Farmor och vår herre

 

Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Farmor och vår herre" (1921) av Hjalmar Bergman. Författaren beskrev själv romanen som "ett avsked till den borgerliga miljö ur vilken jag utgått". Vi möter här den maktfullkomliga matriarken Agnes Borck, kommen ur släkten Storm (som figurerar i "Komedier i Bergslagen" där medlemmarna rent allmänt kallas "tattare"), som via slumpen kommer att gifta in sig i en rik köpmannafamilj i Wadköping. Ätten Borck är en myllrande och mångförgrenad släkt men de olika grenarna visar sig vara svaga, liksom även Agnes egen make, Jonathan. Med hård hand styr hon sedan sin gren av släkten mot rikedom och välstånd medan de övriga grenarna går mot sin undergång. 

I början av berättelsen är Agnes Borck, allmänt kallad "farmor", en tjock gammal dam som till sist enbart har gud fader själv att prata med. Hennes credo lyder att man likt Jakob i bibeln måste fånga gud i flykten, "ruska om honom... visa honom ur landet ligger... vad bryr han sig om ett kräk som inte vet vad det vill?" Den mäktiga farmor skugga vilar över hennes man, hennes barn inklusive älsklingssonen Gabriel och slutligen också över det oäkta barnbarnet Nathan, han som en gång i tiden ska bli känd som "Clownen Jac" inför hela världen. 

I slutet av romanen ställs dock farmor i en laddad scen, i samband med den förrymde Nathans återkomst efter många år frånvaro, mot väggen av sina barn och övriga överlevande släktingar. Hon, som talar om sitt "goda minne och klara förstånd" får fråga sig om hon alltid minns rätt? Eller om hennes förstånd är klart? Även om "Farmor och vår herre" inte är en modernistisk roman så får läsaren här prov på olika synvinklar och hur olika olika människor upplever eller minns ett skeende och en situation. Agnes Borck är ett storslaget porträtt av en maktmänniska av samma sort som Markurell eller den senare skapelsen Swedenhielm. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Dreyfus-affärens upptakt då den judiske officeren Alfred Dreyfus under förödmjukande former offentligt degraderas i januari 1895. 

På sidan 420 - 441 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur vädret ändrar sig på badorten och färgerna om kvällarna ändras, särskilt vid solnedgången. Berättaren talar med hovmästaren Aimé om Dreyfus-affären. Han reflekterar över flickan vars efternamn han fått höra är "Simonet". Han går på restaurang där zigenare spelar och intar en alkoholindränkt kvällsvard med Saint-Loup. Kvinnorna i lokalen skvallrar om denne. Berättaren iakttar hur rätter bärs in och middagen till sist avslutas. Han sover därefter tungt långt in på eftermiddagen dagen därpå. 

Herr von Hancken

 

I ett brev till vännen Hans Larsson 21 februari 1922 skriver Hjalmar Bergman: "Mina tre sista böcker ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek och familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått". Många bedömare menar för övrigt att dessa tre romaner är några av Bergmans yppersta. "Herr von Hancken" är på ytan en dråplig eskapad från sommaren 1806, berättad av den nu åldrade Bror Benjamin Carlander som även har någon koppling till kända Wadköping-släkter såson Rygelius. 

I berättelsens dåtid är han en helt ung man som drar sig fram som underbetald informator åt den enormt tjocke och enfaldige "Adolphen", son till romanens titelfigur. Herr von Hancken är i hela trakten ökänd för sin kverulantiska personlighet. Han har aldrig blivit befordrad, hans karriär har generellt saboterats, ingen har tagit honom på allvar, och så vidare. Sommaren 1806 ska han för sin hälsas skull åka till brunnsorten Iglinge och det är på vägen dit och efter ankomsten som en rad märkliga händelser sker. Med på resan är von Hanckens bedagade hustru, dottern Nora, sonen Adolphen samt informatorn. I hemlighet är Carlander även förälskad i Nora. 

På vägen möter man en enorm men vältalig mamsell från Karlstad liksom den somnambule köpmannen Tomson och en märklig äventyrare i sällskap en vicomtesse med namnet di Rocca di Antiqua. Eller är hon bara en vanlig Karlsson från Göteborg? Alla dessa personer, som också hamnar på brunnsorten, kommer att påverka familjens öden. 

Familjen är till en början utfrusna av ortens övriga societet men hamnar senare i händelsernas centrum då von Hancken först förbereder att välkomna kungen och en tid efter istället utropar en "fri republik" på den lilla orten. Allt kulminerar sedan i den scen där von Hancken avsäger sig den grevekrona som borde tillkommit honom. Berättelsen kan läsas som dråplig skröna centrerad kring en originell man men kan också ses som en djupt tragisk framställning där i en i grunden misslyckas människa till sist ser sig själv som han verkligen är. Läsaren får själv döma. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fransk badstrand i slutet av 1800-talet. 

På sidan 400 - 420 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur Saint-Loups älskarinna skådespelerskan gör fiasko inför ett antal förnäma gäster vilket endast skärper hans förakt inför societeten. Saint-Loups ständiga telegraferande och hans oro kring denna relation skildras. En episod där berättaren gör sig rolig över att hans mormor vill fotografera sig följer. Hans längtan efter flickor generellt beskrivs. Därefter en lång utvikningen där han ser Albertine och hennes märkligt utstyrda vänner på stranden och önskar bli en av dem. Han återvänder till hotellet och reflekterat över personalens förändrade attityd till honom och hans familj under vistelsen liksom över "Liftens" önskan om att inte framhäva att han är en tjänare. Till sist noterar berättaren att dagarna blir kortare och att säsongen går mot sitt slut. 

Markurells i Wadköping

 

Den artonde boken som jag läst ut i år blev "Markurells i Wadköping" (1919) av Hjalmar Bergman. Boken börjar intressant nog bara tre månader efter slutet i föregångaren "En döds memoarer", 6 juni 1913, men har ett betydligt ljusare anslag. Romanen är generellt en komisk småstadsidyll som också blev en välförtjänst framgång för Bergman. Berättelsen utspelar sig bara under denna enda ödesdigra 6 juni 1913, en dag som kunde ha största många i den lilla staden i olycka. Under de ofta komiska skildringarna finns naturligtvis också tragik. I centrum står värdshusvärden och affärsmannen Harald Hilding Markurell vars stora glädje här i livet, utöver pengar, är sonen Johan. Just denna dag ska Johan med visst besvär försöka ta examen och hans far gör allt han kan för att hjälpa sonen på vägen. Det blir dock många utvikningar och tillbakablickar under berättelsens gång. Den grovhuggne och i staden illa sedde herr Markurell ställs i bjärt kontrast till sin motståndare, den aristokratiske häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche. Båda männen har vackra hustrur men det är i övrigt nästan det ena som förenar den imposanta fru Markurell och den svalt eleganta fru de Lorche. Berättelsen når sin kulmen i början av kvällen innan lugnet till sist kan lägga sig. I denna volym ingår även en teaterversion av berättelsen, något omstuvad men med i stort sett samma handling, samt den lilla novellen "Herr Markurells död" som väl skildrar vad den heter. Kontrasten mot den tunga "En döds memoarer" är slående och Bergman visar att han kan skriva lätt men samtidigt elegant och läsvärt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Baron Guy de Rothschild (1909 - 2007), en av de mer intressanta representanterna för den franska judenheten. 

På sidan 381 - 400 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras ingående familjen Blochs hushåll och dess ganska vulgära men även vältaliga jargong med Bloch Senior i spetsen. Därefter sägs något om Francoises chock då hon inser att Saint-Loup är republikan. Slutligen sägs något om Saint-Loups älskarinna, en skådespelerska som allmänheten betraktar som vulgär.

En döds memoarer

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "En döds memoarer" (1918) av Hjalmar Bergman. Denna roman, en av författarens mest svartsynta, skildrar två grenar av samma släkt och deras bittra kam. Berättelsen rör sig från tiden precis efter mordet på Gustav III i mars 1792, då greve Arnfelt vid norska gränsen mördas på order av sin oäkta son Fält vilken senare tar namnet Arnberg, fram till mars 1913 då medlemmar i de båda ätterna iscensätter en grotesk gestaltning av den ödesdigra maskeradbalen. 

Den äkta sonen till den mördade greve Arnfelt är för övrigt den utfattige och demoniske "frönsagreven" som dyker upp i "Mor i Sutre". Efterhand går det dock åter bättre för den grevliga ätten vilken istället orsakar sina släktingar Arnberg vissa olyckor. Berättaren Jan Arnberg skildrar hur hans far, den optimistiske men naive uppfinnaren Johan Arnberg, kämpar hela sitt liv för att kunna köpa tillbaka familjens gods. Själv ser han med viss distans hur hans släkt ofta förgäves försöker uppnå sina mål. 

Det blir även märkliga turer i USA där den hederlige Johan Arnberg finner att hans namn används i samband med medicinska bedrägerier och vi möter här åter Bergmans misstro mot det "amerikanska", den krassa kommersialismen i kombination med hycklande religiositet. I bakgrunden till skildringarna från såväl USA som Hamburg finns även lugnare scener i hemstaden W, senare Wadköping. Genomgående tema är arvsynd, förtidig själslig död och även vissa övernaturliga inslag då det ofta kan tolkas som att döda personer åter dyker upp i handlingen, lätt maskerade. 

Överlag en mycket stark och intressant bok men kanske inte helt lättsmält. Efter denna djupdykning ner i mörkret skulle Bergman därefter slå om tonläget i något ljusare riktning i och med den stora genombrottsromanen "Markurells i Wadköping", vilken inledes bara tre månader efter kulmen på händelserna i "En döds memoarer". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Drottningens by" (1783), en skapelse av Marie Antoinette som Baron Charlus omtalar med visst löje. 

På sidan 268 – 81 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras hur mormodern blir intagen av Baron Charlus och dennes personlighet skildras i detalj, exempelvis hans finkänsliga åsikter om konst som mormodern och berättaren anser som ”kvinnliga”. Han bjuder in berättaren och dennes mormor på te och är mycket vänlig mot berättaren på hotellet då denne har gått och lagt sig och baronen kommer förbi för att prata samt lånar berättaren en bok av Bergotte. På tebjudningen låtsas baronen dock inte om att han bjudit in gästerna och är dagen efter ganska brysk, rentav en smula handgriplig, mot berättaren innan han sedan lämnar hotellet. 

Sixties Rock

 

Den sextonde boken som jag har läst ut i år är "Sixties Rock" av Michael Hicks (1999). Det är en liten bok (så tunn att jag med vänsterhanden läste ut den samma dag som jag fick den på posten) med fokus på sextiotalets garagerock och psykedeliska rock. Det är en ganska torr och teoretisk bok som dock på ett intelligent vis försöker ringa in vad som definierade periodens garagerock och psykedeliska rock. Vi får kapitel om sångstil, gitarrspel, essäer om låtarna "Hey Joe" och "Light My Fire", de egenskaper som var lika för psykedeliska band samt lite om hur man avslutar en låt. Bör med fördel läsas av den som är musikaliskt skolad eftersom analyser av ackordföljder och liknande tyvärr var bortkastade på en lekman som mig. Torr men ändå lite intressant, som sagt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ett nummer av den europeiska adelskalendern, Almanach de Gotha, som gavs ut 1763 - 1944. 

På sidan 252 – 68 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; kommer en lång utveckling om dygden och hur den yttrar sig hos vissa personer. Berättaren diskuterar Blochs ouppfostrade sett och hans dennes far introduceras i handlingen. Saint-Loup väntar på besök av en morbror. Berättaren ser en man betrakta honom intensivt utanför hotellet och får senare veta att det är berättarens morbror, baron de Charlus. Madame de Villeparisis avslöjas också som en Guermantes, liksom Charlus. Lite diskussioner om släktens relationer följer.

Sju världars herre

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Sju världars herre" (1962) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den första av tre delar i en monumental biografi över Hjalmar Bergman som även blev något av ett standardverk tillsammans med sina två uppföljare. Jag läste böckerna för 25 år sedan och de grep mig starkt så det var nu dags att läsa om dem. Linder, som hade god hjälp av Bergmans änka Stina (även om det senare skar sig lite mellan dem då hon tyckte att han avslöjade lite väl pikanta detaljer om maken) och ett mycket väldokumenterat författarskap med rikt arkivmaterial. Vi följer den unga Hjalmar från födelsen i Örebro 1883 via studier och studentexamen samt de första trevande försöken som författare. I bakgrunden finns alltid den mäktige fadern, bankdirektören, som även bisträckte sin son med pengar och annan hjälp i och med att hans genombrott lät vänta på sig. Fadern dog 1915 och fick därmed aldrig riktigt uppleva sonens kommersiella genombrott som kom mot slutet av 10-talet. Vi följer Bergman fram till slutet av första världskriget och nyckelromanen "En döds memoarer". Den människa som möter oss är en mycket komplicerad varelse präglad av rastlöshet, främlingskap och perioder av depression som avlöstes av intensivt kreativa stunder. Man inser att Bergmans fru Stina, kommen ur en känd teaterfamilj, bör ha haft en ängels tålamod. Mot slutet av boken är dock Bergman ännu en ganska välfungerande person som nu börjar kunna skörda frukterna av sitt författarskap. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Prins Antoine Bibesco (1878 - 1951), en av flera förebilder för Robert de Saint-Loup. 

På sidan 338 - 52 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", blir berättaren bekant med den unge aristokraten Robert de Saint-Loup som först ger ett högdraget intryck men som bakom denna fasad visar sig vara en person med en nästan rörande omsorg om sin närmaste omgivning. Vännen Blochs myllrande familj dyker också upp på slutet. 

Friarna på Rockenäs och annan dramatik

 

Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är en volym i Hjalmar Bergmans samlade skrifter (1952) som innehåller fyra mer lättsamma skådespel. Två av dessa, "Friarna på Rockenäs" och "Lodolezzi sjunger" lyckades rentav komma bort under skapandets gång och återupptäcktes först på 1950-talet! Trots min stora förkärlek för Bergman får jag medge att det är fyra pjäser som varierar på en skala från "ganska lättviktigt" till "mycket lättviktigt". Första dramat, "Ett experiment", är ett stycke inspirerat av George Bernhard Shaw och handlar om hur en man ur underklassen släpps in hos en fin familj som en del av ett experiment som slutar i relativt fiasko. "Friarna på Rockenäs" är något av ett lustspel med lite mörka undertoner som handlar om den vackra fröken Helena på godset Rockenäs och hennes metod för att avslöja sina påträngande friares motiv. Tredje stycket, "Lodolezzi sjunger", handlar om en operasångerska som slutat uppträda sedan hon gift sig med en kunglighet. Hon saknar dock scenen och beslutar sig för en comeback. Lite av Bergmans fascination och förakt för nöjesindustrin figurerar även i handlingen. Den judiske teaterimpressarion Isaac skulle förmodligen inte så lätt kunna göras på en scen idag, trots att figuren är ganska sympatisk. Avslutande stycket, "Skandalskrivaren", är en pjäs som utspelar sig i tidningsmiljö och det känns även som om Bergman senare lånade delar av handlingen till "Swedenhielms" då det handlar om ärlighet ställd mot falskhet. Liksom i många andra av Bergmans komiska verk finns alltid mörka undertoner och en berättelse som med några små förskjutningar skulle kunna bli tragedi. En del rappa repliker. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: François-René de Chateaubriand (1768 - 1848), fransk författare som Madame de Villeparisis från sin ungdom minns som inställsam och lögnaktig. 

På sidan 223 - 238 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras ett besök vid kyrkan i Balbec. Berättaren ber en lokal flicka leta upp Madame de Villeparisis vagn då han inte hittar i området. Madame de Villeparisis berättar flera historier från sin ungdom om kända författare, bland andra Chateaubriand, Hugo och Musset. Vi möter efter resan den tjocka hertiginnan de la Rochefoucauld. Berättaren ska träffa en släkting till Madame de Villeparisis men på grund av sjukdom dyker denne aldrig upp.