Svart flicka/vit flicka

 Den tionde boken som jag har läst ut i år är "Svart flicka/vit flicka" (2006) av Joyce Carol Oates. Detta är en av de kortare böcker jag läst av Oates, annars känd för sina tegelstensromaner och då gärna mer än en per år. Berättelsen är koncentrerad kring relationen mellan två rumskamrater på en flickskola på USA:s östkust och större delen av handlingen utspelar sig från hösten 1974 till våren 1975. Genna Hewett-Meade, dotter till en känd hippieadvokat och hans inte helt stabila fru (hon tilltalar sina föräldrar med förnamn), får dela rum med den svarta Minette Swift, pastorsdotter från Washington DC. Minette är ingen särskilt sympatisk person och ger ett buttert och truligt men även bortskämt intryck. Genna har stort överseende med sin krävande rumskamrat även om hon också börjar ställa frågor om henne inför sig själv. Hur kan hon exempelvis ha fått stipendium när en essä av Minette som Genna tjuvläst är proppfull med rättelser och mest tycks skriven av en något bevågad niodeklassare? Vem ligger bakom de rasistiska hot som efterhand trappas upp mot Minette, som tröstäter och ser sina skolresultat försämras. Eller var de ens särskilt bra från början? I bakgrunden finns även Gennas oro över den frånvarande faderns koppling till terrorverksamhet i samband med det politiskt uppskruvade läget under Vietnamåren. En laddad bok som dock får ett lite forcerat slut då berättelsen i ett sista kapitel även hoppar fram till bokens nutid, 1990. Dock ändå mycket läsvärd. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ferdinand Walsiner Esterhazy (1847 - 1923), den verkligt skyldige i Dreyfusaffären. 

På sidan 108 - 25 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans bal. Berättaren ser Swann komma men får ännu inte tillfälle att hälsa på denne då han istället träffar Saint-Loup. Denne pratar om sin morbror som kvinnokarl och skrattar åt hur denne en gång skulle tala honom till rätta på grund av hans egna utsvävningar. Saint-Loup pratar bordeller med berättaren. De båda ser hur Charlus är utsäkt artig mot Madame Surgis för att bli bekant med hennes två söner. Swann kommer äntligen över och hälsar. Charlus slår sig ner med familjen Surgis men är därefter ohövlig mot Madame Saint-Euverte och även berättaren. Madame Saint-Euverte, som inte kan förstå baronens elakhet, bjuder in berättaren till sig. Berättaren får tillfälle att prata med Swann som skrattat åt berättelsen om att han skulle ha grälat med fursten. De båda ser hur Charlus nu istället gör narr av den sportige baronen Arnulfe. Swann nekar en promenad i parken då hans sjukdom tröttar ut honom varvid de båda slår sig ner. 

Hearing Secret Harmonies

 

Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Hearing Secret Harmonies" (1975) av Anthony Powell, den tolfte och sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Romanen som knyter ihop de lösa trådarna utspelar sig under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Jenkins systerdotter (egentligen fruns systerdotter) har kommit med i en hippiesekt under ledning av den demoniske Scorpio Murtlock. Widmerpool återkommer mycket förändrad till Storbritannien efter några år i USA. Han blir rektor på ett universitet och bedriver sitt ämbete i mycket progressiv men även originell riktning. Samtidigt tyder mycket på att han intresserar sig för Murtlocks sekt och önskar komma i kontakt med denna. Vi möter ett antal personer ur tidigare romaner, svårt åldrade, eller får andrahandsskildringar av hur vissa av dessa personer slutat sina dagar. I boken sista scen går Jenkins på en konstutställning för den sedan länge döde Mr Deacon, nu åter på modet, och får där en skakande redogörelse av vad som på senare tid tilldragit sig i Murtlocks sekt. Framställningen av hur den tidigare tillknäppte Widmerpool förvandlas till någon form av åldrande hippie är kanske till hundra procent trovärdig men då Jenkins ofta inte vet mer än läsare så får man möjligen skylla hans udda beteende på tidigare motgångar. Hur som helst ändå en fullt värdig avslutning på sviten och på ett universum som jag kommer att sakna. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Skräckkabinettet". Grov karikatyr på Dreyfus och hans anhängare. 

På sidan 84 - 108 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans fest. Hertiginnan pratar med berättaren om skillnaden mellan hennes salong och furstinnans dito. Hon talar med värme om sitt eget ”lilla hem”. Madame Saint-Euverte presenteras och hennes olika bjudningar beskrivs då hon har vissa för bättre folk och andra för mer udda personer. Hertiginnan visar sig högdragen mot ett antal personer som hälsar på henne då hon inte vet vilka de är fast de rentav är släktingar. Vagoubert dyker upp igen och försöker göra menande blickar mot Charlus angående några diplomater. På festen cirkulerar ett rykte om att hertigen nästintill handgripligen har slängt ut Swann efter att denne fällt en lustighet. Överste Frobeville och dennes fattigdom kommenteras kort innan en längre scen följer där aristokraterna klagar över Swanns ”svek” och och med att han tagit ställning för Dreyfys. Hertigen konstaterar att han inte ens kunde lita på ”nära nog den enda jude jag kände”. Berättaren iakttar den gamla Madame de Lambresac, ännu en släkting, och gör en reflektion kring likartade utseenden under olika epoker då denna adelsdam påminner om hans mormor och hennes systrar. Hertigen hälsar bryskt på en tysk musiker som hertiginnan nödgas presentera honom för. Det framgår att hertiginnan under morgondagen struntar i en bal hos Madame Saint-Euverte eftersom hon ska se några kyrkofönster istället, en uppenbart genomskinlig ursäkt. Berättaren kommer in i ett rum där Charlus läser horoskopet. Då han får se berättadren iakttar han samtidigt de vackra bröderna Surgis. Swann kommer.

Temporary Kings

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Temporary Kings" (1973) av Anthony Powell, den elfte och näst sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Föregående bok utspelade sig cirka 1945 - 47 men handlingen i denna roman har hoppat fram till cirka 1959. Jenkins och flera av bokens viktigare karaktärer har åkt till en internationell litterär konferens i Venedig. Medan detta pågår skriver fransk press några skandalartade artiklar om hur Pamela Widmerpool indirekt ska ha tagit livet av en fransk författare som avled under samlag med henne. Makarna Widmerpool anländer emellertid också till konferensen och den välmående Kenneth Widmerpool är till synes oberörd av alla skriverier om hustrun. Dock har det i Storbritannien påbörjats en utredning om huruvida Widmerpool, som rest mycket i östra Europa, spionerat på Östblocket eller rentav varit spion för kommunistblocket (detta är något oklart framställt vilket kanske också är meningen). Under vistelsen i olika palazzos diskuteras konstverk och inte minst voyeurismen, något som blir ett återkommande tema i boken. Jenkins träffar den unge amerikanen Russell Gwinett, besluten om att skriva en biografi över den nu döde författaren X Trapnel. Han ber Jenkins presentera honom för Pamela Widmerpool vilket i sin tur leder till förvecklingar som kulminerar i en bisarr scen utanför en fest i London. En ganska komprimerad bok som i princip rör sig från Venedig till London med udda sexuella böjelser som viktigt inslag. 

Och så... dagens Proust!

Alexandra av Storbritannien, drottning 1901 - 1910, och maka till Edward VII. 

På sidan 73 – 84 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" skildras fortsatt den fest berättaren bara hunnit bevista en liten stund. Berättaren pratar med furstinnan och noterar hur obildad hon är. Därefter störs han av turkiske ambassadörens hustru som även hon visar sig obildad och som irriterar honom. Hertigparet anländer och berättaren hälsar på dem. Han noterar hertiginnans förmåga att tindra mot alla hon hälsar på, ett minspel som hon behåller under hela kvällen då hon måste hälsa på många. Vid ett senare tillfälle komplimenterar hertigparet berättarens föräldrar för dennes avmätta bugning då han mött hertigen på en fest för engelska drottningen. Berättaren lyssnar på hur Charlus och Vagoubert spekulerar i om kung Theodosius är homosexuell och ser det ironiska i detta då de båda själva är det. Hertiginnan får av en dam ett erbjudande om att träffa d'Annunzio. Berättaren gör en utvikning om hur hertigen irriterar sig på levande författare. Han rör sig i på festen vid sidan av hertigparet.

Books Do Furnish a Room

 

Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Books Do Furnish a Room" (1971) av Anthony Powell vilken är den tionde boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Boken börjar den dystra hösten 1945 då berättaren Jenkins återvänder till sitt gamla universitet för att forska på en bok om 1600-talsförfattaren Robert Burton. Storbritannien är stukat efter kriget, vännerna Stringham och Templer samt många andra har dött under konfliktens gång och de ofta råa och fuktiga vädret i romanen förstärker bilden av dysterhet och sorg. Även här finns dock komiska inslag och litteratur kan sägas vara ett bärande tema i romanen, inte bara i fråga om titel. Vi möter "Books Do Furnish a Room-Bagshaw", en dryckeskompanjon till kompositören Moreland som dock först nu dyker upp i handlingen trots att Jenkins uppenbarligen känt honom ett bra tag. Bagshaw blir utgivare på magazinet Fission, en tidsskrift som drivs av Jenkins vänner Quiggin och Craggs. Bland övriga medverkande författare märks Widmerpool som nu är en uppburen parlamentsledamot och gift med den komplexa Pamela Flitton. En bisarr men komisk episod är den där Pamela kräks i en stor urna i samband med att Jenkins deltar i begravningen av sin svåger Erridge, Lord Warminster. Då Pamela senare träffar den demoniske unge författaren X Trapnel uppstår nya förvecklingar och kriser. Parallellt med handlingen många bra diskussioner om vad litteratur egentligen är. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Furst von Radolin, tysk ambassadör i Frankrike 1900 - 1910. 

På sidan 59 - 73 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", inleder berättaren med en utläggning om manligt hos kvinnor och det omvända. Han åser hur Charlus håller hov på festen. förgäves försöker han få flera damer att presentera honom för furst Gurtmantes. Charlus spelar whist med tyske ambassadören och hälsar bryskt på en Courvoisier som en släkting försöker presentera för honom. Berättaren förmår sig till sist att be Charlus presentera honom för sin kusin fursten, vilken vänligt bemöter honom. Han flanerar i parken och ser Madame d'Arpajon bli dränkt av en fontän då en stormvind bryter in. Den ryske storfursten Wladimir skrattar högt åt detta men försöker sedan säga något vänligt.

The Military Philosophers

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "The Military Philosophers" (1968) av Anthony Powell. Denna bok är den nionde i sviten "A Dance to the Music of Time" och den tredje och sista som utspelar sig under andra världskriget. Berättaren Jenkins är under krigets sista år tryggt placerad bakom ett skrivbord från vilket han agerar kontaktman gentemot polska, tjeckiska och belgiska trupper. Detta visar även på de mer absurda sidorna av kriget och bäddar för en del komiska episoder såsom då Jenkins med kollegan Blackhead diskuterar halm som ska distribueras till sjukhus. Enligt många bedömare kring honom är Blackhead placerad på sin post för att inte ställa till med något. Under detta arbete träffar Jenkins på en ung kvinnlig chaufför, underskön men vresig, som visar sig vara ingen mindre än Pamela Flitton, systerdotter till hans gamle vän Charles Stringham. Den omkring tjugoåriga Pamela har redan vid denna tid rykte om sig som en hjärtekrossare av rang och blir sällan kvar länge på en post i och med diverse sexuella skandaler. I samband med freden studsar Jenkins till då det i pressen meddelas att Pamela har förlovat sig med hans gamla skolkamrat, plågoriset Widmerpool. Allt som allt en underhållande roman om de mer märkliga sidorna av andra världskriget, sett från en tjänstemans synvinkel. Bokens centralgestalt (även om hon bara är med i ringa grad) är dock den fascinerande och mystiska Pamela Flitton. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Systrarna Ena och Betty Wertheimer ser på John Singer Sargents målning (1910) ut att ta emot en gäst på ungefär samma vis som furstinnan tar emot berättaren. 

På sidan 45 - 59 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras berättarens förberedelser inför balen hos fursteparet Guermantes. Vi får även en ögonblicksbild av fursteparets hovmästare, nervös efter att ha haft ett sexuellt möte med en hertig som är bjuden på festen. Då de båda möts vid ingången till furstepalatset låtsas de båda emellertid inte om någonting. Berättaren ropas upp av samme hovmästare och tas emot av furstinnan som genast låter honom cirkulera fritt. Han ser Baron de Charlus men vågar inte be denne presentera honom för sin kusin fursten. Han pratar istället med greve de Vaugoubert efter en snabb ordväxling med läkaren professor E, som gav dödsdomen åt hans mormor. Greven låter därefter berättaren tala med sin hustru, som dock inte känner fursten.