Ett par år efter braksuccén med debuten "Jack" och parallellt med sina tidiga album så kom Ulf Lundell ut med "Sömnen" som kronologiskt tar vid där "Jack" slutade även om det är helt andra personer som står i centrum för berättelsen. Medan "Jack" slutade någon gång på våren 1976 så börjar "Sömnen" dagen efter att Torbjörn Fälldin i september 1976 rundat av 44 år av socialdemokratiskt styre. Huvudperson är en rocksångare, Tommy Cosmo.
Men medan Ulf Lundell (och åter så kan man ju aldrig låta bli att jämföra Uffe med huvudpersonerna i hans romaner) vid denna tid släppt ett par album och med nätt nöd hunnit börja turnera så har huvudpersonen Tommy Cosmo 10 år som artist som artist bakom sig vilket nog innebär att han bör ha debuterad under den svenska beat-eran (Hep Stars, Tages etc.). Här kan jag väl anta att författaren Lundell lyssnat med tacksamhet på de små anekdoter "from the road" som hans medmusikanter Ronander och Wellander säkerligen har serverat honom.
Tommy Cosmo befinner sig vid ett vägskäl. Han är utled på livet som musiker. Han vill ut ur skiten och vill framför allt i grunden vara ledig. Han klipper symboliskt strängarna av sin gitarr (i beskrivningen misstänkt lik Uffes famösa "Den vita viskningen") och plockar ut hela sitt sparkapital varefter han, rent ut sagt, bara börja flyta runt under den närmaste tiden. Ja, det är i grunden lite som "Jack" men några snäpp upp socialt sett eftersom Cosmo trots allt är ett namn i samhället och dessutom har pengar på fickan mest hela tiden.
På gott och ont kan jag dock konstatera att Uffe som både människa och författare är ganska färdigutvecklad redan i andra romanen. Eller, om jag ska vara lite mer elak, så finns gnäll-Uffe på plats redan för 40 år sedan. Redan då hade allt gått åt helvete. Redan då hade revoltörerna från det storslagna 1967 (inte 1968, som Uffe ofta påpekar) stagnerat något så in i bängen. Alla hade börjat navelskåda, skaffa sig karriärer och vips så var Fälldin statsminister. I några intressanta passager får Uffe även utgjuta sig över modern dekadent rockmusik såsom Lou Reed och göra sig lustig över dess anhängare (den eventuellt homosexuelle Roger).
Annars är det ett sabla supande (men till skillnad från "Jack" har man råd med dyrare märken) och så träffar Cosmo en kvinna som är mystisk och annorlunda och som till sist blir med barn. Minnesvärt är förstås det kapitel som han själv läst upp i radio, i efterhand kallat "julmiddagen", där flickvännen presenterar Cosmo för sin bullriga familj. Boken kulminerar i en avskedsturné för Cosmos gamla band vilket han till sist övertalas att hänga med på. I bagaget har han även en revolver med skarp ammunition.
Mer än så ska jag inte säga. "Sömnen" är dels ett intressant tidsdokument över vänsterns besvikelse när drömmen från det sena 60-talet slutligen gick i graven men den innebär även att Ulf Lundell mycket tidigt hittade formen. Därefter är det huvudsakligen finjusteringar i det lundellska konceptet även om det ändå är en resa som är värd att följa. Stilistiskt är boken något stramare och kanske inte riktigt lika yvigt mångordig som "Jack".
