Efter att jag har läst Jon Savages bok om 1966 så kunde jag givetvis inte låta bli att hoppa fram fem år i tiden för att ta del av David Hepworths krönika över 1971. Den stora svagheten i framställningen är förstås (vilket både Savage och Hepworth dock öppet erkänner) att de båda talar i egen sak, så att säga. Eller för sin egen generation och deras favoritskivor. Precis som Savage skriver om hur han lyfter fram favoriter från ungdomsåren så hyller Hepworth ogenerat musikåret 1971 (han var då 21) och skriver i förordet (kanske med en glimt i ögat): "Jag har rätt". Det hindrar dock inte att det är en väldigt trevlig framställning av det onekligen fantastiska musikåret 1971 och de skivor som kom ut och de artister som dominerade men som också var helt okända i samtiden för att senare istället få postum berömmelse (Velvet Underground, Nick Drake). Vi får oss till livs ett antal anekdoter om exempelvis Slades och David Bowies väg till berömmelsen, om den lite blyga Carole King som fick en helt oväntad megasuccé med "Tapestry", om relationen till hennes kollegor Joni Mitchell och James Taylor och hela trubadurscenen där i början av 70-talet. Cat Stevens, Rod Stewart och Elton John fladdrar förbi. Mycket fokus ligger förstås på Rolling Stones och det blir en ganska oförglömlig skildring av Micks och Biancas bröllop i Frankrike. Den stora skillnaden mot Savage, som enbart använde sig av samtidskällor och så gott som helt undvek kommentarer om vad som sedan hände, är att Hepworth just kommenterar senare utveckling (eller inte) hos en artist eller grupp. Ibland konstaterar han förstås att ingen hade väntat sig att det skulle bli si eller så. Han noterar hur Nick Drakes hela berömmelse är postum. Han var så gott som helt okänd vid sin död 1974 och förblev så långt in på 80-talet. Led Zeppelin hade förstås ingen aning om hur de skulle påverka branschen, inte heller The Who. Stones hade kanske någon hum men hade nog inte trott att de skulle vara aktiva över 40 år efter den period som skildras i boken. Utan att jag i grunden upprepar vad som står i boken så kan jag egentligen bara rekommendera den. Och onekligen har Hepworth rätt i en sak: 1971 kastar en mycket, mycket lång skugga. Det är ju med viss tillfredsställelse som han konstaterar att det inte var Muse eller Coldplay som fick avsluta OS i London 2012 utan The Who med "Baba O'Riley".
