Den elfte och trettonde boken som jag har läst ut i år (den tolfte kommer) är "Doktor Faustus" (1947) av Thomas Mann. Jag har parallellt läst den svenska och den tyska versionen men blev klar med den svenska lite före den tyska och hann däremellan även klämma ytterligare en bok. Parallelläsningen beror på att Mann är ganska svår att läsa på tyska så för att försäkra mig om att jag förstod allt så läste jag även på svenska.
Boken är en tänkt biografi men delvis även en memoar då den nu lätt åldrade Serenus Zeitblom, lärare, skriver skildrar sin vän, kompositören Adrian Leverkühns, liv medan Tyskland faller sönder kring honom under perioden 1943 - 45. Vi följer vännerna Leverkühn och Zeitblom från barndomen, över studieåren och in i vuxenåldern. Leverkühn, kommen ur en förmögen men i livsstilen enkel bondfamilj, är en arrogant och sval personlighet som ändå inspirerar till en livslång tillgivenhet från Zeitblom. Efter en period då han läst teologi kommer Leverkühn småningom att slå sig in på musikens bana. Under sin ungdom ådrar han sig dock syfilis (från en prostituerad som rentav avrått honom från att ha sex med henne) och mycket går snett i hans liv därefter. Den före läkare han besöker dör oväntat och den andre grips av okända skäl av polisen. Därefter låtsas Leverkühn mest som om allt är som vanligt. Bokens absoluta höjdpunkt, jämte näst sista kapitlet, är när Leverkühn omkring 1912 - 13 plötsligt får besök av en lite fet och rödhårig man i sportdräkt vilken sprider förlamande kyla omkring sig. Denne till det yttre lätt vulgäre man påstår sig vara djävulen och erbjuder Leverkühn ett avtal: Hans själ mot att Leverkühn blir en gudabenådad kompositör. Leverkühn vet inte vad han ska tro om detta och än mindre Zeitblom, som läser skildringen av detta i papper som Leverkühn lämnat efter sig. Dock blir Leverkühn de följande åren en uppburen om än något smal kompositör med flera firade verk. Han flyttar ut på landsbyden något utanför München och genomlever första världskriget utan större påverkan. Tjugotalet blir så hans stora period. Några utvikningar följer såsom den om en förödande kärlekshistoria i de båda vännernas krets eller om då Leverkühns förtjusande systerson Nepomuk besökte honom innan berättelsen kulminerar i en laddad scen 1930. Jag vill här inte avslöja för mycket för läsaren förutom att detta är en synnerligen läsvärd bok där Leverkühn öde är en allegori över hur Tyskland vid samma tid sålde sig till djävulen. Ännu aktuell i vår egen tid. Allt som allt ett litterärt kraftprov och Manns sista stora verk.
Ovan: Gustav V som i egenskap av kronprins figurerar i en anekdot om Dreyfusaffären.
På sidan 125 - 48 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras hur berättaren och Swann pratar om Dreyfusaffären. Det visar sig att fursteparet i hemlighet, på varsitt håll, kommit fram till att Dreyfus är oskyldig. Saint-Loup har å sin sida gått över till anti-Dreyfusarderna. Markisinnan Surgis-le-Duc skildras kort. Swann avlägsnar sig. Berättaren misstänker att furstinnan de Guermantes älskar baron Charlus. Hon kommenterar vissa rykten om Charlus. Hertigparet ska köra berättaren hem men först tar hertigen farväl av sin bror Charlus men råkar oavsiktligt säga något som låter som om han antyder att denne är homosexuell. Charlus slätar dock över det hela. Utanför pratar hertigparet med flera personer innan de åker med berättaren i sin vagn. Denne tänker mest på Albertine. Hertigparet ska på ännu en kostymbal men vid ankomsten hem får de höra att en släkting dött. Hertigen menar dock att detta är en överdrift - allt för att få gå på en bal till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar