Verse, Chorus, Monster!

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Vers, Chorus, Monster!” (2022) av Graham Coxon (och spökskrivaren Rob Young). Vi möter här Blur-gitarristen och hans ”monster” från hans födelse 1969 till och med världen strax efter pandemin. Det är naturligtvis mycket som upprepas från min tidigare läsning av historien om Britpop samt av Alex James memoarer men eftersom boken i grunden ska skildra människan Graham Coxon blir det även mycket nytt. Vi följer honom från hans tämligen mobila barndom då familjen ideligen flyttade i och med faderns jobb som armémusiker tills den dag då man mer permanent slog sig ner i Colchester. På den lokala skolan blev han så småningom vän med den lite stöddige men intressante Damon Albarn, inflyttad från London. De båda satte så småningom upp ett band med en viss Dave Rowntree som en av flera trummisar. Till sist kom den konstintresserde Coxon att börja studera på Goldsmith i London. Väl där träffade han den från Bournemouth inflyttade Alex James och eftersom Damon Albarn nu också var i London föll det sig så att de två gamla vännerna bildade en ny grupp med James. Snart anslöt sig även deras gamle medmusikant Rowntree. Följande förlopp är ganska ingående skildrat. Efter en kort period som Seymour skriver de skrivkontakt med tvingas av skivbolaget byta namn och från en lista på förslag väljer de Blur. Framgångarna är inte omedelbara men de tar fart sakta men säkert och omkring 1995 är Blur ett av de största brittiska banden. Det är lagom i den vevan som Coxon, som den förste i bandet, verkligen börjar vantrivas med berömmelsen. Han ironiserar visserligen över sitt missnöje med något som många andra musiker skulle döda för men menar ändå att Blur hade blivit något han inte helt och hållet kunde stå för. Från och med 1996 börjar de lägga om kursen och återvänder till mer ”arty” musik utan att de egentligen tappar mycket popularitet. När 90-talets fest dock är över börjar medlemmarna göra egna projekt. Coxon släpper själv en soloskiva 1998 och Albarn sysselsätter sig hela år 2000 med Gorillaz. Coxon sticker inte under stol med bandets kopiösa drickande och att han troligen var värst av dem alla. Hans drickande berodde dock på monstre inom honom: blyghet, osäkerhet och brisande självkänsla. 1996 – 97 slutade han dricka helt men återtog därefter drickandet och nådde alkoholistnivåer. I samband med inspelningen av gruppens sjunde skiva var han på avgiftning och deltog i princip i en inspelningssession innan han mer eller mindre ramlade ut ur gruppen. Han skildrar detta utan mycket dramatik. Ett bitvis idylliskt 00-tal följer där Coxon ägnar sig åt folkmusik och rör sig i helt andra kretsar. Han turnerar med ett eget band och upplever lite av de tidiga årens närhet till publiken (men utan sprit). Från 2009 och flera gånger framåt återbildas Blur och lyckas rentav få till en ny skiva 2015. Coxon får två döttrar (2000 och 2012) men båda relationerna med mödrarna slutar i skilsmässa. En flytt till Los Angeles rundas av med vad han beskriver som en ”flykt” hem till England inom ett år. Det är överlag en ganska sympatisk människa som möter oss i boken och även om Coxon ställt till det för sig över åren så har han mest skadat sig själv. Det är en lättläst och tänkvärd bok om uppväxt, vänskap, kärleken till konst och musik, känslan i musik och om att utvecklas som människa. Den sticker dessutom av jämte Alex James något mer ytliga framställning av Blur-åren.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Solnedgång i Normandie

På sidan 333 – 51 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras kusken som hämtar sällskapet. Det blir åter en utvikning om de döda som inte ska omnämnas i kretsen. Monsieur Verdurin tar emot sällskapet och påpekar mycket riktigt att inte tala om Dechambre så att hans maka hör det. Morel och Charlus ska komma dit denna kväll. Berättaren gör en utläggning om en annan Charlus med vilken baron Charlus ofta blandas ihop. Han filosoferar även hur allmänheten inte alls bli intagen av adelstitlar, som de inte förstås, medan adeln själv, med sin kunskap, blir det. En berömd bokförläggare motas mer eller mindre ut av Madame Verdurin då sällskapet anländer. Hon tar emot. Berättaren diskuterar den vackra solnedgången med henne. Morel och Charlus anländer. Genast ber Morel berättaren att ljuga för hans räkning och säga att hans far var förvaltare åt familjen. Berättaren tycker det är obehagligt men gör det. Morel beter sig dock på ett lågsint vis mot berättaren och är inställsam när så krävs men inte annars. Dock tycks han mjukna i och med berättarens vänlighet mot honom.

Bad Vibes

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är ”Bad Vibes: Britpop and my part in its downfall” (2009) av Luke Haines. Titeln är kanske mer dramatisk än innehållet ger vid handen men det är ändå en mycket underhållande skildring av 90-talet av en person som i pressen kallades ”the forgotten man of Britpop”. Inte för att Luke Hains då älskade Britpop. Snarare tvärtom. Men han spelade en undanskymd roll i nittiotalets största brittiska musikrörelse vare sig han nu ville eller inte. Haines var nämligen med bland andra Brett Andersson med i en brittisk musikartikel med titeln ”Yanks go home” 1992 i vilken man hyllade brittisk musik på bekostnad av amerikansk. Just detta kom ju för många att för evigt förknippa honom med den senare britpopen. Att hans band The Auteurs även turnerade flitigt med Suede gjorde väl inte saken bättre. I övrigt hade dock Haines inte så mycket med Britpop att göra utan råkade mest vara en engelsman som gjorde rockmusik under 90-talet. The Auteurs musik kunde variera från rockigt och rå till betydligt mer lyrisk och avvek från flera av de senare så kände banden vid samma tid. Detta var han också fullt medveten om. Efter två mer konventionella rockalbum gjorde han ett tredje som mest handlade om mord och annat dystert och därefter skapade han ett projekt med namnet Bader-Meinhof... han ironiserar också över hur han nog skadade sin karriär en del på det viset. I förordet påpekar Haines att han skriver utan efterklokhet och utgår från hur han tänkte på 90-talet. Detta gör boken oerhört underhållande och får även Haines att framstå som den mest arrogante av en hel drös arroganta brittiska musiker vid samma tid punkt. Han verkar på riktigt tycka att hans band är det bästa i hela Storbritannien och gör sig mest lustig över sina kollegor. Han är halvtrevlig när han talar om exempelvis Suede eller sin gamla bekante Jarvis Cocker men mycket mer är det inte. Hultsfredsfestivalen 1994, där Oasis gjorde en av sina första utlandsspelningar, får ett helt kapitel i boken. Haines åkte dit för droginnehav i tullen och höll på att aldrig komma till festivalen. Senare detta år bröt han benen efter fall från en mur i Spanien och blev helt borta från turnélivet ett tag. Vi får även läsa om hur han blev oerhört populär i Frankrike samtidigt som han gjorde alltmer bisarra och allt mindre framgångsrika turnéer i USA. För den som gillar det slagfärdiga och roligt elaka är detta ett måste. Men hur han fällde britpopen framgår aldrig riktigt. Genom att vara avvikande?

Och så... dagens Proust!

Ovan: Debussy vid pianot

På sidan 319 – 33 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättaren hur han blir betagen i en ung flicka som åker en station på resan och tänder en cigarett. Sällskapet noterar att violinisten för kvällen tydligen är på vift. Madame Verdurin är därtill orolig inför ett besök av Cambremers då hon tror att det ska bli en tråkig kväll. Berättaren diskuterar med Brichot kyrkoherden i Combray och dennes bok om ortsnamn. Brichot är dock kritisk och rättar en rad fel som han anser att prästen har gjort. Man inser att man åkt förbi en station där furstinnan skulle kliva på men då man letar på tåget så finner sällskapet henne ensam i en kupé och de ansluter sig till henne. Hon meddelar att violinisten är återfunnen och ska spela hos Verdurins ikväll. Samtidigt nämns även att Dechambre, Madame Verdurins favoritpianist, avlidit. Det är dock kutym att inte prata om döda för att det, enligt Monsieur Verdurin, kan göra hans maka ledsen. Cottard och Brichot diskuterar när Dechambre brukade spela Vinteuils sonat och om det var under eller efter Swanns tid i kretsen. De kliver av tåget och Cottard släpps av trots att han tappat sin biljett, vilket han också hade förutsagt.

The Last Party

Den tjugoförsta boken som jag har läst ut i år är "The Last Party" (2003/2004) av John Harris. Boken kom ursprungligen 2003 men jag läste den uppgraderade versionen från 2004 som även fått ett nytt namn. Det var en bok som jag väldigt snabbt tog mig igenom och som också gjorde mig ganska sorgsen. Detta är historien om Britpop, om New Labour och om hur den brittiska rocken liksom "brann ut" på 90-talet. För just undertiteln "The Demise of English Rock" står sig tyvärr alltför väl tjugo år senare förutom enstaka strögrupper som mest förvaltar en tradition och idag står helt i skuggan av samtidens hegemoniska popmusik. 

Efter ett inledande kapitel som snabbt tar oss igenom 80-talet och "C86-generationen" (den första vågen av indie, ett begrepp som även myntades 1986) så möter vi Manchester-scenen med Stone Roses, Happy Mondays och flera andra akter som var viktiga under några år men som snabbt försvann. Vi får sedan följa nyckelbanden under Britpopen och deras med- och motgångar. Det blir med andra ord ganska stort fokus på Blur, Suede, Elastica, Oasis och Pulp. Längre fram i tiden möter vi efterföljare och epigoner såsom Menswear, Dodgy, Cast, Ocean Colour Scene, med flera. 

Man inser även hur snabbt det gick under dessa år. Blur gick från att bo i rivningskåkar till att bli Englands superstjärnor nummer ett, i hård konkurrens med Oasis. Bristen på kamaraderie banden emellan är påtaglig och flera av de tyngre akterna verkar hata varandra: Damon Albarn och Brett Anderson, som båda varit tillsammans med Justine Frischman i Elastica, kunde aldrig tåla varandra trots att Justine vid åtminstone ett tillfälle försökte medla mellan de båda. Det blev ett handslag men inte mycket mer. Oasis uppmuntrades i början en smula av Blur men började snabbt flyta ovanpå. Alex James kommenterade dock att Oasis i alla fall öppet sa att de gärna skulle ligga med Blurs flickvänner medan Pulp försökte göra samma sak i smyg. Allt som allt så är det en inte särskilt smickrande bild som ges av huvudpersonerna på "scenen". 

Och in på "scenen" kommer i stigande grad Tony Blair och boken kan sägas kulminera med "The Last Party", Blairs stora segerfest till vilken exempelvis Liam Gallagher kom. Drogerna flödade hela boken igenom och det blev värre med tiden. Från hasch och amfetamin via kokain slutade flera inblandade så småningom som heroinister. Redan omkring 1997 var det hela i stort sett över då Oasis släppte en dödtrist tredje platta medan Blur sökte nya vägar. Flera av de mindre grupperna försvann helt. Överlag extremt underhållande och informativ läsning för någon som var med på den tiden men jag påminns som sagt också om att jag efter den här perioden aldrig riktigt fick uppleva musik som jag sådär förbehållslöst kunde omfamna igen. Innerst inne längtar jag efter nästa brittiska rockgrupp som sjunger om att gå på puben eller något. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Claude Monet (1840 - 1926) som blind på äldre dagar. Han målade periodvis ändå. 

På sidan 300 - 319 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", tar berättaren tåget till en middag med Verdurins. Flera av "de trogna" träffas på detta vis i en viss hytt och berättaren känner igen Dr Cottard och den blinde historikern Brichot. Senare tillkommer driftkuckun Saniette och skulptören Ski. En utvikning följer då Odette talar om sin relation med Madame Verdurin under de många besök hon får efter sin mans död. Berättare återvänder till nuet och skildrar furstinnan Sherbatoff, som nästan uteslutande ungås med Verdurins eftersom ingen annan i societeten bryr sig om henne. Han skildrar även hur Dr Cottard talar skrytsamt om Verdurins salong och dess besökare. 

Jägarna på Karinhall

 Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Jägarna på Karinhall" (1972) av Carl-Henning Wijkmark. Verket, som för övrigt var Wijkmarks debut, är en grotesk skildring av en helg på Hermann Görings egendom Karinhall i augusti 1936, vid tiden för Sommar-OS i Berlin. Norrmannen och elitidrottsmannen Roar Trögesen får av brittiska underrättelsetjänsten ett vagt formulerat spionuppdrag och han ska föreställa en OS-löpare som råkat förirra sig in på Görings egendom. Efter några märkliga händelser i Berlin, där norrmannen hinner pröva på stadens bordeller, lyckas han nästla sig in på Karinhall där han furstligt tas emot av Göring som denna helg ändå ska ta emot ett antal gäster i samband med en jakt. 

Gästlistan består därtill att tämligen prominenta personer såsom kungen av Bulgarien, flera tyska prinsar och industriledare samt ett antal ledande nazister, med flera. Det blir därefter en orgie i mat, sprit och kvinnor som inte står de romerska kejsarna efter. Berättelsen tilldrar sig därefter uteslutande på Karinhall och en rad bisarra förvecklingar följer innan helgens brakfest sakta men säkert klingar av med en smärre våldsurladdning därtill. Utöver det groteska porträttet av Göring så skildras även ett antal maktmänniskor (bokstavligen) inpå bara skinnet då läsaren här möter dem under vad man idag kunde kalla en rekreationshelg. En mycket underhållande bok som behöver läsas för att kunna förstås. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 282 – 300 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, möter berättaren och Albertine Nissim Bernard som har ett blått öga. Anledningen är att han haft en relation med en rödhårig tvilling och sedan tagit fel på denne och på dennes bror. Händelsen leder till en avsky för tomater och Nissim Bernard får gäster på hotellet att avbeställa tomater så att han ska slippa se åsynen av dessa. Berättaren vill träffa Madame Pottbus för att försäkra sig om att dennas jungfru inte visar sig på hotellet då han haft en relation med henne. Verdurins berömda ”onsdagar” bekrivs. Berättaren och Albertine besöker Saint-Loup och Albertine är plötsligt kylig mot berättaren men har desto mer ögon för Saint-Loup. Hon förklarar senare för berättaren att hon inte ville få det att se ut som om de hade något ihop men är ledsen över sitt missriktade beteende. Berättaren träffar Baron Charlus, åldrig och rucklig, som gör sig beredd att ta tåget. Han får dock syn på en person som han ber berättaren tala med. Denne visar sig vara musikern Morel. Charlus erbjuder denne 500 francs för en föreställning och ställer abrupt in sin tågresa. Han viftar även bort en blomsterflicka. Albertine och berättaren talar efteråt om Saint-Loup och berättaren framhäver trots allt dennes godhet.

Into the Void

 Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Into the Void" (2023) av Terence "Geezer" Butler. Eftersom jag tidigare läst självbiografier av Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne och Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi så köpte jag givetvis ganska omgående Black Sabbath-basisten Geezer Butlers memoarer (har inte hört om trummisen Bill Ward planerar att ut något) för att liksom göra en jämförelse men även för att lära mig lite mer om mannen ifråga. Butler var trots allt textförfattaren i bandet och har alltså, mer endast smärre assistans från övriga medlemmar, skrivit texter till "Paranoid", "Iron Main", "Children of the Grave" och ytterligare antal tidiga hårdrocksklassiker. 

Annars skiljer sig hans uppväxt inte nämnvärt från Ozzys eller Tonys även om hans föräldrar kanske är lite mer "normala", lågmälda arbetare som ville sköta sitt och göra rätt för sig i livet. Butler fick dock gå i en så kallad "Grammar School" och var den av de fyra medlemmarna som hade högst formell bildning (och därmed även betraktad som "the clever one") av sina tre medmusikanter. Det blir lite anekdoter om barndomen, om hans fantasifulla natur, religionen, favoritlaget Aston Villa och mycket annat. Slutligen halkar han i mitten av sextiotalet in på musiken och tillsammans med en ny bekant, Ozzy Osbourne, bildar han ett band med två personer som känner varandra sedan tidigare, Tony Iommi och Bill Ward. 

Att kalla de fyra "barndomsvänner" vore därmed lite för mycket sagt men "ungdomsvänner" fungerar bra utöver det faktum att Ozzy och Iommi faktiskt hade gått i skola samtidigt och att Tony brukade trakassera Ozzy på olika vis. Naturligtvis är Geezers berättelse väldigt lik den som Ozzy och Tony gett. Med andra ord blir det skildring av Tonys korta avhopp till Jethro Tull och om hans återkomst, om namnbytena från Polka Dot Band till Earth till Black Sabbath. Vidare om debuten som spelades in på två dagar och hur skivbolaget delvis var ansvariga för bandets mörka image. Vi får läsa om det osannolika genombrottet med "Paranoid", om fortsatta framgångar, om den kokainindränkta inspelningen av "Vol 4" och inspelningen av "Sabbath Bloody Sabbath" i ett hemsökt slott, samt om den kämpiga perioden med "Sabotage", bandets sista helgjutna skiva, parallellt med juridiska tvister med kreativa och bedrägliga managers. 

Den snabba nedgångsperioden följer och även om Geezer kanske är lite mer redig än de andra tre medlemmarna så hymlarna han inte om att det ibland blev mycket supande och en hel del droger på turnéer och liknande. Efter att hans första äktenskap fallit sönder träffade han 1979 den kvinna som han vid bokens utgivning ännu var gift med, en anmärkningsvärt stabil relation för en rockstjärna. Det röriga åttiotalet skildras lite mer översiktligt: Ozzys avhopp och Dios ankomst samt därefter även Bill Wards plötsliga avhopp och Carmine Appices ankomst. Efter att gruppens näst mest klassiska sättning kollapsade 1983 följde episoden med Ian Gillan och en vansinnig turné innan Geezer till sist hoppade av cirkusen Black Sabbath före en lång tid. 

Sista delen blir än mer översiktlig och det följer en del återföreningar, samarbete med Dio (som Geezer överlag skildrar i väldigt ljusa färger, precis som Tony Iommi) och även soloskivor. Efter Dios död i cancer 2010 återförenas det klassiska Black Sabbath och inspelningen av vad som skulle bli gruppens sista skiva, 13 (2013), och gruppens sista turné (2017) avverkas. Överlag ger Geezer Butler mestadels ett rätt sympatisk intryck och han är nog ändå en långt mer sansad människa än mången sjuttiotalsrockare (och då har jag även med mig de positiva skildringarna i Ozzys och Tonys memoarer). Och han har humor. Då han fick frågan om han hade sett filmen "This is Spinal Tap" hade han svarat: "Sett den!? Jag har genomlevt den!" God läsning för alla Black Sabbath-komplettister. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jean Racine (1639 - 99), flitigt citerad i detta avsnitt av verket. 

På sidorna 272 – 88 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras berättarens fortsatta svartsjuka gentemot Albertine då fler och fler unga och vackra flickor anländer. Blochs syster anländer och vänslas nästan öppet med en före detta skådespelerska på casinot och en del gäster klagar. Samtidigt anländer även familjen Blochs släkting, Nissim Bernard, som ränner efter en betjänt. Racine citeras flera gånger för att återge vissa av Nissim Bernards tillvägagångssätt. Berättaren återger vänskapen med två kammarjungfrur som bor på hotellet, av Francois benämnda ”fjäskerskorna”. Bloch skäms över sin syster. Berättare ser en dag en vacker ung kvinna på stranden och denna kurtiserar senare Blochs kusin, en man. Albertine visar också upp en stor kyla mot ett antal kvinnor hon möter på stranden och i andra miljöer.

Last Bus to Woodstock

 

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "Last Bus to Woodstock" (1975) av Colin Dexter. Romanen är den första av de totalt tretton Morse-romaner som gavs ut fram till och med 1999. Den har även blivit filmad som ett av avsnitten i TV-serien i ganska trogen version. Avtrubbad som man nu är av TV-deckare med tre eller fyra spektakulära och ofta äckliga mord så är det närmast befriande att läsa en deckare med ett (säger, ETT) enda mord som därefter bereder Morse huvudbry till slutet. Det förekommer visserligen två ytterligare dödsfall relaterade till handlingen men dessa är inte mord. Det hela börjar med att en ung kvinna hittas ihjälslagen utanför krogen The Black Prince i utkanten av just Woodstock, Oxfords grannstad. Det förefaller från början vara ett sexrelaterat mord. Morse presenteras som en omkring 45-årig och mörkhårig man, av kollegorna känd som duglig men lite lynnig. På brottsplatsen möter han den omkring 50-årige kriminalassistenten Lewis, som han inte känner särskilt väl. Då han ser hur väl Lewis inledningsvis hanterat brottsplatsen förklarar han att de båda bör jobba ihop för att lösa mordet. De båda männen har inledningsvis en diskussion om korsord som röjer deras olika naturer. Morse verkar dock uppskatta även detta. Lewis är dock ofta konfunderad över sin nye chef som ägnar mycket tid åt flaskan medan han grubblar över fallet. Turerna är många och spännande trots att det är väldigt lite av "action" i romanen. Som sagt, mycket befriande och väldigt intelligent läsning. Kommer att bli nöjsamt att bit för bit bocka av övriga romaner. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Camembert, inte Cambremer.

På sidan 255 – 72 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren och Albertine återvänder till hotellet. Berättaren förklarar för liften att Markisinnan Cambremer inte heter ”Camembert”. Dricksen blir förtvivlad då berättaren inte vill ge dricks eftersom Albertine är med och berättaren gör en reflektion över tjänstefolket på hotellet och på hur de skulle bete sig om rollerna var utbytta. Berättaren blir ensam med Albertine och dukar upp en historia om att han är förälskad i Andrée efter att hon frågat varför han är ond på henne. Han frågar henne om de historier som doktor Cottard lyft och Albertine förnekar eftertryckligt detta. De försonas och hon kysser honom för första gången. Berättaren börjar därefter åter göra utflykter med Albertine och hennes väninnor men umgås även mer med sin mor. De diskuterar litteratur och modern anmärker på transkriberingen av namn i vissa upplagor. Berättaren dricker mycket portvin under sina promenader och fantiserar, under alkoholens inflytande, om att bjuda ut kvinnor han möter på vägen.

Elden

 

Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är ”Elden” (1916, i engelsk översättning med namnet ”Under Fire”) av Henri Barbusse. Jag kan inte svära på att detta är den första utgivna romanen om första världskriget men det är i alla fall den första kända, utgiven i december 1916 medan kriget ännu pågick för fullt. Barbusse (1873 – 1935) var i sammanhanget ganska åldersstigen då han ryckte in i kriget och deltog ett drygt år, till och med slutet av 1915, innan han fick en tjänst på ett departement då hans hälsa började vackla. Under denna tid hann han ändå genomgå många skakande upplevelser i krigets tidiga skede där soldater försökte föra ett traditionellt krig medans de sköts i bitar av granater och kulspruteeld. Under 1916 skulle man övergå till de enorma ”materielslagen” där man i hög grad förlitade sig på artilleri än på infanteriets kraft. Då satt Barbusse redan och skrev på sin bok. Huvudpersonerna i hans roman är ett skyttekompani bestående av människor med enklare bakgrund, i huvudsak bönder och hantverkare. Berättaren, som av kamraterna beskrivs som ”en skrivande” person, överlever mirakulöst medan flera av hans kamrater dödas under ibland slumpartade och groteska omständigheter. Hopplösheten och idiotin skildras ingående redan under denna tidiga fas av kriget. Jag har läst många faktaböcker och romaner om första världskriget men frågan är om denna rått realistiska roman inte är den hemskaste hittills. Särskilt starka är skildringarna av ännu en hopplös stormning under svår beskjutning (”elden”) där soldaterna efteråt bokstavligen vadar i inte bara pinfärska lik utan även äldre och mer mogna som legat på slagfältet många månader och nu kastats fram av explosionerna. Hemsk är även kapitlet där ett stort antal soldater drunkar i gyttja då skyttegravarna rasar in. En svart komik är dock scenen där en tysk, insmord i gyttja och helt utmattad, förklarar för en fransk soldat att han kapitulerar varvid den franske soldaten, utmattad även han, bara ger en jakande åtbörd utan att orka göra något. Så ligger de bredvid varandra och vilar, fienderna. ”Elden” kommer för första gången sedan 1917 ut i nyöversättning på Modernista förlag i augusti 2025. Ett givet köp för mig i alla fall. ”Elden” är en stark och rå roman men viktig läsning för alla som är fascinerade av första världskriget.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Boulevard Pereire Paris, målning av Eugene Galien-Laloue.

På sidann 226-55 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, funderar berättaren över Albertine och längtar efter henne. En utläggning om hennes natur följer liksom en episod då Albertine ideligen krånglar och ändrar sig när berättaren vill följa med henne ut. Hon hotar till sist att ta sitt liv medan berättaren skämtar med henne då hon går. Dagen därpå är hon dock tillbaka. Albertine och hennes vänner se Blochs syster och kusin på restaurangen tillsammans med berättaren men hälsar inte på dem på grund av deras dåliga förbindelser. Berättaren tror alltmer att Albertine är lesbisk och jämför sin svartsjuka med den som Swann kände för Odette. Han blir alltmer grym mot henne. Under en promenad möter berättaren Madame de Cambremer med sonhustru och en känd advokart från Paris. Han ger en skildring av gamla Madame de Cambremers yttre. De diskuterar konst och musik. Debussy ställs mot Chopin. Gamla Madame de Cambremer blir förtjust då berättaren visar sig gilla Chopin. Släktens konstiga uttal av namn beskrivs liksom unga Madame de Cambremers giftermål och hennes attityd till släkten. Berättaren konverserar advokaten och bjuds in till Cambremers under morgondagen. Domaren eskorterar gamla Madame de Cambremer till hennes vagn. Han förklarar för berättaren att denne bör ta sig i akt för sällskapslivet innan han går. Även alla andra går och berättaren blir ensam kvar med Albertine, som vill tala med honom.

På marmorklipporna

 

Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”På marmorklipporna” (1939) av Ernst Jünger. Boken är dunkel och måntydig och skildrar två bröder som dragit sig tillbaka från världen efter att ha deltagit som ”purpurryttare” i ett krig för ”det fria folket på Alta Plana”, ett krig de förlorade. De lever nu i utkanten av riket ”Stora Marina” där de bor ”på marmorklipporna”. Från dessa klippor ser man även in i ett annat område som endast benämns ”Campagnan” och där oroligheterna tilltar. Samtidigt ökar även den gestalt som kallas ”Överstejägmästaren” sin makt i Stora marina och denne utökar steg för steg vad som uppenbarligen är någon form av terrorvälde. Brödernas lugna tillvaro, där de i huvudsak ägnar sig åt biologiska studier i Linnés anda, hotas alltmer.

Boken har tolkats på väldigt många vis och givetvis är det lätt att notera att i verkligheten så levde Jünger och hans bror, Friedrich Georg, efter nazisternas maktövertagande ett stilla liv alldeles i närheten av den schweiziska gränsen. Jünger hade fått sin lägenhet genomsökt av nazisterna sent 1933 varvid han förstörde mängder av papper och lämnade huvudstaden. Överstejägmästaren påminner till fysionomin om Göring men kan givetvis anspela på Hitler (eller rentav Stalin, enligt viasa bedömare). ”Campagnan” kan anspela på Italien och den politiska oron innan Mussolini tillträdde.

Berättandet i boken är lite platt (vilket är Jüngers stora svaghet som stiist) även om det ofta även förekommer vackra och rofyllda skildringar av brödernas lugna liv och av deras stora kärlek till, och fascination för, naturen. Jüngers ideal, ofta återkommande i hans skrifter, är en slags aristokratisk tillbakadragenhet från världen oro och strid, en tillbakadragenhet som här hotas påtagligt. En kort (85 sidor) men ändå tänkvärd och fascinerande roman.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 209 – 26 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren kommer ur sin letargi, längtar efter Albertine och börjar planera för visiter hos Cambremers och Verdurins. Han tar en promenad och minns åkturerna med Madame de Villeparisis samt går förbi en flott bordell som lokalbefolkningen protesterat mot. Väl tillbaka på hotellet får han ett sorgebrev med meddelande om att en medlem av släkten Cambremer avlidit. Prinsessan av Parma kommer till hotellet och ger riktligt med dricks till personalen i matsalen. Albertine kommer på besök en stund och därefter skildrar berättaren hur han vid flera tillfällen använt ”liften” som sändebud samt beskriver dennes halvbildade sätt att prata och agera. Berättaren träffar Cottard och de båda går på casino där de ser Albertine dansa med sin gamla väninna Andrée. På vägen därifrån antyder Cottard att något sinnligt förekom mellan de dansande flickorna vars bröst ideligen hade kontakt med varandra.

I stålstormen

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är ”I stålstormen” (1920) av Ernst Jünger. Läste senast romanen parallellt på tyska och svenska hösten 2022 men blev redan nu sugen på en omläsning av den så annorlunda skildring av första världskriget. Ernst Jünger (1895 – 1998) var den unge och äventyrslystne patrioten som, likt många andra unga män, gick ut i kriget under sång och skratt hösten 1914. Till skillnad från många andra romanförfattare som skildrar kriget så förlorasde han dock aldrig hoppet om en seger för den egna sidan och blev aldrig desillussionerad över krig i sig självt.

Roman kom alltså ut kort efter krigsslutet och bygger på de utförliga dagböcker som Jünger skrev så fort han bara fick möjlighet till det .Berättelsen börjar då den nyutbildade Jünger kommer till fronten i december 1914 och slutar då han ligger på sjukhus efter sin sista skada under kriget, i september 1918. Trots att Jünger inte på något vis väjer för alt det motbjudande med kriget: leran, regnet, förruttnade lik i skyddsgångar, masslakten, förvirringen och tristessen så är det som om kriget ändå förblir ett pojkboksäventyr för honom och han beskriver ärligt och osminkat de stegrade känslorna under granatbeskjutning eller under (några få) närkamper med fienden.

Givetvis kan framställningen, liksom Jünger själv, ibland verka mer än lovligt ytlig en del av tiden och han kan ibland reagera starkare på några blodpölar på en gata än på kraftigt förruttnade lik som ligger och pyser ute på ett slagfält. Det är sällan den järnhårda masken ramlar av Jünger. Undantaget är exempelvis då hans kompani blivit kraftigt decimerat i ett slumpartat granatregn och han vid åsynen av några av de överlevande faktiskt faller ihop och gråter ”medan soldaterna stod dystra omkring mig”. Det finns även lyriska passager som när Jünger står och filosoferar inför ett öde och av krevader märkt landskap där franska bönder skött sina odlingar bara för en liten tid sedan.

Överlag dock en mycket annorlunda krigsskildring och Jünger representerar på ett ärligt vis alla de soldater som faktiskt gjorde att kriget rullade vidare i och med det fanns många av Jüngers kaliber vid fronten, fast övertygade om att segern låg inom räckhåll bara men var beredd att offra sig för en större sak. Och offervillig var Jünger uppenbarligen då han drog på sig ett stort antal skador men ändå som genom mirakel överlevde. Boken sålde inledningsvis trögt men blev så småningom en klassiker inom romanlitteraturen om första världskriget och skulle göra Jünger till litterär storstjärna i Tyskand även om detta också skulle ta sin tid och ske på märkliga irrvägar.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Badorten Dieppe, fotograferad av George Marchand vid förra sekelskiftet. 

På sidan 177 – 209 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren missmodig återkommer till Balbec. Han är nu en uppburen medlem av societeten och hotelldirektören, med sitt märkliga hopkok av olika språk, kommer personligen och möter hojnom vid ankomsten till hotellet. Berättarens tankar upptas även av kammarjungfrun hos Madam Potbus, som nu befinner sig i trakten tillsammas med Verdurins vilka i sin tur hyrt ett helt slott. En stor del av tankarna upptas av berättarens saknas efter sin mormor och han tänker på henne under förra vistelsen på badorten. Han får även höra att Albertine nu har anlänt till Balbec. Hela hotellet står på tå inför honom, inklusive liften i hissen. Berättaren stannar en tid deprimerad på sitt rum och vill inte träffa vare sig Albertine eller Madame de Cambremer, som också anlänt och som nu hyr ut ett av sina slott till Verdurins. Inom några dagar anländer berättarens sorgklädda mor och berättaren konstaterar att hon blivit alltmer lik mormodern. Även fadern anländer även om han liksom bara nämns i förbifarten. På stranden träffar berättaren och modern en viss Madame Poussin, med smeknamnet ”vänta och se”. En rad anekdoter om personale på hotellet serveras. Berättaren träffar Albertine, svårt uttråkad, och reflekterar även över Francoises känslor inför hans egen depression. Han tycker sig se sin döda mormor men hans far avfärdar detta med att ”de döda är döda”. Han tar en promenad med Albertine i vårregn. 

S/S Hansa - Minnet av en sjökatastrof

 

Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är "SS Hansa - Minnet av en sjökatastrof" (7 mars 2024) av Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof. Boken, som har en mer än tioårig tillkomsthistoria, skildrar den tragiska händelse som drabbade Gotland 24 november 1944 då passagerarfärjan Hansa av misstag torpederades av en sovjetisk ubåt och alla 86 personer ombord, sånär som på två, omkom. 

Författarna reder ut en rad lösa trådar som och gåtor som har omgärdat sänkningen av Hansa och en viss mörkläggning som efteråt förekom från svenska myndigheters sida. Att allt inte stämde konstaterades redan av den haverikommission som genomförde sin utredning mellan december 1944 och juni 1945. Just dessa frågor tycks nu äntligen få sitt svar. I diverse intervjuer har författarna även konstaterat att man troligen inte heller kommer så mycket längre i Hansa-forskningen då mycket hemligstämplat arkivmaterial har släppts och alla inblandade nu är döda till följd av ålder varför det ofta varit dessa personers barn som kunnat svara på frågor. 

Boken inleds med historik över fartyget Hansa och lite om  hur fartyget såg ut, med mera. Själva förloppet skildras ganska kortfattat (delvis för att förloppet även i verkligheten var kortfattat då Hansa sänktes 05.57 på morgonen och sjönk på en minut varefter de två överlevande kunde räddas vid 11-tiden på förmiddagen). Det mest intressanta med denna bok är egentligen skildringen av efterspelet till katastrofen, dels i det offentliga men också i det privata.

Med "det offentliga" menar jag här haverikommissionens arbete, myndigheters reaktioner och långt senare även sökande efter vraket och försök att slutligen få fram sanningen om vem som sänkte fartyget. Med "det privata" syftar jag på allt som de anhöriga måste gå igenom. Besättningens anhöriga fick som regel någon form av ekonomisk ersättning men i övrigt lämnades dessa åt sitt öde och fick helt själva hantera sorgen med stöd av släktingar och vänner. Den generation som var född åren innan katastrofen skildrar här familjer som blev märkta för livet och pappor eller mammor som inte sa ett ord om den förälder som omkommit på Hansa. Just tystnad är kanske den mest typiska reaktionen hos de drabbade familjerna, att döma vad intervjuerna avslöjar. 

Skildringen av det historiska förloppet varvas med personporträtt av de omkomna samt, på slutet, av de två överlevarna Arne Thuresson och Arne Molin. I slutet av boken görs en fullständig genomgång av samtliga personer ombord Hansa och även intelligenta gissningar kring vad som kan ha hänt dem i samband med förlisningen. Jag märker att jag blir särskilt illa berörd när jag läser om alla de människor som sov tungt i sina hytter framåt morgonsidan (som människor ofta gör) och troligen vaknade av att vattnet forsade in utan att de kunde ta sig ut. I de flesta fall blev hytten passagerarnas gravkammare. 

Utan att avslöja för mycket kan sägas att detta, trots det tragiska stoffet, är en mycket spännande bok som är väl värd att läsa för den historieintresserade eller egentligen för vem som helst. Även om långt färre dog på Hansa än på Estonia så är just Hansakatastrofen även sin tids Estoniakatastrof. Jag har personligen träffat yngre gotlänningar som vet väldigt lite eller inget alls om Hansakatastrofen men då jag själv var barn så var Hansakatastrofen ett självklart minne hos inte bara gotlänningar utan även personer från andra delar av Sverige. Och offren var givetvis inte bara gotlänningar utan människor från variande landsändar i vårt land. Förhoppningsvis ska boken även bidra till en form av avslutning för de anhöriga i och med sina många viktiga avslöjanden. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Blanche Monnier, fransk societetsfröken som av sin mor hölls inlåst 1874 - 1901 för att hon inte skulle kunna gifta ner sig. Hon upptäcktes efter 27 år, utmärglad och vanvårdad. 

På sidan 162 - 179: Skildras hur hertigen efter vistelse på en badort gör en helomvändning och blir en övertygad Dreyfusard. Berättar rundar av kapitlet med en form av översikt över de olika salongernas och hur de påverkas av Dreyfusaffären samt skildrar personers upp- och nedgång. Den tidigare så förbisedda Odette Swann har numera en salong som kryllar av kungligheter och hertiginnor och då hennes eget förflutna alltmer bleknar så blir hon sakta men säkert mer och mer uppburen. Hennes make, den döende Swann, ses som en excentrisk kuf och ett pikant inslag i Odettes salong. Berättaren åker missmodig till Balbec för andra gången. 

L'Argent

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "L'Argent" ("Pengar", 1891) av Emile Zola i engelsk översättning. Romanen är den artonde i den väldiga sviten Rougon-Macquart men bör läsas som den fjärde romanen och då som direkt uppföljare till romanen "La Curée" vilken skildrar Aristide Saccard (född Rougon) och hans familj. 

Denna bok utspelar sig något efter den föregående boken. Saccard har kommit på obestånd, hans unga hustru (en huvudperson i "La Curée") är död och hans son lever på distans från sin far. Saccard arbetar dock som en form av sekreterare åt den godhjärtade Madame Caroline vars bror, den djupt religiöse ingenjören Hamelin, önskar kristendomens framträngande i Mellanöstern. Den fiffige Saccard föreslår syskonen en ny bank med penningens hjälp av uppfylla Hamelins önskan. Han får även syskonen och flera andra att finansiera den nya Bank Universeal och ser därefter till att blåsa upp bankens andelar och även dess rykte. 

Den som läser detta bör förmodligen, precis som jag själv, kunna räkna ut på ett ungefär vad som kommer att hända. Det är en skakande roman som skildrar den spekulationsyra med påföljande krasch som är ständigt återkommande i mänsklighetens historia. Inte bara de rika utan även småfolk, som gentat ihop några små besparingar, satsar allt vad de äger och har i den nya banken i förhoppning om en stor och snabb avkastning efter löften från den synnerligen vältalige Saccard. Parallellt med bankens historia fr vi även följa Madame Carolines försök att göra något för en oäkta son till Saccard vilken denne hyser föga intresse för. Boken slutar tragiskt men, som så ofta hos Zola, ändå med en strimma av hopp och framtidstro. Ett ständigt aktuellt verk. 

Och så... dagens Proust!

Ovan; Millais - Angelus (1858 - 59)

På sidan 148 - 62 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren tjänarinnan Francoises egenheter och ger en skildring av hennes lantliga bakgrund och de dialekter som talas av tre generationer i hennes släkt och av andra personer från landet. Berättaren väntar ivrigt på ett telefonsamtal från Albertine, som lovat att komma. Då hon till sist ringer är hon mer tveksam och berättaren får lirka med henne. Då hon till sist kommer gnabbas berättaren med Francoise, irriterad över att ha drivits upp ur sängen så här sent. Albertine stannar en stund och utväxlar kyssar och smekningar med berättaren. 

Doktor Faustus

 Den elfte och trettonde boken som jag har läst ut i år (den tolfte kommer) är "Doktor Faustus" (1947) av Thomas Mann. Jag har parallellt läst den svenska och den tyska versionen men blev klar med den svenska lite före den tyska och hann däremellan även klämma ytterligare en bok. Parallelläsningen beror på att Mann är ganska svår att läsa på tyska så för att försäkra mig om att jag förstod allt så läste jag även på svenska. 
Boken är en tänkt biografi men delvis även en memoar då den nu lätt åldrade Serenus Zeitblom, lärare, skriver skildrar sin vän, kompositören Adrian Leverkühns, liv medan Tyskland faller sönder kring honom under perioden 1943 - 45. Vi följer vännerna Leverkühn och Zeitblom från barndomen, över studieåren och in i vuxenåldern. Leverkühn, kommen ur en förmögen men i livsstilen enkel bondfamilj, är en arrogant och sval personlighet som ändå inspirerar till en livslång tillgivenhet från Zeitblom. Efter en period då han läst teologi kommer Leverkühn småningom att slå sig in på musikens bana. Under sin ungdom ådrar han sig dock syfilis (från en prostituerad som rentav avrått honom från att ha sex med henne) och mycket går snett i hans liv därefter. Den före läkare han besöker dör oväntat och den andre grips av okända skäl av polisen. Därefter låtsas Leverkühn mest som om allt är som vanligt. Bokens absoluta höjdpunkt, jämte näst sista kapitlet, är när Leverkühn omkring 1912 - 13 plötsligt får besök av en lite fet och rödhårig man i sportdräkt vilken sprider förlamande kyla omkring sig. Denne till det yttre lätt vulgäre man påstår sig vara djävulen och erbjuder Leverkühn ett avtal: Hans själ mot att Leverkühn blir en gudabenådad kompositör. Leverkühn vet inte vad han ska tro om detta och än mindre Zeitblom, som läser skildringen av detta i papper som Leverkühn lämnat efter sig. Dock blir Leverkühn de följande åren en uppburen om än något smal kompositör med flera firade verk. Han flyttar ut på landsbyden något utanför München och genomlever första världskriget utan större påverkan. Tjugotalet blir så hans stora period. Några utvikningar följer såsom den om en förödande kärlekshistoria i de båda vännernas krets eller om då Leverkühns förtjusande systerson Nepomuk besökte honom innan berättelsen kulminerar i en laddad scen 1930. Jag vill här inte avslöja för mycket för läsaren förutom att detta är en synnerligen läsvärd bok där Leverkühn öde är en allegori över hur Tyskland vid samma tid sålde sig till djävulen. Ännu aktuell i vår egen tid. Allt som allt ett litterärt kraftprov och Manns sista stora verk. 

Ovan: Gustav V som i egenskap av kronprins figurerar i en anekdot om Dreyfusaffären. 

På sidan 125 - 48 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras hur berättaren och Swann pratar om Dreyfusaffären. Det visar sig att fursteparet i hemlighet, på varsitt håll, kommit fram till att Dreyfus är oskyldig. Saint-Loup har å sin sida gått över till anti-Dreyfusarderna. Markisinnan Surgis-le-Duc skildras kort. Swann avlägsnar sig. Berättaren misstänker att furstinnan de Guermantes älskar baron Charlus. Hon kommenterar vissa rykten om Charlus. Hertigparet ska köra berättaren hem men först tar hertigen farväl av sin bror Charlus men råkar oavsiktligt säga något som låter som om han antyder att denne är homosexuell. Charlus slätar dock över det hela. Utanför pratar hertigparet med flera personer innan de åker med berättaren i sin vagn. Denne tänker mest på Albertine. Hertigparet ska på ännu en kostymbal men vid ankomsten hem får de höra att en släkting dött. Hertigen menar dock att detta är en överdrift - allt för att få gå på en bal till. 

Svart flicka/vit flicka

 Den tionde boken som jag har läst ut i år är "Svart flicka/vit flicka" (2006) av Joyce Carol Oates. Detta är en av de kortare böcker jag läst av Oates, annars känd för sina tegelstensromaner och då gärna mer än en per år. Berättelsen är koncentrerad kring relationen mellan två rumskamrater på en flickskola på USA:s östkust och större delen av handlingen utspelar sig från hösten 1974 till våren 1975. Genna Hewett-Meade, dotter till en känd hippieadvokat och hans inte helt stabila fru (hon tilltalar sina föräldrar med förnamn), får dela rum med den svarta Minette Swift, pastorsdotter från Washington DC. Minette är ingen särskilt sympatisk person och ger ett buttert och truligt men även bortskämt intryck. Genna har stort överseende med sin krävande rumskamrat även om hon också börjar ställa frågor om henne inför sig själv. Hur kan hon exempelvis ha fått stipendium när en essä av Minette som Genna tjuvläst är proppfull med rättelser och mest tycks skriven av en något bevågad niodeklassare? Vem ligger bakom de rasistiska hot som efterhand trappas upp mot Minette, som tröstäter och ser sina skolresultat försämras. Eller var de ens särskilt bra från början? I bakgrunden finns även Gennas oro över den frånvarande faderns koppling till terrorverksamhet i samband med det politiskt uppskruvade läget under Vietnamåren. En laddad bok som dock får ett lite forcerat slut då berättelsen i ett sista kapitel även hoppar fram till bokens nutid, 1990. Dock ändå mycket läsvärd. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ferdinand Walsiner Esterhazy (1847 - 1923), den verkligt skyldige i Dreyfusaffären. 

På sidan 108 - 25 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans bal. Berättaren ser Swann komma men får ännu inte tillfälle att hälsa på denne då han istället träffar Saint-Loup. Denne pratar om sin morbror som kvinnokarl och skrattar åt hur denne en gång skulle tala honom till rätta på grund av hans egna utsvävningar. Saint-Loup pratar bordeller med berättaren. De båda ser hur Charlus är utsäkt artig mot Madame Surgis för att bli bekant med hennes två söner. Swann kommer äntligen över och hälsar. Charlus slår sig ner med familjen Surgis men är därefter ohövlig mot Madame Saint-Euverte och även berättaren. Madame Saint-Euverte, som inte kan förstå baronens elakhet, bjuder in berättaren till sig. Berättaren får tillfälle att prata med Swann som skrattat åt berättelsen om att han skulle ha grälat med fursten. De båda ser hur Charlus nu istället gör narr av den sportige baronen Arnulfe. Swann nekar en promenad i parken då hans sjukdom tröttar ut honom varvid de båda slår sig ner. 

Hearing Secret Harmonies

 

Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Hearing Secret Harmonies" (1975) av Anthony Powell, den tolfte och sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Romanen som knyter ihop de lösa trådarna utspelar sig under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Jenkins systerdotter (egentligen fruns systerdotter) har kommit med i en hippiesekt under ledning av den demoniske Scorpio Murtlock. Widmerpool återkommer mycket förändrad till Storbritannien efter några år i USA. Han blir rektor på ett universitet och bedriver sitt ämbete i mycket progressiv men även originell riktning. Samtidigt tyder mycket på att han intresserar sig för Murtlocks sekt och önskar komma i kontakt med denna. Vi möter ett antal personer ur tidigare romaner, svårt åldrade, eller får andrahandsskildringar av hur vissa av dessa personer slutat sina dagar. I boken sista scen går Jenkins på en konstutställning för den sedan länge döde Mr Deacon, nu åter på modet, och får där en skakande redogörelse av vad som på senare tid tilldragit sig i Murtlocks sekt. Framställningen av hur den tidigare tillknäppte Widmerpool förvandlas till någon form av åldrande hippie är kanske till hundra procent trovärdig men då Jenkins ofta inte vet mer än läsare så får man möjligen skylla hans udda beteende på tidigare motgångar. Hur som helst ändå en fullt värdig avslutning på sviten och på ett universum som jag kommer att sakna. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Skräckkabinettet". Grov karikatyr på Dreyfus och hans anhängare. 

På sidan 84 - 108 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans fest. Hertiginnan pratar med berättaren om skillnaden mellan hennes salong och furstinnans dito. Hon talar med värme om sitt eget ”lilla hem”. Madame Saint-Euverte presenteras och hennes olika bjudningar beskrivs då hon har vissa för bättre folk och andra för mer udda personer. Hertiginnan visar sig högdragen mot ett antal personer som hälsar på henne då hon inte vet vilka de är fast de rentav är släktingar. Vagoubert dyker upp igen och försöker göra menande blickar mot Charlus angående några diplomater. På festen cirkulerar ett rykte om att hertigen nästintill handgripligen har slängt ut Swann efter att denne fällt en lustighet. Överste Frobeville och dennes fattigdom kommenteras kort innan en längre scen följer där aristokraterna klagar över Swanns ”svek” och och med att han tagit ställning för Dreyfys. Hertigen konstaterar att han inte ens kunde lita på ”nära nog den enda jude jag kände”. Berättaren iakttar den gamla Madame de Lambresac, ännu en släkting, och gör en reflektion kring likartade utseenden under olika epoker då denna adelsdam påminner om hans mormor och hennes systrar. Hertigen hälsar bryskt på en tysk musiker som hertiginnan nödgas presentera honom för. Det framgår att hertiginnan under morgondagen struntar i en bal hos Madame Saint-Euverte eftersom hon ska se några kyrkofönster istället, en uppenbart genomskinlig ursäkt. Berättaren kommer in i ett rum där Charlus läser horoskopet. Då han får se berättadren iakttar han samtidigt de vackra bröderna Surgis. Swann kommer.

Temporary Kings

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Temporary Kings" (1973) av Anthony Powell, den elfte och näst sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Föregående bok utspelade sig cirka 1945 - 47 men handlingen i denna roman har hoppat fram till cirka 1959. Jenkins och flera av bokens viktigare karaktärer har åkt till en internationell litterär konferens i Venedig. Medan detta pågår skriver fransk press några skandalartade artiklar om hur Pamela Widmerpool indirekt ska ha tagit livet av en fransk författare som avled under samlag med henne. Makarna Widmerpool anländer emellertid också till konferensen och den välmående Kenneth Widmerpool är till synes oberörd av alla skriverier om hustrun. Dock har det i Storbritannien påbörjats en utredning om huruvida Widmerpool, som rest mycket i östra Europa, spionerat på Östblocket eller rentav varit spion för kommunistblocket (detta är något oklart framställt vilket kanske också är meningen). Under vistelsen i olika palazzos diskuteras konstverk och inte minst voyeurismen, något som blir ett återkommande tema i boken. Jenkins träffar den unge amerikanen Russell Gwinett, besluten om att skriva en biografi över den nu döde författaren X Trapnel. Han ber Jenkins presentera honom för Pamela Widmerpool vilket i sin tur leder till förvecklingar som kulminerar i en bisarr scen utanför en fest i London. En ganska komprimerad bok som i princip rör sig från Venedig till London med udda sexuella böjelser som viktigt inslag. 

Och så... dagens Proust!

Alexandra av Storbritannien, drottning 1901 - 1910, och maka till Edward VII. 

På sidan 73 – 84 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" skildras fortsatt den fest berättaren bara hunnit bevista en liten stund. Berättaren pratar med furstinnan och noterar hur obildad hon är. Därefter störs han av turkiske ambassadörens hustru som även hon visar sig obildad och som irriterar honom. Hertigparet anländer och berättaren hälsar på dem. Han noterar hertiginnans förmåga att tindra mot alla hon hälsar på, ett minspel som hon behåller under hela kvällen då hon måste hälsa på många. Vid ett senare tillfälle komplimenterar hertigparet berättarens föräldrar för dennes avmätta bugning då han mött hertigen på en fest för engelska drottningen. Berättaren lyssnar på hur Charlus och Vagoubert spekulerar i om kung Theodosius är homosexuell och ser det ironiska i detta då de båda själva är det. Hertiginnan får av en dam ett erbjudande om att träffa d'Annunzio. Berättaren gör en utvikning om hur hertigen irriterar sig på levande författare. Han rör sig i på festen vid sidan av hertigparet.

Books Do Furnish a Room

 

Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Books Do Furnish a Room" (1971) av Anthony Powell vilken är den tionde boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Boken börjar den dystra hösten 1945 då berättaren Jenkins återvänder till sitt gamla universitet för att forska på en bok om 1600-talsförfattaren Robert Burton. Storbritannien är stukat efter kriget, vännerna Stringham och Templer samt många andra har dött under konfliktens gång och de ofta råa och fuktiga vädret i romanen förstärker bilden av dysterhet och sorg. Även här finns dock komiska inslag och litteratur kan sägas vara ett bärande tema i romanen, inte bara i fråga om titel. Vi möter "Books Do Furnish a Room-Bagshaw", en dryckeskompanjon till kompositören Moreland som dock först nu dyker upp i handlingen trots att Jenkins uppenbarligen känt honom ett bra tag. Bagshaw blir utgivare på magazinet Fission, en tidsskrift som drivs av Jenkins vänner Quiggin och Craggs. Bland övriga medverkande författare märks Widmerpool som nu är en uppburen parlamentsledamot och gift med den komplexa Pamela Flitton. En bisarr men komisk episod är den där Pamela kräks i en stor urna i samband med att Jenkins deltar i begravningen av sin svåger Erridge, Lord Warminster. Då Pamela senare träffar den demoniske unge författaren X Trapnel uppstår nya förvecklingar och kriser. Parallellt med handlingen många bra diskussioner om vad litteratur egentligen är. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Furst von Radolin, tysk ambassadör i Frankrike 1900 - 1910. 

På sidan 59 - 73 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", inleder berättaren med en utläggning om manligt hos kvinnor och det omvända. Han åser hur Charlus håller hov på festen. förgäves försöker han få flera damer att presentera honom för furst Gurtmantes. Charlus spelar whist med tyske ambassadören och hälsar bryskt på en Courvoisier som en släkting försöker presentera för honom. Berättaren förmår sig till sist att be Charlus presentera honom för sin kusin fursten, vilken vänligt bemöter honom. Han flanerar i parken och ser Madame d'Arpajon bli dränkt av en fontän då en stormvind bryter in. Den ryske storfursten Wladimir skrattar högt åt detta men försöker sedan säga något vänligt.

The Military Philosophers

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "The Military Philosophers" (1968) av Anthony Powell. Denna bok är den nionde i sviten "A Dance to the Music of Time" och den tredje och sista som utspelar sig under andra världskriget. Berättaren Jenkins är under krigets sista år tryggt placerad bakom ett skrivbord från vilket han agerar kontaktman gentemot polska, tjeckiska och belgiska trupper. Detta visar även på de mer absurda sidorna av kriget och bäddar för en del komiska episoder såsom då Jenkins med kollegan Blackhead diskuterar halm som ska distribueras till sjukhus. Enligt många bedömare kring honom är Blackhead placerad på sin post för att inte ställa till med något. Under detta arbete träffar Jenkins på en ung kvinnlig chaufför, underskön men vresig, som visar sig vara ingen mindre än Pamela Flitton, systerdotter till hans gamle vän Charles Stringham. Den omkring tjugoåriga Pamela har redan vid denna tid rykte om sig som en hjärtekrossare av rang och blir sällan kvar länge på en post i och med diverse sexuella skandaler. I samband med freden studsar Jenkins till då det i pressen meddelas att Pamela har förlovat sig med hans gamla skolkamrat, plågoriset Widmerpool. Allt som allt en underhållande roman om de mer märkliga sidorna av andra världskriget, sett från en tjänstemans synvinkel. Bokens centralgestalt (även om hon bara är med i ringa grad) är dock den fascinerande och mystiska Pamela Flitton. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Systrarna Ena och Betty Wertheimer ser på John Singer Sargents målning (1910) ut att ta emot en gäst på ungefär samma vis som furstinnan tar emot berättaren. 

På sidan 45 - 59 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras berättarens förberedelser inför balen hos fursteparet Guermantes. Vi får även en ögonblicksbild av fursteparets hovmästare, nervös efter att ha haft ett sexuellt möte med en hertig som är bjuden på festen. Då de båda möts vid ingången till furstepalatset låtsas de båda emellertid inte om någonting. Berättaren ropas upp av samme hovmästare och tas emot av furstinnan som genast låter honom cirkulera fritt. Han ser Baron de Charlus men vågar inte be denne presentera honom för sin kusin fursten. Han pratar istället med greve de Vaugoubert efter en snabb ordväxling med läkaren professor E, som gav dödsdomen åt hans mormor. Greven låter därefter berättaren tala med sin hustru, som dock inte känner fursten. 

Kring Guermantes

 

Den femte bok som jag har läst ut i år är "Kring Guermantes" (1921), tredje delen i Marcel Proust svit "På spaning efter den tid som flytt". Boken centreras, enkelt uttryckt kring ett antal middagar. Berättarens familj har flyttat till en bättre del av Paris och bor i samma byggnad som hertigparet Guermantes. En annan viktig person i grannlaget är förre västskräddaren Jupien, som kommer på god fot med familjen. Berättaren försöker på olika vis komma i kontakt med hertigparet och via vännen Saint-Loup, deras släkting, lyckas han efterhand. I mitten av boken dör berättarens mormor efter en slaganfall, en rörande episod. Andra delen skildrar en räcka middagar där det på ytan händer ganska lite även om berättaren ideligen gör iakttagelser medan jag han rör sig bland aristokraterna såsom en uppskattad gäst från det så exotiska borgerskapet. Efter en av middagarna ska berättaren träffa baron de Charlus som tar emot honom sent och skäller ut honom för hans otacksamhet. Berättaren begriper ingenting. Volymen slutar med den kända scen där hertigparet negligerar Swanns dödliga sjukdom samtidigt som hertigen noterar att hans fru har fel färg på skorna då de ska iväg på en middag. Överlag en av de mer mastiga böckerna i hela sviten och en den kräver en hel del tålamod med sina många detaljer, sitt långsamma händelseförlopp och sin inre monolog. 

Och så... dagens Proust! (igen!)

Ovan: Baron de Charlus såsom Jean Cocteau såg honom i en skiss från 1921 - 23. 

På sidan 7 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren en episod tidigare under den sista dagen i volym tre. Han tittar efter hertigparet och från ett gömställe iakttar han sin egen gård. Han får då se baron de Charlus, på väg från ett besök hos en annan släkting, möta Jupien. De båda männen beter sig märkligt vid åsynen av varandra och baronen slår sig i slang med Jupien vilken snabbt bjuder in honom i sin butik där de båda männen har sex. Berättaren tar sig runt till ett tomt rum bredvid Jupiens butik och hör vad som sker samt en del samtal efteråt. Baronen, en symbol för själva manligheten, är i verkligheten homosexuell. En länge utläggning följer därefter om homosexualiteten och villkoren och sorgerna för dess utövare.