Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”På marmorklipporna” (1939) av Ernst Jünger. Boken är dunkel och måntydig och skildrar två bröder som dragit sig tillbaka från världen efter att ha deltagit som ”purpurryttare” i ett krig för ”det fria folket på Alta Plana”, ett krig de förlorade. De lever nu i utkanten av riket ”Stora Marina” där de bor ”på marmorklipporna”. Från dessa klippor ser man även in i ett annat område som endast benämns ”Campagnan” och där oroligheterna tilltar. Samtidigt ökar även den gestalt som kallas ”Överstejägmästaren” sin makt i Stora marina och denne utökar steg för steg vad som uppenbarligen är någon form av terrorvälde. Brödernas lugna tillvaro, där de i huvudsak ägnar sig åt biologiska studier i Linnés anda, hotas alltmer.
Boken har tolkats på väldigt många vis och givetvis är det lätt att notera att i verkligheten så levde Jünger och hans bror, Friedrich Georg, efter nazisternas maktövertagande ett stilla liv alldeles i närheten av den schweiziska gränsen. Jünger hade fått sin lägenhet genomsökt av nazisterna sent 1933 varvid han förstörde mängder av papper och lämnade huvudstaden. Överstejägmästaren påminner till fysionomin om Göring men kan givetvis anspela på Hitler (eller rentav Stalin, enligt viasa bedömare). ”Campagnan” kan anspela på Italien och den politiska oron innan Mussolini tillträdde.
Berättandet i boken är lite platt (vilket är Jüngers stora svaghet som stiist) även om det ofta även förekommer vackra och rofyllda skildringar av brödernas lugna liv och av deras stora kärlek till, och fascination för, naturen. Jüngers ideal, ofta återkommande i hans skrifter, är en slags aristokratisk tillbakadragenhet från världen oro och strid, en tillbakadragenhet som här hotas påtagligt. En kort (85 sidor) men ändå tänkvärd och fascinerande roman.
Och så... dagens Proust!
På sidan 209 – 26 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren kommer ur sin letargi, längtar efter Albertine och börjar planera för visiter hos Cambremers och Verdurins. Han tar en promenad och minns åkturerna med Madame de Villeparisis samt går förbi en flott bordell som lokalbefolkningen protesterat mot. Väl tillbaka på hotellet får han ett sorgebrev med meddelande om att en medlem av släkten Cambremer avlidit. Prinsessan av Parma kommer till hotellet och ger riktligt med dricks till personalen i matsalen. Albertine kommer på besök en stund och därefter skildrar berättaren hur han vid flera tillfällen använt ”liften” som sändebud samt beskriver dennes halvbildade sätt att prata och agera. Berättaren träffar Cottard och de båda går på casino där de ser Albertine dansa med sin gamla väninna Andrée. På vägen därifrån antyder Cottard att något sinnligt förekom mellan de dansande flickorna vars bröst ideligen hade kontakt med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar