Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är "SS Hansa - Minnet av en sjökatastrof" (7 mars 2024) av Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof. Boken, som har en mer än tioårig tillkomsthistoria, skildrar den tragiska händelse som drabbade Gotland 24 november 1944 då passagerarfärjan Hansa av misstag torpederades av en sovjetisk ubåt och alla 86 personer ombord, sånär som på två, omkom.
Författarna reder ut en rad lösa trådar som och gåtor som har omgärdat sänkningen av Hansa och en viss mörkläggning som efteråt förekom från svenska myndigheters sida. Att allt inte stämde konstaterades redan av den haverikommission som genomförde sin utredning mellan december 1944 och juni 1945. Just dessa frågor tycks nu äntligen få sitt svar. I diverse intervjuer har författarna även konstaterat att man troligen inte heller kommer så mycket längre i Hansa-forskningen då mycket hemligstämplat arkivmaterial har släppts och alla inblandade nu är döda till följd av ålder varför det ofta varit dessa personers barn som kunnat svara på frågor.
Boken inleds med historik över fartyget Hansa och lite om hur fartyget såg ut, med mera. Själva förloppet skildras ganska kortfattat (delvis för att förloppet även i verkligheten var kortfattat då Hansa sänktes 05.57 på morgonen och sjönk på en minut varefter de två överlevande kunde räddas vid 11-tiden på förmiddagen). Det mest intressanta med denna bok är egentligen skildringen av efterspelet till katastrofen, dels i det offentliga men också i det privata.
Med "det offentliga" menar jag här haverikommissionens arbete, myndigheters reaktioner och långt senare även sökande efter vraket och försök att slutligen få fram sanningen om vem som sänkte fartyget. Med "det privata" syftar jag på allt som de anhöriga måste gå igenom. Besättningens anhöriga fick som regel någon form av ekonomisk ersättning men i övrigt lämnades dessa åt sitt öde och fick helt själva hantera sorgen med stöd av släktingar och vänner. Den generation som var född åren innan katastrofen skildrar här familjer som blev märkta för livet och pappor eller mammor som inte sa ett ord om den förälder som omkommit på Hansa. Just tystnad är kanske den mest typiska reaktionen hos de drabbade familjerna, att döma vad intervjuerna avslöjar.
Skildringen av det historiska förloppet varvas med personporträtt av de omkomna samt, på slutet, av de två överlevarna Arne Thuresson och Arne Molin. I slutet av boken görs en fullständig genomgång av samtliga personer ombord Hansa och även intelligenta gissningar kring vad som kan ha hänt dem i samband med förlisningen. Jag märker att jag blir särskilt illa berörd när jag läser om alla de människor som sov tungt i sina hytter framåt morgonsidan (som människor ofta gör) och troligen vaknade av att vattnet forsade in utan att de kunde ta sig ut. I de flesta fall blev hytten passagerarnas gravkammare.
Utan att avslöja för mycket kan sägas att detta, trots det tragiska stoffet, är en mycket spännande bok som är väl värd att läsa för den historieintresserade eller egentligen för vem som helst. Även om långt färre dog på Hansa än på Estonia så är just Hansakatastrofen även sin tids Estoniakatastrof. Jag har personligen träffat yngre gotlänningar som vet väldigt lite eller inget alls om Hansakatastrofen men då jag själv var barn så var Hansakatastrofen ett självklart minne hos inte bara gotlänningar utan även personer från andra delar av Sverige. Och offren var givetvis inte bara gotlänningar utan människor från variande landsändar i vårt land. Förhoppningsvis ska boken även bidra till en form av avslutning för de anhöriga i och med sina många viktiga avslöjanden.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Blanche Monnier, fransk societetsfröken som av sin mor hölls inlåst 1874 - 1901 för att hon inte skulle kunna gifta ner sig. Hon upptäcktes efter 27 år, utmärglad och vanvårdad.
På sidan 162 - 179: Skildras hur hertigen efter vistelse på en badort gör en helomvändning och blir en övertygad Dreyfusard. Berättar rundar av kapitlet med en form av översikt över de olika salongernas och hur de påverkas av Dreyfusaffären samt skildrar personers upp- och nedgång. Den tidigare så förbisedda Odette Swann har numera en salong som kryllar av kungligheter och hertiginnor och då hennes eget förflutna alltmer bleknar så blir hon sakta men säkert mer och mer uppburen. Hennes make, den döende Swann, ses som en excentrisk kuf och ett pikant inslag i Odettes salong. Berättaren åker missmodig till Balbec för andra gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar