The Acceptance World

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "The Acceptance World" (1955) av Anthony Powell. Denna tredje del av A Dance to the Music of Time-sviten har rört sig in i början av 1930-talet. Mycket av temat i denna volym handlar om kärlek och växlande förbindelser. Boken inleds med att berättaren Jenkins besöker sin farbror Giles på Ufford Hotel och de får båda sin framtid spådd i kort av den gåttfulla Mrs Myra Erdleigh. Jenkins umgås därefter med sin gamle vän Templer, omgiven av kvinnor samtidigt som han ändå försöker gifta sig. Här får vi även veta att den framgångsrike men inte särskilt populäre Widmerpool börjat på en typ av investmentfirma med namnet The Acceptance World. I en dråplig scen ser berättaren och vänner Mark Members en vänsterdemonstration där även den åldrige författaren St John Clarke (tydligen ett något syrligt porträtt av John Galsworthy) deltar. Jenkins går på flera middagar hos familjen Walpole-Wilson och träffar där en gammal bekant, Templers syster Jean. Vi får även en ganska rolig skildring av vännerna Mark Members och J G Quiggins och deras rivalitet angående att vara sekreterare åt St John Clark. Romanen avslutas med en återföreningsmiddag för elever från samma skola och Widmerpool håller ett tal som får oanade konsekvenser. En intressant nyckelscen med Jenkins, Widmerpool och Stringham avslutar boken. Ännu en vemodig skildring av ett gäng personer på väg in i den tidiga medelåldern samtidigt som det politiska klimatet i Europa sakta mörknar. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Greven av Chambord (1820 - 83), även känd som den franske titulärkungen Henri V. 

På sidan 479 - 93 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar berättaren greve de Béauté som nervöst inser att han inte vet vem berättaren är efter att denne presenterats för prinsessan av Parma. Olika smeknamn i societeten diskuteras liksom umgänget mellan kungligheter och högadeln. Guermanternas så kallade esprit tas upp liksom deras relation till släktgrenen Courvoisier, som behandlas något svalt. 

A Buyer's Market

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "A Buyer's Market" (1952) av Anthony Powell. I denna andra volym i serien skildrar berättaren sin första tid efter universitetet då han kommit in i förlagsbranschen och publicerar konstböcker. Just konst är ett genomgående tema i denna roman och en huvudperson i boken är den åldrande konstnären Edgar Deacon, en vän till berättaren Jenkins föräldrar. I övrigt består boken av ett antal middagar i societeten där allehanda samtalsämnen tas upp och det är väl också här man förstår jämförelsen med Proust på allvar. Widmerpool figurerar förstås såsom en komisk figur som exempelvis avslutar en danskväll med att få en kopp socker över huvudet. Det förekommer även en del mer regelrätta fester i vad som ännu är "det glada tjugotalet" (cirka 1928 - 29). I slutet av berättelsen åstadkommer Powell för övrigt den mest dunkelt skildrade sexscen jag någonsin stött på i litteraturen .

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Claude Monet, "Intryck: Soluppgång" (1872)

På sidan 465 - 479 i tredje boken, "Kring Guermantes", skildras hertigens artighet mot berättaren och hur hela sällskapet därefter tålmodigt väntar på berättaren medan han noga besiktar ett antal tavlor av Elstir. Trots att berättare är generad över att ha låtit alla vänta så aristokraterna älskvårdheten själv. Berättaren presenteras även för prinsessan av Parma, som han först inte har en aning om vem hon är vilket även det generar honom. 

A Question of Upbringing

 

Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "A Question of Upbringing" (1951) av Anthony Powell. Boken är den första i den väldiga sviten "A Dance to the Music of Time" om täcker ungefär femtio år i några personers liv. Verket har jämförts med Prousts "På spaning efter den tid som flytt" även om "A Dance to the Music of Time" anses roligare, mer lättillgänglig och mer lättläst. Den första delen täcker ungefär åren 1921 - 23 och inleds karaktäristiskt med berättarens vemodiga och eftertänksamma återblick i samband med att han ser några vägarbetare på gatan utanför. Berättaren Jenkins går på en privatskola och året som nämns är 1921. Han ser den egenartade Widmerpool, känd för att ha anlänt till skolan i "fel sorts överrock", då denne är ute och springer. Vi möter hans rumskamrater Templer och Stringham. Jenkins excentriske farbror Giles ställer också till det för de unga männen i berättelsens början. Därefter följer läsaren huvudpersonernas väg ut ur skolan för vidare studier på universitet eller något annat. Berättaren fortsätter umgås med Templer och Stringham och träffar även på Widmerpool under en språkresa till Frankrike. Efterhand skingras dock skaran under Jenkins tid på universitetet där han dras in i nya kretsar. Redan denna första bok kan läsas helt fristående som en berättelse om några unga mäns vänskap och hur de sedan glider ifrån varandra då de börjar odla egna intressen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Människor i §890-talets Paris i en färglagd film. 

På sidan 454 - 464 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur Saint-Loup dyker upp varvid kyparens attityd till berättaren genast ändras då han inser att denne är en vän till den välsedde gästen. Berättaren ger en utläggning om den franska andan. Sedan de båda fått ett bra bord försöker furst de Foix tränga sig på. Slutligen dyker även hertige de Guermantes upp under viss uppståndelse från personalens sida. 

Ålevangeliet

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Ålevangeliet" (2019) av Patrik Svensson. Boken var journalisten Svenssons debut och vann Augustpriset samma år som den kom ut. Det är en kombination av barndomsminnen och fakta kring den märkliga, numera rödlistade, ålen. Vi får oss till livs ålens historia, dess märkliga levnadslopp, anekdoter om den, ålen i litteraturen och en beskrivning av hur olika forskare försökt få reda på mer om den bokstavligt och bildligt skygga fisken. Exempelvis beskrivs hur den unge Freud fruktlös dissekerade ålar i Trieste i ett försök att få reda på mer om artens fortplantning. Parallellt med detta berättar Svensson om de många ålfisketurer som han gjorde med sin far i barndomen och in i vuxen ålder, innan faderns hälsa bryts ner. Det är en trevlig och filosoferande bok även om jag kanske inte är helt säker på att Augustpriset var helt befogat. Dock är den klart läsvärd, inte minst för den som är road av udda djurarter. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: interiör från restaurangen Le Grand Véfour, invigd 1784. 

På sidan 440 - 54 i tredje delen, "Kring Guermantes", är berättaren ännu besviken över den uteblivna middagen då han får besök av Saint-Loup. Han hinner i samband med detta reflektera över hur han mer eller mindre tvingade sig på en tjänsteflicka och därefter går han coh Saint-Loup ut för att äta middag. Saint-Loup berättar att han talat om för Bloch vad berättaren verkligen tycker om denne och berättaren blir generad. De kommer till en restaurang där berättaren går in först och av en otrevlig kypare visas till den sämre delen av restaurangen. Olika falanger i Dreyfusaffären besöker lokalen. Berättaren reflekterar över en furst de Foix, utfattig men med fint namn. Han skildrar flera sådana unga adelsmän som fikar efter en mesallians med någon arvtagerska. Han nämner även att Saint-Loup har tre vänner och att kvartetten kallas "de fyra vackra gossarna". Därefter följer en utvikning om restaurangens ägare och hur han konverserar gästerna om exempelvis nyheter i tidningen. 

The Rules of Attraction

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "The Rules of Attraction" (1987) av Bret Easton Ellis. Boken skildrar på sätt och ungdomar i liknande situationer som i debuten "Less Than Zero" men medan dessa var rika typer som söp och drogade på jullov så är det här fråga om rika ungdomar som super, drogar och har en massa sex på ett college. Det verkar i grunden göra nästan allt utom att gå på själva lektionerna. Vi möter den annars romantiska Lauren Hynde som i första kapitlet torrt registrerar hur hon förlorar oskulden till inte bara en utan två män i svårt berusat tillstånd. Vi möter den charmerande Paul Denton och den sällsynt självömkande och misslyckade Sean Bateman, bror till huvudpersonen i "American Psycho". Som bifigurer möter vi Clay från "Less Than Zero", ofta relaterad till som "the Guy from LA", som ju också går på skolan samt på avstånd Victor Johnson, senare huvudperson i "Glamorama". Paul har tidigare varit tillsammans med Lauren men är intresserad av Sean även om en del av händelserna som skildras kanske bara finns i hans huvud. Berättelsen kan ibland synas meningslös med sin skildring av fester och partnerbyten men mot slutet splittras gänget och läsaren kan i grunden summera boken som en beskrivning av college- eller gymnasieperioden i en ung människas liv. Centralt är också hur de inblandade ändå försöker knyta an till andra människor på ett djupare plan men ofta misslyckas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulougne, cirka 1900. 

På sidan 328 - 40 i tredje delen, "Kring Guermantes", fantiserar berättaren om sin kommande middag med Madame de Stermaria i Bous de Boulougne. Han får även besök av Albertine och tar en promenad med henne. Senare ställer Madame de Stermaria in middagen i allra sista stund. Berättaren får senare höra att hon ingått äktenskap med en annan ung man. 

When the Lights Went Out

 Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "When the Lights Went Out" (2009) av Andy Beckett. Författare påpekar själv att han, såsom född de sista dagarna av 1969, endast har vaga minnen av sjuttiotalet men nu ger han sig ut på en upptäcktsresa som inte bara tar honom till arkiv utan i hög grad till de åldrade personer som var med under decenniet. Fokus i boken ligger på den politiska och ekonomiska historien då den kulturella enligt författaren redan har skildrats utförligt i andra böcker. Berättelsen inleds då Edward Heath nästan överraskande vinner parlamentsvalet sommaren 1970 och slutar då Mrs Thatcher vinner ännu ett parlamentsval i maj 1979. Vi får följa Heaths skakiga regering och hur denna efterhand mals ner av framför allt de maktfullkomliga fackföreningarna och av åtgärder som den så kallade "tredagarsveckan" (januari - februari 1974) med elransonering. Efter Heaths fall 1974 följer Harold Wilsons än mer deprimerande andra regering med en håglös premiärminister som mest väntar på att få avgå. En viss uppryckning sker 1976 under efterträdaren James Callaghan men denne får istället hantera en svår ekonomisk kris och tuffa förhandlingar med ett radikaliserat IMF. Parallellt med dessa händelser möter vi minoriteterna som rycker fram: kvinnor, svarta, homosexuella, miljöaktivister. Beckett nyanserar bilden av det mörka brittiska sjuttiotalet och pekar på hur den ekonomiska situation eller nivån på arbetslöshet inte alltid var så hemsk som eftervärlden minns. Han pekar även på hur Labour var beredda att göra en del av vad Thatcher senare gjorde, fast under mer mänskliga former. Överlag en mycket intressant bok som på ett smärtsamt vis blivit aktuell i och med den ofta villrådiga politiska situationen i många länder, inklusive Sverige. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Middag på balen" (1879) av Edgar Degas. 

På sidan 315 - 28 i tredje delen, "Kring Guermantes", kommer berättaren till Madame de Villeparisis och får höra att hertigparet de Guermantes ska skiljas. Han möter hertiginnan och tänker tillbaka på då han väntade på henne på gatan. De konverserar. Madame de Villeparisis försöker bjuda berättaren på middag men han kan inte vid några av tillfällena. Hertiginnan beslutar sig för att själv bjuda honom på middag. De pratar om hennes släkting, Baron Charlus, och senare blir berättaren under tid osams med Bloch då han försökt presentera Baron Charlus för denne. 

En revolution i huvudet

 

Den femtiosjätte boken som jag läst ut i år är "En revolution i huvudet" (1994) av Ian MacDonald. Detta är den enda av mina böcker som, via min gode vän Magnus "Tinka" Tingström varit i fjärran östern och jag har säkert läst den fem eller sex gånger tidigare men var tvungen att ta en dust då jag hela tiden upptäcker nya och roliga små detaljer. Detta är och förblir den överlägset bästa bok om Beatles (och egentligen den enda du behöver) som jag läst då den inom klassisk musik extremt kunnige liksom musikaliskt skolade Ian MacDonald går igenom alla gruppens inspelningar i kronologisk ordning från "Love Me Do" 4 september 1962 till "I Me Mine" 3 januari 1970, på dryga sju år en enastående musikalisk utveckling vars like den moderna världen troligen aldrig lär se. Utöver att i detalj analysera varje låt så riktar den kulturhistoriskt bevandrade MacDonald ideligen sidoblickar mot samtida skeenden under detta så motsägelsefulla decennium. Boken inleds även med en längre essä om vad sextiotalet egentligen var och vad det innebar och MacDonald röjer en djup kulturpessimism. Privat drogs han även mer och mer in i depressioner och några år efter denna boks utgivning möttes brevbäraren en morgon av en lapp på hans port med texten: "Vänligen ring polisen, jag har tagit livet av mig". Tyvärr var det sant. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Den tjuvlyssnande tjänarinnan, målning av Hubertus van Hove. 

På sidan 401 - 15 i tredje boken, "Kring Guermantes", klampar Francoise in med en lampa lagom då berättaren och Albertine börjat vänslas. Berättare funderar på om hon tjuvlyssnat. Hon försvinner med en syrlig kommentar och berättare och Albertine börjar kyssas. Det följer en utvikning om kvinnor och romantik och gamla minnen från Balbec innan berättaren får utlösning. Albertine tar inte illa upp. Det talar om sina bekanta och om tiden i Balbec medan de vilar på sängen. De talar om namn och berättaren reflekterar över Albertines märkliga åsikter kring personer vars efternamn är snarlikt hennes och berättaren reflekterar åter över företeelsen. Albertine går sedan. 

The Beatles Chronicle

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Beatles Chronicles" (1992) av Mark Lewisohn, ett verk jag läser för andra gången. Lewisohn är något av en expert på Beatles och har tidigare gett ut en bok om gruppens konserter samt en bok om gruppens inspelningssessioner. Då dessa böcker efterhand sålde slut beslutades sig författaren för att på sätt och vis slå ihop dem och gör en komplett kronologi över The Beatles historia. Boken kan tidvis vara en smula torr och det är alltså strikt fokus på det "arbetsmässiga" (exempelvis nämns episoden där Dylan bjuder Beatles på marijuana 28 augusti 1964 inte alls, liksom flera andra intressanta episoder som mer inträffade på gruppens fritid). Särskilt åren 1963 - 64 kan bli en smula långtråkiga då det rabblas upp ett betydande antal TV- och radioprogram, vad gruppens spelade in till dessa samt när de sändes exakt på klockslaget vissa datum inklusive närliggande repriser i brittisk media. När man läser detta får man dock en uppfattning om gruppens groteska arbetsschema i början av framgångsåren och det är inte så konstigt att gruppen från 1965 kraftigt skar ner på alla åtaganden för att inte arbeta ihjäl sig. Schemat bli en glesare när man från 1966 helt slutar koncentrera samtidigt som man istället lägger allt fokus på studioarbetet. Överlag ett jättearbete och läsaren får också ta del av alla soloprojekt som medlemmarna sysslade med fram till utgången av 1970 (McCartney lämnade Beatles 10 april 1970 men det var sedan på nyårsaftonen samma år som han stämde de tre övriga medlemmarna i ett sätt att mer formellt upplösa kompanjonskapet). Ett viktigt lexikon för kalenderbitaren och den som behändigt vill slå upp saker. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Doncièrges. 

På sidan 387 - 401 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras tiden precis efter mormoderns död. Författaren minns en trevlig vistelse i Doncièrges. Han är ensam hemma med Francoise då hans föräldrar har åkt till Combray. Han väntar på ett besök från Saint-Loup som slutligen har gjort slut med Rachel då herrens nåd. Mitt i allt detta dyker Albertine, något förändrad, upp på ett oväntat besök. De båda pratar om sina gamla bekanta och sysslar sedan med en kittlingslek. 

Less Than Zero

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Less Than Zero" (1985) av Bret Easton Ellis. Detta är alltså Ellis debutroman vilken han skrev då han var 20 och gick i skolan på amerikanska östkusten. Boken utspelar sig Los Angeles sent 1983 eller 1984 och skildrar 18-årige Clay som kommer hem för jullov i fyra veckor. Denne Clay är en djupt nollställd person som inte ens minns hur gamla hans systrar är och helst vill man under läsningens gång ge honom ett kok stryk eller åtminstone skrika "skaffa dig ett liv, för helvete! åt honom. Han är ytlig och kan inte prata om något vettigt. Han går till en psykolog som mest pratar om sitt liv. Han försöker dock ha någon kontakt med den något vaga flickvännen Blair och barndomsvännen Julian men mest lallar han omkring på fester och intar kopiösa mängder sprit och droger. Det visar sig slutligen att hans vän Julian gått ned sig rejält och slutat som manlig prostituerad. Efter en del äckliga upplevelser (en snuff-film på en fest och gruppvåldtäkt av en tolvåring) där Clay mest är vittne så återvänder han efter några misslyckade försök till försoning med Blair till östkusten. Det är en roman med ett medvetet platt språk som egentligen inte handlar om något annat än ett gäng rika snorungars svinande kring juletid. Det är sensmoralen. Samtidigt även början till ett mycket intressant författarskap. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Dödsbädd på 1800-talet, i detta fall prins Albert 1861. 

På sidan 351 - 87 av tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättaren försöker hjälpa sin mormor hem efter hennes slaganfall. Han träffar på den kände professor E... som tar med sig mormodern upp till sin våning en kvart men därefter måste vidare till en fest. Berättare får fatt i en droska och kommer hem med mormodern, som därefter vårdas i hemmet. Francoises märkliga beteende under mormoderns sista tid skildras liksom besök av den alltmer sjuklige Bergotte vilken berättaren nu inte beundrar lika mycket som tidigare. Hertigen av Guermantes gör ett nästintill påträngande besök och skickar även dit sin läkare som mest konstaterar att inget mer är att göra. Mormodern avlider i en kort men intensiv dödskamp. 

Das Schloss der Schriftsteller

 Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är "Das Schloss der Schriftsteller" ("Författarnas slott", 2023) av Uwe Neumahr. Boken är en skildring av Nürnbergrättegången men egentligen bara delvis då fokus mer ligger på de flera hundra journalister, bland dem många kända eller senare kända författare, som samlades i den lilla grannorten Stein på Slottet Faber-Castell, känt som "Bläckpenneslottet" då det ägdes av pennfamiljen Faber-Castell. 

I ett antal kapitel möter vi personer som John Dos Passos, Erika Mann, William Shirer, Erik Kästner, Alfred Döblin, Janet Flanner, Elsa Triolet och många andra. Vi möter författarnas reaktioner på rättegången och de anklagade men även mer småaktiga reaktioner såsom klagande över boendeförhållandena, tillgången på sprit eller på sällskapet. Vi får i viss mån veta vem som drack med vem och vem som låg med vem. 

Då vi närmast drunknar i litteratur om tredje riket är detta ett originellt verk som tar upp ett tidigare ganska outforskat område, pressbevakningen av Nürnbergrättegången. Utöver själva huvudrättegången 1945 - 46 får vi även en kortare sammanställning av efterföljande rättegångar i Nürnberg 1947 - 50 samt över Golo Manns (med fleras) engagemang för den livstidsdömde Rudolf Hess. Intressant och stark läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Édouard Brissaud (1852 - 1909) en av förebilderna för Dr Boulbon. 

På sidan 330 - 348 i tredje delen, "Kring Guermantes", kommer berättaren hem och möts av sin och hertigparet Guermantes hovmästare, vilka grälar om Dreyfusaffären. Därefter följer en lång utläggning om hans mormors ohälsa. Dr Cottard tar lätt på hennes sjuklighet och berättarens föräldrar kallar dit kollegan Dr Boulbon, som även han tar ganska lätt på mormoderns hälsoproblem och försöker få henne att ta en promenad på Champs-Elysées. Slutligen ger hon sig ut med berättaren men hon beter sig konstigt och döljer sitt ansikte. Berättaren väntar på sin mormor på en offentlig toalett och pratar med innehaverskan, "markisinnan", innan mormodern återvänder. De går på den stora gatan och mormodern svarar grötigt på berättarens kommentarer. Han konstaterar slutligen att hans mormor fått en hjärnblödning. 

Korset

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Korset" (1982) av Lars Molin, en 40 år gammal bok som fått en viss aktualitet. Boken börjar med att en ung flicka, död i en överdos heroin, begravs. Hennes far, elektrikern Birger Brännström, börjar i sin förtvivlan hämnas på de företrädesvis utländska langare som har del i hans dotters död genom att korsfästa dem på offentliga platser. Dessa, även för luttrade poliser och journalister, chockerande händelser sätter därefter igång en händelsekedja. 

Brotten utreds av den ambitiöse och nästintill asketiske polisen Jörgen Wennström, vars team kallas "intelligenta gruppen" av spydiga kollegor. Wennström uppmärksammas av regeringens starke man, den nationalistiske och religiöse justitieministern Lööf. Denne inviger Wennström i sina planer där en rad planerade aktioner med olika faser ska mynna ut i vad som vagt kallas "Fas IV". 

Samtidigt med utredningen och Lööfs dunkla planer får vi följa makarna Birger och Ejvor Brännström och hur de på ett rörande vis försöka finna någon form av ny lycka efter dotterns död. Parallellt med detta kan läsaren även följa en spirande förälskelse mellan polisen Jörgen och den ensamma prästen Ulla, som begravde Eva-Marie Brännström. 

Ehuru skriven 1982 och alltså förlagd till sommaren 1983 så har denna en rad kusliga paralleller till Sverige av 1983 och den våldsvåg som följer, parallellt med skarpa motsättningar mellan svenskar och invandrare, bär vissa likheter med Sverige år 2023. Lars Molin, de store dramatikern, regissören och författaren, har varit död länge (sedan 1999) men jag undrar vad han hade haft att säga om utvecklingen jämfört med hans gamla roman (som även blev TV-serie). 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Droska i Paris, på väg att bli omodern. 

På sidan 316 - 30 i tredje delen, "Kring Guermantes", förklarar Madame de Villeparisis att Baron de Charlus ändå glömt sin begäran om att berättaren ska vänta på honom och går. Baronen hinner upp honom och är arg och snäsig för den sakens skull. De båda männen promenerar på gatan och baronen väntar med att ropa på en droska till dess att han har funnit en i hans smak. Charlus pratar om hur han vill lärare berättaren en massa saker men det kräver att de träffas ofta och det bereder egentligen inte Charlus någon större glädje. Berättaren pratar om Bloch och baronen, som är trots allt är Dreyfusard, fäller några grova och nästan chockerande antisemitiska uttalanden. Därefter pratar han om släkten de Villeparisis där namnen från början är taget och inte har någon koppling till nu levande aristokrati. Baronen ropar in en droska men då kusken verkar berusad tar han själv tyglarna. 

Kejsarens arvtagare

 Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare" (1982) av Ragnar Svanström. Boken är en uppföljare till hans fem år tidigare utgivna "Kejsaren" och skildrar i stort sett Weimarrepublikens historia. Svanström betonar ödmjukt att han gör nedslag i de dryga 14 åren och en hel del fokus ligger på kultur och olika författare eller film- och teaterpersonligheter. Berättelsen börjar med att den dagboksskrivande greve Harry Kessler står på julaftonskvällen 1918 och dystert betraktar det tomma och sönderskjutna slottet och det hela slutar med att republiken går mot sin undergång med då den intrigerande von Papen förmår Hindenburg att utse Hitler till regeringsbildare 1933. 

Hitler är annars en marginell figur i denna skildring och istället möter vi gestalter som Kurt Tucholsky, Ernst Jünger, Käthe Kollwitz, Rosa Luxemburg, Thomas Mann och många fler. Utöver kulturpersonligheter och de politiker som försökte bära upp republiken (män som Ebert, Rathenau eller framför allt Gustav Stresemann) skildras jämte representanter för den gamla regimen såsom general Hans von Seeckt eller presidenten von Hindenburg. Ett kapitel ägnas åt den judendom som skulle försvinna bara några år senare. Det är spännande och lättläst även om man vet hur det hela kommer att sluta. Via brev, dagböcker och romaner kommer vi Weimarrepubliken och dess människor nära. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 301 - 16 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur konversationen fortsätter. Berättaren får höra att de Norpois beskrivit honom som "inställsam hysteriker" men låtsas inte om något. Han försöker hindra Baron de Charlus från att ta sin hatt på grund av okunskap. Baronen ber att senare få tala med honom. Saint-Loup gör sig beredd att bryta upp och ska besöka Rachel med ett dyrbart smycke som han vill ge henne. Berättaren gör sig därefter också beredd att bryta upp. 

Kejsaren

 

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är "Kejsaren" (1977) av Ragnar Svanström. Jag tror att jag tidigare har läst den tre gånger, men jag behövde friska upp minnet. Vet att jag lånade den någon gång på nittiotalet och senare hittade jag den i min framlidne farfars bibliotek och med farmors goda minne fick jag med mig boken som permanent lån. Ragnar Svanström var en historiker som ursprungligen var assistent till den legendariske historikern Carl Grimberg (Svenska folkets underbara öden). Han blev dock senare en helt självständig författare med ett antal populärt hållna historiska verk på sin meritlista. 

"Kejsaren" är en form av biografi över Wilhelm II, den siste tyske kejsaren. Svanström skriver i en essäartad stil där nästan varje kapitel kan läsas för sig men han följer likväl Wilhelm från det att han föds i Berlin 1859 till dess att han dör i exil på slottet Doorn utanför Utrecht 1941. Här skildras Wilhelms ungdom, hans förkrympta arm, relationen till modern och mormodern Viktoria (de hade samma namn), faderns död efter 99 dagar som kejsare, Bismacks avskedande, diplomatiska blunder under perioden 1890 - 1914 samt Tysklands inringande, hovskandaler och slutligen urladdningen i och med världskriget 1914. 

Den till det yttre så mäktige Wilhelm förmår inte på minsta vis hindra världskriget och hans ställs alltmer åt sidan under kriget innan han till sist nesligen tvingas lämna Tyskland för Nederländerna om morgonen 10 november 1918. Han lever därefter, svårt kringskuren, på godset Doorn där han även avlider sommaren 1941. Överlag en lärd och mycket lättläst framställning av den siste tyske monarkens liv och jag har ännu god behållning av den vid en fjärde omläsning. Rekommenderas starkt för den som är intresserad av tysk nittonhundratalshistoria. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Academie Francaise. 

På sidan 290 - 301 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur den tyske fursten, efter en tids sjukdom, slutligen förmår de Norpois att rekommendera honom till akademien. Han ska för den skull besöka Madame de Villeparisis och berättaren knyter därmed ihop säcken genom att förklara varför han är där denna kväll. Därefter skildras något om Baron de Charlus ankomst och dennes beteende och dominerande personlighet. 

Die Geächteten

 

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Die Geächteten" (1930) av Ernst von Salomon. Det är en ganska anmärkningsvärd och även lömsk bok som tog mig lite tid att läsa då den är skriven på en tyska som är både ålderdomlig och ibland även särpräglad rent stilistiskt (vilket von Salomons engelske översättare påpekar i en text jag kom över). 

Ernst von Salomon (1902 - 72) var en ung officerskadett i norra Tyskland, kommen ur en adelsfamilj, som trots krig såg fram emot en evigt gyllene eftermiddag såsom tillhörande landets ledande skikt. Allt detta faller samman i bokens första kapitel som utspelar sig den kaotiska novembermånaden 1918. Von Salomon ser hur matroser tar över staden. han får stryk då han försöker hindra en mobb från att slita av honom epåletterna, monarkin faller och revolutionen är ett faktum. 

Efter en tid i sin hemstad, då han i en laddad scen ser de utmattade och slitna frontsoldaterna återvända, tar han värvning i en frikår och får därefter uppleva en rad nyckelhändelser under den första efterkrigstiden. Han är med vid julstriderna utanför kejserliga slottet i december 1918, han är med och slår ner spartakistupproret i januari 1919, han skyddar parlamentet i Weimar i februari 1919. Därefter tillbringar han större delen av året i Baltikum där han och hans förband strider med olika baltiska trupper men även med bolsjeviker. Till sist måste dock hans trupp återvända till Tyskland. 

Han deltar sedan även i Kapp-kuppen i Berlin i mars 1920 men sedan han med nöd och näppe kommit undan en uppretad folkmassa då kuppen slås ner går livet in i ett lugnare tempo och han har vanliga jobb. Dock deltar han våren 1921 i strider i det av det återuppståndna Polen hotade Oberschlesien. Efter att ha säkrat en del av denna del av landet jobbar han på växlingskontor och han försnillar en del av pengarna för att ge dem till underjordisk högerextrem verksamhet. 

Kulmen i denna politiska terrorverksamhet blir när von Salomon, precis efter att han försökt döda en förrädisk vän i truppen, lite på avstånd tar del i mordet på utrikesminister Walther Rathenau 24 juni 1922. Von Salomon ordnar en flyktbil och ser vännerna Kern och Fisher och en tredje man, chauffören, köra iväg mot mordplatsen, Troligen lämnar han själv platsen då han inte på något vis skriver att han skulle ha sett mordet vilket istället återges via ögonvittnen och via tidningsreferat. 

Medan vännerna som utförde dådet dödas av polisen blir von Salomon efter en feberaktig och irrande resa genom Tyskland gripen av polis och får fem år i tukthus. Hans lidande och tristess i fängelset skildras därefter i bokens tredje del. Detta är en mycket spännande och, trots språket, ganska lättläst bok men den är givetvis lömsk. Precis som "Lolita" får en av ibland tycka synd om förövaren Humbert, som är den som berättar, så kan man även tycka synd om von Salomon och hans vänner trots att dessa alltså ägnar sig åt högerextrem terrorverksamhet och tidigare deltagit i blodiga krig. Den unge mannens världsbild är ganska svartvit och han själv och hans vänner skildras som rakryggade och tappra patrioter, beredda till vilken uppoffring som helst då allt faller sönder omkring dem. 

Det finns några minnesvärda stycken där han och den blivande mördaren Kern argumenterar och för en rent intellektuell diskussion kring sina mål och kring meningen i vad de gör. Kern beskriver sig själv som en levande död sedan 9 november 1918 och då han står i stånd att skjuta Rathenau, som han på många vis beundrar, säger han "Jag är glad att jag har allt bakom mig", kanske en föraning om att han inte kommer att leva mer. Just denna skildring är laddad och gripande vad man sedan än må tänka om förövarna i övrigt. Von Salomon, som senare kom att bli storsäljande författare långt in i efterkrigstiden, skriver rappt och kom på äldre dagar även att författa rena underhållningsromaner. Det ska givetvis sägas att denna bok är presenterad som roman och inte memoarbok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Belgiens brutale kung Leopold II, av Madame de Villeparisis beskriven som blyg men intagande. 

På sidan 276 - 90 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur Bloch några dagar senare åter besöker Madame de Villeparisis. Man diskuterar Belgien apropå en pjäs som Bloch vill sätta upp. Saint-Loups mor, grevinnan de Marsantes, anländer. Hennes personlighet beskrivs ingående. De närvarande aristokraterna diskuterar, apropå att Madame Swann är på ingång, judarna. Saint-Loup själv anländer följd av en tysk furste. Berättaren får konversera hertiginnan de Guermantes något. Därefter en utvikning om den tyske furstens önskan att ingå i en fransk akademi och om hur han försökt få de Norpois att hjälpa honom. En utvikning i utvikningen följer angående diplomatins språk, i och med att både de Norpois och den tyske fursten har varit diplomater. 

Blod eld död

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Blod Eld Död" (2011) av Ike Johanesson och Jon Jefferson Klingberg. Jag fick den då ganska nyutkomna boken i julklapp av min syster och detta är väl tredje eller fjärde gången som jag läser den. Två personer som var med när svensk hårdrock gick in i överfart och blev verkligt intressant, även på det internationella planet, sammanställer en inte komplett historia över svensk hårdrock men dock en historia med fokus på stilbildarna och de som på ett eller annat vis förnyat svensk hårdrock. Berättelsen börjar med tillbakablickar till sjuttiotalet med rökiga band som November och det första verkliga Heavy Metal-bandet i Sverige, Heavy Load. Det blir den obligatoriska utflykten till Upplands Väsby med namn som Europe, Yngwie Malmsteen och Candlemass. Pappan till Quorthon i Bathory berättar rörande om sin son, en av stilbildarna inom Black Metal och vi möter den inte fullt friske Pelle "Dead" Ohlin, får följa dödsmetallens utveckling samt får vissa specialkapitel med olika teman såsom metal och media, kvinnor inom metal och så vidare. Vissa av de personer läsaren möter är vanliga och trevliga människor, andra är inte helt friska och en minoritet är rent ut sagt motbjudande i sin livsstil och/eller människosyn. Det är dock en verkligt intressant resa och även om boken slutar precis i början av tiotalet kan den som så önskar komplettera den med TV-serien "Hård rock på export" som delvis överlappar denna bok men även mer än väl fortsätter där den slutade. En genomarbetad bok om när svensk rockmusik för första gången kom att aktivt bidra till utvecklandet av nya stilar och med dödsmetal, doom metal och black metal. Mycket läsvärd och då inte bara för hårdrockaren. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Major Esterhazy (1847 - 1923), huvudperson i Dreyfus-affären och den egentlige spionen. 

På sidan 247 - 276 i tredje delen, "Kring Guermantes", försöker berättaren förmå Norpois att hjälpa dennes far in i franska akademin. Makarna de Guermantes talar om mesallianser, om Saint-Loups kärlek till Rachel då herrens nåd och jämför denna (till den förras nackdel) med Swanns kärlek till Odette. Hertiginnan de Guermantes pratar om Madamde de Cambremer som hon jämför med en kohjord. Norpois och Bloch diskuterar Dreyfus-affären och något av Blochs agerande under exempelvis rättegången mot Zola återges. Hertigen kommenterar affären och hela sällskapet uttalar sig förklenande och raljerande om Dreyfus-anhängarna. Norpois och Bloch diskuterar vidare även om den förre börjar tröttna något. Man diskuterar en bal hos furstinnan de Sagan och Bloch märker av en viss kyla i sällskapet i sin egenskap av jude och dreyfusard. Han tar ett något pinsamt avsked av värdinnan, Madame de Villeparisis. 

The Rush for the Spoil

 

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Rush for the Spoil" (1872) av Emile Zola. Boken är på engelska även känd som "The Kill" och franska originaltiteln "La Curée" syftar tydligen på den bit av ett jaktbyte som slängs till hundarna efter jakten. Kanske skulle en lämplig svensk titel kunna vara "huggsexan?" Boken är den andra i släktkrönikan Rougon-Macquart men bör läsas som den tredje (med "Hans excellens Eugene Rougon" som volymen innan). Boken skildrar en förfallen familj i samhällets övre skikt under ungefärligt 1850-tal. Vi möter Aristide Rougon, bror till Eugene, som tagit sig efternamnet Saccard. Kommen till Paris får han viss hjälp av sin bror som uppmuntrar honom att ta ett nytt efternamn så att svågerpolitiken i vissa lägen inte ska bli för uppenbar. Aristide gifter sig och får en son, Maxime, men hans hustru dör senare i sjukdom. Inte länge efter hennes död ordnar hans företagsamma syster Sidonie så att han gifter sig med den mycket yngre Renée, bara några år äldre än sin styvson Maxime. Den firade men uttråkade societetsskönheten Renée kommer med tiden att förälska sig i Maxime vilket går konsekvenser. Det är oklart hur mycket den ganska förfallne Aristide begriper av vad som sker kring honom. Zola, då en fattig journalist, lade ned mycket efterforskning på bokens miljöer och den ansågs av många kritiker som en lysande beskrivning av de nyrika under andra kejsardömet, deras maner och deras livsstil. Boken kan stundtals vara väldigt detaljeras men är också spännande och handlingen leder till sist till en urladdning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Hatt på golvet

På sidan 233 - 47 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar Madame de Villeparisis Bergottes vanor. Därefter anländer flera av hennes släktingar, däribland Baron de Charlus, och ställer sina hattar på golvet varvid en diskussion om detta nya bruk följer. Baronen kommer med en del lustigheter. D'Argencourt och Legrandin diskuterar konst och en allmän diskussion om blommor inom konsten följer. Berättaren iakttar hur Madame de Villeparisis beter sig något olika mot sina gäster i fråga om älskvärdhet då hon är mer vänlig mot gästerna än mot sina släktingar och sin gamle vän de Norpois. Bloch slår ut en vas men värdinnan hanterar detta diskret. Bloch är överlag pinsam och berättar om hur imponerad han blev av ett möte med Sir Rufus Israëls, av den närvarande societeten blott betraktad som en utländsk uppkomling. Värdinnan presenterar de Norpois för Bloch, vilken vill diskutera Dreyfusaffären. De Norpois konverserar berättaren något. Därefter anländer hertig de Guermantes och skrider genom hopen medan han hälsar till höger och till vänster. 

Pluras spanska kokbok

 

Den fyrtiofemte koken som jag har läst ut i år är "Pluras spanska kokbok" (2011) av Plura Jonsson, med flera. Precis som hans första kokbok, "Pluras kokbok", är det en underhållning framställning av matresor till olika ställen med olika recept till följd. Det råder ingen tvekan om att Plura älskar det spanska köket och han skriver om det med samma passion som Ulf Lundell skriver om... ja, livet? Det recept från Mallorca och Barcelona men även hopkok av spanskt och svenskt som han själv satt ihop hemma i Stockholm. Jag kan säkert tänka mig att testa några av recepten men det gäller förstås att få tag i en del ovanliga ingredienser. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Marie Antoinette och hennes frisyr. 

På sidan 213 – 33 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, möter vi vad författaren kallar "de tre fallna gracerna", Madame de Villeparis och två andra damer, vars sociala liv deklasserats även om de har en och annan rik släkting som på nåder besöker deras salong. En av de två andra damerna, med frisyr á a Marie Antoinette, dyker upp i Madame de Villeparisis salong och berättaren gör en liten utläggning om damernas umgänge och deras rykte. Madame de Villeparisis talar om franska kungahusets "mesallians", då man gifte in en de Medici. Vidare ger hon en anekdot om ett besök av Liszt, "även om han redan då gick i barndom". Hertiginnan de Guermantes anländer och viss konversation förs med henne. Berättaren hälsar på en högdragen Legrandin. Författaren G anländer och hertiginnan de Guermantes diskuterar med denne och andra Bergotte.

Glöm mig

 

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Glöm mig" (2016) av Alex Schulman. Boken är en skildring av författarens relation till sin mor under hennes sista tid i livet. Det blir en öppen och smärtsam skildring av en relation som förtvinat då moderns alkoholmissbruk, som ingen i familjen någonsin har talat om, blivit allt värre under åren. Då boken börjar försöker bröderna Schulman få in sin åldriga mor på avgiftning. Allt som allt en väldigt stark roman. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 200 - 213 i tredje delen, ”Kring Guermantes” skildras Madame de Villeparisis ställning i societeten och hennes umgänge. Senare berättar hon för berättaren anekdoter från förr och de personer som nu umgås i hennes salonger kommenteras helt kort liksom även hennes memoarer.  

Preussiska anarkister

 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Preussiska anarkister" (1997, min bok en andrautgåva från 2016) av Carl-Göran Heidegren. Det är en bitvis väldigt teoretisk och en smula torr bok som skildrar författaren och filosofen Ernst Jünger och dennes bror Friedrich Georg samt deras krets i Berlin under framför allt åren 1929 - 34 (med snabba blickar tillbaka och framåt i tiden). Resonemangen kring Jüngers något förvirrade och ofta motsägelsefulla filosofi är utförliga och vissa lägen vet jag inte ens hur man ska placera honom på den politiska skalan även om han ofta, lite slappt, benämns som "högerextrem". Det nämns dock att Jünger dock mest hade roligt åt nazisterrna, i hans förfinade ögon ett gäng skränande tölpar. Jüngers mest politiska period skulle även komma att mildras av synnerligen vederkvickande vistelse i Norge sommaren 1935, en resa som påverkade honom djupt. Utöver Jünger presenteras även ytterligare personer i hans krets och mycket är rimligen mest för de specialintresserade. Dock ganska fascinerande läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Statler och Waldorf, varje scenaktörs mardröm att ha i publiken. 

Berättaren fortsätter reflektera kring skådespelare och ser därefter hur Rachel med hjälp av vänner i publiken saboterar ett framträdande av en kvinna som hon avskyr. Efter det råkar Saint-Loup och Rachel i dispyt då hon (enligt Saint-Loup) överdrivet berömmer en dansare. Saint-Loup ber en journalist släcka en cigarr som irriterar berättaren och när denne vägrar så ger Saint-Loup honom en örfil. Han och Rachel skiljs åt under upprörda former och när berättaren och Saint-Loup går hemåt närmar sig en man med sjaskigt yttre Saint-Loup varvid han klår upp denne. Han uppger senare för berättaren att mannen hade försökt antasta honom. 

Clownen Jac

 

Jag avslutar nu mitt väldiga Hjalmar Bergman-projekt med de fyra sista böckerna ur hans "Samlade skrifter" som jag har läst. 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i är är "Kåserier och kritiker" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är då ett antal lärda essäer om lite av varje. Här återfinns mycket roligt om Italien, historiska essäer om påvarna, Machiavelli, lite om teater och konst samt inte minst den självbiografiska essän "Örebrobekanta och bekanta örebroare", vilken Bergman skrev för Svenska turistföreningens årsbok 1930. Här återfinns även det föredrag Bergman höll för Stockholms judiska församling angående den förment antisemitiska pjäsen "Patrasket". 

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Radiodramatik/Ett proverb/Ett festspel" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är pjäser skrivna för radion och inte hans mer betydande skapelser. I "Dans" återfinns dock gamle favoriten Ludwig von Battwyhl och hans fru Katja. "Ett festspel" skrev Bergman till Stockholmsutställningen 1930 men verket refuserades. Jag kan förstå varför då det troligen var lite för groteskt. 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Noveller" 1921 - 30" (1956) av Hjalmar Bergman. Som titeln avslöjar är det en sammanställning av samtliga noveller som författare strödde omkring sig i olika tidningar och tidskrifter under den aktuella perioden. Här återfinns givetvis berättelser med italienska motiv men även en del från Wadköping där berömda namn som von Battwyhl, Arnfelt och Bourmaister fladdrar förbi. Mest minnesvärd är kanske "En prins går ombord" i vilken Bergman i en slags alternativ verklighet skapat ett Böhmen som ligger vid kusten(!) och där en fiktiv kungafamilj just blivit avsatt (i verkligheten styrdes Böhmen till 1918 av ätten Habsburg). Kungafamiljen skäms så för sin förfallne och gravt alkoholiserade ex-kronprins så att denne skickas på en "vetenskaplig expedition" till Sydamerika. Innan dess håller dock ex-kronprinsen ett väldigt bergmanskt tal om de levande döda och de är på så vis en minnesvärd novell. 

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Clownen Jac" (1930, här i en tryckning från 1952 med novellen "Den andre" som inledning). Novellen är från 1928 och skildrar clownen Jac på ett slags finare vilohem som han besöker för överansträngning. En påträngande amerikanska vill försöka få honom att skratta och tar med honom på biofilmer med honom själv eftersom hon inte vet vem han är då han uppträder under sitt vanliga namn, Jonathan Borck. Själva romanen "Clownen Jac" ses som ett av Bergmans mest betydande verk och gick som radioföljetong innan verket gavs ut i bokform 27 november 1930. Bergman dog en dryg månad senare, 1 januari 1931. Här möter vi alltså Jonathan Borck från "Farmor och vår herre" (1921), särlingen som rymmer hemifrån och senare blir uppburen clown i USA under artistnamnet Jac Tracbac. När romanen börjar har det gått några år och farmor är död sedan närmare 20 år. Ett kusinbarn till Jac, Benjamin Borck, förmår sin morbror, patron Längsäll, att finansiera en resa till USA där han planerar att pröva lyckan och även söka upp sin kände släkting. Innan dess får läsaren via patron Längsäll lite av en resumé. Efter diverse vedermödor träffar Benjamin också Jac och tas frikostigt emot av den generöse men slutne och egenartade artisten. Benjamin möter det egendomliga menageri som huserar i clownens närmast labyrintartade bungalow, där ibland hans ex-fru Siv, sekreteraren Abel Rush (egentligen Gavenstein, son till den judiske antikvitetshandlare som Nathan Borck bestal i "Farmor och vår herre") samt en före detta löjtnant från Österrike-Ungern och därutöver en tjänarstab. Frekventa besökare är medlemmar av Tracbac-syndikatet, de personer som sköter den opraktiske Jacs affärsimperium. Efter en tid avslöjar Jac för sin släkting en djupt förborgad hemlighet och sänder honom även på ett uppdrag till Sverige som kommer att påverka många människors liv. Parallellt med detta får läsaren följa turerna kring förberedelsen av ännu en lukrativ cirkusturné men denna gång kommer Jac, i vad som kanske blir hans avsked, att ge publiken något helt annat än vad den har vant sig vid. Allt som allt en mycket stark roman om artistens villkor och om en krass kommersialism som är än mer aktuell idag. Bergman, som endast en kort tid vistades i Hollywood 1924, skildrar insiktsfullt hur en framgångsrik person kan bli fånge i sin egen bur allteftersom fler och fler personer också blir beroende av artisten ifråga. 

Och härmed avslutar jag mitt Hjalmar Bergman-projekt. 

Och så... dagens Proust!

Interiör från Le Grand Véfour (öppnad 1784) som blev en av Paris mest betydande restauranger under 1800-talet. 

På sidan 179 - 188 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras berättarens fortsatta diskussioner med Saint-Loup och hans älskarinna. Det framkommer att de båda ofta grälar och att familjens middagar kan bli pinsamma. Man går på restaurang och träffar på hovmästaren Aimé. Saint-Loups morbror, baron de Charlus, stannar utanför och söker sin släkting men på Saint-Loups uppmaning ljuger personalen för denne som far vidare. Berättarens slås av Rachels goda konversation och senare sitter de i ett enskilt rum och dricker champagne.  

Der Tod in Venedig

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är kortromanen "Der Tod in Venedig" (1910) av Thomas Mann. Jag har tidigare läst romanen på både tyska och svenska men det var nu ett tag sedan så jag tog åter ett tag med den tyska versionen och det gick betydligt lättare än sist. Mann på tyska är dock svårläst (och svåröversatt) med sitt staplande av bisatser. Det är överlag förbluffande att denna roman fick ges ut utan större reservationer från förlaget där i början av 1910-talet. Ämnet är lite pikant då det som skildrar är hur en känd författare, Gustav von Aschenbach (utseendemässigt tydligen modellerad efter kompositören Gustav Mahler), åker på semester till Venedig och blir som besatt en ung polsk pojke vid namn Tadzio. Det händer visserligen opassande men den åldrade mannen skuggar pojken och hans följe och kryssar planlöst genom staden när han inte är på stranden på Lido. Parallellt med denna berättelse noterar författaren även en rad märkliga händelser i staden då människor hastigt avreser och hotellpersonal och andra synes mindre benägna att förklara varför. En intensiv och fascinerande roman som får en abrupt upplösning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Maisons Closes (1894), Toulouse-Lautrecs skildring av interiören på en fransk bordell. 

På sidan 166 – 179 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren innan ett besök hos Madame de Villeparisis bjuds på lunch med Saint-Loup och hans älskarinna i en by utanför Paris. Till berättarens nästan chockade förvåning visar sig Saint-Loups högt värderade älskarinna vara den före detta prostituterade ”Rachel då herrens nåd” som berättaren ett antal gånger mött på bordell. Han håller dock masken och konverserar henne samtidigt som han reflekterar över hur olika människor kan värderas beroende på situation. På väg till hemmet möter Rachel två andra prostituerade med herrsällskap som först hälsar glatt men sedan drar sig tillbaka då de ser att även hon har sällskap. Rachel pratar om hur hon ska förmå Saint-Loup att dricka mindre vin.  

Dietrich Eckarts onda öga

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Dietrich Eckarts onda öga” (2009) av Per Landin. Författaren, som är filosofie doktor i tyska och väl förtrogen med Tyskands historia skildrar här i essäform sju personer som bidrog till nazismens framväxt men som idag är bortglömda, mer eller mindre. Essäerna går för övrigt utmärkt att läsa fristående för den som så önskar. Vi möter här som förste man Gustav Frenssen (1863 – 1945), populär hembygdsförfattare och ofta påtänkt för Nobelpriser vilken småningom övergav sin mer sociala hållning och blev i det närmaste rånazist under sin sista tid, något som även fördärvade hans rykte. Den en gång storsäljande författaren, vars hem Landin besöker i sin forskning, är idag ganska bortglömd. Nummer två är Moeller van den Bruck, en särling som hann ge ut en bok med titeln ”Det tredje riket” (1923) innan han två år senare jagade en kula genom sitt huvud under vistelse på mentalsjukhus. Den tredje mannen är enligt mitt tycke också den mest intressante. Ernst von Salomon (1902 – 72) var den unge kadetten och adelsmannen som precis var för ung för att delta i världskriget men som såg sin värld kollapsa 1918. Förbittrad deltog han istället i omfattande strider såsom frikårsmedlem (framför allt i Baltikum) samt deltog i mordet på Walter Rathenau 1922. Efter flera år i fängelse blev han författare och avstod i stort sett från politiska aktioner. Intressant nog blev han under sextiotalet bekant med Ulrike Meinhof och hann även se hur denna blev terrorist och fängslades precis innan han själv dog. Ernst Julius Jung (1894 - 1934) var en ärlig konservativ som skrev det sista tal som under tredje riket hölls mot regimen 1934 (han var talskrivare åt Franz von Papen) och för det mördades han under dunkla former i samband med ”de långa knivarnas natt” 30 juni 1934. Dietrich Eckart (1868 – 1923) var författaren, med mera, som på allvar upptäckte Hitler och marknadsförde honom. I en scen i boken ”Ludendorff och Kapp i Sverige” skildras hur Hitler står bredvid Eckart då de möter Kapp på väg från regeringskansliet utan att männen växlar ett ord med varandra. Eckart var något på väg ut ur Hitlers inre krets då han lämpligt nog dog av vällevnad. Oswald Spengler (1880 – 1936) är i mina ögon något malplacerad i sammanhanget då han för min del inte är vad man kan kalla ”bortglömd” och under min egen historieutbildning läste jag med god behållning hans magnum opus, ”Västerlandets undergång” (1918). Här skildras även den komiska kontrasten mellan den utåt hårde och outgrundlige filosofen och den privat så ensamme, blyge och självömkande privatmannen. Sist möter vi författaren Hans Grimms (1876 – 1959) vilken blev känd för kolonialeposet ”Folk utan rum” (1926) som skildrar tyskarnas äventyr i Afrika. Grimms var allt annat än opportunist. Han bodde i Tyskland och kritiserade regimen medan Hitler styrde men började istället försvara den efter 1945. Precis som von Salomon hade Grimms en koppling till Baader-Meinhof då han blev god vän med den unga Gudrun Ensslin även om han var död långt innan hon blev känd för tyska folket. Ensslin blev dock svärdotter till Grimms och i en bihistoria skildras även Grimms barn och barnbarn. Överlag en mycket intressant bok där några figurer var tidigare bekanta men där jag även lärde mig en del nytt samt fick ytterligare lästips.

Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”Filmnoveller” (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är mindre betydande verk som skrev som just filmmanus och inga personer från Wadköpings universum finns här med. Vet heller ej om några av verken ens blev film.

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Sagor/Nya Sagor 1919 – 27” (1954) av Hjalmar Bergman. Det är ungdomsberättelser med en klang av Oscar Wilde som utspelar sig i vitt skilda miljöer.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Karikatyr av Alfred Dreyfus under Dreyfysaffären. 

På sidan 150 – 166 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren är på väg att lämna Saint-Loups regmenete men inte hinner säga adjö till sin vän, som är ute på en biltur. Två av hans kamrater kommenterar hans byxor, gjorda av ”officerstyg”. Berättaren återvänder och skildrar en återföreningsscen med sin mormor. Han är sorgsen över att Madame de Guermantes inte har bjudit in honom. Saint-Loups försöker trösta honom med att istället vilja bjuda hem honom till en av sina kusiner, en hertiginna. Francoises dotter, som fått smak för Parislivet, fladdrar förbi. Jupien är kylig då berättaren återvänder till Paris men denne vet inte varför. Hans far beskriver hur de Norpois yttrat sig fördelaktigt om hertige de Guermantes och Madame de Villeparisis, hertigens moster. Fadern tycker berättaren borde besöka dem för att träffa intressanta människor. Slutligen beskriva hur Madame Sazerat, som berättarens föräldrar umgås med av artighet ehuru de finner henne otroligt tråkigt, plötsligt bemött föräldrarna med påtaglig kyla. Orsaken är att hon är Dreyfusard medan berättarens föräldrar inte är det.