Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Korset" (1982) av Lars Molin, en 40 år gammal bok som fått en viss aktualitet. Boken börjar med att en ung flicka, död i en överdos heroin, begravs. Hennes far, elektrikern Birger Brännström, börjar i sin förtvivlan hämnas på de företrädesvis utländska langare som har del i hans dotters död genom att korsfästa dem på offentliga platser. Dessa, även för luttrade poliser och journalister, chockerande händelser sätter därefter igång en händelsekedja.
Brotten utreds av den ambitiöse och nästintill asketiske polisen Jörgen Wennström, vars team kallas "intelligenta gruppen" av spydiga kollegor. Wennström uppmärksammas av regeringens starke man, den nationalistiske och religiöse justitieministern Lööf. Denne inviger Wennström i sina planer där en rad planerade aktioner med olika faser ska mynna ut i vad som vagt kallas "Fas IV".
Samtidigt med utredningen och Lööfs dunkla planer får vi följa makarna Birger och Ejvor Brännström och hur de på ett rörande vis försöka finna någon form av ny lycka efter dotterns död. Parallellt med detta kan läsaren även följa en spirande förälskelse mellan polisen Jörgen och den ensamma prästen Ulla, som begravde Eva-Marie Brännström.
Ehuru skriven 1982 och alltså förlagd till sommaren 1983 så har denna en rad kusliga paralleller till Sverige av 1983 och den våldsvåg som följer, parallellt med skarpa motsättningar mellan svenskar och invandrare, bär vissa likheter med Sverige år 2023. Lars Molin, de store dramatikern, regissören och författaren, har varit död länge (sedan 1999) men jag undrar vad han hade haft att säga om utvecklingen jämfört med hans gamla roman (som även blev TV-serie).
Och så... dagens Proust!
.jpg)
På sidan 316 - 30 i tredje delen, "Kring Guermantes", förklarar Madame de Villeparisis att Baron de Charlus ändå glömt sin begäran om att berättaren ska vänta på honom och går. Baronen hinner upp honom och är arg och snäsig för den sakens skull. De båda männen promenerar på gatan och baronen väntar med att ropa på en droska till dess att han har funnit en i hans smak. Charlus pratar om hur han vill lärare berättaren en massa saker men det kräver att de träffas ofta och det bereder egentligen inte Charlus någon större glädje. Berättaren pratar om Bloch och baronen, som är trots allt är Dreyfusard, fäller några grova och nästan chockerande antisemitiska uttalanden. Därefter pratar han om släkten de Villeparisis där namnen från början är taget och inte har någon koppling till nu levande aristokrati. Baronen ropar in en droska men då kusken verkar berusad tar han själv tyglarna.
