L'Argent

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "L'Argent" ("Pengar", 1891) av Emile Zola i engelsk översättning. Romanen är den artonde i den väldiga sviten Rougon-Macquart men bör läsas som den fjärde romanen och då som direkt uppföljare till romanen "La Curée" vilken skildrar Aristide Saccard (född Rougon) och hans familj. 

Denna bok utspelar sig något efter den föregående boken. Saccard har kommit på obestånd, hans unga hustru (en huvudperson i "La Curée") är död och hans son lever på distans från sin far. Saccard arbetar dock som en form av sekreterare åt den godhjärtade Madame Caroline vars bror, den djupt religiöse ingenjören Hamelin, önskar kristendomens framträngande i Mellanöstern. Den fiffige Saccard föreslår syskonen en ny bank med penningens hjälp av uppfylla Hamelins önskan. Han får även syskonen och flera andra att finansiera den nya Bank Universeal och ser därefter till att blåsa upp bankens andelar och även dess rykte. 

Den som läser detta bör förmodligen, precis som jag själv, kunna räkna ut på ett ungefär vad som kommer att hända. Det är en skakande roman som skildrar den spekulationsyra med påföljande krasch som är ständigt återkommande i mänsklighetens historia. Inte bara de rika utan även småfolk, som gentat ihop några små besparingar, satsar allt vad de äger och har i den nya banken i förhoppning om en stor och snabb avkastning efter löften från den synnerligen vältalige Saccard. Parallellt med bankens historia fr vi även följa Madame Carolines försök att göra något för en oäkta son till Saccard vilken denne hyser föga intresse för. Boken slutar tragiskt men, som så ofta hos Zola, ändå med en strimma av hopp och framtidstro. Ett ständigt aktuellt verk. 

Och så... dagens Proust!

Ovan; Millais - Angelus (1858 - 59)

På sidan 148 - 62 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren tjänarinnan Francoises egenheter och ger en skildring av hennes lantliga bakgrund och de dialekter som talas av tre generationer i hennes släkt och av andra personer från landet. Berättaren väntar ivrigt på ett telefonsamtal från Albertine, som lovat att komma. Då hon till sist ringer är hon mer tveksam och berättaren får lirka med henne. Då hon till sist kommer gnabbas berättaren med Francoise, irriterad över att ha drivits upp ur sängen så här sent. Albertine stannar en stund och utväxlar kyssar och smekningar med berättaren.