I stålstormen

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är ”I stålstormen” (1920) av Ernst Jünger. Läste senast romanen parallellt på tyska och svenska hösten 2022 men blev redan nu sugen på en omläsning av den så annorlunda skildring av första världskriget. Ernst Jünger (1895 – 1998) var den unge och äventyrslystne patrioten som, likt många andra unga män, gick ut i kriget under sång och skratt hösten 1914. Till skillnad från många andra romanförfattare som skildrar kriget så förlorasde han dock aldrig hoppet om en seger för den egna sidan och blev aldrig desillussionerad över krig i sig självt.

Roman kom alltså ut kort efter krigsslutet och bygger på de utförliga dagböcker som Jünger skrev så fort han bara fick möjlighet till det .Berättelsen börjar då den nyutbildade Jünger kommer till fronten i december 1914 och slutar då han ligger på sjukhus efter sin sista skada under kriget, i september 1918. Trots att Jünger inte på något vis väjer för alt det motbjudande med kriget: leran, regnet, förruttnade lik i skyddsgångar, masslakten, förvirringen och tristessen så är det som om kriget ändå förblir ett pojkboksäventyr för honom och han beskriver ärligt och osminkat de stegrade känslorna under granatbeskjutning eller under (några få) närkamper med fienden.

Givetvis kan framställningen, liksom Jünger själv, ibland verka mer än lovligt ytlig en del av tiden och han kan ibland reagera starkare på några blodpölar på en gata än på kraftigt förruttnade lik som ligger och pyser ute på ett slagfält. Det är sällan den järnhårda masken ramlar av Jünger. Undantaget är exempelvis då hans kompani blivit kraftigt decimerat i ett slumpartat granatregn och han vid åsynen av några av de överlevande faktiskt faller ihop och gråter ”medan soldaterna stod dystra omkring mig”. Det finns även lyriska passager som när Jünger står och filosoferar inför ett öde och av krevader märkt landskap där franska bönder skött sina odlingar bara för en liten tid sedan.

Överlag dock en mycket annorlunda krigsskildring och Jünger representerar på ett ärligt vis alla de soldater som faktiskt gjorde att kriget rullade vidare i och med det fanns många av Jüngers kaliber vid fronten, fast övertygade om att segern låg inom räckhåll bara men var beredd att offra sig för en större sak. Och offervillig var Jünger uppenbarligen då han drog på sig ett stort antal skador men ändå som genom mirakel överlevde. Boken sålde inledningsvis trögt men blev så småningom en klassiker inom romanlitteraturen om första världskriget och skulle göra Jünger till litterär storstjärna i Tyskand även om detta också skulle ta sin tid och ske på märkliga irrvägar.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Badorten Dieppe, fotograferad av George Marchand vid förra sekelskiftet. 

På sidan 177 – 209 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren missmodig återkommer till Balbec. Han är nu en uppburen medlem av societeten och hotelldirektören, med sitt märkliga hopkok av olika språk, kommer personligen och möter hojnom vid ankomsten till hotellet. Berättarens tankar upptas även av kammarjungfrun hos Madam Potbus, som nu befinner sig i trakten tillsammas med Verdurins vilka i sin tur hyrt ett helt slott. En stor del av tankarna upptas av berättarens saknas efter sin mormor och han tänker på henne under förra vistelsen på badorten. Han får även höra att Albertine nu har anlänt till Balbec. Hela hotellet står på tå inför honom, inklusive liften i hissen. Berättaren stannar en tid deprimerad på sitt rum och vill inte träffa vare sig Albertine eller Madame de Cambremer, som också anlänt och som nu hyr ut ett av sina slott till Verdurins. Inom några dagar anländer berättarens sorgklädda mor och berättaren konstaterar att hon blivit alltmer lik mormodern. Även fadern anländer även om han liksom bara nämns i förbifarten. På stranden träffar berättaren och modern en viss Madame Poussin, med smeknamnet ”vänta och se”. En rad anekdoter om personale på hotellet serveras. Berättaren träffar Albertine, svårt uttråkad, och reflekterar även över Francoises känslor inför hans egen depression. Han tycker sig se sin döda mormor men hans far avfärdar detta med att ”de döda är döda”. Han tar en promenad med Albertine i vårregn.