är densamme som alltid, då du försöker trösta mig i min sorg efter Tullia; att jag själv försökt behärska den, kan du intyga. Allt som skrivits om att övervinna sorg har jag läst hemma hos dig, men smärtan är starkare än några tröstegrunder. Jag har t.o.m. gjort, vad ingen före mig försökt: jag har själv skrivit en bok för att trösta mig. Jag skall sända dig den, när mina skrivare renskrivit den. Jag kan försäkra dig att ett bättre sätt att lindra smärta finns inte. Jag skriver hela dagarna, inte för att göra något färdigt, men det hindrar mig att tänka på min sorg under tiden. Det tjänar inte mycket till, ty sorgen pressar mig likafullt, men något lite släpper den efter. Jag anstränger mig av alla krafter att se ut som vanligt, så långt jag kan, men min sinnesstämning kan jag ju inte ändra.

En annan vän, Servius Sulpicius Rufus, försöker på ett hårdhänt vis trösta Cicero i ett brev han skriver till denne. Servius har uppenbarligen själv förlorat släktingar och vet en del om förluster. Han ställer dock Ciceros dotters död mot republikens död och verkar närmast mena att hans dotter kan skattas lycklig som slapp uppleva denna förnedringens tid. Cicero tackar även Servius för hans omtanke men i ett nytt brev till Atticus diskuterar han emellertid sin bestående förändring. Han jämför sitt nya jag med sitt tidigare, mer gladlynta:

Min skämtsamhet, varmed jag plägade lätta upp dessa onda tider, har jag mist för alltid, men karaktärsfasthet och mod skall inte fattas varken i mitt uppträdande eller mina ord.

Cicero fortsatte sitt tillbakadragna liv med ihärdigt författande. I juni – juli 45 f. Kr. skrev han Samtal i Tusculum, en populariserad presentation av grekisk filosofi. Han kunde naturligtvis inte helt undvika samvaro med de mäktiga. I december 45 f. Kr. hade sålunda Caesar inviterat sig själv till honom vilket Cicero skildrar med inte så lite humor i beskrivningen av hur den mäktige anlände till honom med sitt följe. Man hade dock mest talat om litteratur och andra mindre känsliga ämnen. Inbördeskriget (den första delen) hade nu mer eller mindre avslutats men måhända ville Caesar ändå imponera då han dök upp med ett följe på 2000 man. Två ytterst charmerande verk som Cicero författade år 44 f. Kr. är De Amicitia (Om vänskapen) och De Senectute (Om ålderdomen). Verken, givetvis tillägnade Atticus, är egentligen filosofiska betraktelser men författade på ett mycket lättillgängligt vis, i dialogform efter grekisk förebild. Verken är tänkta att utspela sig i en förgången tid, 150 f. Kr. och 129 f. Kr. respektive. De Senectute skildrar ett samtal mellan Cato Censorn (som ju avled 149 f. Kr.) samt vännerna Scipio d y och Gaius Laelius. De båda yngre männen framkastar frågan om hur Cato bär sig åt för att till synes bära sina år med sådan lätthet.

CATO: Den konst, som I beundren hos mig, mina vänner, är icke alls svår. Har man icke i sitt eget bröst en källa till sann och varaktig lycka i livet, då är varje ålder en plåga; men för dem, som söka lyckan inom sig själva, kan ingenting, som ett oundvikligt öde pålagt oss, synas som något ont.

Cato går med på de yngres önskan om att han ska uttala sig något kring ålderdomen och framkastar själv de anledningar till att många anser ålderdomen som en sådan olycka:

Tänker jag mig nu ålderdomen, sådan den är i allmänhet, finner jag, att det är av fyra skäl som man anser den för en olycka. Det första skälet är, att den gör oss odugliga till arbete, det andra att den försvagar vår kropp, det tredje att den berövar oss nästan alla njutningar, och det fjärde att man på ålderdomen kan vänta döden när som helst.

I De följande kapitlen går så Cato igenom dessa fyra argument och motbevisar dom. Vad gäller argumentet om att ålderdomen gör en oförmögen till arbete så menar Cato att man alltid kan utföra något. Om kroppen sviker så kan man visa träning av intellektet upprätthålla ett rörligt huvud till hög ålder och på så vis vara till nytta. Angående det faktum att kroppen bryts ned av åldern så hänvisar Cato delvis till det han sagt i kapitlet innan då han menar att kroppen inte är allt. En människa som enbart blivit beundrad för sin fysiska styrka är ingenting när denna försvinner. Det viktiga är ett god och dygdig personlighet vilken har längre varaktighet. På det tredje argumentet, om att åldern berövar människan njutningen, kontrar Cato med att man ändå ändrar sin smak med åldern. Det man njöt av som yngre njuter man inte av som äldre. Cato rekommenderar enkla nöjen såsom vistelser på landet eller samvaro med vänner. Slutligen diskuterar Cato så det största problemet med ålderdomen, nämligen döden. I enlighet med tron på själens odödlighet menar Cato att döden ej är något sörja över. Han förnekar även att döden skulle vara något specifikt för ålderdomen: den kan komma när som helst. Betänker man så den höga dödligheten bland t.ex. barn i Romarriket så får man naturligtvis erkänna att denne litteräre Cato har en poäng. Verket, där Cato framställs som mycket mildare och trevligare än vad han troligen var i verkligheten, kan mycket väl ha varit skrivet som ett sätt för Cicero att trösta både sig själv och Atticus, vilket han delvis medger i sin dedikation. Dock är de praktiska råd som där ges i stort sett tillämpliga även på dagens människor. Detsamma kan nog sägas om verket kring vänskapen. Detta verk är då tänkt utspela sig 129 f. Kr., vid en ganska exakt tidpunkt: dagen efter Scipios d y: s död. Denne hade talat emot Tiberius Gracchus förslag till jordreform och hade därefter hittats mördad i sitt hem, oklart av vem. Vännen Gaius Laelius fick dagen efter besök av sina svärsöner Gaius Fannius och Mucius Scaevola. Det är kring detta besök som Cicero skapat en dialog om vänskapen. Laelius hänvisar i början av verket faktiskt till det samtal han och Scipio hade med Cato i De Senectute, särskilt i samband med diskussionen om döden. De båda yngre männen noterar att Laelius till det yttre verkar oberörd av Scipios död och frågar hur han gör för att bära förlusten:

Sade jag, att jag icke sörjer över att jag förlorat Scipio, så finge väl de visa vara så goda och avgöra, i vad mån jag handlar rätt; men säkert är, att då talade jag icke sanning. Ty jag sörjer över att jag mist en vän, vars like nog aldrig skall finnas, och aldrig har en sådan vän funnits, det kan jag tryggt försäkra. Men jag behöver ingen hjälp till att bära min sorg; jag tröstar mig själv, framför allt med den tröstegrunden, att jag är fri från en villfarelse, som gör de flesta djupt förtvivlade vid en väns bortgång. Intet ont har hänt Scipio, det är min tro; och har det hänt någon olycka, så har den hänt mig. Men att sörja bittert över sina egna motgångar visar icke, att man älskar sin vän, utan blott att man tänker på sig själv.

Laelius menar att han dock kan leva på minnet av Scipio och deras vänskap. Han utvecklar sedan vidare vad vänskap innebär och menar att den bara kan förekomma mellan goda människor, troligen därför att de onda enbart tänker på sig själva och därmed på inget vis kan knyta vänskap. Vänskapen står över allt annat, även släktskapen som ju enbart beror på slumpen. Laelius ställer upp några egenskaper hos en sann vän, hos vilka bl.a. trofasthet och uppriktighet ingår:

Ennius har nog rätt, då han säger, att ”i bekymrens dagar lär man känna den trofaste vännen”, men de flesta människor besegras dock av de två fel jag nu påpekat, nämligen karaktärslöshet och brist på mod; man går ifrån sin vän, då man själv funnit lyckan, och man följer honom icke vidare, när han kommit i olycka. Men den, som i medgång och motgång visat sig orubblig och fast och uthållig i sin vänskap, han tillhör sannerligen ett ytterst sällsynt, ja nästan överjordiskt, slag av människor.

Av ovanstående citat kan man även ana en dyster, alternativt realistisk syn på människors beteende. Cicero ställer via sin litteräre Laelius även upp ett problem kring vänskapen, nämligen oviljan att kritisera en vän eller säga obehagliga sanningar. Med sina slutord knyter Laelius även ihop samband mellan dygd och vänskap:

Detta är vad jag haft att säga om vänskapen. Nu vill jag slutligen ställa den uppmaningen till eder, att I åt dygden, som är vänskapens grund och förutsättning, given en så framstående plats, att I ansen, att vänskapen är det skönaste och härligaste i världen näst dygden.

Måhända hade Cicero trott att han fortsatt skulle få ägna sin ålderdom åt skriftställeri i all stillhet men hans tillvaro kom åter att raskt förändras genom det för honom överraskande mordet på Caesar 15/3 44 f. Kr. Han kom så att, en sista gång, med förnyad kraft kasta sig in i politiken. De brev han skriver under de sista åren i sitt liv är bl.a. intressanta för de skissartade porträtt han ger av den unge Augustus och dennes handlingar. Cicero förutspår ganska korrekt de problem ynglingen står inför i april 44 f. Kr.:

Octavius kom till Neapolis den 18 april. Där mötte Balbus honom morgonen därpå; samma dag kom han till mig i Cumae. Han tänker ta emot arvet efter Caesar, men det torde, som du skriver, blir ett stort krakel med Antonius.

I ett lite senare brev påpekar Cicero att Octavianus redan börjat tilltalas med namnet Caesar men att han själv avhåller sig från att kalla honom det. Cicero hade snart efter mordet på Caesar etablerat en bräcklig allians med Antonius som dock inte blev så långlivad. I ett brev från september 44 kritiserar Cicero starkt Antonius, vilken han bl.a. kallar ”omänskligt rå”. I november konstaterar han, måhända med torr humor, att Octavianus snabbt vunnit stöd från Caesars veteraner sedan han erbjudit dem 500 denarer var, vida mer än vad Antonius var villig att bjuda. Utfallen mot Antonius är emellertid många och i ett brev från december 44 f. Kr. refererar Cicero till honom som ”simpel slagskämpe, en gemen skurk”. Cicero höll en rad tal mot Antonius i senaten, vilka han kallade ”de Philippiska” efter de tal som Demosthenes höll mot Filip av Makedonien. Det var emellertid just dessa tal som kom att göra Antonius till Ciceros oförsonlige dödsfiende. Antonius skulle snart fördrivas från Italien såsom ”statens fiende” men återkom senare, till Ciceros olycka. I det sista brev som finns bevarat från Ciceros hand, daterat 27/7 43 f. Kr., skriver Cicero åter om Octavianus:

Dock hoppas jag ännu kunna hålla honom i tygeln, ehuru många motarbeta mig. Han tycks ha goda anlag, men hans ungdom gör honom mottaglig för inverkan av många, som stå beredda att förleda honom och tro sig om att kunna blända hans lojala naturs klara uppfattning genom att förespegla honom glansen av falsk ära.

Detta ganska klarsynta yttrande kom att infrias på ett för Cicero ödesdigert vis. Trots den goda relationen mellan Octavianus och Cicero så var den förre, när det kom till kritan, beredd att offra Cicero av politiska skäl även om han, av dito sentimentala skäl, gjorde ett litet försök att rädda honom. 28/11 43 f. Kr. anslogs proskriptionslistor efter ett möte mellan Octavianus och Antonius. 300 senatorer och 2000 riddare kom att mördas. Bland dessa ingick Cicero, hans bror och brorson. Som ovan nämnt blev Cicero upphunnen vid en av sina villor. Då han såg soldaterna inväntade han dem med hakan stödd i vänster hand och såg dem stint i ögonen. Vissa av dem ska ha blivit djupt berörda då de såg den gamle mannen med oordnad dräkt och frisyr men centurionen Herennius högg ned honom och medförde huvud och händer vilka visades upp ovanför talarstolen Rostra på Forum. Ätten Cicero fick emellertid en postum hämnd då Cicero jr på samma plats fick läsa upp tillkännagivandet om Antonius död 31 f. Kr. I övrigt tycks den yngre Cicero inte ha ärvt påfallande många anlag från sin bildade fader men kunde i lugn och ro få en rad uppdrag under Augustus. Han var känd som vänfast och en god dryckesbroder vilken lär ha kunnat svepa 6,5 liter(!) vin i snabb takt. Därmed slog han Antonius tidigare dryckesrekord, även det en postum hämnd på faderns oförsonlige fiende!

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Verklighetens Albertine var en man och hette Alfred Agostinelli (1888 - 1914). 

På sidan 528 – 41 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens fortsatta umgänge med flickgruppen och små iakttagelser han gör angående dem. Vid ett tillfälle skriver Albertine i sitt block raden ”jag tycker väldigt mycket om er” utan att visa de andra. De analyserar därefter Gisèles examensarbeten, vilka hon skickat till gruppen och en del litterära diskussioner följer.  

Gustav Vasa

 

Den 6 juni 1523 valde en riksdag i Strängnäs (riksdagen var på den tiden synnerligen mobil och kunde befinna sig där kungen råkade befinna sig) Gustav Eriksson till Sveriges kung efter att den danske Kristian II förklarats avsatt (han skulle även förlora Danmarks krona till sin intrigerande farbror). Samtiden kallade honom aldrig Gustav Vasa utan Gustav I eller Gustav Eriksson. Den som faktiskt myntade namnet "Gustav Vasa" var självaste Gustav III som år 1786 skrev ett teaterstycke med detta namn. 

På många vis får väl kung Gustav ändå ha ansetts varit lyckad som kung om man ser det ur hans egen synvinkel. Trots att hans regim snart provocerade fram nya uppror och att han troligen var mer hatad bland bönderna än föregångaren, "Kristian Tyrann", så lyckades kungen skickligt nog sitta kvar på tronen och dog även på sin post och av hög ålder. Det var inte alla monarker som lyckades med detta vid denna tid. Inte minst i Sverige hade ett stort antal kungar blivit antingen avsatta eller mördade. 

Somliga historiker har menat att kungen räddade sin regim genom kompromisser och högre hänsyn till allmogens åsikter och att det var ur detta som det svenska koncensus-tänkandet växte fram. Det är kanske att dra kontinuitetens trådar lite väl långt men det är för all del värt att reflektera kring. Annars var den så kallade Vasaätten, med ett undantag, ett ganska osympatiskt gäng. Det förhärskande draget inom släkten var hetsighet och stark misstänksamhet vilket även smittade av sig på omgivningen. Kungens systerson och förtrogne, Per Brahe, fällde exempelvis kommentaren "Håll dig väl med alla men lita på ingen". 

Redan kungens far, Erik Gustavsson, var på Stockholms gator en ökänd slagskämpe och hetsporre i största allmänhet och han är flitigt omnämnd vid olika rättegångar. Det var även samme Erik som undrade varför slottets portar hade stängts där i november 1520 varvid han knackade på och mer eller mindre krävde att få bli insläppt. Det var ju något skumt på gång, tyckte Erik. Detta kostade honom huvudet såsom ett av offren för Stockholms blodbad. Det går att jämföra Vasaätten med huset Tudor i England. Båda var lågadliga ätter som normalt inte skulle ha kommit till makten men i en politisk kris där flera konkurrenter hade ihjäl varandra så fångade både Gustav Eriksson och Henry VII Tudor tillfället i flykten och lyckades med en blandning av tur och skicklighet bli kung. 

Vi får en ganska tydlig bild av kung Gustav i hans stora brevsamling, "Gustav I:s registratur". Det är överlag väldigt underhållande läsning även om kungens kärvhet och måttliga bildning mer än väl lyser igenom. Han var medveten om att han inte var en enormt bildad man och talade i huvudsak svenska och förmodligen även en del tyska men inte så mycket mer. Han såg dock till att hans söner fick en klassisk bildning. Detta hindrade dock inte att hetsigheten och paranoians fanns även hos hans tre söner som i tur och ordning blev kungar: Erik XIV, Johan III och Karl IX. 

Ett märklig undantag utgörs av Gustav II Adolf som tycks ha varit en betydligt mildare och ljusare personlighet än sina förfäder. Ättens sista monark, drottning Kristina, visade dock åter upp samma hetlevrade temperament och starka misstänksamhet. Från kung Gustavs tillträde 1523 till drottning Kristinas abdikation 1654 hade Sverige i grunden förändrats. Man kan från och med nu tala om ett något mer enhetligt Sverige med ett språk som i fråga om stavning och annat tydligt bröt med danskan, katolicismen avskaffades och kungen blev kyrkans överhuvud, förvaltningen moderniserades. Oavsett vad vi sedan tycker om Vasaätten så kan vi konstatera att den, och dess närmaste hantlangare såsom kansler Oxenstierna, hade påverkade Sverige oerhört. 

Få kungar har därtill räddat sitt eftermäle i så hög grad som Gustav I. Det verk som många historiker utgår från angående hans regim, Peders Swarts krönika, tros i mångt och mycket ha dikterats av kungen själv. Långt in i modern tid har Gustav, eller "gamle kung Gösta", setts som en i grunden hygglig om än kärv landsfader. Först ganska nyligen har flera historiker påpekat att kungens regim var hård även med samtida mått mätt. Men det dröjde som sagt. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 515 - 28 - i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens fortsatta umgänge med flickorna och hur han försöker sätta sig in i deras interna relationer, vilket inte är helt lätt. Francoise har åsikter om berättarens nya vänner och blir krånglig. Berättaren besöker hästkapplöpningar med Elstir och flickorna och de diskuterar dammode och tyger från Venedig samt klädsel vid bilkörning.