Kejsarens arvtagare

 Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare" (1982) av Ragnar Svanström. Boken är en uppföljare till hans fem år tidigare utgivna "Kejsaren" och skildrar i stort sett Weimarrepublikens historia. Svanström betonar ödmjukt att han gör nedslag i de dryga 14 åren och en hel del fokus ligger på kultur och olika författare eller film- och teaterpersonligheter. Berättelsen börjar med att den dagboksskrivande greve Harry Kessler står på julaftonskvällen 1918 och dystert betraktar det tomma och sönderskjutna slottet och det hela slutar med att republiken går mot sin undergång med då den intrigerande von Papen förmår Hindenburg att utse Hitler till regeringsbildare 1933. 

Hitler är annars en marginell figur i denna skildring och istället möter vi gestalter som Kurt Tucholsky, Ernst Jünger, Käthe Kollwitz, Rosa Luxemburg, Thomas Mann och många fler. Utöver kulturpersonligheter och de politiker som försökte bära upp republiken (män som Ebert, Rathenau eller framför allt Gustav Stresemann) skildras jämte representanter för den gamla regimen såsom general Hans von Seeckt eller presidenten von Hindenburg. Ett kapitel ägnas åt den judendom som skulle försvinna bara några år senare. Det är spännande och lättläst även om man vet hur det hela kommer att sluta. Via brev, dagböcker och romaner kommer vi Weimarrepubliken och dess människor nära. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 301 - 16 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur konversationen fortsätter. Berättaren får höra att de Norpois beskrivit honom som "inställsam hysteriker" men låtsas inte om något. Han försöker hindra Baron de Charlus från att ta sin hatt på grund av okunskap. Baronen ber att senare få tala med honom. Saint-Loup gör sig beredd att bryta upp och ska besöka Rachel med ett dyrbart smycke som han vill ge henne. Berättaren gör sig därefter också beredd att bryta upp. 

Kejsaren

 

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är "Kejsaren" (1977) av Ragnar Svanström. Jag tror att jag tidigare har läst den tre gånger, men jag behövde friska upp minnet. Vet att jag lånade den någon gång på nittiotalet och senare hittade jag den i min framlidne farfars bibliotek och med farmors goda minne fick jag med mig boken som permanent lån. Ragnar Svanström var en historiker som ursprungligen var assistent till den legendariske historikern Carl Grimberg (Svenska folkets underbara öden). Han blev dock senare en helt självständig författare med ett antal populärt hållna historiska verk på sin meritlista. 

"Kejsaren" är en form av biografi över Wilhelm II, den siste tyske kejsaren. Svanström skriver i en essäartad stil där nästan varje kapitel kan läsas för sig men han följer likväl Wilhelm från det att han föds i Berlin 1859 till dess att han dör i exil på slottet Doorn utanför Utrecht 1941. Här skildras Wilhelms ungdom, hans förkrympta arm, relationen till modern och mormodern Viktoria (de hade samma namn), faderns död efter 99 dagar som kejsare, Bismacks avskedande, diplomatiska blunder under perioden 1890 - 1914 samt Tysklands inringande, hovskandaler och slutligen urladdningen i och med världskriget 1914. 

Den till det yttre så mäktige Wilhelm förmår inte på minsta vis hindra världskriget och hans ställs alltmer åt sidan under kriget innan han till sist nesligen tvingas lämna Tyskland för Nederländerna om morgonen 10 november 1918. Han lever därefter, svårt kringskuren, på godset Doorn där han även avlider sommaren 1941. Överlag en lärd och mycket lättläst framställning av den siste tyske monarkens liv och jag har ännu god behållning av den vid en fjärde omläsning. Rekommenderas starkt för den som är intresserad av tysk nittonhundratalshistoria. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Academie Francaise. 

På sidan 290 - 301 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur den tyske fursten, efter en tids sjukdom, slutligen förmår de Norpois att rekommendera honom till akademien. Han ska för den skull besöka Madame de Villeparisis och berättaren knyter därmed ihop säcken genom att förklara varför han är där denna kväll. Därefter skildras något om Baron de Charlus ankomst och dennes beteende och dominerande personlighet. 

Die Geächteten

 

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Die Geächteten" (1930) av Ernst von Salomon. Det är en ganska anmärkningsvärd och även lömsk bok som tog mig lite tid att läsa då den är skriven på en tyska som är både ålderdomlig och ibland även särpräglad rent stilistiskt (vilket von Salomons engelske översättare påpekar i en text jag kom över). 

Ernst von Salomon (1902 - 72) var en ung officerskadett i norra Tyskland, kommen ur en adelsfamilj, som trots krig såg fram emot en evigt gyllene eftermiddag såsom tillhörande landets ledande skikt. Allt detta faller samman i bokens första kapitel som utspelar sig den kaotiska novembermånaden 1918. Von Salomon ser hur matroser tar över staden. han får stryk då han försöker hindra en mobb från att slita av honom epåletterna, monarkin faller och revolutionen är ett faktum. 

Efter en tid i sin hemstad, då han i en laddad scen ser de utmattade och slitna frontsoldaterna återvända, tar han värvning i en frikår och får därefter uppleva en rad nyckelhändelser under den första efterkrigstiden. Han är med vid julstriderna utanför kejserliga slottet i december 1918, han är med och slår ner spartakistupproret i januari 1919, han skyddar parlamentet i Weimar i februari 1919. Därefter tillbringar han större delen av året i Baltikum där han och hans förband strider med olika baltiska trupper men även med bolsjeviker. Till sist måste dock hans trupp återvända till Tyskland. 

Han deltar sedan även i Kapp-kuppen i Berlin i mars 1920 men sedan han med nöd och näppe kommit undan en uppretad folkmassa då kuppen slås ner går livet in i ett lugnare tempo och han har vanliga jobb. Dock deltar han våren 1921 i strider i det av det återuppståndna Polen hotade Oberschlesien. Efter att ha säkrat en del av denna del av landet jobbar han på växlingskontor och han försnillar en del av pengarna för att ge dem till underjordisk högerextrem verksamhet. 

Kulmen i denna politiska terrorverksamhet blir när von Salomon, precis efter att han försökt döda en förrädisk vän i truppen, lite på avstånd tar del i mordet på utrikesminister Walther Rathenau 24 juni 1922. Von Salomon ordnar en flyktbil och ser vännerna Kern och Fisher och en tredje man, chauffören, köra iväg mot mordplatsen, Troligen lämnar han själv platsen då han inte på något vis skriver att han skulle ha sett mordet vilket istället återges via ögonvittnen och via tidningsreferat. 

Medan vännerna som utförde dådet dödas av polisen blir von Salomon efter en feberaktig och irrande resa genom Tyskland gripen av polis och får fem år i tukthus. Hans lidande och tristess i fängelset skildras därefter i bokens tredje del. Detta är en mycket spännande och, trots språket, ganska lättläst bok men den är givetvis lömsk. Precis som "Lolita" får en av ibland tycka synd om förövaren Humbert, som är den som berättar, så kan man även tycka synd om von Salomon och hans vänner trots att dessa alltså ägnar sig åt högerextrem terrorverksamhet och tidigare deltagit i blodiga krig. Den unge mannens världsbild är ganska svartvit och han själv och hans vänner skildras som rakryggade och tappra patrioter, beredda till vilken uppoffring som helst då allt faller sönder omkring dem. 

Det finns några minnesvärda stycken där han och den blivande mördaren Kern argumenterar och för en rent intellektuell diskussion kring sina mål och kring meningen i vad de gör. Kern beskriver sig själv som en levande död sedan 9 november 1918 och då han står i stånd att skjuta Rathenau, som han på många vis beundrar, säger han "Jag är glad att jag har allt bakom mig", kanske en föraning om att han inte kommer att leva mer. Just denna skildring är laddad och gripande vad man sedan än må tänka om förövarna i övrigt. Von Salomon, som senare kom att bli storsäljande författare långt in i efterkrigstiden, skriver rappt och kom på äldre dagar även att författa rena underhållningsromaner. Det ska givetvis sägas att denna bok är presenterad som roman och inte memoarbok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Belgiens brutale kung Leopold II, av Madame de Villeparisis beskriven som blyg men intagande. 

På sidan 276 - 90 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur Bloch några dagar senare åter besöker Madame de Villeparisis. Man diskuterar Belgien apropå en pjäs som Bloch vill sätta upp. Saint-Loups mor, grevinnan de Marsantes, anländer. Hennes personlighet beskrivs ingående. De närvarande aristokraterna diskuterar, apropå att Madame Swann är på ingång, judarna. Saint-Loup själv anländer följd av en tysk furste. Berättaren får konversera hertiginnan de Guermantes något. Därefter en utvikning om den tyske furstens önskan att ingå i en fransk akademi och om hur han försökt få de Norpois att hjälpa honom. En utvikning i utvikningen följer angående diplomatins språk, i och med att både de Norpois och den tyske fursten har varit diplomater. 

Blod eld död

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Blod Eld Död" (2011) av Ike Johanesson och Jon Jefferson Klingberg. Jag fick den då ganska nyutkomna boken i julklapp av min syster och detta är väl tredje eller fjärde gången som jag läser den. Två personer som var med när svensk hårdrock gick in i överfart och blev verkligt intressant, även på det internationella planet, sammanställer en inte komplett historia över svensk hårdrock men dock en historia med fokus på stilbildarna och de som på ett eller annat vis förnyat svensk hårdrock. Berättelsen börjar med tillbakablickar till sjuttiotalet med rökiga band som November och det första verkliga Heavy Metal-bandet i Sverige, Heavy Load. Det blir den obligatoriska utflykten till Upplands Väsby med namn som Europe, Yngwie Malmsteen och Candlemass. Pappan till Quorthon i Bathory berättar rörande om sin son, en av stilbildarna inom Black Metal och vi möter den inte fullt friske Pelle "Dead" Ohlin, får följa dödsmetallens utveckling samt får vissa specialkapitel med olika teman såsom metal och media, kvinnor inom metal och så vidare. Vissa av de personer läsaren möter är vanliga och trevliga människor, andra är inte helt friska och en minoritet är rent ut sagt motbjudande i sin livsstil och/eller människosyn. Det är dock en verkligt intressant resa och även om boken slutar precis i början av tiotalet kan den som så önskar komplettera den med TV-serien "Hård rock på export" som delvis överlappar denna bok men även mer än väl fortsätter där den slutade. En genomarbetad bok om när svensk rockmusik för första gången kom att aktivt bidra till utvecklandet av nya stilar och med dödsmetal, doom metal och black metal. Mycket läsvärd och då inte bara för hårdrockaren. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Major Esterhazy (1847 - 1923), huvudperson i Dreyfus-affären och den egentlige spionen. 

På sidan 247 - 276 i tredje delen, "Kring Guermantes", försöker berättaren förmå Norpois att hjälpa dennes far in i franska akademin. Makarna de Guermantes talar om mesallianser, om Saint-Loups kärlek till Rachel då herrens nåd och jämför denna (till den förras nackdel) med Swanns kärlek till Odette. Hertiginnan de Guermantes pratar om Madamde de Cambremer som hon jämför med en kohjord. Norpois och Bloch diskuterar Dreyfus-affären och något av Blochs agerande under exempelvis rättegången mot Zola återges. Hertigen kommenterar affären och hela sällskapet uttalar sig förklenande och raljerande om Dreyfus-anhängarna. Norpois och Bloch diskuterar vidare även om den förre börjar tröttna något. Man diskuterar en bal hos furstinnan de Sagan och Bloch märker av en viss kyla i sällskapet i sin egenskap av jude och dreyfusard. Han tar ett något pinsamt avsked av värdinnan, Madame de Villeparisis. 

The Rush for the Spoil

 

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Rush for the Spoil" (1872) av Emile Zola. Boken är på engelska även känd som "The Kill" och franska originaltiteln "La Curée" syftar tydligen på den bit av ett jaktbyte som slängs till hundarna efter jakten. Kanske skulle en lämplig svensk titel kunna vara "huggsexan?" Boken är den andra i släktkrönikan Rougon-Macquart men bör läsas som den tredje (med "Hans excellens Eugene Rougon" som volymen innan). Boken skildrar en förfallen familj i samhällets övre skikt under ungefärligt 1850-tal. Vi möter Aristide Rougon, bror till Eugene, som tagit sig efternamnet Saccard. Kommen till Paris får han viss hjälp av sin bror som uppmuntrar honom att ta ett nytt efternamn så att svågerpolitiken i vissa lägen inte ska bli för uppenbar. Aristide gifter sig och får en son, Maxime, men hans hustru dör senare i sjukdom. Inte länge efter hennes död ordnar hans företagsamma syster Sidonie så att han gifter sig med den mycket yngre Renée, bara några år äldre än sin styvson Maxime. Den firade men uttråkade societetsskönheten Renée kommer med tiden att förälska sig i Maxime vilket går konsekvenser. Det är oklart hur mycket den ganska förfallne Aristide begriper av vad som sker kring honom. Zola, då en fattig journalist, lade ned mycket efterforskning på bokens miljöer och den ansågs av många kritiker som en lysande beskrivning av de nyrika under andra kejsardömet, deras maner och deras livsstil. Boken kan stundtals vara väldigt detaljeras men är också spännande och handlingen leder till sist till en urladdning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Hatt på golvet

På sidan 233 - 47 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar Madame de Villeparisis Bergottes vanor. Därefter anländer flera av hennes släktingar, däribland Baron de Charlus, och ställer sina hattar på golvet varvid en diskussion om detta nya bruk följer. Baronen kommer med en del lustigheter. D'Argencourt och Legrandin diskuterar konst och en allmän diskussion om blommor inom konsten följer. Berättaren iakttar hur Madame de Villeparisis beter sig något olika mot sina gäster i fråga om älskvärdhet då hon är mer vänlig mot gästerna än mot sina släktingar och sin gamle vän de Norpois. Bloch slår ut en vas men värdinnan hanterar detta diskret. Bloch är överlag pinsam och berättar om hur imponerad han blev av ett möte med Sir Rufus Israëls, av den närvarande societeten blott betraktad som en utländsk uppkomling. Värdinnan presenterar de Norpois för Bloch, vilken vill diskutera Dreyfusaffären. De Norpois konverserar berättaren något. Därefter anländer hertig de Guermantes och skrider genom hopen medan han hälsar till höger och till vänster. 

Pluras spanska kokbok

 

Den fyrtiofemte koken som jag har läst ut i år är "Pluras spanska kokbok" (2011) av Plura Jonsson, med flera. Precis som hans första kokbok, "Pluras kokbok", är det en underhållning framställning av matresor till olika ställen med olika recept till följd. Det råder ingen tvekan om att Plura älskar det spanska köket och han skriver om det med samma passion som Ulf Lundell skriver om... ja, livet? Det recept från Mallorca och Barcelona men även hopkok av spanskt och svenskt som han själv satt ihop hemma i Stockholm. Jag kan säkert tänka mig att testa några av recepten men det gäller förstås att få tag i en del ovanliga ingredienser. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Marie Antoinette och hennes frisyr. 

På sidan 213 – 33 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, möter vi vad författaren kallar "de tre fallna gracerna", Madame de Villeparis och två andra damer, vars sociala liv deklasserats även om de har en och annan rik släkting som på nåder besöker deras salong. En av de två andra damerna, med frisyr á a Marie Antoinette, dyker upp i Madame de Villeparisis salong och berättaren gör en liten utläggning om damernas umgänge och deras rykte. Madame de Villeparisis talar om franska kungahusets "mesallians", då man gifte in en de Medici. Vidare ger hon en anekdot om ett besök av Liszt, "även om han redan då gick i barndom". Hertiginnan de Guermantes anländer och viss konversation förs med henne. Berättaren hälsar på en högdragen Legrandin. Författaren G anländer och hertiginnan de Guermantes diskuterar med denne och andra Bergotte.