Kring Guermantes

 

Den femte bok som jag har läst ut i år är "Kring Guermantes" (1921), tredje delen i Marcel Proust svit "På spaning efter den tid som flytt". Boken centreras, enkelt uttryckt kring ett antal middagar. Berättarens familj har flyttat till en bättre del av Paris och bor i samma byggnad som hertigparet Guermantes. En annan viktig person i grannlaget är förre västskräddaren Jupien, som kommer på god fot med familjen. Berättaren försöker på olika vis komma i kontakt med hertigparet och via vännen Saint-Loup, deras släkting, lyckas han efterhand. I mitten av boken dör berättarens mormor efter en slaganfall, en rörande episod. Andra delen skildrar en räcka middagar där det på ytan händer ganska lite även om berättaren ideligen gör iakttagelser medan jag han rör sig bland aristokraterna såsom en uppskattad gäst från det så exotiska borgerskapet. Efter en av middagarna ska berättaren träffa baron de Charlus som tar emot honom sent och skäller ut honom för hans otacksamhet. Berättaren begriper ingenting. Volymen slutar med den kända scen där hertigparet negligerar Swanns dödliga sjukdom samtidigt som hertigen noterar att hans fru har fel färg på skorna då de ska iväg på en middag. Överlag en av de mer mastiga böckerna i hela sviten och en den kräver en hel del tålamod med sina många detaljer, sitt långsamma händelseförlopp och sin inre monolog. 

Och så... dagens Proust! (igen!)

Ovan: Baron de Charlus såsom Jean Cocteau såg honom i en skiss från 1921 - 23. 

På sidan 7 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren en episod tidigare under den sista dagen i volym tre. Han tittar efter hertigparet och från ett gömställe iakttar han sin egen gård. Han får då se baron de Charlus, på väg från ett besök hos en annan släkting, möta Jupien. De båda männen beter sig märkligt vid åsynen av varandra och baronen slår sig i slang med Jupien vilken snabbt bjuder in honom i sin butik där de båda männen har sex. Berättaren tar sig runt till ett tomt rum bredvid Jupiens butik och hör vad som sker samt en del samtal efteråt. Baronen, en symbol för själva manligheten, är i verkligheten homosexuell. En länge utläggning följer därefter om homosexualiteten och villkoren och sorgerna för dess utövare. 

The Soldier's Art

 

Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "The Soldier's Art" (1966) av Anthony Powell. Boken är den andra av de tre böcker i sviten som utspelar sig under andra världskriget och den totalt åttonde i serien. Berättaren Jenkins tjänstgör 1941 under sin gamle skolkamrat Widmerpool. I kompaniet dyker plötsligt Jenkins gamle skolkamrat Charles Stringham upp som kypare på mässen. Den en gång så gravt alkoholiserade Stringhams återkomst som en nykter men ganska livstrött menig är kanske det mest gripande inslaget i boken. Widmerpools intriger och manövrer kommer emellertid att under berättelsens gång påverka både Jenkins och Stringham och turerna i det militära ledarskiktet är så pass röriga så de ibland blir svåra att följa. En bok om den lilla människan som försöker göra sin plikt under svåra omständigheter. 

Och så... dagens Proust!

Sidan 603 - 63 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskriver berättarens avfärd från hertigparets mottagning och dennes färd till baron Charlus. Efter en viss väntan tas han slutligen emot av baronen som ger honom en rejäl utskällning för hans allmänna tölpighet och oförmåga att läsa av signaler och förklarar att de två aldrig mer kommer att prata. Berättaren, i sin tur rasande över att bli orättvist beskylld, krossar baronens hatt. Denne lugnar sig sedan och erbjuder sig rentav att köra berättaren hem vilken han också gör. Hemkommen smygläser berättaren ett brev som en av betjänterna i huset skrivit. I en scenväxling får berättaren en inbjudan från fursteparet Guermantes men är osäker på om detta kan stämma. Han går till hertigparet för att utröna detta timmarna innan balen. Väl där möter han hertigparet, i färd med att göra sig i ordning för en annan middag, samt den dödssjuke Swann som också är på besök. Hertigparet försöker låtsas att de inte vet om att en släkting till dem ligger på sitt yttersta för att slippa ställa in sin närvaro på middagen. Då även Swann talar om att han är döende bagatelliserar paret detta och menar att läkarna har fel. Precis då de ska åka noterar hertigen att hertiginnan har svarta skor till röd klänning och ber henne byta innan de beger sig. 

The Valley of Bones

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är "The Valley of Bones" (1964) av Anthony Powell. Boken skildrar berättaren Jenkins stillastående tillvaro i början av andra världskriget. Under en period från omkring sent 1939 till april 1940 tillbringar Jenkins på ett gammal slott, Glenmadock, på Nordirland under kapten Rowland Gwatkins ledning. Jenkins befinner sig här i en helt ny miljö och som läsare möter vi ett stort antal personer som aldrig tidigare förekommit i sviten. På permission träffar Jenkins emellertid personer från förr, exempelvis Jimmy Brent som en gång var älskare till Jenkins tidigare kärlek Jean Templer/Duport. Utöver kapten Gwatkin möter vi även den ambitiöse Kedward, den alkoholiserade men plikttrogne Bithel och många andra. Kompaniet genomgår emellertid en del skakningar innan Jenkins skickas vidare för att arbeta med en gammal bekant...

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ludvig Filip, Frankrikes siste kung (1830 - 48) i samband med invigningen av Versailles som museum 1837. Kungen är omgiven av sina söner. Han förekommer ofta i diskussionerna nedan. 

På sidan 569 - 603 i tredje delen, "Kring Guermantes", klagar berättare över furst d'Agrigente då denne alltid dricker av den saft som han själv bjuds på vid hertigparets fester. Vid dessa tillställningar diskuteras i tur och ordning botanik, möbler hovliv, släkter, storpolitik och allianser. Det hela avbryts av den turkiska ambassadörsfrun som försöker skryta med att hon känner avlägsna släktingar till hertigparet som de inte bryr sig om. Därefter reflekterar berättaren över alla "kusiner" till hertigparet som tas upp och vem som är släkt med vem. Även mesallianser diskuteras innan berättaren förbereder sig för sitt uppbrott innan han ska träffa Baron Charlus. 

The Kindly Ones

 

Den andra bok som jag har läst ut i år är "The Kindly Ones" (1962) av Anthony Powell, den sjätte boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Berättelsen utspelar sig 1914 och 1938 - 39. På ett väldigt elegant vis skildrar Powell känslan inför krigsutbrottet 1939 genom att återvända till sin barndom, sommaren 1914, då han och hans familj bor på den avlägsna egendomen Stonehurst där berättaren Jenkins och ett antal andra militärbarn får privatundervisning. Centralt i berättelsen är en kammarjungfrus stillsamma sammanbrott till följd av en kombination av olycklig kärlek (till husets kock) och förekomsten av ett spöke som endast hon själv kan se. Utanför i markerna springer den mystiske sektledaren Dr Trelawney omkring med sina anhängare i märkliga riter. "The Kindly Ones" anspelar på grekernas benämning på furierna, i ett försök att blidka dessa hämndens gudinnor. Efter en långsam skildring av sommaren 1914 avslutar Powell med att på två eller tre rader brutalt nämna att papporna till alla barn i den lilla privatklassen förutom hans egen blev dödade i det påföljande kriget. Berättelsen återvänder till senhösten 1938 där Jenkins och vännen Moreland med fruar bjuds in till en middag med industrimannen Magnus Donner. Den blöta tillställningen kulminerar i en fotosession där de sju dödssynderna avbildas och Peter Temples fru får ett sammanbrott. Romanens sista del utspelar sig 1939. Farbror Giles har sista gång ställt till med trassel för familjen genom att dö på det kusthotell som drivs av den lätt åldrade Albert, familjens kock 1914. Jenkins skickas av sin far dit för att ombesörja begravning och andra åtgärder. Under vistelsen träffar han Bob Duport, en gång gift med Jenkins (hemliga) kärlek Jean Templer. Duport, som inte har en aning om att han talar med en av sin hustrus älskare, avslöar mer om ex-fruns kärleksliv än Jenkins vill veta... I en bisarr episod måste Jenkins och Duport sedan hjälpa den sjuklige och åldrade Dr Trelawney, som också bor på hotellet. Boken avslutas med krigsutbrottet och att Jenkins hos makarna Jeavons träffar Moreland, som övergivits av sin hustru och fått tillfälligt boende hos de godjärtade Molly och Ted. Detta är kanske en av de absolut starkaste och mest förtätade romanerna i hela sviten med sin skildring av upptakten till två världskrig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Emile Zola (1840 - 1902), av hertiginnan de Guermantes benämnd som "dynghögens Homeros".

På sidan 526 - 69 i tredje delen, "Kring Guermantes", gör berättaren jämförelser mellan Guermantes-kretsen och politiska församlingar. Hertiginnans nycker i sällskapslivet, som lätt bildar mode, skildras. Därefter följer en lång utläggning om hertigens älskarinnor och hustruns attityder till dessa. När dessa blivit ointressanta tenderar hertigen av lämpa av dem i hustruns salong där de lätt blir föremål för interna skämt mellan makarna. En länge middag skildras och makarna gör sig ofta lustiga över andra människor, inte minst olika släktingar. En längre diskussion om konst och litteratur följer och exempelvis Victor Hugo, Emile Zola samt Elstir avhandlas. Berättaren möter en av hertigens gamla älskarinnor, Madame d'Arpajon och hertiginnan klagar tyst över hur denna tråkar ut henne. Mot slutet talar hertigparet och släktingarna Charlus och Saint-Loup och berättaren återger en anekdot där Bloch gör en slät figur inför en Madame de Rothschild. Berättaren börjar på slutet av denna episod tänka på avfärden inför sin möte med Charlus. 

Casanova's Chinese Restaurant

 

Den första bok som jag har läst ut i år är ”Casanova's Chinese Restaurant” (1960) av Anthony Powell. Boken är den femte i sviten ”A Dance to the Music of Time” och hoppar inledningsvis en smula i kronologin. Berättelsen börjar med att Jenkins och vännen Moreland, en kompositör, vemodigt betraktar en utbombad restaurang under blitzen för att därefter röra sig tillbaka till cirka 1928 – 29 då berättaren tillsammans med den nu döde Mr Deacon träffar Moreland för första gången. Ytterligare personer som Jenkins lär känna är kritikern Maclintick, musikern Carolo och dansören Chandler. Berättelsen rör sig därefter till mitten av trettiotalet under vilken era resten av berättelsen utspelar sig. Jenkins rör sig i teatersalonger och på släktmiddagar och träffar åter på sin gamle skolkamrat Widmerpool under ett besök på sjukhus. En central gestalt i berättelsen är den undergångsdömde Maclintick och dennes olyckliga äktenskap. Den mest rörande scenen i hela berättelsen är då Stringham's mor, Mrs Foxe, ger en fest till Morelandes ära och Stringham själv, egentligen i en form av husarrest under uppsyn av moderns sekreterare Ms Weedon, anländer i ganska eländigt tillstånd. Efter att Stringham rört sig i salongen och vältagligt konverserat ett antal gäster ser hans mor och styvfar till att han eskorteras därifrån av den tillkallade Ms Weedon. En sista urladdning i berättelsen följer i samband med att Maclinticks äktenskap kollapsar. Överlag en stark bok med flera gripande personer och scener och där musik och undergång är viktiga teman.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Publiken slåss på premiären av Victor Hugos ”Hernani” (1830), ett verk som nämns i denna del av boken.

På sidan 511 – 526 i tredje delen ”Kring Guermantes” följer en avrudning av de undantag som Guermanterna tar emot. Därefter talas om hertigparets förmåga att göra sig lustiga över folk och om en vits som hertiginnan berättat om sin svåger Charlus. Just denna vits blir känd som ”Orianes senaste”. Deras släkting, furstinnan d'Épinay skildras, och hur hertigparet med sin höghet har en förmåga att från furstinnans salong skrämma bort folk som denna är glad att bli av med innan hertigparet anländer. Det talas om konkurrensen mellan Guermantes och Courvoisier och varför de senare inte lyckas glänsa tillräckligt mycket i societeten vilket mest beror på brist på fantasi. En komisk bal hos en av dessa släktingar skildras där prinsessan Mathilde är hedersgäst och värdinnan därför bara har vågat bjudit otroligt tråkiga bonapartister. Till sist skildras hur den konstnärliga smaken i salongerna ändras beroende på nycker från exempelvis hertigparet som i sällskapslivet kompletterar varandra utmärkt.

At Lady Molly's

 Den sextiotredje och sista boken som jag trots allt hann läsa under 2023 var "At Lady Molly's" (1957) av Anthony Powell. Boken beskriver vad som närmast är en lågbudgetvariant av de miljöer Proust besöker i sin svit eftersom boken centreras kring den före detta ladyn Molly, som gift ned sig med den hygglige men ack så vanlige Ted Jeavons. Berättaren Jenkins kommer via en vän vid filmen att presenteras i Lady Mollys ständigt öppna hus där såväl hög som låg och allt däremellan tas emot med öppna armar. En intressant utvikning handlar om ett fördjupat porträtt av den till att börja med så alldaglige Ted Jeavons. Volymen precis innan hade kärlek som viktigt tema medan äktenskap är en röd tråd i denna roman. Jenkins möter den ständigt återkommande Widmerpool, på väg att gifta sig med en något äldre kvinna. Utan att säga för mycket kan man säga att ungkarlen Jenkins och den äkta maken in spe Widmerpool byter roller under handlingens gång. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Edward VII tas emot i Paris 1903. 

På sidan 494 – 511 i tredje delen ”Kring Guermantes” talas mer om Guermanternas beteende och deras egenartade sett att bedöma främlingar och deras sätt att hälsa. Det blir lite mer om hur ätternaa Guermantes och Courvoisier umgås och en utvikning om Madame de Villeparisis påverkan på Orianes bröllop. Därefter lite om umgänget i Guermantes salonger (där även kungen av England trivts förträffligt) innan berättaren skildrar hur prinsessan av Parmas salong tar sig ut. En komisk skildring följer av hur hertig de Guermantes ursäktar sin fru för att hon inte vill ta emot folk som hon egentligen tycker är otroligt tråkiga samt vilka undantag som ändå kan finnas.