Elden

 

Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är ”Elden” (1916, i engelsk översättning med namnet ”Under Fire”) av Henri Barbusse. Jag kan inte svära på att detta är den första utgivna romanen om första världskriget men det är i alla fall den första kända, utgiven i december 1916 medan kriget ännu pågick för fullt. Barbusse (1873 – 1935) var i sammanhanget ganska åldersstigen då han ryckte in i kriget och deltog ett drygt år, till och med slutet av 1915, innan han fick en tjänst på ett departement då hans hälsa började vackla. Under denna tid hann han ändå genomgå många skakande upplevelser i krigets tidiga skede där soldater försökte föra ett traditionellt krig medans de sköts i bitar av granater och kulspruteeld. Under 1916 skulle man övergå till de enorma ”materielslagen” där man i hög grad förlitade sig på artilleri än på infanteriets kraft. Då satt Barbusse redan och skrev på sin bok. Huvudpersonerna i hans roman är ett skyttekompani bestående av människor med enklare bakgrund, i huvudsak bönder och hantverkare. Berättaren, som av kamraterna beskrivs som ”en skrivande” person, överlever mirakulöst medan flera av hans kamrater dödas under ibland slumpartade och groteska omständigheter. Hopplösheten och idiotin skildras ingående redan under denna tidiga fas av kriget. Jag har läst många faktaböcker och romaner om första världskriget men frågan är om denna rått realistiska roman inte är den hemskaste hittills. Särskilt starka är skildringarna av ännu en hopplös stormning under svår beskjutning (”elden”) där soldaterna efteråt bokstavligen vadar i inte bara pinfärska lik utan även äldre och mer mogna som legat på slagfältet många månader och nu kastats fram av explosionerna. Hemsk är även kapitlet där ett stort antal soldater drunkar i gyttja då skyttegravarna rasar in. En svart komik är dock scenen där en tysk, insmord i gyttja och helt utmattad, förklarar för en fransk soldat att han kapitulerar varvid den franske soldaten, utmattad även han, bara ger en jakande åtbörd utan att orka göra något. Så ligger de bredvid varandra och vilar, fienderna. ”Elden” kommer för första gången sedan 1917 ut i nyöversättning på Modernista förlag i augusti 2025. Ett givet köp för mig i alla fall. ”Elden” är en stark och rå roman men viktig läsning för alla som är fascinerade av första världskriget.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Boulevard Pereire Paris, målning av Eugene Galien-Laloue.

På sidann 226-55 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, funderar berättaren över Albertine och längtar efter henne. En utläggning om hennes natur följer liksom en episod då Albertine ideligen krånglar och ändrar sig när berättaren vill följa med henne ut. Hon hotar till sist att ta sitt liv medan berättaren skämtar med henne då hon går. Dagen därpå är hon dock tillbaka. Albertine och hennes vänner se Blochs syster och kusin på restaurangen tillsammans med berättaren men hälsar inte på dem på grund av deras dåliga förbindelser. Berättaren tror alltmer att Albertine är lesbisk och jämför sin svartsjuka med den som Swann kände för Odette. Han blir alltmer grym mot henne. Under en promenad möter berättaren Madame de Cambremer med sonhustru och en känd advokart från Paris. Han ger en skildring av gamla Madame de Cambremers yttre. De diskuterar konst och musik. Debussy ställs mot Chopin. Gamla Madame de Cambremer blir förtjust då berättaren visar sig gilla Chopin. Släktens konstiga uttal av namn beskrivs liksom unga Madame de Cambremers giftermål och hennes attityd till släkten. Berättaren konverserar advokaten och bjuds in till Cambremers under morgondagen. Domaren eskorterar gamla Madame de Cambremer till hennes vagn. Han förklarar för berättaren att denne bör ta sig i akt för sällskapslivet innan han går. Även alla andra går och berättaren blir ensam kvar med Albertine, som vill tala med honom.