Verse, Chorus, Monster!

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Vers, Chorus, Monster!” (2022) av Graham Coxon (och spökskrivaren Rob Young). Vi möter här Blur-gitarristen och hans ”monster” från hans födelse 1969 till och med världen strax efter pandemin. Det är naturligtvis mycket som upprepas från min tidigare läsning av historien om Britpop samt av Alex James memoarer men eftersom boken i grunden ska skildra människan Graham Coxon blir det även mycket nytt. Vi följer honom från hans tämligen mobila barndom då familjen ideligen flyttade i och med faderns jobb som armémusiker tills den dag då man mer permanent slog sig ner i Colchester. På den lokala skolan blev han så småningom vän med den lite stöddige men intressante Damon Albarn, inflyttad från London. De båda satte så småningom upp ett band med en viss Dave Rowntree som en av flera trummisar. Till sist kom den konstintresserde Coxon att börja studera på Goldsmith i London. Väl där träffade han den från Bournemouth inflyttade Alex James och eftersom Damon Albarn nu också var i London föll det sig så att de två gamla vännerna bildade en ny grupp med James. Snart anslöt sig även deras gamle medmusikant Rowntree. Följande förlopp är ganska ingående skildrat. Efter en kort period som Seymour skriver de skrivkontakt med tvingas av skivbolaget byta namn och från en lista på förslag väljer de Blur. Framgångarna är inte omedelbara men de tar fart sakta men säkert och omkring 1995 är Blur ett av de största brittiska banden. Det är lagom i den vevan som Coxon, som den förste i bandet, verkligen börjar vantrivas med berömmelsen. Han ironiserar visserligen över sitt missnöje med något som många andra musiker skulle döda för men menar ändå att Blur hade blivit något han inte helt och hållet kunde stå för. Från och med 1996 börjar de lägga om kursen och återvänder till mer ”arty” musik utan att de egentligen tappar mycket popularitet. När 90-talets fest dock är över börjar medlemmarna göra egna projekt. Coxon släpper själv en soloskiva 1998 och Albarn sysselsätter sig hela år 2000 med Gorillaz. Coxon sticker inte under stol med bandets kopiösa drickande och att han troligen var värst av dem alla. Hans drickande berodde dock på monstre inom honom: blyghet, osäkerhet och brisande självkänsla. 1996 – 97 slutade han dricka helt men återtog därefter drickandet och nådde alkoholistnivåer. I samband med inspelningen av gruppens sjunde skiva var han på avgiftning och deltog i princip i en inspelningssession innan han mer eller mindre ramlade ut ur gruppen. Han skildrar detta utan mycket dramatik. Ett bitvis idylliskt 00-tal följer där Coxon ägnar sig åt folkmusik och rör sig i helt andra kretsar. Han turnerar med ett eget band och upplever lite av de tidiga årens närhet till publiken (men utan sprit). Från 2009 och flera gånger framåt återbildas Blur och lyckas rentav få till en ny skiva 2015. Coxon får två döttrar (2000 och 2012) men båda relationerna med mödrarna slutar i skilsmässa. En flytt till Los Angeles rundas av med vad han beskriver som en ”flykt” hem till England inom ett år. Det är överlag en ganska sympatisk människa som möter oss i boken och även om Coxon ställt till det för sig över åren så har han mest skadat sig själv. Det är en lättläst och tänkvärd bok om uppväxt, vänskap, kärleken till konst och musik, känslan i musik och om att utvecklas som människa. Den sticker dessutom av jämte Alex James något mer ytliga framställning av Blur-åren.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Solnedgång i Normandie

På sidan 333 – 51 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras kusken som hämtar sällskapet. Det blir åter en utvikning om de döda som inte ska omnämnas i kretsen. Monsieur Verdurin tar emot sällskapet och påpekar mycket riktigt att inte tala om Dechambre så att hans maka hör det. Morel och Charlus ska komma dit denna kväll. Berättaren gör en utläggning om en annan Charlus med vilken baron Charlus ofta blandas ihop. Han filosoferar även hur allmänheten inte alls bli intagen av adelstitlar, som de inte förstås, medan adeln själv, med sin kunskap, blir det. En berömd bokförläggare motas mer eller mindre ut av Madame Verdurin då sällskapet anländer. Hon tar emot. Berättaren diskuterar den vackra solnedgången med henne. Morel och Charlus anländer. Genast ber Morel berättaren att ljuga för hans räkning och säga att hans far var förvaltare åt familjen. Berättaren tycker det är obehagligt men gör det. Morel beter sig dock på ett lågsint vis mot berättaren och är inställsam när så krävs men inte annars. Dock tycks han mjukna i och med berättarens vänlighet mot honom.

Bad Vibes

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är ”Bad Vibes: Britpop and my part in its downfall” (2009) av Luke Haines. Titeln är kanske mer dramatisk än innehållet ger vid handen men det är ändå en mycket underhållande skildring av 90-talet av en person som i pressen kallades ”the forgotten man of Britpop”. Inte för att Luke Hains då älskade Britpop. Snarare tvärtom. Men han spelade en undanskymd roll i nittiotalets största brittiska musikrörelse vare sig han nu ville eller inte. Haines var nämligen med bland andra Brett Andersson med i en brittisk musikartikel med titeln ”Yanks go home” 1992 i vilken man hyllade brittisk musik på bekostnad av amerikansk. Just detta kom ju för många att för evigt förknippa honom med den senare britpopen. Att hans band The Auteurs även turnerade flitigt med Suede gjorde väl inte saken bättre. I övrigt hade dock Haines inte så mycket med Britpop att göra utan råkade mest vara en engelsman som gjorde rockmusik under 90-talet. The Auteurs musik kunde variera från rockigt och rå till betydligt mer lyrisk och avvek från flera av de senare så kände banden vid samma tid. Detta var han också fullt medveten om. Efter två mer konventionella rockalbum gjorde han ett tredje som mest handlade om mord och annat dystert och därefter skapade han ett projekt med namnet Bader-Meinhof... han ironiserar också över hur han nog skadade sin karriär en del på det viset. I förordet påpekar Haines att han skriver utan efterklokhet och utgår från hur han tänkte på 90-talet. Detta gör boken oerhört underhållande och får även Haines att framstå som den mest arrogante av en hel drös arroganta brittiska musiker vid samma tid punkt. Han verkar på riktigt tycka att hans band är det bästa i hela Storbritannien och gör sig mest lustig över sina kollegor. Han är halvtrevlig när han talar om exempelvis Suede eller sin gamla bekante Jarvis Cocker men mycket mer är det inte. Hultsfredsfestivalen 1994, där Oasis gjorde en av sina första utlandsspelningar, får ett helt kapitel i boken. Haines åkte dit för droginnehav i tullen och höll på att aldrig komma till festivalen. Senare detta år bröt han benen efter fall från en mur i Spanien och blev helt borta från turnélivet ett tag. Vi får även läsa om hur han blev oerhört populär i Frankrike samtidigt som han gjorde alltmer bisarra och allt mindre framgångsrika turnéer i USA. För den som gillar det slagfärdiga och roligt elaka är detta ett måste. Men hur han fällde britpopen framgår aldrig riktigt. Genom att vara avvikande?

Och så... dagens Proust!

Ovan: Debussy vid pianot

På sidan 319 – 33 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättaren hur han blir betagen i en ung flicka som åker en station på resan och tänder en cigarett. Sällskapet noterar att violinisten för kvällen tydligen är på vift. Madame Verdurin är därtill orolig inför ett besök av Cambremers då hon tror att det ska bli en tråkig kväll. Berättaren diskuterar med Brichot kyrkoherden i Combray och dennes bok om ortsnamn. Brichot är dock kritisk och rättar en rad fel som han anser att prästen har gjort. Man inser att man åkt förbi en station där furstinnan skulle kliva på men då man letar på tåget så finner sällskapet henne ensam i en kupé och de ansluter sig till henne. Hon meddelar att violinisten är återfunnen och ska spela hos Verdurins ikväll. Samtidigt nämns även att Dechambre, Madame Verdurins favoritpianist, avlidit. Det är dock kutym att inte prata om döda för att det, enligt Monsieur Verdurin, kan göra hans maka ledsen. Cottard och Brichot diskuterar när Dechambre brukade spela Vinteuils sonat och om det var under eller efter Swanns tid i kretsen. De kliver av tåget och Cottard släpps av trots att han tappat sin biljett, vilket han också hade förutsagt.

The Last Party

Den tjugoförsta boken som jag har läst ut i år är "The Last Party" (2003/2004) av John Harris. Boken kom ursprungligen 2003 men jag läste den uppgraderade versionen från 2004 som även fått ett nytt namn. Det var en bok som jag väldigt snabbt tog mig igenom och som också gjorde mig ganska sorgsen. Detta är historien om Britpop, om New Labour och om hur den brittiska rocken liksom "brann ut" på 90-talet. För just undertiteln "The Demise of English Rock" står sig tyvärr alltför väl tjugo år senare förutom enstaka strögrupper som mest förvaltar en tradition och idag står helt i skuggan av samtidens hegemoniska popmusik. 

Efter ett inledande kapitel som snabbt tar oss igenom 80-talet och "C86-generationen" (den första vågen av indie, ett begrepp som även myntades 1986) så möter vi Manchester-scenen med Stone Roses, Happy Mondays och flera andra akter som var viktiga under några år men som snabbt försvann. Vi får sedan följa nyckelbanden under Britpopen och deras med- och motgångar. Det blir med andra ord ganska stort fokus på Blur, Suede, Elastica, Oasis och Pulp. Längre fram i tiden möter vi efterföljare och epigoner såsom Menswear, Dodgy, Cast, Ocean Colour Scene, med flera. 

Man inser även hur snabbt det gick under dessa år. Blur gick från att bo i rivningskåkar till att bli Englands superstjärnor nummer ett, i hård konkurrens med Oasis. Bristen på kamaraderie banden emellan är påtaglig och flera av de tyngre akterna verkar hata varandra: Damon Albarn och Brett Anderson, som båda varit tillsammans med Justine Frischman i Elastica, kunde aldrig tåla varandra trots att Justine vid åtminstone ett tillfälle försökte medla mellan de båda. Det blev ett handslag men inte mycket mer. Oasis uppmuntrades i början en smula av Blur men började snabbt flyta ovanpå. Alex James kommenterade dock att Oasis i alla fall öppet sa att de gärna skulle ligga med Blurs flickvänner medan Pulp försökte göra samma sak i smyg. Allt som allt så är det en inte särskilt smickrande bild som ges av huvudpersonerna på "scenen". 

Och in på "scenen" kommer i stigande grad Tony Blair och boken kan sägas kulminera med "The Last Party", Blairs stora segerfest till vilken exempelvis Liam Gallagher kom. Drogerna flödade hela boken igenom och det blev värre med tiden. Från hasch och amfetamin via kokain slutade flera inblandade så småningom som heroinister. Redan omkring 1997 var det hela i stort sett över då Oasis släppte en dödtrist tredje platta medan Blur sökte nya vägar. Flera av de mindre grupperna försvann helt. Överlag extremt underhållande och informativ läsning för någon som var med på den tiden men jag påminns som sagt också om att jag efter den här perioden aldrig riktigt fick uppleva musik som jag sådär förbehållslöst kunde omfamna igen. Innerst inne längtar jag efter nästa brittiska rockgrupp som sjunger om att gå på puben eller något. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Claude Monet (1840 - 1926) som blind på äldre dagar. Han målade periodvis ändå. 

På sidan 300 - 319 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", tar berättaren tåget till en middag med Verdurins. Flera av "de trogna" träffas på detta vis i en viss hytt och berättaren känner igen Dr Cottard och den blinde historikern Brichot. Senare tillkommer driftkuckun Saniette och skulptören Ski. En utvikning följer då Odette talar om sin relation med Madame Verdurin under de många besök hon får efter sin mans död. Berättare återvänder till nuet och skildrar furstinnan Sherbatoff, som nästan uteslutande ungås med Verdurins eftersom ingen annan i societeten bryr sig om henne. Han skildrar även hur Dr Cottard talar skrytsamt om Verdurins salong och dess besökare. 

Jägarna på Karinhall

 Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Jägarna på Karinhall" (1972) av Carl-Henning Wijkmark. Verket, som för övrigt var Wijkmarks debut, är en grotesk skildring av en helg på Hermann Görings egendom Karinhall i augusti 1936, vid tiden för Sommar-OS i Berlin. Norrmannen och elitidrottsmannen Roar Trögesen får av brittiska underrättelsetjänsten ett vagt formulerat spionuppdrag och han ska föreställa en OS-löpare som råkat förirra sig in på Görings egendom. Efter några märkliga händelser i Berlin, där norrmannen hinner pröva på stadens bordeller, lyckas han nästla sig in på Karinhall där han furstligt tas emot av Göring som denna helg ändå ska ta emot ett antal gäster i samband med en jakt. 

Gästlistan består därtill att tämligen prominenta personer såsom kungen av Bulgarien, flera tyska prinsar och industriledare samt ett antal ledande nazister, med flera. Det blir därefter en orgie i mat, sprit och kvinnor som inte står de romerska kejsarna efter. Berättelsen tilldrar sig därefter uteslutande på Karinhall och en rad bisarra förvecklingar följer innan helgens brakfest sakta men säkert klingar av med en smärre våldsurladdning därtill. Utöver det groteska porträttet av Göring så skildras även ett antal maktmänniskor (bokstavligen) inpå bara skinnet då läsaren här möter dem under vad man idag kunde kalla en rekreationshelg. En mycket underhållande bok som behöver läsas för att kunna förstås. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 282 – 300 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, möter berättaren och Albertine Nissim Bernard som har ett blått öga. Anledningen är att han haft en relation med en rödhårig tvilling och sedan tagit fel på denne och på dennes bror. Händelsen leder till en avsky för tomater och Nissim Bernard får gäster på hotellet att avbeställa tomater så att han ska slippa se åsynen av dessa. Berättaren vill träffa Madame Pottbus för att försäkra sig om att dennas jungfru inte visar sig på hotellet då han haft en relation med henne. Verdurins berömda ”onsdagar” bekrivs. Berättaren och Albertine besöker Saint-Loup och Albertine är plötsligt kylig mot berättaren men har desto mer ögon för Saint-Loup. Hon förklarar senare för berättaren att hon inte ville få det att se ut som om de hade något ihop men är ledsen över sitt missriktade beteende. Berättaren träffar Baron Charlus, åldrig och rucklig, som gör sig beredd att ta tåget. Han får dock syn på en person som han ber berättaren tala med. Denne visar sig vara musikern Morel. Charlus erbjuder denne 500 francs för en föreställning och ställer abrupt in sin tågresa. Han viftar även bort en blomsterflicka. Albertine och berättaren talar efteråt om Saint-Loup och berättaren framhäver trots allt dennes godhet.

Into the Void

 Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Into the Void" (2023) av Terence "Geezer" Butler. Eftersom jag tidigare läst självbiografier av Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne och Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi så köpte jag givetvis ganska omgående Black Sabbath-basisten Geezer Butlers memoarer (har inte hört om trummisen Bill Ward planerar att ut något) för att liksom göra en jämförelse men även för att lära mig lite mer om mannen ifråga. Butler var trots allt textförfattaren i bandet och har alltså, mer endast smärre assistans från övriga medlemmar, skrivit texter till "Paranoid", "Iron Main", "Children of the Grave" och ytterligare antal tidiga hårdrocksklassiker. 

Annars skiljer sig hans uppväxt inte nämnvärt från Ozzys eller Tonys även om hans föräldrar kanske är lite mer "normala", lågmälda arbetare som ville sköta sitt och göra rätt för sig i livet. Butler fick dock gå i en så kallad "Grammar School" och var den av de fyra medlemmarna som hade högst formell bildning (och därmed även betraktad som "the clever one") av sina tre medmusikanter. Det blir lite anekdoter om barndomen, om hans fantasifulla natur, religionen, favoritlaget Aston Villa och mycket annat. Slutligen halkar han i mitten av sextiotalet in på musiken och tillsammans med en ny bekant, Ozzy Osbourne, bildar han ett band med två personer som känner varandra sedan tidigare, Tony Iommi och Bill Ward. 

Att kalla de fyra "barndomsvänner" vore därmed lite för mycket sagt men "ungdomsvänner" fungerar bra utöver det faktum att Ozzy och Iommi faktiskt hade gått i skola samtidigt och att Tony brukade trakassera Ozzy på olika vis. Naturligtvis är Geezers berättelse väldigt lik den som Ozzy och Tony gett. Med andra ord blir det skildring av Tonys korta avhopp till Jethro Tull och om hans återkomst, om namnbytena från Polka Dot Band till Earth till Black Sabbath. Vidare om debuten som spelades in på två dagar och hur skivbolaget delvis var ansvariga för bandets mörka image. Vi får läsa om det osannolika genombrottet med "Paranoid", om fortsatta framgångar, om den kokainindränkta inspelningen av "Vol 4" och inspelningen av "Sabbath Bloody Sabbath" i ett hemsökt slott, samt om den kämpiga perioden med "Sabotage", bandets sista helgjutna skiva, parallellt med juridiska tvister med kreativa och bedrägliga managers. 

Den snabba nedgångsperioden följer och även om Geezer kanske är lite mer redig än de andra tre medlemmarna så hymlarna han inte om att det ibland blev mycket supande och en hel del droger på turnéer och liknande. Efter att hans första äktenskap fallit sönder träffade han 1979 den kvinna som han vid bokens utgivning ännu var gift med, en anmärkningsvärt stabil relation för en rockstjärna. Det röriga åttiotalet skildras lite mer översiktligt: Ozzys avhopp och Dios ankomst samt därefter även Bill Wards plötsliga avhopp och Carmine Appices ankomst. Efter att gruppens näst mest klassiska sättning kollapsade 1983 följde episoden med Ian Gillan och en vansinnig turné innan Geezer till sist hoppade av cirkusen Black Sabbath före en lång tid. 

Sista delen blir än mer översiktlig och det följer en del återföreningar, samarbete med Dio (som Geezer överlag skildrar i väldigt ljusa färger, precis som Tony Iommi) och även soloskivor. Efter Dios död i cancer 2010 återförenas det klassiska Black Sabbath och inspelningen av vad som skulle bli gruppens sista skiva, 13 (2013), och gruppens sista turné (2017) avverkas. Överlag ger Geezer Butler mestadels ett rätt sympatisk intryck och han är nog ändå en långt mer sansad människa än mången sjuttiotalsrockare (och då har jag även med mig de positiva skildringarna i Ozzys och Tonys memoarer). Och han har humor. Då han fick frågan om han hade sett filmen "This is Spinal Tap" hade han svarat: "Sett den!? Jag har genomlevt den!" God läsning för alla Black Sabbath-komplettister. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jean Racine (1639 - 99), flitigt citerad i detta avsnitt av verket. 

På sidorna 272 – 88 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras berättarens fortsatta svartsjuka gentemot Albertine då fler och fler unga och vackra flickor anländer. Blochs syster anländer och vänslas nästan öppet med en före detta skådespelerska på casinot och en del gäster klagar. Samtidigt anländer även familjen Blochs släkting, Nissim Bernard, som ränner efter en betjänt. Racine citeras flera gånger för att återge vissa av Nissim Bernards tillvägagångssätt. Berättaren återger vänskapen med två kammarjungfrur som bor på hotellet, av Francois benämnda ”fjäskerskorna”. Bloch skäms över sin syster. Berättare ser en dag en vacker ung kvinna på stranden och denna kurtiserar senare Blochs kusin, en man. Albertine visar också upp en stor kyla mot ett antal kvinnor hon möter på stranden och i andra miljöer.

Last Bus to Woodstock

 

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "Last Bus to Woodstock" (1975) av Colin Dexter. Romanen är den första av de totalt tretton Morse-romaner som gavs ut fram till och med 1999. Den har även blivit filmad som ett av avsnitten i TV-serien i ganska trogen version. Avtrubbad som man nu är av TV-deckare med tre eller fyra spektakulära och ofta äckliga mord så är det närmast befriande att läsa en deckare med ett (säger, ETT) enda mord som därefter bereder Morse huvudbry till slutet. Det förekommer visserligen två ytterligare dödsfall relaterade till handlingen men dessa är inte mord. Det hela börjar med att en ung kvinna hittas ihjälslagen utanför krogen The Black Prince i utkanten av just Woodstock, Oxfords grannstad. Det förefaller från början vara ett sexrelaterat mord. Morse presenteras som en omkring 45-årig och mörkhårig man, av kollegorna känd som duglig men lite lynnig. På brottsplatsen möter han den omkring 50-årige kriminalassistenten Lewis, som han inte känner särskilt väl. Då han ser hur väl Lewis inledningsvis hanterat brottsplatsen förklarar han att de båda bör jobba ihop för att lösa mordet. De båda männen har inledningsvis en diskussion om korsord som röjer deras olika naturer. Morse verkar dock uppskatta även detta. Lewis är dock ofta konfunderad över sin nye chef som ägnar mycket tid åt flaskan medan han grubblar över fallet. Turerna är många och spännande trots att det är väldigt lite av "action" i romanen. Som sagt, mycket befriande och väldigt intelligent läsning. Kommer att bli nöjsamt att bit för bit bocka av övriga romaner. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Camembert, inte Cambremer.

På sidan 255 – 72 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren och Albertine återvänder till hotellet. Berättaren förklarar för liften att Markisinnan Cambremer inte heter ”Camembert”. Dricksen blir förtvivlad då berättaren inte vill ge dricks eftersom Albertine är med och berättaren gör en reflektion över tjänstefolket på hotellet och på hur de skulle bete sig om rollerna var utbytta. Berättaren blir ensam med Albertine och dukar upp en historia om att han är förälskad i Andrée efter att hon frågat varför han är ond på henne. Han frågar henne om de historier som doktor Cottard lyft och Albertine förnekar eftertryckligt detta. De försonas och hon kysser honom för första gången. Berättaren börjar därefter åter göra utflykter med Albertine och hennes väninnor men umgås även mer med sin mor. De diskuterar litteratur och modern anmärker på transkriberingen av namn i vissa upplagor. Berättaren dricker mycket portvin under sina promenader och fantiserar, under alkoholens inflytande, om att bjuda ut kvinnor han möter på vägen.

Elden

 

Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är ”Elden” (1916, i engelsk översättning med namnet ”Under Fire”) av Henri Barbusse. Jag kan inte svära på att detta är den första utgivna romanen om första världskriget men det är i alla fall den första kända, utgiven i december 1916 medan kriget ännu pågick för fullt. Barbusse (1873 – 1935) var i sammanhanget ganska åldersstigen då han ryckte in i kriget och deltog ett drygt år, till och med slutet av 1915, innan han fick en tjänst på ett departement då hans hälsa började vackla. Under denna tid hann han ändå genomgå många skakande upplevelser i krigets tidiga skede där soldater försökte föra ett traditionellt krig medans de sköts i bitar av granater och kulspruteeld. Under 1916 skulle man övergå till de enorma ”materielslagen” där man i hög grad förlitade sig på artilleri än på infanteriets kraft. Då satt Barbusse redan och skrev på sin bok. Huvudpersonerna i hans roman är ett skyttekompani bestående av människor med enklare bakgrund, i huvudsak bönder och hantverkare. Berättaren, som av kamraterna beskrivs som ”en skrivande” person, överlever mirakulöst medan flera av hans kamrater dödas under ibland slumpartade och groteska omständigheter. Hopplösheten och idiotin skildras ingående redan under denna tidiga fas av kriget. Jag har läst många faktaböcker och romaner om första världskriget men frågan är om denna rått realistiska roman inte är den hemskaste hittills. Särskilt starka är skildringarna av ännu en hopplös stormning under svår beskjutning (”elden”) där soldaterna efteråt bokstavligen vadar i inte bara pinfärska lik utan även äldre och mer mogna som legat på slagfältet många månader och nu kastats fram av explosionerna. Hemsk är även kapitlet där ett stort antal soldater drunkar i gyttja då skyttegravarna rasar in. En svart komik är dock scenen där en tysk, insmord i gyttja och helt utmattad, förklarar för en fransk soldat att han kapitulerar varvid den franske soldaten, utmattad även han, bara ger en jakande åtbörd utan att orka göra något. Så ligger de bredvid varandra och vilar, fienderna. ”Elden” kommer för första gången sedan 1917 ut i nyöversättning på Modernista förlag i augusti 2025. Ett givet köp för mig i alla fall. ”Elden” är en stark och rå roman men viktig läsning för alla som är fascinerade av första världskriget.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Boulevard Pereire Paris, målning av Eugene Galien-Laloue.

På sidann 226-55 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, funderar berättaren över Albertine och längtar efter henne. En utläggning om hennes natur följer liksom en episod då Albertine ideligen krånglar och ändrar sig när berättaren vill följa med henne ut. Hon hotar till sist att ta sitt liv medan berättaren skämtar med henne då hon går. Dagen därpå är hon dock tillbaka. Albertine och hennes vänner se Blochs syster och kusin på restaurangen tillsammans med berättaren men hälsar inte på dem på grund av deras dåliga förbindelser. Berättaren tror alltmer att Albertine är lesbisk och jämför sin svartsjuka med den som Swann kände för Odette. Han blir alltmer grym mot henne. Under en promenad möter berättaren Madame de Cambremer med sonhustru och en känd advokart från Paris. Han ger en skildring av gamla Madame de Cambremers yttre. De diskuterar konst och musik. Debussy ställs mot Chopin. Gamla Madame de Cambremer blir förtjust då berättaren visar sig gilla Chopin. Släktens konstiga uttal av namn beskrivs liksom unga Madame de Cambremers giftermål och hennes attityd till släkten. Berättaren konverserar advokaten och bjuds in till Cambremers under morgondagen. Domaren eskorterar gamla Madame de Cambremer till hennes vagn. Han förklarar för berättaren att denne bör ta sig i akt för sällskapslivet innan han går. Även alla andra går och berättaren blir ensam kvar med Albertine, som vill tala med honom.