Der Tod in Venedig

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är kortromanen "Der Tod in Venedig" (1910) av Thomas Mann. Jag har tidigare läst romanen på både tyska och svenska men det var nu ett tag sedan så jag tog åter ett tag med den tyska versionen och det gick betydligt lättare än sist. Mann på tyska är dock svårläst (och svåröversatt) med sitt staplande av bisatser. Det är överlag förbluffande att denna roman fick ges ut utan större reservationer från förlaget där i början av 1910-talet. Ämnet är lite pikant då det som skildrar är hur en känd författare, Gustav von Aschenbach (utseendemässigt tydligen modellerad efter kompositören Gustav Mahler), åker på semester till Venedig och blir som besatt en ung polsk pojke vid namn Tadzio. Det händer visserligen opassande men den åldrade mannen skuggar pojken och hans följe och kryssar planlöst genom staden när han inte är på stranden på Lido. Parallellt med denna berättelse noterar författaren även en rad märkliga händelser i staden då människor hastigt avreser och hotellpersonal och andra synes mindre benägna att förklara varför. En intensiv och fascinerande roman som får en abrupt upplösning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Maisons Closes (1894), Toulouse-Lautrecs skildring av interiören på en fransk bordell. 

På sidan 166 – 179 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren innan ett besök hos Madame de Villeparisis bjuds på lunch med Saint-Loup och hans älskarinna i en by utanför Paris. Till berättarens nästan chockade förvåning visar sig Saint-Loups högt värderade älskarinna vara den före detta prostituterade ”Rachel då herrens nåd” som berättaren ett antal gånger mött på bordell. Han håller dock masken och konverserar henne samtidigt som han reflekterar över hur olika människor kan värderas beroende på situation. På väg till hemmet möter Rachel två andra prostituerade med herrsällskap som först hälsar glatt men sedan drar sig tillbaka då de ser att även hon har sällskap. Rachel pratar om hur hon ska förmå Saint-Loup att dricka mindre vin.  

Dietrich Eckarts onda öga

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Dietrich Eckarts onda öga” (2009) av Per Landin. Författaren, som är filosofie doktor i tyska och väl förtrogen med Tyskands historia skildrar här i essäform sju personer som bidrog till nazismens framväxt men som idag är bortglömda, mer eller mindre. Essäerna går för övrigt utmärkt att läsa fristående för den som så önskar. Vi möter här som förste man Gustav Frenssen (1863 – 1945), populär hembygdsförfattare och ofta påtänkt för Nobelpriser vilken småningom övergav sin mer sociala hållning och blev i det närmaste rånazist under sin sista tid, något som även fördärvade hans rykte. Den en gång storsäljande författaren, vars hem Landin besöker i sin forskning, är idag ganska bortglömd. Nummer två är Moeller van den Bruck, en särling som hann ge ut en bok med titeln ”Det tredje riket” (1923) innan han två år senare jagade en kula genom sitt huvud under vistelse på mentalsjukhus. Den tredje mannen är enligt mitt tycke också den mest intressante. Ernst von Salomon (1902 – 72) var den unge kadetten och adelsmannen som precis var för ung för att delta i världskriget men som såg sin värld kollapsa 1918. Förbittrad deltog han istället i omfattande strider såsom frikårsmedlem (framför allt i Baltikum) samt deltog i mordet på Walter Rathenau 1922. Efter flera år i fängelse blev han författare och avstod i stort sett från politiska aktioner. Intressant nog blev han under sextiotalet bekant med Ulrike Meinhof och hann även se hur denna blev terrorist och fängslades precis innan han själv dog. Ernst Julius Jung (1894 - 1934) var en ärlig konservativ som skrev det sista tal som under tredje riket hölls mot regimen 1934 (han var talskrivare åt Franz von Papen) och för det mördades han under dunkla former i samband med ”de långa knivarnas natt” 30 juni 1934. Dietrich Eckart (1868 – 1923) var författaren, med mera, som på allvar upptäckte Hitler och marknadsförde honom. I en scen i boken ”Ludendorff och Kapp i Sverige” skildras hur Hitler står bredvid Eckart då de möter Kapp på väg från regeringskansliet utan att männen växlar ett ord med varandra. Eckart var något på väg ut ur Hitlers inre krets då han lämpligt nog dog av vällevnad. Oswald Spengler (1880 – 1936) är i mina ögon något malplacerad i sammanhanget då han för min del inte är vad man kan kalla ”bortglömd” och under min egen historieutbildning läste jag med god behållning hans magnum opus, ”Västerlandets undergång” (1918). Här skildras även den komiska kontrasten mellan den utåt hårde och outgrundlige filosofen och den privat så ensamme, blyge och självömkande privatmannen. Sist möter vi författaren Hans Grimms (1876 – 1959) vilken blev känd för kolonialeposet ”Folk utan rum” (1926) som skildrar tyskarnas äventyr i Afrika. Grimms var allt annat än opportunist. Han bodde i Tyskland och kritiserade regimen medan Hitler styrde men började istället försvara den efter 1945. Precis som von Salomon hade Grimms en koppling till Baader-Meinhof då han blev god vän med den unga Gudrun Ensslin även om han var död långt innan hon blev känd för tyska folket. Ensslin blev dock svärdotter till Grimms och i en bihistoria skildras även Grimms barn och barnbarn. Överlag en mycket intressant bok där några figurer var tidigare bekanta men där jag även lärde mig en del nytt samt fick ytterligare lästips.

Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”Filmnoveller” (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är mindre betydande verk som skrev som just filmmanus och inga personer från Wadköpings universum finns här med. Vet heller ej om några av verken ens blev film.

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Sagor/Nya Sagor 1919 – 27” (1954) av Hjalmar Bergman. Det är ungdomsberättelser med en klang av Oscar Wilde som utspelar sig i vitt skilda miljöer.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Karikatyr av Alfred Dreyfus under Dreyfysaffären. 

På sidan 150 – 166 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren är på väg att lämna Saint-Loups regmenete men inte hinner säga adjö till sin vän, som är ute på en biltur. Två av hans kamrater kommenterar hans byxor, gjorda av ”officerstyg”. Berättaren återvänder och skildrar en återföreningsscen med sin mormor. Han är sorgsen över att Madame de Guermantes inte har bjudit in honom. Saint-Loups försöker trösta honom med att istället vilja bjuda hem honom till en av sina kusiner, en hertiginna. Francoises dotter, som fått smak för Parislivet, fladdrar förbi. Jupien är kylig då berättaren återvänder till Paris men denne vet inte varför. Hans far beskriver hur de Norpois yttrat sig fördelaktigt om hertige de Guermantes och Madame de Villeparisis, hertigens moster. Fadern tycker berättaren borde besöka dem för att träffa intressanta människor. Slutligen beskriva hur Madame Sazerat, som berättarens föräldrar umgås med av artighet ehuru de finner henne otroligt tråkigt, plötsligt bemött föräldrarna med påtaglig kyla. Orsaken är att hon är Dreyfusard medan berättarens föräldrar inte är det.

Mansfantasier

 

De trettiofjärde och trettiofemte böckerna som jag har läst ut i år är "Mansfantasier" I - II (1977) av Klaus Theweleit. Det mycket omfattande verket var från början Theweleits doktorsavhandling vilken alltså även gavs ut i en något mer populariserad variant. Theweleit skildras fascismens rötter i och med en närläsning av den tyska frikårslitteraturen. Frikårerna var privatarméer som drog genom Tyskland under perioden 1919 till 1923 innan rörelsen avklingade något och även sögs upp av nazisterna. Theweleit går igenom böcker, brev och andra skriftliga källor i ett försök att ringa in vissa aspekter av frikåristernas tankevärld. Första bandet ägnas nästan helt åt synen på manligt och kvinnligt och Theweleit blottar en mycket homosocial värld där författarna kan lägga ut texten om minsta lilla stridskamrat med namn och allt men bara omnämner sin fru som "min hustru". Frikåristernas svartvita värld, med kontrasterna mellan "vita jungfru" och "bösskärringar" eller "röda horor" beskrivs också. Överlag möter vi män som, trots att de upplevt blodiga krig, ter sig nästan förskrämda inför kvinnor och inte minst sexuellt utlevande kvinnor. Andra bandet tar upp saker so synen på hygien, homosexualitet och världen överlag. En skrämmande men även fascinerande läsning där igenkänningsfaktorn är hög ända fram till vår egen tid. 

Och så... dagens Prosut!

Ovan: Napoleon III, fotografi från 1850-talet. 

På sidan 129 - 150 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar författaren fortsatt umgänget med Saint-Loup och dennes besvär med sin älskarinna. Berättaren försöker med lite vita lögner få Saint-Loup att bjuda hem denne till sin faster, hertiginnan de Guermantes. Därefter följer en lång utläggning om Saint-Loups kapten, furst Borodino, som är kommen ur andra kejsardömet och ingift släkting till Napoleon III. Berättaren är på middag hos fursten och iakttar skillnader mellan den gamla aristokratin och den nyare som kom fram under just Napoleon III. Berättaren ringer till sin mormor och beskriver sin fascination inför telefonen. 

Statsministermordet

 Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "Statsministermordet" (2022) av Hans-Gunnar Axberger, specialist på författningsfrågor samt även medlem i den granskningskommission som verkade i slutet av nittiotalet. Axberger har ställt sig frågan "varför hittades inte Olof Palmes mördare". Även om han helt ödmjukt avstått från att trycka på det så har han därmed i realiteten även skrivit den första(?) fullständiga historiken över Palmeutredningen, från 1 mars 1986 och fram till slutet 10 juni 2020. Jag kan rentav säga att den som inte vet ett dugg om Palmemordet och dess följder kan med fördel läsa enbart denna bok. 

Själva mordet klaras summariskt av på sexton sidor varefter resten av de omkring 370 sidorna handlar om utredningen. Dock får även jag en del ny fakta angående själva mordet, såsom det faktum att det första polisbefäl som kom till platsen blev så chockad då han såg vem offret var att han satt sig i en bil och inte kunde beordra sina underlydande, som därmed fick improvisera. Axberger kommer, angående allt tal om poliskonspirationer, fram till samma slutsats som jag själv mer och mer tänkt på ju mer jag satt mig in i mordnatten: Polisens handfallenhet berodde inte på konspiration eller avsiktligt sabotage utan var ett resultat av ren och skär chock och förstämning i ett idylliskt land som inte haft ett poliskt mord på århundraden. Och just denna chockverkan spelade mördaren i händerna eftersom han lätt kom undan för att aldrig mer ses. 

Mycket av det som följer är saker jag minns från min ungdom. Den till synes så handlingskraftige Hans Holmér (som Axberger ändå ger visst beröm för att han ändå "gjorde" något när andra var just handlingsförlamade) som dock låg i idelig konflikt med flera åklagare och som även mer och mer fokuserade på det långsökta PKK-spåret innan han avgick 5 mars 1987. Den dröjde in på 1988 innan en ny spaningsledare, Hans Ölvebro, tillträdde. I mellantiden skildrar Axberger den så kallade Ebbe Carlsson-affären vilken jag själv minns som något av en nästintill komisk händelse från ungdomens nyhetsflöde. I verkligheten var det dock allvarligt då en i grunden obehörig person som Ebbe Carlsson, Hans Holmérs vän och förtrogne, lyckades få resurser från polisen för privatspaning. Allt kulminerade i de för äldre svenskar ökända KU-förhören sommaren 1988 där Anders Björck (M) gav den arrogante Carl Lidbom (SAP) en reprimand. 

Axberger påpekar även att den organiserade men något strame Ölvebro faktiskt nådde ett genombrott i och med arresteringen av Christer Pettersson. Lite mer översiktligt skildras utredningsgruppens fortsatta fixering vid Pettersson även då denne frikänts och hur luften lite grann gick ur gruppen i samband med att en ansökan om resning avslogs 1998, ungefär samtidigt som Ölvebro avgick på grund av konflikter med sin egen personal. 1999 lade även granskningskommissionen, där Axberger själv ingick, fram ett kritiskt betänkande. 

De sista tjugo åren skildras också med lätt hand men det beror rimligen på att det inte hände så mycket fram till dess att den siste åklagaren i Palmegruppen, Krister Peterson, tillträdde 2018. Denne optimistiske man lovade ett genombrott via ett rejält omtag. Presskonferensen 10 juni 2020, där den sedan länge avlidne Stig Engström utpekades som mördare, blev för Axberger liksom för en stor del av svenska folket något av antiklimax. Utredningen kom i samband med detta att läggas ner och det är imponerande hur den förvisso påläste Axberger på två år kunde skriva en historik över hela den 34 år långa utredningen. 

Axberger intresserar sig inte främst för vem som är mördaren utan skildrar alltså utredningen. Även om han uttrycker viss beundran för Mikael Pettersson, journalisten som skrev boken "Den osannolike mördaren", så går han även i polemik med en del av dennes påpekanden och ställer en rad problematiska frågor kring Stig Engström. Axberger verkar mena att Engström troligen befann sig i den vid det här laget ganska stora folkmassa som samlats kring mordplatsen och att han mycket väl kan ha sett "mannen i den blå täckjackan" inne på tunnelgatan, vilket åklagare Peterson gjorde ett stort nummer av under sin sista presskonferens. Axberger säger även att "många ser Christer A som huvudmisstänkt". 

Efter att ha läst boken är jag själv än mer övertygad om att "Christer A", Christer Andersson, är Palmes mördare då indiciekedjan är mycket starkare än Engströms förutom det faktum att Engström bevisligen befann sig nära mordplatsen. Men just faktorerna Palmehatare, skicklig skytt, innehavare av både rätt pistol och rätt ammunition (det senare något han ljög om inför polisen), ruinerad efter börsfall på förmiddagen 28 februari 1986, boende ganska nära biografen Grand samt även dennes märkliga självmord 2008 gör att jag utan att darra på manschetten hypotetiskt kan anse Christer Andersson som den bäste kandidaten. Vilket för min del innebär att jag lagt Palmemordet till handlingarna även om det ännu är intressant läsa om olika synvinklar. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Officeren Alfred Dreyfus degraderas i en förnedrande ceremoni 1895. 

På sidan 111 - 129 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras berättarens samtal med Saint-Loup och dennes vänner. Man talar om Dreyfusaffären, om Stendhal och om litteratur samt om krigshistoria och om berömda slag. Berättaren noterar att Saint-Loup efter ett par dagar tagit till sig ett par välformulerade kommentarer från berättaren och verkar tro att han själv har kommit på dem.